Jag ser denna blogg som min egen lilla tidning med en ledaravdelning och en insändarsida. Jag och några gäster skriver ledare och många debatterar med kommenterande långa och korta insändare. Alltså journalistisk verksamhet. Något utgivningsbevis har jag emellertid inte skaffat, vilket gör att jag även får tänka på att PUL (personuppgiftslagen) gäller.
Den senaste tiden har diskussionerna här blommat ut på ett oväntat sätt. Det har handlat om hur mångkulturalism, ekonomi och arbetslöshet hänger samman. Det började med att jag refererade en artikel av Pål Steigan och gjorde några egna reflektioner. Det ledde till en folkbildande och för mig mycket intressant diskussion om skuldkrisen och en eventuellt möjlig lösning. Den vill jag gärna fortsätta. På det följde en diskussion om Alliansens ”jobb- och utvecklingsgaranti”, vilket förde vidare till om kanske feminismen och mångkulturalismen kan betraktas som ”överideologier” – typ protestantismen i det gamla bondesamhället.
Mångkulturalismen och feminismen är emellertid mycket ömtåliga ämnen. Att ha rötter i Sverige (sedan många generationer) och uttala sig kritiskt om någon aspekt av mångkulturalismen är förenat med stor risk för stämpling. Det är bokstavligen som att svära i kyrkan i det gamla bondesamhället. Att som man uttala sig kritiskt om någon aspekt av feminismen uppfattas av en del som lika ”hädiskt”. Min bok Slut för idag, tack för idag om hur jag blev utkastad från mitt jobb i grundskolan avfärdades i en UNT-recension med att jag hade en ”tveksam” kvinnosyn t ex. Därmed dog boken i Uppsala.
Kan det ändå inte vara så att dessa två starka (svårtolkade) och ändå hårt normerande värdesystem kan tjäna som rökridå för att dölja andra samhällsmotsättningar, klassorättvisor till exempel. Fattiga arbetslösa muslimska invandrarkvinnor kan ha mer gemensamt med fattiga arbetslösa svenska män än med landsmän som driver egna företag. Är det inte i själva verket missvisande att se kulturen som bestämmande för samhällets stora motsättningar. Är inte människornas ekonomiska villkor mer bestämmande för deras levnadsvillkor än deras födelseland, hemspråk eller religion?
Att skapa kulturmotsättningar förefaller ganska korkat. Till exempel att kräva att få anställa böneutrop från en minaret i ett mångkulturellt område. Människor från/med olika kulturer har alltid kunnat samsas om ekonomin har snurrat, människorna fått mat på bordet och mervärden skapats. Det är där man måste börja. Att prata om det fina med ”mångkultur” (inklusive mångreligiositet) kan därför tolkas som en sorts bekräftelse på att människor från olika länder ska leva sida vid sida utan att interagera. I ett tolerant samhälle däremot ser sig människorna som just en (inte många) tolerant kultur där människor ger och tar av varandras olikheter. Ingen är över eller under i kulturellt avseende. Över och underordning skapas framför allt av ekonomin.
När det gäller feminismen finns också stora problem. Vad är det förresten för ord på svenska som motsvarar feminsim, men i maskulin form? Det ordet finns inte. Och vad man än försöker hitta på låter det som något urbota obehagligt.
Så länge man har ett gammalt ”manssamhälle – patriarkatet” (där den ekonomiska makten fanns hos männen) att relatera till fungerar begreppet ”feminism” som en balanserande motvikt. Men är inte den tiden förbi nu? Ännu har vi visserligen lägre kvinnolöner på vissa arbetsmarknadsområden, men det har framför allt ekonomiska orsaker. Men värre är att pojkar och unga män idag håller på att halka långt efter flickor och unga kvinnor i hela utbildningssystemet samtidigt som läraryrket blir allt mer ett kvinnoyrke. Detta kan få stora konsekvenser på sikt, med ojämlikhet åt precis andra hållet. Är det önskvärt?
På denna blogg diskuterar mest män. Då blir det ibland att någon uttrycker sig oförsiktigt och i ”manlig” jargång (Finns det feministisk jargång? Eller kallas den feminin?). Då uppstår ofelbart drängkammar-, eller herrbastustämning, som definitivt får kvinnor att dra sig undan. Även jag har i hela mitt liv dragit mig undan den sortens kollektiva manliga sammanhang. Skroderande gubbskämtare i flock har jag alltid avskytt. Det här är förstås särskilt problematiskt om jämställdehet mellan kvinnor och män och ”feminism” ska diskuteras. Jag skulle önska att fler kvinnor ville delta. Utan dem blir det inga framsteg, särskilt inte i den frågan.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: arbetlöshet, drängkammare, ekonomi, feminism, herrbastu, mångkulturalism
Vi har även många andra exempel på ideologiserat bruk av språket i den svenska ankdammen. I vissa sammanhang kan säkert en del av dessa fungera överideologiskt, dvs de tjänar de som vill att vi ska gå omkring med falska medvetanden.
