FINNS VERKLIGEN ALLT DET SPÄNNANDE HOS ARBETARKLASSEN? – AV KNUT LINDELÖF

I sin “Summering” till seminariedeltagarna (14/4) vänder Jan Myrdal tillbaka till grundfrågan varför han (och vi andra) ogillar att flyta med strömmen. Vi vill hålla emot, stoppa det skändliga och tror på ett möjligt värdigt människoliv för folkflertalet. Det är inte primärt fråga om någon slags altruistisk omsorg om jordens mest förtryckta, utan främst en kamp för ett värdigt eget liv och ytterst om vår egen överlevnad.

Alltså, utan “återställande av orden och medvetet handlande” får de ekonomiskt härskandes tankar ett fullständigt övertag. Därför har alltid kampen om kunskapen och bildningen varit central för Myrdal. Och det är i just detta som jag i min allra grönaste ungdom drogs till FiB-arbetet. Det var ett bildningsarbete – ett folkbildningsarbete. Vi kämpade på kulturfronten mot en mycket brokig motståndare. Parollen “för en folkets kultur” innebar just detta. Myrdal skrev i FiB:s barndom att i vårt utvecklade industrisamhälle blir kampen om överbyggnaden allt viktigare, vilket var ett maxistiskt präglat synsätt, som jag gärna tog till mig för jag fann det förnuftigt och gör så alltjämt.

Det hela materialiserades – för min del – när skolans bildningsinnehåll på 70-talet förflackades och blev oviktigt samt ersattes med kränkande intrång i barnens psykologi. Att berätta historien och klargöra sammanhangen om “wie es eigentlich gewesen ist”, som Myrdal skrev, sattes på undantag. Då reagerade jag instinktivt. Människor blir – de är inte, minns jag att jag skrev åtskilliga gånger de där åren. Och detta är den för mig enda möjliga utgångspunkten som aktiv samhällsmedborgare. Människorna ska inte förfäas, de skall upplysas – för att åter ta till ett slagkraftigt mydalskt favoritord. Vad är det annars för mening?

“Allt det spännande finns hos arbetarklassen” skrev Ivar-Lo. Men det är inte riktigt sant, för mycket intressant finns också utanför arbetarklassen, inte minst hos den bildade borgerligheten från 1800-talet och framåt. Men också förstås historien och alla konstskatter ända från antiken. Allt detta var helt uthägnat för dem som inte fick gå i skolan. Bildningen var före 1940-talet förbehållen en mycket smal överhet.

Så, när arbetarklassen klev in på scenen och krävde bildning, var det inte någon abstrakt specifik arbetarbildning, utan just den bildning som givit borgerligheten dess stora makt på alla områden. Där har vi drivkraften för folkrörelsernas bildningsförbund, kampen för en folkskola och avskaffandet av parallellskolan (enhetsskolan – grundskolan)…

Min lärarkollega under nio år (1975–1984), Stig Södergren, som kom från ett fattigt statarhem i Jämtland (jo sådana fanns), berättade för mig om hur han i skolåldern blev god vän med “patrons” son Ivar och blev välkomnad in i deras hem, som var fullt av böcker! Detta öppnade Stigs ögon och gjorde honom till en läsande folkbildningskämpe.

Överheten är till dels öppen och klok och har ingen avsikt att suga ut folket. Dessutom låg det efter kriget i deras intresse att se till att skolan utbildade fler, vilket krävdes i det då kraftigt expanderande industrisamhället. Bilden av den utsugande kapitalisten i cylinderhatt och gristryne är en falsk överhetsbild. Ja, den är faktiskt skadlig. Den dominerande delen av vänstern efter 1968 (inklusive Socialdemokraterna) har inte förstått detta. De talar om “borgarna” i generellt nedsättande mening och biter sig fast i brukspatronen med cylinderhatt och gristryne.

