I Uppsala finns en lokalavdelning av Folket i Bild/Kulturfront med en 41 år lång historia. Den var såvitt jag förstått en av de allra största och viktigaste avdelningarna i själva uppbygget av tidningen under hela 70-talet. Jag har varit aktiv och med i föreningen sedan starten, men inte här i Uppsala utan i Umeå till 1975 och sedan i Östhammar.
FiB har haft svaghetsperioder. I Uppsala inträffade en sådan på 90-talet. När jag flyttade hit 2000 var avdelningen nedlagd sedan flera år. Jag kontaktade då stadens FiB-medlemmar och vi blev några stycken som samlade ihop oss till återstart av Uppslaavdelningen. Sedan dess har vi haft regelbunden verksamhet. Tidningen har vi dock inte sålt i någon större utsträckning, men vi har diskuterat politik utifrån våra tre alltjämt geniala vänsterparoller; Försvar för yttrande- och tryckfrihet, För en folkets kultur och Antiimperialism och utifrån tidningens material. För att bredda denna verksamhet ytterligare startade vi ”Tisdagsklubben”, som ibland dragit många intresserade.
För mig har denna krets av fibbare varit av oskattbart värde. Där har jag kunnat stöta och blöta mina funderingar om det mesta på kulturens och politikens område. Det är en unik samling personer i övre medelåldern (med några få undantag) med vitt skilda bakgrunder. Där väger folkskollärarens och vårdbiträdets röst lika tungt som professorernas. Vi diskuterar verkligen fritt i ordets allra bästa mening.
Möjligen kommer denna envisa lilla förening att gå mot en stor renässans. De senaste åren har medlemsantalet ökat stadigt. Inte mycket, men just stadigt, och framförallt – inte minskat, som de flesta andra folkrörelser. Visserligen har organisationen idag stora svagheter, men vårt idéfundament är klockrent i vår globaliserade och krisdrabbade värld. När alla miljörörelser, enfrågerörelser, väckelserörelser, och missnöjesrörelser etc inser att frågorna är komplicerade och måste lösas med yttrandefrihet, antiimperialism och folkets kultur som grundval kan vi bli en flodvåg, ja kanske en liten tsunami.
Det har visserligen inte synts så mycket av detta ännu, men det kan mycket väl inträffa. Då kommer tidningen att ändra karaktär till en tjock och oundgängligt och högintressant sällanutgiven tidskrift, och Internetplattformen bli den självklara plats för snabba artiklar med ett bubblande meningsutbyte i sitt släptåg.
Uppsala firar 40-årsjubileum (och siktar på minst 40 år till) lördagen den 19 januari. Vi är visserligen lite sena, det borde väl ha skett 2012 eftersom allt startade 1972, men att fira 41 är väl ännu vassare. Nå, Åse Fridegård kommer att berätta om sin pappa Jan Fridegårds liv och författarskap. Det blir också dikter av Carl-Johan Bachofner och musik av Jayant Bäckström. Men vi kommer förstås att tala mycket om FiB:s speciella Uppsalahistoria, några har ju varit med här alla 40 åren. De som sedan önskar kommer att avsluta kvällen med en måltid på restaurang. För det krävs dock en förhandsanmälan (Mejla mig om du är intresserad).
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: FiB 40 år, Folket i Bild/Kulturfront, Uppsala
Efter 30 kommentarer är det svårt att följa med vad som egentligen avhandlas, trots att alla noga talar om vem man svarar på o s v.
Jag vill i emellertid tacka Er som deltar och även konstatera att den diskussion som förs här innehåller flera uppslag dels till att förstå FiB:s problem och dels till att föra FiB till en ny renässans. Jag tror jag ska återkomma med ett nytt inlägg om FiB historia och framtid som spinner vidare på Era bidrag här.
På FiB-stämman i april kan diskussionen föras fram till beslut. Skriv motioner. Än återstår 5-6 veckor innan motionstiden tar slut.
Bara en liten undran. Jag kallar mig inte feminist längre, men var är alla kvinnor? Är FiB ett ”männerbund”, eller ligger ni bara i buskarna och skrattar åt våra pojkaktiga lekar, för att styra i frågor som verkligen betyder något. Det känns som man befinner sig i en halvvärld av tuppar som slåss om en gösselhög.
Evert!
De första åren var kvinnorna lika många som männen i våra led. Vad hände? I Uppsala har vi dock flera aktiva kvinnor.
Olof!
Framgick det inte att det jag tyckte du ”slirade i” inte var en åsikt. Utan att det jag tyckte var att du inte höll isär sak och person.
Jag tror visst att de allra flesta aktiva fibbare ser sig som vänster i den ena eller andra meningen. Men vari ligger det vänstriga i att försvara yttrande- och tryckfriheten? Tryckfrihetslag har vi haft sedan 1700-talet. Från en tid då orden ”vänster” och ”höger” inte ens börjat användes i politisk mening. Ett svenskt kulturellt särdrag skull man väl nästan kunna kalla det.
Och vad ligger det vänstriga i vår antimperialistiska paroll? I början av den här diskussionen frågade jag Jan W om han kunde hitta någon ideologisk minsta gemensam nämnare i de antiimperialistiska ställningstaganden vi i FIB har gjort under årens lopp. Jag fick inte något svar från Jan. Och någon annan har uppenbarligen inte heller hittat någon sådan ideologisk minsta gemensam nämnare.
Och det ”neutrala Sverige” som för inte så länge sedan brukade beskrivas som en del av den svenska identiteten men som överheten en dag bara dödförklarade och som den nya fredsrörelsen nu vill återuppliva, är det då plötsligt ”vänster” bara för att det är FiB som här är initiativtagare.
”Folkets kultur”-parollen är förstås vänstrig men då i meningen av ett underifrånperspektiv (Strindberg!) men inte i den mer gängse arbete/kapital-meningen (Marx!)
Bo!
Förstår inte riktigt vad du argumenterar mot. Min poäng i min första kommentar var just att parollerna medvetet var valda, och inte valda, för att inte stöta bort de som inte betecknade sig som ”vänster”. Och att det tyvärr inte höll så länge, eftersom de flesta Fibbare sedan många år är sådana som brukar beteckna sig som ”vänster” – trots de höger-vänster-neutrala parollerna. Att jag konstaterade att föreningen och tidningen blivit en ”angelägenhet” mestadels för vänsterfolk innebär inte att jag menar att parollerna därigenom per automatik blivit ”vänsterparoller”. Däremot påverkar ”personerna” naturligtvis hur ”saken” formuleras och praktiseras – det är trots allt de inblandade personerna som gör tidningen och är aktiva i föreningen.
Uppriktigt sagt tycker jag det är poänglöst att fortsätta den här diskussionen-i-diskussionen. Vi verkar ju vara i stort sett överens och då finns det viktigare saker att bränna sitt polemiska krut på.
Olof!
Men vad menar du då med ”att parollerna medvetet var valda … för att inte stöta bort …” Valde vi dem inte för att vi gillade dem?
Janne!
”Jag blev som 17-åring medveten om FiB 1975 och sedan dess har jag varit sympatisör, prenumerant, medlem och aktivist i olika grad.”
Menar du att du varit aktivist, i Göteborg? Jag flyttade hit 1989 och då kom jag i kontakt med aktivisterna i Fib/K, träffar än i dag vissa fast oregelbundet men Janne B. har jag aldrig träffat i något Fib-sammanhang. Förutom på Hagaskolan där en norsk maoist framträdde.
Vi träffades alltid i samband med idrott, innebandy&fotboll
så var du var aktivist är min stilla undran.