Finanskaos bäddar för demokratins fall

finanskris1

Finansiell härdsmälta…

Hur står det egentligen till med bankerna? Pengaströmmarna ökar i alla riktningar. Men bara som nollor och ettor via kablar och över Internet. Bankerna är navet i finanssystemet och har sina digitala kontaktpunkter med alla som behöver göra ekonomiska transaktioner, från multimiljardärer till socialbidragstagare. Ingen kommer undan. Alla är beroende av att det fungerar utan avbrott. Om det kraschar blir konsekvenserna oöverblickbara. Det vore i någon mening som att suga ut syret ur vårt livsrum, ett svart hål.

När hyperinflationen bröt ut i Tyskland 1923 rusade alla löntagare på avlöningsdagen till köerna framför bankluckorna för att köpa aktier, för aktier var mer värdebeständigt än pengar på kort sikt. Dagen därpå kunde ju pengarna i handen vara närmast värdelösa. Andra åkte på avlöningsdagen och köpte konserver för hela lönen för att i någon mån säkra sina tillgångar och för att åtminstone ha mat på bordet kommande vecka.

Den möjligheten finns knappast längre. Om alla försökte ta ut sina pengar kraschade systemet omedelbart. Det finns bara täckning för några procent av alla inlånade miljarder. Därför måste kontanterna avskaffas. De är nämligen den sista lilla hållhaken som enskilda medborgare har på bankerna. Rätten att ta ut sina pengar kommer att försvinna.

Pyramidspel
De gigantiska penningströmmarna med blixtens hastighet möjliggör inte bara gigantiska vinster, utan ännu mer gigantiska förluster. En nybliven miljardär motsvarar 1000 utblottade miljonärer eller miljontals “plundrade” småsparare. Det är så det funkar. Och det kan faktiskt liknas vid ett globalt pyramidspel, så omfattande att nationalstaterna blivit för små för att kunna upprätthålla någon slags kontroll av systemet.

Just nu strömmar mest pengar till Kina, som satsar stenhårt på att bygga upp sina guldreserver, för de vet att när systemet kollapsar är guld det enda som är någorlunda värdebeständigt. USA satsar framför allt på militär slagkraft.

Banksektorn styrs av vår världs allra översta grädda med synnerligen speciella privilegier. Ingen kan skapa digitala pengar mer än bankerna. Det är närmast obegripligt att systemet kan tillåtas vara så bräckligt.

Motbilden
Storbankernas företrädare håller naturligtvis inte med om den här bilden. De sysslar istället med avancerat förtroendeskapande. Välkammade informationsdirektörer och PR-anställda försäkrar att det alls inte är någon fara för småspararnas pengar i bankerna. De menar att efter bankkrascherna på 90-talet och finanskrisen 2008 har systemet omgärdats med mycket strängare regler och att beredskapen inför nya finanskriser är bättre än någonsin. Men kan man lite på detta?

Sedan januari i år lyder Europas banker under ett nytt så kallat “krishanteringsdirektiv”Bank Recovery and Resolution Directive (BRRD). Där framhålls att det framför allt går ut på att slutnotan inte ska hamna hos skattebetalarna – som fallet var på 90-talet och 2008.

Hampus Brodén, chef för Financial Management inom SEB förklarar ungefär på följande sätt: För att undvika att skattebetalarnas pengar används för ”bail out” av en fallerande bank, fastslår den nya lagstiftningen att det i första hand är aktieägarna som ska bära kostnaden, därefter borgenärerna enligt en fastställd turordning, genom att skulden skrivs ned eller konverteras till aktier. Det är detta som kallas ‘bail-in’”.

Men är det hela sanningen? Vad händer därefter, om de pengarna inte räcker? Observera orden “i första hand”. Det här är alltså “den första nivån där inlåning hamnar i riskzonen, men då handlar det om inlåning från riktigt stora företag och institutioner”, som Hampus Brodén uttrycker det.

Men, längst ner i turordningen ligger “de mest skyddade tillgångarna, inlåning från små- och medelstora företag” – men också från privatpersoner, säger Hampus Brodén, men tillägger samtidigt: “Alla insättningar upp till 100 000 euro täcks av insättningsgarantin och är helt undantagna från reglerna för ‘bail-in’.” Kanske stämmer det på pappret, men är det något man på sikt kan lita på? Vem står för denna bankgaranti? EU?

Exemplet Cypern
På Cypern hade man bankkris i mars 2013. Då provades för första gången i praktiken idén med att lägga vantarna på de egna bakkundernas tillgångar (bail-in). I Wikipedia kan man läsa följande: “För att få lån från EU och IMF, och undvika det som i media beskrivits som ‘finansiell härdsmälta’, var landets regering tvungen att gå med på en radikal omstrukturering av landets banksektor liksom även storskaliga uttag (konfiskation) från landets bankkunder.”