Vi fibbare, som läste Myrdal, förstod att borgarklassen var mångfacetterad. Anders Ehnmark, Svegfors och många andra var av samma mening. Jag vet det av egen erfarenhet. När den makthavande delen av borgarklassen släppte på bildnings- och kunskapskraven för egen del, och därmed också för skolan, blev det vår (fibbarnas) sak att efter förmåga lyfta fram det borgerligt radikala kulturarvet. Det här var vi ensamma om inom den vänster som tog vid efter Vietnamkrigets slut 1975. Vi blev utskällda framför allt från de partifixerade. De kunde inte förstå enhetsfrontstanken; att gå samman med alla som strävar mot samma mål – utan att snegla på deras klass- eller partitillhörighet. Vi var partipolitiskt oberoende!

Några exempel: I kampen mot grundlagsförändringarna på 70-talet förenade vi oss med personer från höger till vänster. När det gäller fibbarnas syn på presstödet är vi i stort sett ensamma tillsammans med några libertarianer och gammelkonservativa. I försvarsfrågan har vi alltid stått på samma sida som en hel del konservativa på högerkanten. Och vad gäller det nationella oberoendet, alliansfriheten och kampen mot EU har vi många vänner långt utanför gängse vänster. I kunskapsrörelsen (där FiB/K hade vissa problem) bildade vi enhetsfront mellan Socialdemokrater, Kommunister, Folkpartister, Moderater, partilös vänster och kulturkonservativa intellektuella.

Det finns de som haft svårt att förstå FiB:s lite speciella vänsterkaraktär, den som knyter an till en äldre (kanske nostalgisk) folkrörelse-kultur. Men denna vår folkrörelsedemokratiska organisationskultur har alltid spelat en mycket viktig roll i vårt arbete. Vi följer stadgar och mötesregler till punkt och pricka. Vi tror på denna metod att fatta förnuftiga kollektiva beslut. Ibland får man finna sig i att man inte får som man vill.

Jag minns så väl hur besviken jag blev när FiB-styrelsen (tror det var i början av 1980) fattade beslut att inte ställa sig bakom uppropet för kunskap i skolan.

FiB var/är vänster, men observera, inte en organisation för någon sorts socialism. Om socialismen eller kommunismen tar vi inte ställning. Vi har alltid strävat efter att förena personer från hela det politiska fältet. De tre parollerna är vad som förenar. Det var alltså inte fråga om att ena alla som kallar sig vänster, utan framför allt att samla stöd för våra tre paroller, en i taget eller alla tre tillsammans. Det är det här som konstituerar vårt enhetsfrontstänkande vilket många också haft mycket svårt att förstå. Inte minst partiaktiva personer på vänsterkanten.

Att det funnits socialistiska partiorganisationer och personer som stöder alla våra tre paroller gör inte organisationen socialistisk. Detta är essentiellt!

Att FiB i dessa yttersta dagar kommit på kant med Clarté har sin grund här. Vår yttrandefrihetsparoll är viktigare än försvaret av en diffus vänsterprofil. För Clarté är diskussionen om och kampen för socialismen det viktigaste. En del fibbare har också haft mycket svårt att försvara tidningen Nya Tiders yttrandefrihet samt att Jan Myrdal låtit publicera artiklar i denna tidning. Observera att detta inte är något nytt. Både Faurisson och Karolina Matti kunde försvaras i FiB.

Anders Persson ser Myrdals beskrivning av den stora motsättningen (i “En summering”) – “ett mycket litet monopolkapitalistiskt överskikt och ett underställt och utsuget men splittrat folkflertal, till vilket vi själva hör” – som ett uttryck för dafaitism. Genom att teckna bilden av en enad överhet mot ett splittrat folk ser man inte möjligheterna tycks han mena. Jag spårar även en kritik av Myrdals och många fibbares envisa hävdande av att man är vänster.

Jag har svårt att förstå detta. Jag uppfattar orden “ett mycket litet monopolkapitalistiskt överskikt” som en beskrivning av de som idag besitter den yttersta ekonomiska makten i världen; Soros, Gates, Zuckerberg och resten av top of the tops – den procent som äger 99 procent. Det gäller alltså inte alla andra som kan betecknas som välbeställd överklass. Tycker alltså denna tolkning är sökt.

