Finnforsgrottan

Bennys farmor hade varnat honom.

”Du ska håll dig borta från grottan vid Finnforsen, Benny, för där bor Storrövar´n och trollen.”

”Det där är gammal saga”, försökte Benny, ”ingen bor längre i den där grottan, varken troll eller rövare.”

”Je har då aldri hört att dem ha flytte. Folk ser än idag hur det komma rök ur berget, och hör hur korpan skrik å väsnes. Och a’Gunilla, getarflickan som är fånge där inne i mörkret, hon gråter och ropar efter mamma sin. Så har jag hört, och så är det, och du, Benny, du håll dig borta från grottan!”

Nej, Benny fick inte gå till grottan, som låg i en södersluttning vid den stora älven. Därför var han ofta där. Han tillbringade många dagar och kvällar både utanför och inne i grottan. Den var nästan sex meter i omkrets och dess högsta punkt var en dryg meter, men där kunde man inte stå för där fanns en eldstad. Benny gjorde alltid upp en eld då han var där. Ganska snart lärde han sig att han måste tända med smala, tunna björknäverremsor och mata på med mycket små och snustorra grankvistar. Då, men bara då, blev det en låga som sökte sig uppåt och trängde genom den nästan osynliga hålighet som fanns i grottans tak. Var bränslet det minsta fuktigt la sig elden som en tung, kvävande rök i grottan.

Han lekte där vid grottan under flera år utan att möta vare sig troll eller rövare. Men varje gång han eldade och rök steg upp genom berget kom korparna. De flaxade och flög genom röken, de skrek och förde oväsen. Men, som sagt, inga troll.

Jag mötte Benny redan under grundutbildningen då vi läste etnologi vid Umeå universitet. Därefter, under doktorandstudierna, arbetade vi tillsammans i ett projekt som utforskade så kallade parallellsamhällen. Det kunde handla om hur neandertalare levde sida vid sida med Cro Magnon-människor, eller hur stenålderskultur och hedendom fanns kvar i Norrlands inland när kustregionen redan var järnålder och kristendom. Jag var mest intresserad av hur resandefolket och bönderna levde sida vid sida, och hur lite de faktiskt påverkade varandra. Benny forskade om förortskulturer.

En dag sa jag på skämt till honom:

”Borde du inte ta dig an trollen i Finnforsgrottan.”

Då skrattade han lite ansträngt och sa:

”Tomtar och troll lämnar jag med varm hand till kollegerna i Lund och Åbo.”

Vi höll ihop under många år, men efter disputationerna gick våra vägar åt olika håll. Benny fick nämligen, våren 2010, ett forskarstipendium i Wales, medan jag blev kvar i Umeå. Men Benny dök aldrig upp i Wales. Han försvann. Han bara försvann och ingen visste hur han försvann, eller varför, eller om han levde eller om han var död. Han vara borta. Spårlöst borta.

Det blev något krångel med efterlysningen och det dröjde till tidig höst innan det fattades beslut om husrannsakan av hans arbetsrum på universitetet. Jag blev utsedd att låsa upp och vara behjälplig vid tolkning av eventuella fynd. Polisen skulle komma en tisdagsmorgon, men blev försenad. Så det blev att jag själv gick in i Bennys rum.

Jag hittade först inga konstigheter. Rummet såg ut som det alltid gjort, inget anmärkningsvärt förutom en notering i hans bordskalender som låg dold under en hög med böcker.

Den 17 mars, dagen för hans avresa till Wales stod det: ”Flyg från Skellefteå. Grottan – en sista gång.”

Jag vet inte varför, men jag väntade inte in polisen. Jag lämnade rummet och satte mig i bilen. Efter ett par timmars bilfärd kom jag fram till parkeringsplatsen vid Finnsforsgrottan. Det fanns en skylt som informerade om den gamla rövarlegenden, och därifrån var det lätt att hitta stigen.

Det hade hunnit skymma innan polisen kom. Även de hade hittat noteringen i bordskalendern, ringt till Skellefteå som sände ut en bil till grottan. I eldstadens aska rakade de fram rester av en avgnagd människofot. Mig hittade de bakom en sten nere i älven; naken, frusen, sargad och sönderklöst – men vid liv.