Det ledde till att realekonomin tvärstannade, hamnarna proppades igen av fartyg och containers för att företagen plötsligt inte längre hade tillgång till sina bankkonton. Bilder av bankkunder som köade framför bankomaterna dök upp i tidningarna över hela världen. Det var något skrämmande.

Kan bankkundernas tillgångar konfiskeras?
De flesta runt om i världen chockades och undrade om konfiskation av bankkundernas tillgångar verkligen var tillåtet. Tanken att man som bankkund inte ska kunna få disponera de pengar man satt in på banken var sannerligen omtumlande. Risken att alla pengar under bankens kontroll skall sugas ut i en gigantisk virvel till bankernas kreditgivare känns allt mer påtaglig. Och vem är då ansvarig? Då har vi åter en situation som liknar Tyskland 1923.

Men eurogruppens ordförande, holländaren Jeroen Dijsselbloem kallade den 25 mars 2013 plötsligt denna nya bil-in-innovation för “Cypernmodellen” (a Cyprus template), vilket borgar för att detta blir modellen i framtiden. Och, det nya EU-direktivet bygger på “Cypernmodellen” och har nu tröskats igenom alla EU-instanser. Även Sverige har till sist (under visst hot från EU-kommissionen) anslutit sig till direktivet.

Nästa finans- och/eller bankkris kommer alltså att lösas med att bankernas kunder får stå för fiolerna (bail-in). 100 000 euro-garantin för privatpersoner kommer säkert att kunna avskaffas vid behov – utan inblandning av några nationella parlament. Säkerligen är det ännu ett steg för att det transnationella finanskapitalet att göra sig än mer oberoende av nationalstater.

Men, vad är det för skillnad på bankkunder och skattebetalare? Ingenting, det är ju samma människor.

Kaos att vänta
Alltså, bankerna är en del i våra samhällens infrastruktur som varje enskild person är helt beroende av. Om (när) förtroendet för bankerna brakar samman uppstår en mycket farlig situation för oss alla – som i Tyskland 33. Ren anarki och laglöshet ligger då snubblande nära. Revolutionära situationer kan infinna sig fortare än väntat. Vad blir då lösningen?

clinton-hands-4

Räddaren i nöden

Jo, precis som i Tyskland 1933 finns möjligheten att makten då kommer att överlämnas från de nationella parlamenten till någon som är beredd att – med alla till buds stående medel (inklusive massövervakning, “nödvändigt” våld och massarresteringar) – upprätthålla ordningen. USA/Nato (i nära samarbete med EU-kommissionen) är det då naturliga alternativet. Det hela kommer självklart att draperas i en retorik för att motverka terrorism av alla sorter och till försvar för mänskliga rättigheter och demokrati. Fascismen kommer att få ett helt nytt ansikte.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  12 kommentarer for “Finanskaos bäddar för demokratins fall

  1. Kalle Gustavsson
    2016-06-13 kl. 10:44

    Kolla fakta!
    Du skriver “Vem står för denna bankgaranti? EU?”
    Svar: Svenska staten.

    Insättningsgarantin uppgår till 950 000 kr (1 juli) och hanteras av Riksgälden. “Insättningsgarantin finansieras genom avgifter från de anslutna instituten som placeras i en fond. Insättningsgarantifondens värde uppgick till 35,2 miljarder kronor per 31 december 2015.”

  2. 2016-06-13 kl. 12:02

    En ensam medborgare kan inte göra någon skillnad, men internet har gett folket en möjlighet att samlas för att förhindra det kontantlösa samhället. USAs skuldsedlar till dollar baseras på fiktiva värden och nu när den nya maktbalansen i Asien ändras med guld i botten hotas USAs världsmakt.

    Att Sverige i det skedet skriver ett samarbetsavtal med Nato (Värdlandsavtalet) är att be Ryssarna att rikta några bestyckade missiler även åt vårt håll istället för något annat mål i Nato.

    När fotbollsfansen har nyktrat till kommer baksmällan av att fokusera på nöje framför verklighet men då är det redan för sent.

  3. Knut Lindelöf
    2016-06-13 kl. 12:29

    Kalle G!
    Att så är fallet idag vet jag, men i en framtid under det nya krishanteringsdirektivet? Men det är kanske så även framöver.

  4. Anders Persson
    2016-06-13 kl. 14:19

    Knut!
    Jag förstår inte glidningen från den tyska bankkrisen 1923 till Hitlers maktövertagande 1933. Det senare årtalet är inte förknippat med någon speciell bankkris, det förra årtalet inte med något fascistiskt maktövertagande.

