Finns det någon svensk kultur?

stopp

Svenskar väntar snällt på grönt …

Finns det någon svensk kultur? Det är absurt att tvingas ställa den frågan. Men ännu mer absurt är det att när man ställer den frågan i Sverige är det så många svenskar som inte klarar av att ge ett vettigt svar på den.

steigan

Pål Steigan, norsk ekonom, politiker och forskare. Han är även författare och framgångsrik bloggare – steigan.no.

När Mona Sahlin var integrationsminister frågade det turkiska ungdomsförbundets tidskrift Euroturk vad svensk kultur är. Hon svarade:

Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.

Alltså, en svensk socialdemokratisk minister visste inte vad svensk kultur var! Då är det inte så märkligt att svenskar på gatan som får samma fråga inte kan hitta på något bättre.

Sverigedemokraterna säger att de vill försvara svensk kultur, men när partiets representanter får frågan vad det är för något så drar de till med julen och midsommarafton. De har inte heller någon aning.

När Fredrik Reinfeldt hade bildat sin första regering 2006 fick han en liknande fråga och kom med ett liknande svar: “Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” (Barbar var förresten den nedsättande beteckning som grekiska aristokrater under antiken använde för alla utlänningar som inte talade grekiska.)

Att förneka att det finns en svensk kultur har alltså blivit den svenska elitens grej. Och det upprepas till leda av de systemlojala medierna och av alla tomma tunnor i den pladdrande klassen. Men det är naturligtvis en himmelskriande lögn – och det är mycket farligt.

En hyllning till den svenska kulturen
Jag brukar inte bli deprimerad men jag skulle lätt kunna bli det när jag läser sådana där uttalanden. Fast jag inte är svensk skulle jag inte behöva anstränga mig över hövan för att resa mig upp vid ett möte och prata i tjugo minuter om vad jag gillar – och litet om vad jag ogillar i den svenska kulturen.

När jag var sexton-sjutton år gammal och alldeles nybakad marxist hade jag många kontakter med svenska kamrater. Jag besökte Clartés kongresser och deltog i många möten med De förenade FNL-grupperna (DFFG) och KFML. För oss unga norska ml-are var Sverige i praktiken en viktigare förebild än Kina. De svenska kamraterna lärde oss att vi skulle skaffa oss ett eget tryckeri, en egen tidning, egna bokhandlar och ett eget skivbolag. Fria Proteatern blev förebilden för den stora norska teaterrörelsen på sjuttiotalet och påverkade Teatret vårt i Molde, Hålogaland teater och en mängd andra teatrar och projekt. Vi lyssnade på Hoola Bandoola Band med Mikael Wiehe och Björn Afzelius. När jag var liten läste morsan Selma Lagerlöf för mig, och vem har inte växt upp med Astrid Lindgrens sagolika universum?

De norska Oktoberbokhandlarna importerade massor av svensk litteratur. På det viset lärde vi känna August Strindberg, Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg. Vi hade inte fattat ett smack om någon hade sagt oss att om fyrti-femti år skulle eliten bland deras landsmän förneka att det fanns en svensk kultur. I vår egenskap av en aning sjaviga ungdomar från Oslo blev vi litet imponerade av det vi uppfattade som svenskarnas allvar och den svenska känslan för kvalitet och noggrannhet.

Vi tillät oss också att skoja med våra revolutionära svenska vänner som bra gärna ville störta statsmakten, men samtidigt stod och väntade på grönt ljus när det inte fanns en bil i närheten, medan vi drev genom Stockholm på natten.

Men detta har också något att göra med svenska kulturen. Lydnaden mot auktoriteter är större där än vad vi är vana vid i Norge och det har nog att göra med påverkan från fransk étatism, något som vi inte har i Norge. Är jag essentialist nu? Inte mer än Karl Marx som förklarade hur det kom sig att norska småborgare kunde skapa så stor litteratur som Henrik Ibsen, när det tyska småborgare inte klarade av det. Det berodde enligt honom på att den tyske småborgaren var barn till en livegen, men den norska småborgaren var barn till en fri bonde.

