FiB/K lyckas där Clarté tar heder och ära av folk

Debatten om vad som är det största hotet mot Sverige och världen idag går vidare. Tord Björk resonerar här om "socialisternas" tillkortakommanden. De bidragsberoende tappar perspektivet i sin iver att positionera sig. FiB/Ks ungdomar visar vägen...

Tord Björk [Foto: K Martinsson]

Tord Björk [Foto: K Martinsson]

Varför är det Folket i Bild/Kulturfronts Stockholmsavdelning som lyckas organisera ett brett nordiskt fredsmöte med de aktivister som på gator och torg ställer sig upp mot militarismen. Den frågan ställde jag i en artikel om Nordiska fredssamtal i Degerfors i tidningen Internationalen. Något svar har jag inte fått varken i FiB/K:s tryckta eller digitala medier. Desto kraftigare kom fördömandet av att artikeln överhuvudtaget fick publiceras i Internationalen.

Partiideologen Håkan Blomqvist såg inte minst Jan Myrdals närvaro som bevis för att mötet var ett ”försök att gifta ihop den hedervärda fredskamp som vänder sig mot militär upprustning, kärnvapenhot och svenskt Natomedlemskap med några av de mest antidemokratiska resterna från 70-talsvänstern”. Redaktionen såg det som ett misstag att artikeln publicerats.

Nu startar Clarté en diskussion i liknande ärende med Jan Myrdal och antiimperialistiskt enhetsfrontsarbete i centrum. I denna diskussion – som i hög grad kan ses som riktad mot FiB/K – har ännu inte någon ledande företrädare för föreningen yttrat sig (vad jag känner till). Men angående kritiken från Håkan Blomqvist i Inrenationalen svarade FiB/K:s ordförande Pelle Sunnvisson:

Jag kan ta avstånd från, hålla mig ren och fördöma. Jag kan intala mig att jag har ”solidariteten från världens förtryckta” och njuta av mina egna fisars rosenlika doft. Jag kan försäkra mig om att inte bli någons nyttiga idiot genom att bli en fullständigt onyttig sådan. Jag kan av rädsla för att spela de härskande klasserna i händerna göra just det. Jag kan ägna mig åt den äkta campism som delar in fredsaktivister i goda och onda. Eller så kan jag alltså kavla upp ärmarna och ge mig in i samtalen med alla dem som faktiskt är intresserade.

Både Blomqvist och clartéisterna målar upp en skräckvision om att det kring Jan Myrdal kan uppstå en enhetsfront med högerpopulismen. Lyssnar man till de unga som var med i Degerfors så finns ett synsätt som kan skrämma de som vill sätta tydliga gränser. Agnes Käll säger bl a följande:

Bekymret, som jag ser det, är att den ålderstyngda organisationen inte förmår tilltala ungdomen med ett språk som griper tag snarare än avskräcker med sin elitism. Ett språk som uttrycker tolerans och jämlikhet, i bemärkelsen att alla synpunkter och infallsvinklar som luftas i rummet bemöts och värderas på ett likvärdigt sätt.

Detta kan ses som exempel på en alltför tolerant hållning till synpunkter som bör fördömas enligt en åldrande vänster i Socialistiska Partiet och hos stora delar av Clarté. En annan ståndpunkt från Käll kan ses som en provokation åt andra hållet:

Fredsaktivism går till exempel utmärkt att kombinera med både feminism och miljömedvetenhet.

Men i det hon skriver nämns ju inte klassfrågorna. Voine, voine, hur ska detta gå?

Bidragsberoendet
En bra analys av vad som hänt med den svenska politiska kulturen är Mikael Nybergs av hur NGO-er (frivilligorganisationer) alltmer styrs av statsbidrag. De blir allt snävare i sitt arbete. Det kan faktiskt ses som en nyckel till varför clartéisterna och Håkan Blomqvist (Socialistiska Partiet) ställer så strikta krav på ideologisk renlärighet, medan FiB/K blivit en samlande kraft för fredsrörelsen.

Jag ser att det kring statsbidragen bildats små kotterier som anpassat sig till den uppstyckning av den politiska kulturen som det ökade bidragsberoendet skapat. Det gäller att positionera sig inom de rätta kretsarna. Tidningar som Internationalen, ETC, Effekt m fl är helt beroende av dessa bidrag. Att ägna sig åt mödosamt demokratisk organiserat lokalt arbete blir mer ett hinder även för partierna, som också de är alltmer bidragsberoende. Clarté får inte längre kulturtidskriftsstöd, men har uttryckligen en socialistisk ideologisk inriktning. Även för dem blir positionering mot andra ideologiska inriktningar centralt. Förståelsen för hur folkrörelser växer tynar bort. Just Clartés socialistiska inriktning har används som ett argument i konflikten med Jan Myrdal, kampen mot imperialismen kan inte längre överordnas klasskampen.