Två belägg:
”Antisemitismen”, med alla dess avledningar som ”(ö)känd antisemit” m fl. Se denna artikel av ABs ”galapettrar”:
https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen/article16113712.ab där det redan i ingressen talas om att Gina Dirawi ”bloggade en bild på en bok skriven av en känd antisemit”.
”Barnfattigdomen”, där propagandan effektivt avslöjades av Janne Josefsson i Uppdrag granskning. Det visar vad ideologiserade begrepp kan ställa till med.
Låt oss hoppas att ”yttrandefriheten” inte går samma väg utan att vi fortsätter tänka på att det alltid är din meningsmotståndares yttrandefrihet du ska försvara!
Att betona kulturskillnader är alltid skadligt – om vi inte vill ha kulturkonflikter. Att betona klasskillnader är nyttigt – om vi vill ha (öppna) klasskonflikter. Personligen vill jag inte ha kulturkonflikter, men ser gärna att klasskonflikterna blir mer öppna och inte bara tar sig uttryck i att kapitalister och statsbyråkrater sluter sig alltmer samman om att lägga beslag på alltmer av överskottet i samhället.
För mig är det ganska tydligt hur dom som inte vill resonera om klass gärna resonerar om kultur. De vill inte se att det finns förtryckta majoriteter och lyfter därför gärna upp förtryckta minoriteter eftersom det är mer lätthanterligt.
Å andra sidan – varifrån har du fått att kvinnor nu skulle vara jämlika med männen? Den dag kvinnor och män är lika välrepresenterade både i attraktiva och oattraktiva sysslor har vi könsjämlikhet, men inte förr. Det rör sig visserligen åt det hållet, men det är en bra bit kvar.
Dennis din slutpunkt sitter. Diskussion och yttrandefrihet och detta lilla paradis i genren här på lindelöf. Det är människan som manifesterar sig.
Men om vi nu skall börja gräva i vår belägenhets orsaker i ideologi och kultur, kan det vara på sin plats att reflektera lite över vad vi ger oss in på.
Håller vi på att bränna vårt ljus i båda ändar? Ett ifrågasättande av feminismen känns säkert för många helt enkelt för mycket. Och så kan det bli om barnet får följa med badvattnet, och med halva himlen frånvarande, speciellt i denna fråga, kommer det att så bli.
Det finns inget som skrämmer mig mer än denna könsliga delning. Jag har alltid uppfattat det som om kvinnorna varit med, men så kanske inte det har varit?
När det nu ser ut som det gör har jag själv ingen lust att peta i denna fråga mer.
Zionismen.
Lasse Wihlelmsson, som inte nämns vid namn i din länk ovan utsätts nu för medias formel för hantering av obekväma sanningar, förtala, förringa, förtiga. Och av den anledningen berör frågan speciellt, och varnar för priset för att riva i lögnens slöjor.
Men är det inte så att vi börjar få nog av ett system som mörklägger och ljuger bara för att skydda en politisk elit i ett system som står inför en snar kollaps.
Zionismen är en av de viktigaste ideologiska krafterna i vår värld. Den har skapat en rasistisk terroriststat beväpnat med atomvapen som utgör det största hotet mot freden idag.
Oavsett hur du lägger orden i din kritik kommer du att anklagas för att vara antisemit. Kan inget annat än att hålla med dig,
Det är ganska tydligt vad ”yttrandefrihet” är. Mycket mindre tydligt är det vad man menar när man talar om ”demokrati”. För att inte tala om ”mångkulturalism” och ”feminism”.
Att diskutera om mångkulturalism är bra eller dåligt utan att definiera vad man menar med detta eldfängda ord, älskat av högern, tycker jag inte att man ska göra.
Knut, du skrev:
”Kan det ändå inte vara så att dessa två starka (svårtolkade) och ändå hårt normerande värdesystem kan tjäna som rökridå för att dölja andra samhällsmotsättningar, klassorättvisor till exempel. Fattiga arbetslösa muslimska invandrarkvinnor kan ha mer gemensamt med fattiga arbetslösa svenska män än med landsmän som driver egna företag. Är det inte i själva verket missvisande att se kulturen som bestämmande för samhällets stora motsättningar. Är inte människornas ekonomiska villkor mer bestämmande för deras levnadsvillkor än deras födelseland, hemspråk eller religion?”