Jag har inte forskat om detta, så det här får bli en gissning, men det hänger kanske ihop med det svenska statarsystemet som Ivar Lo skriver om. Kan ha något att göra med att Sverige har haft en stark adel, som fortfarande finns kvar, medan vår adel var liten och svag och till stor del avskaffades 1821?

Sångtradition och industrikultur
När man som norrman är tillsammans med svenskar hamnar man snabbt i förlägenhet, åtminstone var det så förr, eftersom svenskar kan en massa sånger och också kan sjunga dem. Det finns en kraftfull svensk sång- och vistradition från Bellman och framåt som fortfarande slår igenom i dagens norska och svenska musik. På senare tid har folkparkerna och konserterna där betytt mycket för att sprida sången och musiken över hela landet. (Så då får man väl försöka stå ut med de svenska dansbandens kostymer.)

Sverige har en mycket längre industrikultur än vi har i Norge. Den är faktiskt en av de starkaste och bästa industrikulturerna i världen. Svensk stålindustri, bilindustri och flygindustri har inneburit kvalitet som burits upp både av en ingenjörskonst på hög nivå och av specialarbetare som kunnat sitt yrke.

Fackföreningsrörelsen och Norge
Som norrman är jag evigt tacksam mot den svenska arbetarrörelsen som förhindrade att den svenska överklassen gick i krig mot Norge 1905. Och som son till aktiva deltagare i motståndsrörelsens kamp mot den tyska ockupationen vet jag vad det betydde för den norska motståndsrörelsen att människor kunde stickas till Sverige när de hade nazisterna i hälarna.

Och jag var inte gammal när morsan och farsan berättade för mig vad Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings redaktör Torgny Segerstedt betydde för motståndet mot nazismen.

Avsätt globalisterna
Där sätter jag punkt. Jag kan inte dra hela mitt föredrag här. Men poängen borde framgå tydligt: Det är inte bara så att Sverige har en rik och värdefull kultur. Svenskarna har också all anledning att vara stolta över den och försvara den. Låt inte några inkompetenta och korkade högerextremister lägga beslag på den egendomen. (Det kan dessutom komma fram några begåvade högerextremister som fattar vilken gåva de har lagt vantarna på och som vet hur de ska använda den.)

Naturligtvis ligger det något i att de flesta kulturer är påverkade utifrån och att det i stort sett inte finns några ”rena” nationella kulturer. Men det är en tautologi. Att säga det är bara att prata utan att säga något. Självklart tog Kalle dussin med sig de turkiska dolmades så att de kunde omformas till svenska kåldolmar. Och självklart använde Hulda Garborg utländska förebilder när hon skapade den stora kvinnorörelsen för att utveckla norska folkdräkter. Och? Fråga en iranier om det finns en persisk kultur, den är ju påverkad av både arabisk, kinesisk, mongolisk och indisk kultur. Men akta dig då för hennes eller hans hånfulla raseri. Fråga en italienare om det kan finnas någon italiensk kultur när Italien inte uppkom förrän 1860 och både pastan, tomaten och kaffet kommer utifrån. Och bered dig då på en rejäl utskällning eller några mycket talande handrörelser.

Borgerliga politiker begriper naturligtvis inte dialektik, men det borde åtminstone arbetarrörelsen göra. Det är faktiskt så att om man ska kunna ta emot impulser på ett bra sätt måste man vara säker på sig själv och känna till sina egna värderingar.

Vad detta förnekande av skandinavisk kultur är (för vi har det i Norge också) är inget annat än globalisternas försök att knäcka nationalstaterna och göra oss till ännu mer lättmanipulerade fån. Nationalstaterna har en historisk bakgrund och de är naturligtvis invävda i både ohållbara myter och chauvinism. Men dagens demokrati är faktiskt förankrad i nationalstaten och folksuveräniteten. Utan nationalstaten – ingen demokrati. Och det är just vad som händer i EU.