Kvar blir Folket i Bild/Kulturfront, som i princip enbart är en enhetsfront mot imperialism, för yttrandefrihet och folkets kultur – men alltså inte socialistisk. Därtill har FiB/K alltid vägrat ta emot statsbidrag och ingår inte i den NGO-kultur som Mikael Nyberg så väl analyserat.

Globalt fredsmöte i Warszawa
Det är faktiskt en gåta. Men på anti-Natomötet i Warszawa nyligen var situationen den motsatta. Här var det anarkister och trotskister som dominerade ideologiskt med krav riktade både mot Nato och Moskva. Inriktningen var den Blomqvist förespråkar. Antiimperialisterna hade ett eget möte med en isolerad skara, alltså tvärtemot mot i Norden, där FiB/K står för bredden. Men kanske är det inte den politiska inriktningen som är avgörande, utan den toleranta hållningen som fanns både i Warszawa och i Degerfors.

Av Benny Anderssons summering av debatten i Clarté ses krigshotet idag som mindre viktig än klasskampen. Och visst kan krigshotet diskuteras. Det finns fog för Anderssons och Mathias Cederholms argument om att ett storkrig inte står för dörren, och att det därmed inte är en tid för allianser högerut.

Men för de många pacifister som med oro ser på ökad upprustning och risken för kärnvapenkrig av misstag – samtidigt som fredsrörelsen är extremt svag – blir clartéisternas resonemang märkligt. För fredsrörelsen blir t ex Stefan Lindgrens arbete med att bevaka utvecklingen i Ryssland och Ukraina värdefull. Lindgren må kunna kritiseras, men med lite eget omdöme är det inte svårt att skilja användbart från problematiskt.

Men för Clarté är det den ideologiska positioneringen som överskuggar, så till den milda grad, att det gäller att ta heder och ära av Lindgren, istället för att resonera om vad som måste göras men som ingen annan gör.

Det tycks ligga utanför Clartés ”positioneringsbehov” att markera att det i själva verket är övriga vänstern som svikit. Följden blir passivitet eller organisering av selektiv solidaritet i linje med svenska utrikespolitikens (försvarshögerns och storföretagens) intressen gentemot Ryssland och Ukraina.

Det saktmod som FiB/K hittills visat i den pågående diskussionen kan vara det som leder längst, inte minst om fler lyssnar till Agnes Källs ord.

Varför lyckas FiB/K där andra misslyckas?
Från Blomqvist var svaret på varför FiB/K lyckas samla till ett brett nordiskt fredsmöte – medan andra krafter misslyckas – ytterligare ett ideologiskt utfall. Från andra håll tystnad. Men det tål att fundera på, varför just FiB/K lyckas med sitt initiativ i en så svår fråga i denna svåra tid.

Fredsfrågan är eftersatt i förhållande till många andra frågor – inklusive klasskampen. För miljörörelsen är effekterna av den pågående militariseringen av sociala konflikter kring storföretagens framfart påtaglig. Kamp mot militariseringen, kan vara en paroll.

Visst skulle Nordiska fredssamtal behöva en rejäl förnyelse, och visst skulle det vara möjligt – inte minst i den riktning som Agnes Käll pekar ut.


Referensartiklar:
https://www.internationalen.se/2016/08/liten-men-naggande-god-nordisk-verkstad-for-fred
https://www.internationalen.se/2016/09/fredsmote-i-harskande-klassers-tjanst/
https://www.internationalen.se/2016/09/debatt-om-nordiska-fredsdagarna/
https://www.internationalen.se/2016/09/fredskamp-mot-terror-och-tyranni/

  4 kommentarer for “FiB/K lyckas där Clarté tar heder och ära av folk

  1. Daniel Cederqvist (Sv Clartéförbundet)
    2016-11-04 kl. 18:24

    I sammanhanget bör påpekas att Clarté har skänkt pengar till Nordiska Fredsdagarna i Degerfors.

  2. Magnus Göransson
    2016-11-04 kl. 21:56

    Tord Björk skjuter på så många håll i sitt inlägg att det blir en smula oklart vad målet för ammunitionen egentligen är. Det börjar med kritiken av Håkan Blomqvists (Internationalen) avståndstagande från Nordiska fredsdagar och slutar med att konstatera att fredsdagarna skulle må väl av att utvecklas i den riktning som Agnes Käll har pekat ut. Däremellan kör argumenten ihop sig ordentligt.