Precis så är det. Det är ännu inte SD som är det stora problemet. Sveket mot (det fd) folkhemmet ligger i att SAP, V och LO kastat klasskampen på sophögen. Om inte denna vänster återupptar kampen för ekonomisk rättvisa kommer de hunsade människorna att bli mottagliga för SDs politik. När SD är uppe i 15-20% är spelet slut, för då kommer karriäristerna/ funktionärerna/ ombuden inom arbetarrörelsen att acceptera läget för att skydda sina positioner. Där är vi snart och DÅ blir det inte roligt att vara invandrad eller för den skull att vara invandrarnas försvarare.
Du nämner mångkulturalismen och feminismen som exempel på överideologier. Jag vill lägga till frågan om den globala uppvärmningen och hbtq-frågorna till dessa överideologier. Här har ju överhetens tankesmedjor tänkt till ordentligt då alla dessa överideologier kan få alla människor, oavsett klass, att känna sig engagerade i något ”fint”.
Utan klasskamp får vi hursomhelst ett rent helvete. Något som för övrigt Nike Markelius beskrev så skickligt i sin DN-artikel.
Hannu!
Har du sett min korta historia över den svenska feminismen på ”mångkultur”-tråden. Är det så oklart?
Beträffande mångkulturalismen tycker jag att det nu är ganska klart efter den långa diskussionen på samma tråd. De som är för ett mångkulturellt Sverige (=ett Sverige som omfattar många olika kulturer) hävdar att det bara finns ett alternativ till det och det är att man är mot ett mångkulturellt Sverige. Och de som är mot ett mångkulturellt Sverige hävdar på samma sätt att det bara finns ett alternativ till detta och det är att man är för ett mångkulturellt Sverige.
Men jag hävdar att det finns ett tredje alternativ. Och det är att man varken är för eller mot ett mångkulturellt Sverige. Och jag menar att det är den positionen som skall vara Sveriges, den svenska statens.
Janne!
Jag instämmer i allt. Men varför tar ingen upp de ”överideologier” klimatfrågan och hbt-frågan som du lägger upp för dissektion? Skapar dessa frågor så starka identiteter att det blir för smärtsamt att tala om?
Klimatfrågan: I slutet av 90-talet slog jag självbelåtet fast att får folk klart för sig hur illa det ligger till med klimatfrågan så måste en ändring ske med hela vårt sätt att misshushålla med vår planets resurser. När Reinfeldt vann valet 06 bekräftades i ett slag mina växande tvivel.
Klimatfrågan kommer aldrig att bli det jag hade hoppats på. Det var en rökridå och har så varit i snart två decennier. Detta ställningstagande bygger inte på att jag någonsin grävt ner mig i sakfrågan från ena eller andra hållet. Jag har bara konstaterat att klimatfrågan bara används till att pressa genom dåliga saker.
Centern ger upp motståndet mot kärnkraften. Miljöpartiet kastar in handsken och ger upp motståndet mot EU. Lågenergilampor med kvicksilver och strålning tvingar ut de väl fungerande glödlamporna. osv …
Dessutom skapar klimatfrågan oro och ångest över vår framtid, den förlamar och suger ut vår politisk energi. Varför den har lanserats tror jag framför allt beror på att den härskande eliten behöver en global agenda för att bryta ner det nationella politiska perspektivet och dess demokratiska strukturer.
När det gäller hbt är frågan mycket mer komplex, men som den nu blåses upp fungerar det inte. Det sätt som våra medier och vår kulturelit driver den, skapas en dålig eftersmak, en känsla av olust, trots att det handlar om en angelägen fråga. Men det är en fråga som passar bra i vårt översexualiserade kulturella klimat.
I OBS i P1 idag onsdag försökte Petter Larsson – Knuts gamle kompis? – besvara frågan ”Varför röstar S-väljare på SD?” Och kom väl fram till ungefär samma sak som vi har kommit fram till här.
Janne vilken klasskamp är det du pratar om, Karl Marx ”Proletärer i alla länder, förenen eder” eller Knut L:s variant med hänsyn till dom förnuftiga i medelklassen. Den tredje varianten skulle kunna vara Folket i Bilds något luddiga ”Folket mot herrarna”. Och hur ser det personliga bidraget ut.
Du skriver ”SAP, V och LO kastat klasskampen på sophögen”.
Menar du organisationernas ledning eller menar du fotfolket.
Jan Wiklund har skrivit tidigare på lindelof.nu och Mikael Nyberg i Aftonbladet om organisering underifrån
som den viktigaste beståndsdelen i klasskamp. Har svårt att se att det sker i någon större omfattning, de flesta vänsteraktivister har numera egna bloggar och använder tangentbordet som vapen eller så börjar man
skriva deckare, blir mångmiljonärer och flyttar utomlands. Och det ser vi ju alla vilka positiva resultat det har blivit av dessa aktiviteter för arbetarklassen.