Nationalstaterna blir irrelevanta. De nationella parlamenten töms på innehåll och makt. Deras makt överförs sedan till Europeiska centralbanken (ECB) och EU-kommissionen. Den ideologi som försvarar detta avskaffande av demokratin är just det globalistiska förnekandet av nationen.

Därför borde mina svenska vänner svara Reinfeldt och kompani: Jaså, ni vet inte vad svensk kultur är? Då duger ni inte till att styra det här landet. Ni har inget här att göra, ni måste avgå. Skaffa er ett jobb i Bryssel och låt den svenska arbetarklassen ta över.


Översättning till svenska av Hans O Sjöström.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: 

  29 kommentarer for “Finns det någon svensk kultur?

  1. Anders Persson
    2015-02-17 kl. 16:35

    Bosse!
    Nog är jag 100% statsrättsligt svensk, född i Sverige av svenska (nja skånska) föräldrar. Men innebär det automatiskt att jag är kulturellt/etniskt svensk?

    Kommer just tillbaka från en föreläsningsturné i Italien. Där uppskattar man hos mig det som kulturellt och etniskt godkända svenskar avskyr, nämligen min (o)vana att avbryta och prata i mun. I Sydeuropa är detta ett tecken på att man förstår motparten och är intresserad av vad han eller hon säger, norr om Rhen anses det högst ouppfostrat.

    Så den där etniskt-kulturella definitionen ställer jag mig tveksam till.

    Var det förresten inte någon ledande SD-are som sade att Zlatan inte uppförde sig ”svenskt”, något med hans kroppsspråk som inte var ”svenskt”?

  2. Christer Strandberg
    2015-02-17 kl. 18:57

    Bosse!
    Visst existerar folkgrupper som kan vara relativt etniskt lika. Etniciteter finns, men betyder det att alla folkgrupper i Sverige har olika kultur. Kultur i Sverige känns mer hanterbart än “svensk kultur”. Där jag bor och arbetar i Jordbro söder om Stockholm finns många olika folkgrupper. Där finns också kulturföreningen “Vägen ut”. Där finns ungdomar från åtminstone 15 olika folkgrupper. De producerar kultur tillsammans i form av sång, dans, teater och musik. Det gemensamma språket är svenska. Det handlar förstås om kultur i Sverige och jag skulle också säga att “Vägen ut” producerar svensk kultur.

  3. Bo Persson
    2015-02-17 kl. 21:34

    Anders!
    Jag har inte förnekat att du finns. Ja, är du inte just en sådan människa som de som konstruerade EG/EU en gång i tiden såg framför sig. Aldrig mer skulle det gå att göra politik av etniska motsättningar. Och visst höll detta ett tag.

    Men hur är det idag? Är det inte just den typ av politiker som EG/EU ville dra undan mattan för, som nu är de mest framgångsrika i hela Europa.

    Eller som Marx sa. Alla stora historiska händelser förekommer två gånger. Ena gången som tragedi, den andra gången som fars.

  4. Bo Persson
    2015-02-17 kl. 23:25

    Christer!
    Det handlar inte om hanterbarhet, det handlar om två helt olika saker. I det ena fallet om en identitet som “man suger i sig med modersmjölken”, genom att bara leva, medan det i det andra – och det du skriver om – handlar om en massa verksamheter. Kulturproduktion och kulturkonsumtion.

  5. Christer Strandberg
    2015-02-18 kl. 8:35

    Du har nog rätt Bosse! Och jag inser hur svår frågan är och inte så lätt som jag påstod i mitt första inlägg i denna tråd … Intressant diskussion dock.

