Låt mig börja med det så kallade näthatet. Alla fördömer det och jag instämmer till fullo. I Uppdrag granskning 6 februari, 20 minuter in i programmet, intervjuas Andrea Edwards. Hon har spelat med i en pjäs om det så kallade SCUM-manifestet. Efter att först ha beskrivit sina egna upplevelser av att ha blivit utsatt för bland annat näthat distanserar hon sig och beskriver mycket väl vad det verkligen handlar om.
”Vi lever i ett samhälle där väldigt många känner sig som förlorare. Och, är man 50 år och bor i en liten stad och har förlorat vårdnaden om sina barn och förlorat sitt jobb och känner sig som en stor looser i det här spelet, och dessutom då från ”feminsithåll” ska få bära att man är en maktutövare. Jag förstår att det föder en enorm frustration. För det är ofta män som känner sig väldigt hotade tror jag. Jag har fått brev från en massa män som berättat att ’min flickvän var elak mot mig, hon skaffade katt fast jag var allergisk mot katter och min mamma gjorde det och det …’ Det är kränkta människor. Jag tror att det är det samhälle vi lever i som får många människor att känna sig väldigt små.”
Den insikt hon här ger uttryck för ser man inte ofta. Alltså, i grunden ligger ett orättfärdigt samhälle där just många män känner sig åsidosatta och nedtryckta.
Låt mig också säga att, så långt man kan blicka bakåt har vi haft ett samhälle där män dominerat dess officiella del, medan kvinnor varit hänvisade till den inofficiella, privata sfären. Hem, barn och hushåll var deras lott. Dock, denna ordning blev helt omöjlig i och med att samhället industrialiserades och demokratiserades.
Jag kan till och med hänga ganska långt med i resonemangen om att åtskilligt av det vi kallar kön är sociala konstruktioner. Pierre Bourdieus Den manliga dominansen är förbluffande intressant i vad som faktiskt kan hänföras till socialt och kulturellt betingade säregenheter för vad som är manligt och kvinnligt, ej knutna till biologin alltså.
När kvinnliga jämlikhetskämpar började kalla sig feminister hängde jag dock inte med längre. Det var som med Black Power på något sätt, att kvinnor skulle ta över samhällsdominansen och männen skulle underordnas. En del började hata män just för att de var män och började se ner på män i allmänhet och göra sig löjliga över män på liknande sätt som män länge betraktat kvinnor som en lägre form av människa. Vi lärde oss om härskartekniker, men bara från männens sida. Att kvinnor i flock kan härska lika effektivt över ett fåtal män verkade inte kunna skapa problem. Ja, vi vet också att ROX ordförande 2009 hyllade Valerie Solanas ord i SCUM-manifestet att män är djur, manlighet är en bristsjukdom och att mannen i allmänhet är en biologisk olycka. Det här trasslade till kampen för jämlikhet mellan kvinnor och män för mig.
Samtidigt framställs kvinnan i medierna allt mer som en renodlad sexvarelse. Denna mediebild dominerar allt mer och formaterar framför allt unga människor utan varken sexfantasier eller sexerfarenheter. Till och med små barns kläder liknar allt mer den sexualiserade mediebilden av oss människor. Men, som vi vet skapar sexualiseringen uppmärksamhet, säljer lösnummer och lockar tittare. Den är därmed extremt lönsam för den som vill nå många med sina budskap.
Låt oss för ett ögonblick fundera över vad det kan föra med sig att barn lär sig uppträda som könsvarelser långt innan de kan förstå ett uns av sexualitetens olika aspekter. Inte nog med att de ska ha rätt kläder, hela kroppen måste passa in i den stereotypa sexnormen. Lägg därtill idrottens prestationshysteri, hälsohysterin, betygshets och att mannen helst ska se ut som en belgisk blåko.
När nu puberteten inträder ska plötsligt denna bisarra barnteater i puberteten övergå i ett riktigt samspel mellan pojkar och flickor med kamratskap, gemenskap och kanske kärlek – som även ska innehålla sexualitet på riktigt. Pojke och flicka är plötsligt tydligt, olikheterna blir påtagliga och kanske skrämmande. Den gemensamma leken funkar plötsligt inte längre. Förståelsen för varandras svagheter blir sällsynt. Det blir en ond spiral av skolleda, isolering, depression, självskadebeteende, anorexi, våld, kriminalitet, mycket svår att ta sig ur för många.
Allt det här motverkar jämlikhet mellan flickor och pojkar, kvinnor och män och befäster könsstereotyper, motsättningar och könsjargong. Könskriget är utvecklingens logiska ändpunkt.
