Finns det någon svensk kultur?

stopp

Svenskar väntar snällt på grönt …

Finns det någon svensk kultur? Det är absurt att tvingas ställa den frågan. Men ännu mer absurt är det att när man ställer den frågan i Sverige är det så många svenskar som inte klarar av att ge ett vettigt svar på den.

steigan

Pål Steigan, norsk ekonom, politiker och forskare. Han är även författare och framgångsrik bloggare – steigan.no.

När Mona Sahlin var integrationsminister frågade det turkiska ungdomsförbundets tidskrift Euroturk vad svensk kultur är. Hon svarade:

Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.

Alltså, en svensk socialdemokratisk minister visste inte vad svensk kultur var! Då är det inte så märkligt att svenskar på gatan som får samma fråga inte kan hitta på något bättre.

Sverigedemokraterna säger att de vill försvara svensk kultur, men när partiets representanter får frågan vad det är för något så drar de till med julen och midsommarafton. De har inte heller någon aning.

När Fredrik Reinfeldt hade bildat sin första regering 2006 fick han en liknande fråga och kom med ett liknande svar: “Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” (Barbar var förresten den nedsättande beteckning som grekiska aristokrater under antiken använde för alla utlänningar som inte talade grekiska.)

Att förneka att det finns en svensk kultur har alltså blivit den svenska elitens grej. Och det upprepas till leda av de systemlojala medierna och av alla tomma tunnor i den pladdrande klassen. Men det är naturligtvis en himmelskriande lögn – och det är mycket farligt.

En hyllning till den svenska kulturen
Jag brukar inte bli deprimerad men jag skulle lätt kunna bli det när jag läser sådana där uttalanden. Fast jag inte är svensk skulle jag inte behöva anstränga mig över hövan för att resa mig upp vid ett möte och prata i tjugo minuter om vad jag gillar – och litet om vad jag ogillar i den svenska kulturen.

När jag var sexton-sjutton år gammal och alldeles nybakad marxist hade jag många kontakter med svenska kamrater. Jag besökte Clartés kongresser och deltog i många möten med De förenade FNL-grupperna (DFFG) och KFML. För oss unga norska ml-are var Sverige i praktiken en viktigare förebild än Kina. De svenska kamraterna lärde oss att vi skulle skaffa oss ett eget tryckeri, en egen tidning, egna bokhandlar och ett eget skivbolag. Fria Proteatern blev förebilden för den stora norska teaterrörelsen på sjuttiotalet och påverkade Teatret vårt i Molde, Hålogaland teater och en mängd andra teatrar och projekt. Vi lyssnade på Hoola Bandoola Band med Mikael Wiehe och Björn Afzelius. När jag var liten läste morsan Selma Lagerlöf för mig, och vem har inte växt upp med Astrid Lindgrens sagolika universum?

De norska Oktoberbokhandlarna importerade massor av svensk litteratur. På det viset lärde vi känna August Strindberg, Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg. Vi hade inte fattat ett smack om någon hade sagt oss att om fyrti-femti år skulle eliten bland deras landsmän förneka att det fanns en svensk kultur. I vår egenskap av en aning sjaviga ungdomar från Oslo blev vi litet imponerade av det vi uppfattade som svenskarnas allvar och den svenska känslan för kvalitet och noggrannhet.

Vi tillät oss också att skoja med våra revolutionära svenska vänner som bra gärna ville störta statsmakten, men samtidigt stod och väntade på grönt ljus när det inte fanns en bil i närheten, medan vi drev genom Stockholm på natten.

Men detta har också något att göra med svenska kulturen. Lydnaden mot auktoriteter är större där än vad vi är vana vid i Norge och det har nog att göra med påverkan från fransk étatism, något som vi inte har i Norge. Är jag essentialist nu? Inte mer än Karl Marx som förklarade hur det kom sig att norska småborgare kunde skapa så stor litteratur som Henrik Ibsen, när det tyska småborgare inte klarade av det. Det berodde enligt honom på att den tyske småborgaren var barn till en livegen, men den norska småborgaren var barn till en fri bonde.