  5. Knut Lindelöf
    2016-06-13 kl. 15:03

    Anders P!
    Jo, jag läser just boken En tysk mans historia av Sebastian Haffner (ett manus från 1939), samme författare som till Den tyska revolutionen jag skrev om härförleden. I den boken framgår mycket tydligt att mellan finanskrisen (hyperinflationen) 1923 och 1933 – nazisternas maktövertagande – finns ett mycket klart samband. Den ekonomiska krisen och de kaosartade förhållandena i den tyska politiken förbrukade tillsammans det tyska folkets förtroende för politiken (demokratin). Och tyska etablerade politiker från höger till vänster visste till slut inte vad man skulle ta sig till. Då överlämnade man makten till Hitler. Och det skedde trots att stora delar av borgerligheten såg Hitler som en pajasfigur.

    Men det är förstås alltid vanskligt med paralleller. Två historiska epoker är alltid svåra att jämföra, mycket är ju helt annorlunda idag.

    Det viktigaste är kanske att demokratin i Europa idag sitter allt lösare i o m att EU tar över allt mer av nationalstaternas egenmakt. Finanskaoset som är gränslöst kommer att kunna bli en mycket viktig faktor för att tippa systemet över ända. Eller vad tror du?

  6. Anders Persson
    2016-06-13 kl. 15:41

    Knut!
    Jag avstår från några apokalyptiska profetior. Men för att, just hemkommen från Ryssland, ändå dra någon tankeväckande parallell, så skulle det vara med de svåra åren i Ryssland under Jeltsintiden 1992-99. I namn av “demokrati”, “frihet” och “marknadsekonomi” svalt folk, barnafödandet minskade och medelåldern sjönk. Den västerländska liberalismen hade därmed gjort sig omöjlig i den vanlige ryssens ögon.

    I väst (EU och USA) är det nu, på liknande sätt, den västerländska liberalismens kris. Den är hotad från vänster och höger. När krutröken lagt sig så är det förmodligen högern (Le Pen – Putin varianten) som segrat.

  7. Knut Lindelöf
    2016-06-13 kl. 16:12

    Välkommen hem Anders!
    Det du skriver är förmodligen ett annat sätt att uttrycka något liknande som jag gjort ovan. Ditt scenario bygger mer på att EU brakar samman utan inblandning från USA. Det är förstås också möjlighet, kanske t o m något mer lockande. Men bankerna är inte att leka med. De har resurser.

  8. John Näsman
    2016-06-13 kl. 21:04

    Demokrati eller kapitalism – så står fråga enligt sociologiprofessorn Wolfgang Streeck, som är chef för Max Planck-institutet för samhällsforskning i Köln. (“Köpt tid”, Daidalos 2012. Snabbversion i Den demokratiska kapitalismens nederlag”, utgiven samma år som specialnummer av TidenDebatt, där den dock för säkerhets skull kapslats in i lugnande, socialdemokratiska texter).

    Fria tidningens chefredaktör Per Björklund stod för den i mitt tycke mest givande recensionen av “Köpt tid”:

    ”Wolfgang Streeck menar att utvecklingen ställer oss inför ett avgörande val: antingen en kapitalism befriad från demokratins begränsningar och ett samhälle där politiska institutioner allt mer töms på sitt innehåll, med andra ord nyliberalismens slutliga seger. Eller en demokrati som befriats från den begränsande kapitalismen, åtminstone ”så som vi känner den”. – – –

    Streeck menar att en starkare politisk union i Europa under dagens förutsättningar bara skulle ”spela den sociala ingenjörskonstens självreglerande globala marknadskapitalism i händerna”. Det är säkert sant. Men hans stridsrop för ett återupprättande av den nationella demokratin är samtidigt motsägelsefullt. Om motsättningen mellan kapitalets intressen och medborgarnas förväntningar om social rättvisa och demokratisering av den ekonomiska sfären inte gick att överbrygga inom nationalstatens ram efter efterkrigstidens gyllene kvartssekel av obruten tillväxt, varför skulle det då vara möjligt i dag, efter decennier av globalisering, växande ojämlikhet och koncentration av den ekonomiska makten i händerna på ett fåtal?

    Den frågan lämnas obesvarad i Streecks bok.

    Kanske något du kunde sätta tänderna i, Knut?

  9. Knut Lindelöf
    2016-06-13 kl. 21:35

    Har nu läst. Tack för tipset John N!

  10. Hans Andersson
    2016-06-14 kl. 12:59

    Det har under flera år varit intensiva diskussioner och påståenden om det nya krishanteringsreglerna. Med farhågor om upphävandet av den så kallade insättningsgarantin och oro över att bankerna skulle ta med sig de vanliga bankkundernas pensionsfonder och lönekonton in i skuldavskrivningsdelen, med innebörden att dessa pengar lösa exempelvis bankers och värdepappersföretagens kollaps.

    Dessbättre har dessa farhågor varit obefogade om man utgår från regelverkens texter.