Här på bloggen har några debattörer kallat feminismen för en överideologi, alltså att hela västvärlden idag bekänner sig till denna som en slags generell godhetsnorm. Det kallas ibland för ”statsfeminism”. Till den måste man ansluta sig för att kunna komma ifråga i något kvalificerat sammanhang i förvaltning, offentlig sektor, politik eller näringsliv. Jag tror nog att det stämmer. Läs ett tänkvärt inlägg av Helene Bergman på Newsmill 2012-02-01.
Det verkar nämligen inte finnas några gränser för vad man tar till för att försvara ”kvinnors rättigheter”. Svenska soldater (liksom alla Nato-underställda soldater) i Afghanistan motiveras till stor del med att kvinnorna ska befrias från sin kulturs och religions förtryckande normer. Sverige har alltså beslutat satsa miljarder på detta projekt – med skarpladdade vapen.
Feminismen är också blind för problemen i arbetsmarknadens största kvinnodominerade sektor; skolan. Om den är större än vården vet jag inte förresten. Dock, den är mycket stor och alltmer kvinnodominerad. Där dominerar statsfeminismen helt, vilket ställer till problem först och främst för pojkar. Många barn möter inte en enda man på sin långa väg från förskolan till högstadiet. Även högstadiet håller på att förlora sina manliga lärare. Det här är förstås ett jätteproblem, men saken diskuteras inte.
Vi producerade jämställdhetsplaner och likabehandlingsplaner i många år från 80-talet och framåt utan att någonsin nämna problemet med den skeva könsfördelningen bland skolans personal.
På 90-talet kom så pedofilepidemin och skyldigheten att kräva utdrag ur belastningsregistret från alla sökande av manskön. Vi genomförde det också. Men blev skolan bättre för det? Resultatet blev förstås bara att ännu färre pojkar/män sökte sig till förskollärar-/fritidspedagog-/lärarutbildningarna.
De flesta män inser att de inte är djur. De flesta kvinnor inser också att män inte är djur. Men när vi nu har ett samhälle med 24% (dagens siffra) ungdomsarbetslöshet som dessutom hela tiden stiger (Italien 36%, Spanien 55%), finns grogrund för i stort sett vad som helst för att få dessa ungdomars trista och hopplösa tillvaro att bli lite mera begriplig, eller för att nå fram med sina röster.
Om det etablerade samhället inte förmår skapa en vettig tillvaro (med utbildning och arbete) för de uppväxande kommer de och deras föräldrar att slå tillbaka. Främlingsfientlighet, rasism och en växande högerpopulism är vad som kommer som ett brev på posten. Det avskyvärda näthatet kan ses som ett oartikulerat nödrop från samhällets fördömda – lätt att fördöma, men ändå nödvändigt att förklara och förstå.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Pierre Bourdieu, feminism, Helena Bergman, näthat, statsfeminism, Andrea Edwards, Uppdrag granskning
Om alla som kallar sig vänster istället hade ägnat sig åt klasskamp, hade företeelser som näthat, rasism och Sverigedemokrater varit ytterst marginella företeelser. Nu diskuterar vi på ”hatarnas” planhalva Knut.
Krångla inte till det! Vilken form denna klasskamp sedan skulle ta, är en fråga som vi istället borde diskutera. Det är samhälleliga orättvisor som skapar missriktat hat och så länge vänstern ignorerar dessa kommer hatet och rasismen att bli större. Lita på att högerkrafterna ler i smyg åt dessa ”debatter” styrda av överideologier.
Naturligtvis är det klokt att polisanmäla de värsta övertrampen men totalt sett är frågans betydelse överdriven. En finess med kommentarerna på nätets ”pissrännor” är att man inte behöver läsa dem överhuvudtaget. Detta till skillnad mot brev som dimper ner i brevinkastet.
Jan Myrdal och Lasse Wilhelmson har gjort intressanta inlägg.
Janne!
Diskuterar jag på hatarnas planhalva? Fattar inte. Har du läst vad jag skrivit?
Janne Bjernfeldt är vanligtvis en klok och sansad man. Men nu tar han upp en alltför stor sten för att kasta – och resultatet blir det vanliga i sådana här fall, han tappar den på den egna foten.
Klasskampen pågår ju runt omkring oss, i varje timme, i varje stund! I varje land runt om hela vårt så alltför knappt tilltagna klot.
Vilka former den ”skulle ta” (sic!) är ingenting som kan diskuteras och beslutas (demokratiskt, får man förmoda) bland några utvalda. Däremot kan den studeras, lärdomar dras inför kommande strider mellan klasser i samhället, och på så sätt komma arbetarklassen till del.