    Beroendet av statsbidrag skapar en kultur av politisk anpasslighet, säger Björk (och lutar sig på Clarté, som utvecklat den kritiken) och det är orsaken till Internationalens kritik av fredsdagarna. Sedan bakar han ihop Internationalens kritik av Nordiska fredsdagarna med Clartés kritik av Myrdal – Ideologiska renlärighetsivrare, fnyser Tord Björk.

    Ursäkta om jag stör det magnifika utfallet med något så banalt som fakta: Clarté stöder de nordiska fredsdagarna. Clartés mötesfond har bidragit med pengar varje år sedan starten. Vi har många år haft medlemmar som hållit inledningar och deltagit i diskussionerna. Clarté produceras utan statliga bidrag. De intäkter vi har kommer från prenumerationer, medlemsavgifter och frivilliga bidrag från enskilda. Men det betyder mindre för Björk. Han likställer att ta emot statliga bidrag med att ha ”uttryckligen en socialistisk ideologisk inriktning”. God natt!

    Björk uppfattar oenigheten mellan Myrdal och Clarté som en oenighet om risken för krig. Det kan man diskutera, säger Björk, fast uppenbarligen ändå inte. Det handlar om Clartés ”positioneringsbehov”, säger Björk. Javisst!

    Sedan mitten av åttiotalet har ojämlikheten och klassklyftorna växt. Enorma förmögenheter har flyttats från offentligt till privat och från lågavlönade till högavlönade och förmögenhetsinnehavare. I de politiska striderna om rätten till arbete, god skola, vård och omsorg har det vuxit fram två linjer: Socialister, kommunister, partilösa, keynesianer, marxister, religiösa, fackföreningsfolk och andra har i olika utsträckning och med olika lösningar pekat på det ekonomiska systemet och på den medvetna politiken att ta från arbetarklassen och offentlig sektor och ge till den kapitalägande klassen. Samtidigt har det över hela Europa växt fram en annan linje, som säger att arbetslöshet, nyfattigdom, tåg som inte går, förlust av sociala rättigheter; allt kan i sista hand förklaras av undergrävandet av nationen och massinvandringen. Att ena nationen mot valfri yttre fiende (som ändå alltid inkluderar ”invandrare”) är bara det senaste ideologiska fikonlövet.

    Agnes Käll efterlyser ett fredsarbete som bygger på jämlikhet och likvärdighet. Myrdal har upplöst begreppen höger och vänster i politiken och anser att fredens vänner finns i Nya Tider. Clarté positionerar sig för Agnes Käll och mot Nya tider. Så mycket svårare är det inte. Tord Björks tankeröra sammanfattades redan 1820 av en gammal syndare och biskop:

    Vad du ej klart kan säga, vet du ej:
    med tanken ordet föds på mannens läppar:
    det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

  3. Bo Persson
    2016-11-05 kl. 16:15

    Om vi i Jan Myrdals anda lyckas etablera en enhetsfront för återupprättandet av den säkerhetspolitiska Bernadotte-linjen, skulle då Tord Björk och Magnus Göransson och Agnes Käll kalla det för en fredsrörelse? Bernadotte-linjens överordnade ambition var ju att hålla Sverige utanför krig.

  4. Bo Persson
    2016-11-08 kl. 15:52

    Om vi i Jan Myrdals anda lyckas etablera en enhetsfront för återupprättandet av Bernadottelinjen skulle då Tord Björk (Miljörörelsen), Magnus Göransson (Clarté) och) Agnes Käll (Folket i Bild/Kulturfront) se detta som en insats för freden. Ja, den frågan ställde jag på den här tråden den 5 november.

    Än har jag inte fått något svar. Men faktum är ju att Bernadottelinjens övergripande ambition var att hålla Sverige utanför krig och att, när denna ambition övergavs efter Kalla krigets slut, så hade vi haft den i nästan 200 år och under denna långa tid hade vi inte varit indragna i ett enda krig. Medan vi sedan dess redan varit med i flera.

    Detta tycks inte alls bekymra de båda fredsaktivisterna Björk och Göransson. Ja, om det är något de har gemensamt – förutom att de båda omfamnar Agnes Käll i FiB/K:styrelse – är det detta ointresse för ett återupprättande av just Bernadottelinjen. På något annat sätt kan jag inte tolka deras tystnad.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.