Jag har inte forskat om detta, så det här får bli en gissning, men det hänger kanske ihop med det svenska statarsystemet som Ivar Lo skriver om. Kan ha något att göra med att Sverige har haft en stark adel, som fortfarande finns kvar, medan vår adel var liten och svag och till stor del avskaffades 1821?

Sångtradition och industrikultur
När man som norrman är tillsammans med svenskar hamnar man snabbt i förlägenhet, åtminstone var det så förr, eftersom svenskar kan en massa sånger och också kan sjunga dem. Det finns en kraftfull svensk sång- och vistradition från Bellman och framåt som fortfarande slår igenom i dagens norska och svenska musik. På senare tid har folkparkerna och konserterna där betytt mycket för att sprida sången och musiken över hela landet. (Så då får man väl försöka stå ut med de svenska dansbandens kostymer.)

Sverige har en mycket längre industrikultur än vi har i Norge. Den är faktiskt en av de starkaste och bästa industrikulturerna i världen. Svensk stålindustri, bilindustri och flygindustri har inneburit kvalitet som burits upp både av en ingenjörskonst på hög nivå och av specialarbetare som kunnat sitt yrke.

Fackföreningsrörelsen och Norge
Som norrman är jag evigt tacksam mot den svenska arbetarrörelsen som förhindrade att den svenska överklassen gick i krig mot Norge 1905. Och som son till aktiva deltagare i motståndsrörelsens kamp mot den tyska ockupationen vet jag vad det betydde för den norska motståndsrörelsen att människor kunde stickas till Sverige när de hade nazisterna i hälarna.

Och jag var inte gammal när morsan och farsan berättade för mig vad Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings redaktör Torgny Segerstedt betydde för motståndet mot nazismen.

Avsätt globalisterna
Där sätter jag punkt. Jag kan inte dra hela mitt föredrag här. Men poängen borde framgå tydligt: Det är inte bara så att Sverige har en rik och värdefull kultur. Svenskarna har också all anledning att vara stolta över den och försvara den. Låt inte några inkompetenta och korkade högerextremister lägga beslag på den egendomen. (Det kan dessutom komma fram några begåvade högerextremister som fattar vilken gåva de har lagt vantarna på och som vet hur de ska använda den.)

Naturligtvis ligger det något i att de flesta kulturer är påverkade utifrån och att det i stort sett inte finns några ”rena” nationella kulturer. Men det är en tautologi. Att säga det är bara att prata utan att säga något. Självklart tog Kalle dussin med sig de turkiska dolmades så att de kunde omformas till svenska kåldolmar. Och självklart använde Hulda Garborg utländska förebilder när hon skapade den stora kvinnorörelsen för att utveckla norska folkdräkter. Och? Fråga en iranier om det finns en persisk kultur, den är ju påverkad av både arabisk, kinesisk, mongolisk och indisk kultur. Men akta dig då för hennes eller hans hånfulla raseri. Fråga en italienare om det kan finnas någon italiensk kultur när Italien inte uppkom förrän 1860 och både pastan, tomaten och kaffet kommer utifrån. Och bered dig då på en rejäl utskällning eller några mycket talande handrörelser.

Borgerliga politiker begriper naturligtvis inte dialektik, men det borde åtminstone arbetarrörelsen göra. Det är faktiskt så att om man ska kunna ta emot impulser på ett bra sätt måste man vara säker på sig själv och känna till sina egna värderingar.

Vad detta förnekande av skandinavisk kultur är (för vi har det i Norge också) är inget annat än globalisternas försök att knäcka nationalstaterna och göra oss till ännu mer lättmanipulerade fån. Nationalstaterna har en historisk bakgrund och de är naturligtvis invävda i både ohållbara myter och chauvinism. Men dagens demokrati är faktiskt förankrad i nationalstaten och folksuveräniteten. Utan nationalstaten – ingen demokrati. Och det är just vad som händer i EU.