Sedan finns det också många, av vilka fler i en grå och dyster forntid (läs det s k ”60-talet”) både kallades och kallade sig själv ”vänster”, som bytt sida och i dag med liv och lust deltar i klasskampen på den härskande klassens sida! Det bör vi heller inte glömma bort!
Själv har jag för länge sedan slutat kalla mig ”vänster” i någon annan mening än den klassiska – från den franska revolutionens dagar!
Näthatet är obegripligt för mig, varför läser dom som hotas meddelanden när man vet budskapet? Papperskorgen. Då kan man ju börja titta på all skit, i dom numera 100-tals TV-kanaler, som sänds dygnet runt och starta debatt på kultursidorna. En folkhögskolelärare sa en gång när några elever ville vara på 2 ställen samtidigt ”att leva är att välja” så sant, ”gör något uppbyggligare”.
Måste man diskutera hat och våld så börja med dom kvinnor som fysiskt blir slagna och dödade av män, där finns
ingen knapp att trycka bort som på datorn. Verkligheten gör ont och blöder.
Har själv arbetat inom missbrukarvården. Där tillhörde hot vardagen och gör så än idag. Vad jag saknar överhuvudtaget på denna och liknande bloggar är det goda exemplet, förebilden, annars är risken att motståndarna inte bryr sig om attackerna.
Det här betraktar jag inte som ett strålande inlägg. Jag kallar mig feminist, och känner många kvinnor som gör så. Jag hatar inte män. Jag har aldrig ansett eller begärt att samhället ska styras enbart av och för kvinnor. Jag ser hur kvinnor i låglöneyrken nedvärderas och anser att det är orättfärdigt.
Men jag minns en radiointervju för kanske 10 år sen. Jag tror det var med Sture Eskilsson, när han avgick som chef för Timbro. Journalisten frågade honom om han hade lyckats med något som han var speciellt stolt över. Jo, det hade han. Han svarade att han ansåg att man hade lyckats bra med antifeministkampanjen. Idag lyckas högern väldigt bra med sin anti-Ghadafi och anti-Assad-kampanj. Kort sagt, det där du säger om feminismen är hjärnspöken och i grunden resultat av just en antifeministisk kampanj som inte har så mycket med verklighetens feminism att göra.
Janne Bjernfeldt!
Vad sen gäller vänster och revolution: Var det något jag avskydde med vänstern på den tiden den syntes och hördes, trots att jag betraktar mig som vänster, så var det det där snacket om revolutionen först, kvinnors rättigheter sen. ”Till dess kan ju ni tjejer koka kaffet åt oss riktiga revolutionärer.”
Kerstin!
Tack för din måttfulla kritik. Självklart är det orättfärdigt att kvinnor i låglöneyrken nedvärderas. Det problemet ryms väl inom vad jag kallar ”kampen för jämlikhet mellan kvinnor och män”. Jag uppfattar att det du kallar ”verklighetens feminism” är just detta. Själv har jag många gånger funderat på varför jag inte vill kalla mig feminist, men det går inte. Varför?
Vad finns det mer att säga i motsättningar som feminism/antifeminism och rasism/antirasism än att män inte är förmer än kvinnor och kvinnor inte är förmer än män, att svennar inte är fömer än blattar och blattar inte är förmer än svennar?
Falska motsättningar alltså. Eller bättre uttryckt: Vad det handlar om är vilka som skall vinna striden om problemformuleringsprivilegiet. Och då tror jag inte vi kan vara så lättsinniga som DZ. Vi måste nog vara betydligt fyrkantigare. Som Janne t.ex.
Arv och miljö har alltid ömsesidigt påverkat varandra. Den sociala konstruktivismen liksom rasläror har båda missbrukats. Det finns också kvinnliga härskartekniker. Den kanske främsta är att vid lämpliga tillfällen anklaga män för att använda de manliga. Ofta sker detta när män behandlar kvinnor som män, det vill säga jämlikt …
Jag vågar påstå att kvinnor använder sitt kön för att få makt över män minst lika ofta som män använder makt för att få kvinnors kön. Alla män och kvinnor vet detta, men pratar bara offentligt om det ena. Det är detta hyckleri som jag tycker sämst om, därför att det särskilt drabbar män när de försöker behandla både män och kvinnor som människor.
Jag har lett många jämställdhetsutbildningar med enbart manliga chefer. När jag redovisade vad vi diskuterat för deras organisationers jämställdhetsansvariga, som nästan alltid var kvinnor, fick de mycket att fundera över …
Jag har faktiskt också skrivit en artikel om dessa och anknytande frågor (som finns i min bok), som är rätt kul, om jag får säga det själv.
Jag tror inte du måste kalla dig något särskilt, Knut. Jag tror att mycket av den här röran beror på att man just måste kalla sig något särskilt – att ideologierna har dolt intressena, eller att de ideologiska identiteterna har dolt de sociala.