Mig veterligen är det väl få som kan visa upp reella förändringar med pennan, Strindberg och Ivar Lo.
Ibland tycker jag att du är lite övermaga, Tommy. Självutnämnd högste uttolkare av ordet ”arbetare” och hela den här bloggens länk till denne Arbetare med stort A t.ex.
I Marx mening är väl de allra flesta på den här bloggen arbetare eller f.d. arbetare. Alltså det enda vi i vårt yrkesliv haft att sälja det är vår arbetskraft. Och det inte heller till något särskilt högt pris.
Och om det är någon som skall tilldelas rollen som arbetarrörelsen grundare såväl teoretiskt som praktiskt så är det väl ändå Marx.
Och var det kanske för att den svenska arbetarrörelsen var så bra på Marx som den blev den starkaste demokratiska arbetarrörelsen i hela Europa. Man förstod att man för att komma till makten och behålla den så måste man ha en politik som också tilltalade stora delar av tjänstemannaklassen. I Marx mening var ju också de arbetare även om de inte var kroppsarbetare. Men liksom kroppsarbetarna hade de inte något annat att sälja än sin egen arbetskraft.
Tommy!
Du låter lite uppgiven. Och det är klart man kan bli det när arbetarklassen till synes ”försvinner”. Vilket kan bero på att dess materiella fundament eroderar. Att den de facto blir MINDRE, Marx och Engels stolta profetior till trots! I stället förefaller ”trasproletariatet” bli allt större och växa i takt med utslagningen i det allt hårdare senkapitalistiska samhället!
Men, sett globalt är det naturligtvis inte så. Där finns fortfarande en viss proletär tillväxt, men samtidigt så växer skikten ”under” arbetarklassen även där och blir en press på löner och arbetsvillkor! Och priskonkurrens gör att de gamla kärnländerna inom OECD och de effektiva kärnländerna i ”tredje världens spets” också pressas!
Men kapitalismens inneboende motsättningar kan aldrig lösas inom kapitalismens ramar! Under en tid, javisst, men inte i längden. Det är bara tidsperspektivet som likt det millenaristiska riket alltid flyttas framåt.
I tiden mellan de båda s k ”världskrigen”, vilka i det senare kriget svarade upp mot benämningen, odlades en illusion att kapitalismen var nära sitt slut, men det skulle visa sig att denna analys var helt fel och att utsugarsamhället skulle leva ytterligare i minst seklet framåt, inte utan problem men väl med alla svårigheter inom ramen och under behärskning.
Vår uppgift nu är att rädda utvecklingen av samhället och att se till att kapitalismen kommer ner i sin grav utan alltför mycket konvulsioner. Eller också är dessa nödvändiga för att människan ska få ett perspektiv på sin kosmiska tillvaro och inse sina och sitt släktes begränsningar.
Det är väl så frågan står i dag, trots alla försök att göra den s k ”klimatfrågan” till en helt determinerande faktor. Om den är det är den det säkerligen människans insatser hit eller dit alldeles förutan!
Bo!
Du gör det som är vanligt i offentlig debatt, du tolkar vad jag skriver och utnämner mig till epitet som jag inte har menat eller sagt. Detta för med sig att framöver så diskuteras inte min text utan Bo P:s tolkningar och etiketter. Förminska du på bara, mig imponerar det inte på. Den varianten är redan prövad.
Tidigare har jag på denna tråd fått symbolisera vad klasshat innebär utan att få svar på vad jag sagt som föranlett ett sådant epitet. Om mina texter stör dig får du väl hoppa över mina inlägg.
Enligt mig finns det en arbetarklass här i Sverige och den tillhör jag, vet inte om jag kan kalla mig något annat. Det är den enda position jag befunnit mig och som man dagligan får försvara när medel- och överklass förhärligar sig själva och förminskar mig och andra. En del kallar sig ”Fibbare” och det är ju godkänt, där kämpar ”Folket” mot ”Herrarna”, denna glasklara beskrivning av hur samhället ser ut. Kan inte någon gammal kämpe förklara vilka som är vilka.
Dennis!
Uppgiven, nä sån lyx har man inte råd med, men vi slåss på olika arenor. Du verkar vara ovan att ta till dig åsikter som har annat ursprung än medelklassvänsterns, tycker att klassfrågan är ”vänsterns” svaga punkt. Janne B förordar klasskamp, Hur? Bo P. anser att nästan alla är arbetare (klass?), allt på samma sida. Du har mycket att kommentera Dennis.
Min tolkning: Att döma av tidigare kommentarer så tror jag att ni har ”gått i barndom” och placerat in mig bland ”r:arna”, som ni haft diskussioner mot som maoister från den gamla goda tiden. Därav skendiskussionerna.
Tack för idag.