Nationalstaterna blir irrelevanta. De nationella parlamenten töms på innehåll och makt. Deras makt överförs sedan till Europeiska centralbanken (ECB) och EU-kommissionen. Den ideologi som försvarar detta avskaffande av demokratin är just det globalistiska förnekandet av nationen.

Därför borde mina svenska vänner svara Reinfeldt och kompani: Jaså, ni vet inte vad svensk kultur är? Då duger ni inte till att styra det här landet. Ni har inget här att göra, ni måste avgå. Skaffa er ett jobb i Bryssel och låt den svenska arbetarklassen ta över.


Översättning till svenska av Hans O Sjöström.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: 

  29 kommentarer for “Finns det någon svensk kultur?

  1. Tommy Sjöberg
    2015-02-09 kl. 22:22

    Innan jag började läsa denna text så låg jag och funderade på att gå till frontalangrepp på medel- och överklassens dominans inom
    företag, förvaltning, parlament och vänster.

    Vi inom arbetarklassen har ju i dagens värld bara makt i små enklaver där inga övergripande beslut kan fattas.

    Tack Pål för sista meningen, den värmer, det kan inte bli värre än vad papegojaktiga borgare har försatt våra samhällen i. Det var ju rysk arbetarklass som drog Ryssland
    ur 1:a världskriget och arbetarklassen i Sovjet som knäckte Hitler-Tyskland.

  2. Ola Bog
    2015-02-10 kl. 2:52

    “Vi tillät oss också att skoja med våra revolutionära svenska vänner som bra gärna ville störta statsmakten, men samtidigt stod och väntade på grönt ljus när det inte fanns en bil i närheten, medan vi drev genom Stockholm på natten.

    Men detta har också något att göra med svenska kulturen. Lydnaden mot auktoriteter är större där än vad vi är vana vid i Norge …”

    Den dér stemmer nok ikke, Steigan. Jeg har hørt akkurat det samme fra folk på besøk i Norge både før og nå. Både svensker og andre sier dette. Om Norge. Og den som ikke trur meg kan jo undersøke sjøl. En hvilkensomhelst dag (eller natt) ute i for eksempel Oslos gater og lyskryss.

    En annen ting som undra meg storligen i dette landet var 1 juni 2004. Fra den dagen av gikk selv den mest innrøyka ølhund ut av den aktuelle bula for å utrette sine mørkets gjerninger. Ja, jeg har undersøkt sjøl. Tilogmed gamle Lompa på Grønland (2004 var før ombygginga) – lokalet var så stort og uoversiktlig at du kunne tatt deg en røyk hvorsomhelst uten å bli oppdaga av øvrigheta. Men neida. Alle tusla ut.

    Nei. Norrbaggar tør ikke heve stemmen på trikken en gang.

    Vel, nok av det. Heia min ungdoms helt Bernt Staf! (Rød utapå og grønn inni sa han om seg selv eller kanskje det var omvendt ..)

  3. Martin Kullberg
    2015-02-10 kl. 7:57

    Hårdrock är det svenskaste som finns!

    Man är en del av RocknRoll-nation, en internationalistisk kultur som bryggar alla nationsgränser, språkgränser och “kultur”gränser. Träffade en brasse i somras, han kunde inget av mina språk, jag kunde inte portugisiska. Men när vi kom på att vi bägge lyssnade på rocknroll förbrödrades vi. Så kommunicerade vi med rocklåtar.

    Det är kultur, det! De som söker använda kultur som ett försök att upprätta gränsdragningar mellan människor, har inte fattat grejen, är hopplöst nedgrävda i historia. De söker någon fast punkt i världen som upplevs som ett gungfly under deras fötter, men den fasta punkten finner man lättare i internationalistisk kultur och förbrödring.

