Feminismen är nu i gungning

reta Thurfjell är tjejen som förra året, 23 år gammal, skrev ett mejl till DN och sa att hon ville jobba där – och fick jobbet direkt. Mer om henne kan du läsa här.

Hon är duktig, modig, begåvad och skriver bra svenska. Dessutom tänker hon fritt, men kanske inte alltid så klokt. Dock, kombinationen är ovanlig. Den 21 oktober skrev hon på två uppslag i DN-Kultur en artikel med rubriken Huskvinnans återkomst – och konservatismens ­förbjudna lockelse med illustrationer av självaste Stina Wirsén.

Den artikeln har sedan retat gallfeber på de kvinnliga kollegorna i kulturvärlden som är ungefär dubbelt så gamla som hon; Jonna Sima (AB), Linda Skugge (Exp), Lotta Lundberg (SvD), Ulrika Kärnborg (Dagens Arena) och Maria Ripenberg (UNT) t ex.

Greta Thurfjäll skriver angående detta i en uppföljningsartikel:

”I många av dem har kritiken bestått i att jag inte förstår mitt eget bästa, att min ålder gör mig oförmögen att se klart, att jag inte hade skrivit samma text om jag hade varit i deras ålder. […] Men tänk, vad glada ni ska bli när ni öppnar DN – eller vilken annan tidning som helst – vilken annan dag som helst! Jag lovar att problemet inte är att tjugofyraåringar får alldeles för mycket plats i svensk dagspress. […] Jag har fått kritik för att jag är för trendkänslig, som vore noterandet av en trend samma sak som att genast kasta sig i dess famn.” Och kanske värst av allt, hon har anklagats för att vara ”antifeminist”.

Vad denna unga kvinna gör är något ganska självklart, hon ger uttryck för något som blivit olämpligt att yttra, och som river upp himmel och jord. Men det är tankar som de flesta kan tänka ibland, särskilt vi som passerat bästföredatum (pensionsåldern). Alltså; att kvinnor kan gilla att behaga män – ungefär på samma sätt som män kan gilla att behaga kvinnor, att ”tala längtansfullt om att lämna allt, sina studier, sitt arbete på tjejjouren, sin hemstad, för att flytta långt bort och vara hemmafru åt sin kille”. Alltså att vara hemmafru (huskvinna) med de fördelar det kan tänkas innebeära för just dessa välutbildade medelklasskvinnor.

Nog tycker även jag att det låter aningen antikverat, men blir inte särskilt förvånad. DN är ju en mycket trendkänslig megafon. Dessa tankar finns, men knappast innanför redaktionslandskapets väggar på de stora tidningarna. Nej, de finns på andra platser bland andra människor i andra samhällsskikt, och det är knappast förvånande att de nu finner företrädare även bland vakna kulturskribenter som vågar gå mot strömmen.

För, mot strömmen går Greta Thurfjell. Ja, hon går emot den etablerade statsfeminismen som har ett fast grepp om dessa själar, ja t o m om Sveriges utrikespolitik. Med eleganta nålstick får hon denna uppblåsta bubbla att tappa tonus.

Visst är hennes intagna position aningen antikverad, och visst är den en privilegierads funderingar. Men hon vågar bryta med den synnerligen tröttsamma och dominerande positionen att; det inte finns några skillnader mellan kvinnor och män, inga specifika drag som skiljer, inga särskiljande förhållanden som gör livet olika för kvinnor och män, utsuddandet av könsgränser, uppfinnandet av nya kön… Och att trots dessa företeelsers relativa sällsynthet (rent kvantitativt) framställs som normaliteter. (Jag vet att en del inte kan läsa ovanstående rader utan att se mig som både empatilös och okunnig.)

Men jag är för lika chanser, möjligheter och löner och emot diskriminering av människor i alla sociala och ekonomiska sammanhang. Olikheter finns och de är inget att vara rädd för. Så har jag tänkt så länge jag kan minnas. Att professorer på senare tid ”vetenskapligt visat” att kvinnor genom genetisk disposition är mera lagda åt omsorg och mer empatiska kan jag inte ha några synpunkter på. Men erfarenheten säger mig att män i flock ligger mer åt brutalitet än kvinnor. Men om det sitter i generna eller i huvudet vet jag inte. Och att det finns hänsynslösa och grymma kvinnor och mycket känslosamma och omsorgsfulla män vet vi alla.

Jag tror även att sociala strukturer och biologiska skillnader mellan kvinnor och män konstituerar det faktum att män tjänar mer än kvinnor. Hur yrken värderas är förstås också en kvarleva av ett gammalt patriarkalt samhälle.

Nå, vad jag tänker och tror om detta är inte så viktigt. Det viktiga är att vissa feministiska riktningar idag blivit så mycket mer än kamp för lika lön för lika arbete och lika rättigheter för alla människor (inom biologins ramar) och övergått i att hetsa till könskrig. Då hänger folk inte med längre. Då öppnar man för sanningssägare av frälsartyper som psykologiprofessorn Jordan B Peterson som lyfts fram av Skavlan (26/10) och i DN (2/11 2018). Denne Billy Graham-figur turnerar världen runt och fyller arenor med sina antifeministiska tirader.

Det är alltså dags för en sådan väckelserörelse nu. Inte är det budskapet det är fel på. Nej, det är karaktären av väckelse som är problemet. Som om denne man och denna unga kvinna kommit på något speciellt klyftigt, som om kvinnors kamp för lika rättigheter alltid varit ett misstag. Nej, de säger mest självklarheter båda två, som man skulle kunna resonera om i lugn och saklig ton.

Men när statsfeminismen utmanas och hotar att mista sin sakrala ställning, jublar många undersåtar, och många feministpredikanter känner sina tribuner skaka. Risken är förstås att den häftiga rekylen som nu verkar vara på gång leder till ett mindre rättvist samhälle för pojkar och flickor, kvinnor och män på samma sätt som den svenska skolan slogs sönder av statsprogressivismen.

Men visst var det underhållande att läsa Greta Thurfjälls artiklar, och visst njöt jag lite av hennes dubbelt så gamla kollegers upprördhet.