    Finansutskottets betänkande (Fi U 17) 2015

    “i första hand är det bankens ägare och långivare som ska bära eventuella förluster”.
    “idag betalar svenska banker till en stabiliseringsfond som ska finansiera åtgärder vid en kris”
    “När tillräckligt stor buffert byggts upp i den nya reserven, ska bankerna istället för resolutionsavgift börja betala på en riskavgift, som baseras på hur hög risken är i just den bankens verksamhet”

    Finansutskottets betänkande togs i den här delen med i riksdagens beslut.

    Riksgäldens pressmeddelande från 27/5 2015.
    “riksdagen har beslutat om ändrade regler för insättningsgarantin som innebär att skyddet för pengar på konto stärks.
    “Förstärkning genom att ersättningsbeloppet i Sverige höja till 950 000kr. Bestäms i kronor och inte i euro. Högre belopp än EU:s 100.000 euro”
    (har letat i EU:s krishanteringsdirektiv men inte hittat något om denna specificering, men den bör finnas någonstans).
    Vidare “man kan också få ett högre belopp, maximalt 5 miljoner kr för insättningar som är kopplade till vissa livshändelser som t ex försäljning av en bostad”. (finns alltså i vår nya lagstiftning inte i EU:s gemensamma, min anmärkning)

    Riksgälden igen
    “under processen (vid en banks kris och föremål för resolution) hålls delar av institutet öppet så att insättare och andra kunder har tillgång till sina konton och övriga tjänster. Förlusterna hanteras genom att institutets aktie- och fordringsägare får sina innehav nedskrivna och/eller konverterade till aktiekapital. (skuldavskrivning eller bail-in).”
    “Garanterade insättningar är undantagna från skuldavskrivning”.
    “därigenom skyddas skattebetalarna och det blir istället institutets ägare och långivare som lånat ut pengar till institutet som får bära förlusterna på samma sätt som vid en konkurs”.

    Sammantaget en bra lagstiftning med i det formella regelverket tydliga markeringar att det inte är den enskilde eller skattebetalarna som ska bära förlusterna vid bankernas haverier.

  11. Knut Lindelöf
    2016-06-14 kl. 13:46

    Alltså; ingen anledning till oro då?

  12. Hans Andersson
    2016-06-14 kl. 16:34

    Naturligtvis finns det anledning till oro när det gäller den framtida ekonomiska och inte minst finansiella härdsmälta, som faktiskt är på väg redan.
    Men lagstiftningen är ett försök att bringa ordning i den totala frihet som givits de globalt verkande bankerna och värdepappersbolagen. Banker och andra institut kommer nu att göra allt för att hitta luckor och alternativa tolkningar av regelverket och ger sig inte utan strid.

    Fonderna som byggs upp för att reglera resolutionsprocesser och garanterade insättningar är i jämförelse med det internationella kapitalets enorma transferreningar och totala volym otillräckliga på sikt för att leva upp till insättningsgarantins utlovade möjligheter.

    För några år sedan var Deutsche Bank riktigt illa ute och på väg mot det som idag benämns en resolutionsprocess (i själva verket var de redan där, men bail in var inte infört då).

    Tre banker – om jag minns rätt – från USA tog över vissa delar från den europeiska storbanken. Omstrukturering och allt rullade vidare som om ingenting hade hänt.

    Om Deutsche Bank inte lyckats med sin omstrukturering för några år sedan, där dåliga belastande verksamheter togs över av andra banker (klia varandra på ryggen), utan kanske till och med gått i konkurs, vad hade det medfört?

    De flesta ekonomiska bedömare då, oavsett ekonomisk ideologi, jämställde det med att hela den europeiska unionen i så fall blivit bankrutt och hela det globala systemet hade brakat samman.

    Hur det idag verkligen är ställt med banken redovisas sällan. Det finns rykten och påståenden från ekonomer av olika sorter om att den bubblan snart spricker igen.

    Portugals största bank CGT är just nu på väg mot resolutionsförfarande och söker stöd hos staten, där premiärminister Costa utlovat att hjälpa till med “återkapitaliseringen”.
    Men där ifrågasätts nu om regeringen i Portugal kan göra det just med hänvisning till att EU-ländernas stater inte ska vara aktiva i kriser på samma sätt som tidigare vid bankkriser.

    Enligt EU-direktiven från 2014 är det dock inte förbjudet att agera aktivt via offentliga medel, men betoning ligger i skrivelserna på att det bara ska ske vid vissa specifika händelser och inte i den omfattning som skedde enligt den tidigare så kallade bail-out-modellen.

    Det finns all anledning att frukta nästa globala bankkris, som redan ligger och pyr här och var inom EU och i USA. Den kraschen kommer nog att i omfattning och konsekvenser överflygla allt vi tidigare skådat.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.