Diskussioner om skillnader i föreställningar mellan män och kvinnor tycks eviga, i bemärkelsen att de ideligen återkommer. Det är knappast förvånande med tanke på hur mycket intresse och energi vi under en livstid lägger ned på kärlek mellan – huvudsakligen – man och kvinna. Dessutom kan ämnet utnyttjas av konservativa eller ”missionärer” i trosuppfattningar.
I år har debattens vågor svallat kring en bok av Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson, Den mjuka staten. (Karneval förlag) En rad negativa drag eller tillstånd i det svenska samhället reduceras till att ha orsakats av en s k ”feminisering”. Det bygger författarna på att kvinnor tagit över mer av påverkan eller beslutsfattande. Det går förvisso inte att förneka att kvinnor har flyttat fram sina positioner i samhället, vilket de flesta torde anse både positivt och önskvärt, givet att man är för jämlikhet. Det senare är nu inte allom givet.
Författarna O & G O lutar sig mycket mot statistik. Kunskapen om statistik tycks mycket begränsad hos författarparet. Det finns – förvisso – ett statistiskt samband mellan att kvinnor flyttat fram sina positioner och uppkomsten av en rad negativa, ibland även katastrofala, samhällsförändringar. Emellertid kallas det korrelation, och har inte automatiskt med kausalitet (orsak) att göra. Korrelationer kan bero på rena tillfälligheter, som t ex att jag blivit förkyld några gånger när det regnat. I P1-programmet Förmiddag, 20/8 med Thomas Nordgren förklarar författarna: ”Vi lägger ingen värdering i det vi presenterar, utan redovisar vad forskningen funnit”. Snick, snack!
Det finnas ingen hejd på alla de olyckor ”feminiseringen” av Sverige framkallat, enligt författarna.
Några som nämns är:
– När Sverige väljer det feministiska spåret uppstår polariseringen
– Mjukare och mer oordning i skolan – kvinnor. Mer ordning i skolan = manligt mönster.
– Män: Konkurrerar med varandra, ej grupp-minded, skolan har tappat bort positiva, ”manliga normer”.
– Kvinnor: Prio omvårdnad, miljö, föredrar platta organisationer, ser chefen mer som coach än en bestämd chef, sakfokuserade, vill hjälpa folk, mer grupp-minded, men mer benägna att stöta ut en medlem, d v s tar ej upp frågan/problemet direkt, riskobenägna. Främjar cancel-kulturen.
– Slutsats; Hela skolan är feminiserad, mer än 60 procent kvinnor.
– Cancel-kulturen är ett problem bl a vid universiteten
– Polisen står och tittar på när personer kastar sten på dem och deras bilar. Det är en medveten strategi och syftar att undvika hårda konfrontationer. Feminiseringen är orsaken.
– ”Vänligt bemötande strategi” visavi bestämd hållning – fler kvinnor stödjer den förra strategin sägs enligt forskningsrapport.
– Inte bara problemen i skolan, utan även gängbrottligheten kan relateras till ”feminiseringen”.
– Postmodernism (bl a uttryck för relativism) kan troligen ses som resultat av ”feminiseringen”.
Lena Andersson har i två SvD-krönikor – 17/8 och 18/8 – fört fram välargumenterad kritik mot boken av författarna.
Ibland dyker äldre urklipp från tidningar och tidskrifter upp, som jag inte hann läsa. Så var det med artikeln ”När svenskarna vände Gud ryggen” från Norrköpings Tidningar (17/11 -2022). Nu har jag läst en mycket svag artikel – skriven av förre kulturchefen Erik Jersenius. Den bygger på eller enbart refererar religionsforskaren Per Ewerts bok Landet som glömde Gud (Norma förlag). Att Sverige är sekulärt vet vi, och Ewert slår fast att vi är världens mest sekulära folk. Gott så, men snart tillskriver Ewert socialdemokratin att ha hållit i bödelsyxan vid likvideringen av kristendomen. Detta sägs ha skett med rent manipulativa metoder (sic!). Orsaken var att svenska kyrkan vid förra seklets börjar var hegemonisk och starkt konservativ. Det senare stämmer och verifieras av otaliga dokument.
Jersenius var oerhört produktiv och jag hann nog bara läsa en mindre del av hans produktion. Troligen såg han sin uppgift mer som referent än kommentator och recensent? Jag drar därför slutsatsen att artikelns åsikter mer speglar Ewerts än Jersenius´.
Ewert tar onekligen ett djärvt grepp om sekulariseringens effekter. Det finns ingen gräns för hur illa läget är i Sverige. Nästan alla auktoriteter, som präster, lärare, föräldrar och t o m vetenskapsmän, misstros mer eller mindre. Och det räcker inte med det:
– föräldrar har abdikerat som uppfostrare, och barn får själva försöka orientera sig i världen.
– många lider av psykisk ohälsa, nära 2 procent ökning per år. Sant? Vilka perioder jämförs?
– stor ensamhet , med flest singelhushåll i världen
– familjebildning skjuts på framtiden
– ofrivillig barnlöshet är ett växande problem
– stor flyktinginvandling som tycks slå en splittrad nation i ännu mindre bitar
– den andliga isoleringen har gjort oss bittra och fördummade
– människor kan inte acceptera annat än vad de tror eller känner, och varken fackliga eller politiker är förskonade från misstron.
– Detta ger näring åt ett tämligen grunt och obildat folk.
Några av påståendena äger väl sin riktighet i viss omfattning, men inte i Ewerts utskåpande version. Och framför allt är Ewerts orsaksanalys rent stollig; Sveriges problem är orsakade av sekulariseringen och ”gudlösheten”!
Boken Den mjuka staten och Ewerts artikel reducerar dagens sociala, samhälleliga kriser till två svepande orsaker – ”feminiseringen” och sekulariseringen. Det är naturligtvis inte trovärdigt, och har inget med vetenskaplig analys att göra.
Varför driver författarna sina käpphästar så hårt (att de stupar)? Jag kan tänka mig att personer med extremt skruvade uppfattningar känner sig – under högerpolitikens hegemoni – manade och uppmuntrade att träda fram. Deras teser får väl närmast kallas bisarra. Är de därmed politiskt ofarliga? Nej, det är de inte. I skydd av det stora Högerparaplyet kan reaktionära framstötar få fotfäste. Sverige kan inte jämföras med USA. Det är ändå frestande att peka på vad ”skit” den kristna Högern burit fram, t ex abortförbud, utrensning av böcker i skolbibliotek m m.
Medieutrymmet är begränsat. Det är naturligtvis en våt dröm hos ”Högerspöken” att totalt kunna dominera det. Framför allt begränsar eller hindrar de att vettiga diskussioner kan föras. Det är i stället relevant att ställa frågan och diskutera om ”Livets mening” är att mycket stora företag och banker skall ägna sig åt ren profitjakt och skattestölder för att ”gräddan” skall kunna lyxkonsumera och spekulera? Eller finns det andra samhälleliga mål som är viktigare än ”gräddmosätarnas”?
Ännu en välbehövlig artikel av Ulf Karlström. Tack.