Leve kvinnornas intressekamp! Åt helvete med den feministiska identiteten! … för att uttrycka det grovt.
Jag kan hålla med om att man måste skaffa sig en identitet för att hitta ett ”vi” som kan göra något tillsammans. Men när detta ”vi” baseras på att man har en gemensam ideologi gör man inget tillsammans, man bara använder den för att trycka ner i halsen på folk som är mer praktiskt lagda. I värsta fall blir det bara en prydnad för den intellektuella medelklassen att visa sin utvaldhet med. Och det blir inget bättre av.
Kvinnor liksom män måste lära sig att inte låta sig utnyttjas. Som väl är har män inte skapat sig en binge att bli kastad i. Kvinnorna såg sig tvingade att skaffa en sådan och ingen hade något att invända. När nu ert namn dras i smutsen, används för att legitimera angreppskrig, används för ett könskrig mot män, används för att riva ner kvinnliga och manliga könsidentiteter, så ta åtminstone diskussionerna om detta på allvar.
När metallordföranden valdes till S-ordförande var det första medierna gjorde att ställa honom mot väggen i frågan om Feminismen. Hade han sagt nej, jag är inte feminist hade han varit blåst. Hur kan det komma sig att det var så viktigt att svara överhuvud taget i denna fråga? Varför ett drev på detta spörsmål överhuvud taget? Svar: Feminismen definierar ”vår fiende”. Feminismen används för att göra vår fiende synlig, till den andre.
Inför angreppet på Afghanistan cirkulerade namninsamlingar på nätet, i vilken fråga? Naturligtvis till stöd för misshandlade och förtryckta kvinnor. Jag skrev inte på. Därför att jag tyckte att det var rätt att misshandla kvinnor?
Jag har under 15 år läst Miljömagasinet. Där finns en bilaga från kvinnor för fred. I den – alla kategorier viktigaste fredsfrågan i Sverige – vårt krig i Afghanistan, är de tysta trots att de tagit ställning mot kriget. Varför? Feminism blockerar dem, och då blir den statsideologi.
Att kalla det stadsideologi kanske kan verka lite pretentiöst, men feminism låter sig utnyttjas.
Janne!
Att försöka motarbeta en politisk klyvnad i manligt-kvinnligt kan det vara klasskamp?
Jag har inget alls problem med kvinnlig könsidentitet, men varför rikta den mot den manliga dito. Skulle uppskatta mer av den, sådant som radio Ellen en gång handlade om. Program som öppnar upp och berikar.
Tack Jan W!
Du är inne på rätt spår, kvinnornas intressekamp har jag alltid stött utan att gjort en ideologi av det. Ideologer har slutat tänka, dom har byggt sin ”kyrka”
och håller mest på och predikar och försvarar dogmer.
Läs Birger Norman i ”Röster från Rörelsen”. Feministerna har jag för det mesta varit misstänksam emot då den hade en dold agenda, den utnyttjas av medelklasskvinnorna för att göra karriär och inte lyfta upp den kvinnokamp som Frances Tuuliskorpi m.fl deltar i.
”Men när detta ’vi’ baseras på att man har en gemensam ideologi gör man inget tillsammans, man bara använder den för att trycka ner i halsen på folk som är mer praktiskt lagda. I värsta fall blir det bara en prydnad för den intellektuella medelklassen att visa sin utvaldhet med. Och det blir inget bättre av”. Lysande! så har jag tyckt i en massa år tillbaka utan att kunna
formulera mig så väl. Precis så agerar många inom vänstern, man är lite finare och blandar sig inte med den obildade massan.
Ett exempel,1979-81 gick jag på Viskadalens Folkhögskola och där studerade vi arbetarrörelsens idehistoria. Detta ledde till studiecirkel om Marx skrifter och efter första träffen så blandade vi oss med övriga elever och då lade jag märke till att några nyfrälsta marxister började mästra dom oinvigda. Varningsklockorna ringde i min skalle och sa till mig själv att aldrig bete mig så själv. Lyfta tillsammans,
folkbildning. Den sysslar ju inte vänstern med utan det är fortfarande mest ”prata till och om folk, inte med”.
Utvaldhet, är rätta ordet. Inför Fredsrörelsens? möte i Degerfors varnade jag för detta, man har inte lärt
sig ett enda nytt pedagogiskt grepp på 100 år.
Folkbildaren Tommy Sjöberg
Frances Tuuloskorpi beskriver det också lysande på sin blogg i inlägget Kampen och ofarliggörandet
Och jag utvecklar min tes på min blogg i inlägget Problemet vänstern.