  4. Bo Persson
    2015-02-10 kl. 10:11

    Martin!
    Menar du att det inte finns olika kulturer/kulturella skillnader? Eller menar du att man inte skall göra politik av kulturella skillnader? Om du menar det senare håller jag med dig. Om du menar det förra är vi inte överens.
    (Här har redaktören gjort ett ingrepp och bytt ett mindre lämpligt mer personligt riktat uttryck mot ett mer diskussionsfrämjande. Jag tror du förlåter mig Bo 🙂

  5. 2015-02-10 kl. 12:33

    Steigan menar att det är att slå in öppna dörrar att påpeka att det inte finns några isolerade “nationella” kulturer. Men det är väl lika ooriginellt att som han framhåller att det finns skillnader mellan t.ex. “norsk” och “svensk” kultur.

    Problemet med dagens “nationella socialister” är att de ser ett egenvärde i att behålla och försvara den egna nationens säregenheter. Men det beror väl på vilka dessa skillnader är?

    Det finns t.ex. ingen anledning att hålla fast vid eller vara stolt över “svensk” auktoritetstro och lydnad under överheten? Istället borde man väl bekämpa denna svenska nationella “kultur”?

    Ett kännetecken för marxismen har alltid varit att man inte ser som något mål att gå tillbaka utan framåt. Nationalstaten upphävs av kapitalismen. Ska vi hårdnackat hålla fast vi den, så är vi reaktionärer. Internationalism, samarbete mellan folken, är det som är framtiden. (Ideologiskt och strategisk alltså, taktiskt kan man nödgas försvara nationellt oberoende beroende på politisk situation.)

  6. Bo Persson
    2015-02-10 kl. 18:25

    Hannu!
    Håll isär “nation” och “national-” i politisk-statsrättslig mening (Förenta nationerna, nationalförsamling, nationalinkomst, nationaldag, nationsgränser, nationalitetsbeteckning osv) och i etnisk-kulturell mening (nationaldräkt, nationalkaraktär, nationalsport, nationalrätter, nationalskald osv.)

    Om du inte gör det hamnar du i den politisering av det etniska som du i din kommentar så vältaligt gör dig till talesperson för och som i dag är så populärt alltifrån SD-folket till multikulturalisterna. Hela det identitetspolitiska träsket alltså.

  7. Christer Strandberg
    2015-02-11 kl. 8:50

    Svensk kultur är den kultur som uppstår och utövas i Sverige av de människor som bor i Sverige. Det innebär på musikens område att allt ifrån Gärdebylåten och Visa från Utanmyra i Jan Johanssons jazzversion till hiphop och pop som Timbaktu och Panetoz är svensk kultur. På litteraturens område att allt ifrån Stagnelius, Geijer och Strindberg till Kallifatides och Mustafa Can är svensk kultur. På matområdet att allt ifrån stekt sill med löksås till sushi och kebab är svensk matkultur.

    Det finns många kulturella företeelser som de flesta av oss ogillar, som t.ex. hedersvåld och kvinnlig omskärelse. Förekommer de och utövas de i Sverige ska de räknas som svenska kulturella yttringar och kritiseras och bekämpas som sådana. Distanserande leder till “vi och dom”-tänkande, som gynnar främlingsfientlighet och utanförskap.

  8. Bo Persson
    2015-02-12 kl. 17:35

    Christer!
    Vi har lärt oss att säga att Sverige i dag är mer mångkulturellt än det var igår. Nu vill du vi skall säga att de kulturer som tillkommit är svenska för att de idag finns i Sverige. Vad vinner vi på det språkbruket, dessa två olika användningar av ordet “svensk kultur”?

    Och en fråga till: Är det inte bara det som i sammanhanget är olagligt i Sverige t.ex. kvinnlig omskärelse och så kallat hedersvåld, som den svenska staten skall lägga sig i?

  9. Christer Strandberg
    2015-02-13 kl. 20:34

    Bosse!
    Först fråga två. Ja, staten ska förstås bara lägga sig i vad som är olagligt. Sedan kan man förstås ha olika uppfattning om vad som är “bra” kultur. Dragspel är det t.ex. inte om man håller med Sten Broman.

    Vinsten med det språkbruket är att vi slipper diskutera huruvida företeelser som Alla hjärtans dag (St Valentine´s Day), Halloween, Lucia, Jultomten, Skype, Jonas Hassen Khemiri, Kåldolmar, köttbullar, Petter, Jörn Donner, svensk rockmusik och midsommarstången är svensk kultur eller inte.