  6. 2015-02-20 kl. 11:04

    Klart att Sverige, trots den härskande klassens ointresse för kultur, ändå är att beteckna som ett kulturland. Klart det finns kultur i Sverige, ja rentav svensk kultur. Det är väl solklart och inget att ifrågasätta. Sedan kan man kanske ändå tycka att Edvard Grieg är snäppet vassare än våra egna svenska kompositörer. Men Johann Helmich Roman, Franz Berwald, August Söderman, Wilhelm Stenhammar, Tor Aulin, Emil Sjögren, Hugo Alfvén, Lars-Erik Larsson, Sven-David Sandström m.fl. går inte av för hackor de heller. Tycker jag som samtidigt tycker att den här typen av politisk diskussion ofta befinner sig alldeles för långt från själva kulturen.

  7. Anders Persson
    2015-02-20 kl. 19:39

    Enligt en tidigare här refererad utredning i UNT är “svensk medborgare” inte samma sak som “medborgare i Sverige”. Jag har för mig att Margareta i ett tidigare inlägg ställde sig bakom den senare “franska” tolkningen.

    Då kanske inte heller “svensk kultur” är detsamma som “kultur i Sverige”? Är de med svenska som modersmål utrustade Runeberg och Sibelius exponenter för “svensk” diktkonst och musik?

  8. Tommy Sjöberg
    2015-02-20 kl. 21:34

    Här kommer några exempel på FOLKETS KULTUR: Godnatt jord
    Yarden av Kristian Lundberg
    Det heliga jobbet av Victor Nyström

    Det kanske inte är så mycket hårdrock men jag och förhoppningsvis några till tycker detta är ok. “Allt spännande finns hos arbetarklassen” som Ivar Lo-Johansson sa.

  9. Bengt Svensson
    2015-02-22 kl. 5:20

    Alla i denna diskussion tycks vara överens om att kultur existerar och förmodligen också en “svensk” sådan. “Svensk” ledde till “etnicitet”, etnisk grupp mm. Har varje “etnisk” grupp en egen kultur? Allt detta är rätt flummigt och min inställning är att det är intressant och underhållande, men att man inte ska ta något som sägs om dessa ting på särskilt stort allvar.

    När Sahlin/Reinfeldt tillfrågas om svensk kultur, gissar jag att de ger svar som de tycker är politiskt lämpliga.

    (Läste just om en australisk rappare, Iggy Azalea, som lagt sig till med en “svart” amerikansk sydstatsaccent och tydligen blivit världsberömd på kuppen. Nu anklagas hon i USA för att ha snott (eller förfalskat, trivialiserat mm) en kultur, som hon underförstått inte har rätt till. (Cultural appropriation).

    Bland serietidningarnas “superhjältar (Läderlappen, Hulken, Stålis osv) finns en som heter Thor och ska föreställa vår gamle Asator. När det gjordes en film om honom (superhjälten), så fick en svart skådis huvudrollen, vilket väckte mycket harm på sina håll.)

    Etnicitet är ju ett flummigt begrepp, som betyder ungefär samma sak som “ras” betydde före andra världskriget. Hur ser en “etnisk” svensk ut? Blond tjockis med en flaska brännvin i näven, som skrålar Helan går? Jag ogillar begreppet, men antagligen är det bättre att göra narr av det eller ignorera det. Ju fler allvarliga ting man försöker säga om det, ju mer bidrar man till att söndra och gör det lättare för eliten att härska.

    När någon makthavare använder ord som etnicitet, borde någon sticka emellan med en fråga om vilken etnicitet han/hon själv tillhör. För är det inte så att “etnicitet” är något som överheten bara vill pådyvla fattigt folk?

  10. Bo Persson
    2015-02-22 kl. 13:29

    Bengt S!
    Sin etnicitet är inte något man går omkring och tänker på dagligen. Tvärtom är det bara när den utmanas som man blir medveten om den.

    Det är som med det faktum att vi har två ben. Det är först när man blir av med ett av dem eller båda som de blir en stor fråga. Det vill säga och som jag påpekat tidigare på en här tråden: The proof of the pudding is in the eating.

  11. 2015-02-22 kl. 17:56

    Ja, självklart föredrar jag det franska (och amerikanska) medborgarskapsbegreppet, sprunget ur revolutionen. Med betoning på medborgarskap som en uppsättning rättigheter (och skyldigheter) för dem som lever och verkar i en viss stat. I stället för den tyska Blut und Boden-tanken med tonvikt på blod, gener, etnicitet, språk, religion o. dyl.

    Anders Perssons fråga om Runeberg och Sibelius finner jag bara konstig, ett utslag av en alltför stor vurm för knappologi. Sibelius är Finlands största kompositör, nationalkompositör rentutav. Hans modersmål var svenska, men han behärskade även finska och var i praktiken tvåspråkig. Varför då sitta och grubbla på den totalt idiotiska och meningslösa frågan om Sibelius egentligen borde stämplas och etiketteras som “svensk” kompositör? Bättre att lyssna till den klingande musiken i stället för att sortera, klassificera, stämpla och etikettera in absurdum!

    Några verk av Sibelius som jag gärna rekommenderar är hans tondikt Finlandia, hans fantastiska violinkonsert eller hans tonsättningar av olika Runeberg-dikter. Ja, Johan Ludvig Runeberg var finlandssvensk och skrev på svenska (bl.a. texten till nationalsången Vårt land) men räknas ändå ofta som Finlands nationalskald. Jag undrar bara: Vad är problemet med det, herrar knappologer?

  12. Anders Persson
    2015-02-23 kl. 21:05

    Jag förstår inte Margareta Zetterströms reaktion på min fråga huruvida finlandssvenska konstnärer kan räknas till den svenska kulturen? Ett gammalt debattämne har ju varit huruvida finlandssvenska kulturpersonligheter skulle kunna platsa i Svenska Akademin? Franska akademin hyser, eller har hyst, fransktalande kulturpersonligheter från andra fransktalande länder.

  13. Bo Persson
    2015-02-24 kl. 10:38

    Bengt S! Ytterligare några rader med anledning av din senaste kommentar.

    För det första är inte etnicitetsbegreppet flummigt. Men det är vagt. Det finns inte någon skarp gräns mellan svensk etnicitet/identitet och icke-svensk. Men så är det med de flesta begrepp. Var går gränsen mellan gammal och ung, dag och natt osv? Det är väl bara i den rena matematiken som begreppen är exakta.

    För det andra så kan politiker inte driva identitetspolitik om det inte finns identiteter att politisera. Och idag är det ju inte bara SD som driver identitetspolitik, utan alla partier gör det. Ja, den bistra sanningen är helt enkelt att vi idag är på väg bort från medborgarsamhället till ett slags klansamhälle av ny typ.

  14. Anders Persson
    2015-02-24 kl. 12:05

    Det måste nog råda total enighet om att Povel Ramel liksom ”Hasse och Tage” utgör exponenter för ”svenska kultur”. En estlandssvensk kollega gav min finska hustru vid vårt bröllop en kassett med Hasse och Tage så hon kunde ”bli svensk”. Men hon kunde aldrig riktigt fatta det roliga med Lindemanintervjuerna …

    Ty Povel, Hasse och Tage är oöversättliga från svenska. Men är detta ett nödvändigt villkor för att gälla som ”svensk kultur”?

    Jag hade förmånen att uppleva ”Mama Mia” på en teater i Melbourne 2005. Publiken var extatisk och det var lika fascinerande att följa dem som musikalen. Men när jag efteråt till mina australiensiska vänner antydde att de just bevittnat ett utslag av ”svensk kultur”, blev de lite gramsna. – Nä, ABBA tillhör inte Sverige, de tillhör hela världen!

    Jag kan tänka mig att japaner skulle reagera likadant om jag hävdade att Mumintrollen tillhörde den ”finska”, ”finlandssvenska” eller till och med ”svenska” kulturen (Tove Jansson fick mycket av inspirationen från hennes barndomssomrar hos sin rikssvenska mammas släktingar i Stockholms skärgård).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.