  10. Bo Persson
    2015-02-14 kl. 9:47

    Christer!
    Må vara. Men samtidigt är du väl medveten om att ditt nya begrepp “svensk kultur” i en alldeles bestämd mening är helt motsatt det traditionella begreppet “svensk kultur”. Det traditionella är ett kollektivt begrepp medan ditt nya är helt avkollektiviserat.

    I det förra fallet är “svensk kultur” något som är gemensamt för en grupp människor medan det i det senare fallet bara är något som förekommer på ett visst i statsrättslig mening avgränsat geografiskt område. (Jag bortser alltså här från de problem du i Sverige får med exempelvis företeelser som kvinnlig omskärelse och hedersvåld)

  11. Christer Strandberg
    2015-02-14 kl. 17:28

    Bosse!
    Vad menar du med det traditionella begreppet “svensk kultur? Var har du fått det ifrån?
    Kultur – resultatet av människans kamp emot naturen. Det är den enda definitionen jag känner till … Så “mitt” begrepp är på intet sätt nytt. Det enda rimliga dessutom om du frågar mig, men har du en bättre definition, så kör i vind …

  12. Bo Persson
    2015-02-15 kl. 12:55

    Christer!
    Jag syftar ju bara på det som det frågas efter i rubriken på den här tråden, den svenska etniciteten. Finns en svensk etnicitet? Ja, finns det etniciteter överhuvud taget? Mitt svar är att det finns det. Och det bästa beviset på det är att det är så lätt att i politiska syften ställa etniciteter mot varandra.

    Vad vore t.ex. SD utan en sådan exploatering? För att nu inte tala om en Hitler, “The proof of the pudding is in the eating”, som engelsmännen säger.

    Med din användning av ordet “svensk kultur” blir den här trådens fråga helt obegriplig. Med din användning av ordet är ju alla kulturyttringar på svensk mark per definition svenska. Eller utryckt på ett annat sätt: Du bevisar inte att det inte finns etniciteter. Du definierar bort dem.

  13. Anders Persson
    2015-02-15 kl. 20:03

    UNT hade för en dryg vecka sedan en klok analys av medborgarskapsbegreppet, jag tror Margareta Zettrerström påpekat samma sak i lindelof.nu, dvs att ”svensk medborgare” inte är samma sak som ”medborgare i Sverige”. Så kanske ska vi sluta tala om ”svensk kultur” och i stället ”kultur i Sverige”.

    PS: Kommer just tillbaka efter en dryg vecka i Italien. Mina italienska vänner bedyrade att de pizzor man äter i Sverige (och andra länder utanför Italien) inte är ”italienska”, inte ens om de bakats av fullblodsitalienare. Ty dessa hava anpassat sig till den lokala smaken. Så därmed kan det anses fastslaget att pizzan här i landet blivit en ”svensk” rätt, till italienarnas förfäran.

  14. Bo Persson
    2015-02-15 kl. 22:30

    Anders!
    Din gode folkpartist krånglar till det, tycker jag. Man kan vara svensk i två olika meningar. Dels en etnisk/kulturell och dels en statsrättslig/medborgarskaplig. Flertalet av Sveriges invånare idag är svenskar i båda dessa meningar, men ett växande antal är det bara i den senare meningen. Vi talar ju om ett alltmer mångkulturellt Sverige.

  15. Bengt Svensson
    2015-02-15 kl. 22:39

    Christer!
    Det sägs att det äts mer lutfisk i USA än i Sverige, så lutfiskätande är ett exempel på “kultur i USA”. Men får du en amerikansk gäst till ditt hem i Sverige, serverar du väl inte lutfisk med motiveringen att du är så förtjust i amerikansk matkultur och hoppas att gästen ska känna sig som hemma?

    “Kultur – resultatet av människans kamp emot naturen” kan väl vara en definition, om än vid, av kultur, men inte av “svensk kultur”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.