Faktum är att folkflertalet är mer splittrat och sämre organiserat efter klassintressen än på mycket länge. Men det finns även lyckligtvis en splittring inom överheten som kan göra att många där i framtidens stora strider kan komma att ställa sig på folkflertalets sida. Det här menar jag har varit självklart för oss fibbare sedan starten 1972. Men hur det ska gå är dock mycket ovisst och starkt beroende på hur vi lyckas återställa orden och handla medvetet tillsammans med andra över hela det politiska fältet.

När det gäller skolan, som Myrdal tog som exempel och som varit mitt huvudsakliga stridsområde, är striden nog redan förlorad. Att man lyckades avskaffa parallellskolan och genomföra grundskolan efter andra världskriget var mycket tack vare att den svenska överheten då behövde bättre utbildad arbetskraft i stor skala. Att detta sammanföll med liberala och vänsterinriktade folkbildningssträvanden var en lycklig tillfällighet, som gav oss en ovanligt likvärdig skola under ett knappt halvsekel. Nu har folkblidningsidéerna helt avförts från dagordningen samtidigt som industriproduktionen inte längre behöver så mycket kvalificerad arbetskraft. Globalisterna flyttar ju produktionen till billigare länder och här behövs bara ett lättrörligt prekariat för enkla service- och ströjobb på en extremt osäker och rörlig arbetsmarknad.

Men trots det dystra läget ska vi förstås fortsätta larma efter bästa förmåga i FiB/K, bloggar och på alla tänkbara sätt om detta svek och mot allt annat oförnuft som breder ut sig i globalkapitalisternas omänskliga drömsamhälle.

Knut Lindelöf

  11 kommentarer for “FINNS VERKLIGEN ALLT DET SPÄNNANDE HOS ARBETARKLASSEN? – AV KNUT LINDELÖF

  1. Bertil Carlman
    2019-04-18 kl. 20:58

    “Jag minns så väl hur besviken jag blev när FiB-styrelsen (tror det var i början av 1980) fattade beslut att inte ställa sig bakom uppropet för kunskap i skolan.” Detta har helt gått mig förbi. Kan du, Knut, säga vad motiveringen var?

    JM:s ord “överskikt” och “folkflertal” är kanske något väl flytande för att ha i en diskussion? Risken blir att man frågar sig vad JM “egentligen” menar. Men “ett mycket litet monopolkapitalistiskt överskikt” kan inte bara inbegripa “den procent som äger 99 procent”. Denna procent har till sitt förfogande, och måste ha, en hel kulturelit, bland annat, som skall stå för att ha makten över historieskrivningen (narrativet). Och hittills fungerar det rätt bra för dem. Det är väl främst detta narrativ som du bekämpar med din blogg, Knut. Är det inte?

  2. Anders Persson
    2019-04-20 kl. 9:26

    Knut L!
    Om, som du säger, en procent tillhör “det monopolkapitalistiska överskiktet” så skulle de i en befolkningen med 4 miljoner verksamma (barn, sjuka, pensionärer mfl borträknade) utgöra 40 000 människor. Är det så säkert att alla dessa är helt överens om sitt “tänkande”?

    Vidare skriver du att “jag spårar även en kritik av Myrdals och många fibbares envisa hävdande av att man är vänster”.

    Hur definierar vi “vänster”? Vad man säger sig vara eller hur man agerar i praktiken? Vad gäller kampen mot imperialismen och stödet för tryckfrihet, demokratiska rättigheter odyl. har ofta delar av “vänstern” svikit, medan delar av “icke-vänstern” ställt upp.

    Vad angår “folkets kultur” anser jag att det är en misslyckad paroll, inte på grund av bristande goda föresatser, utan att det saknas en definition som håller. Verdis operor anses t ex vara “finkultur” medan de i högsta grad är “folkets kultur”.

    Och sedan har vi den vetenskapliga och tekniska utvecklingen – folkets kultur?

  3. Knut Lindelöf
    2019-04-20 kl. 14:34

    Ja, här finns verkligen en intressant öppning för diskussion. Vad som inte är folket och vad som inte är dess kultur har nu diskuterats i snart ett halvt sekel. Anders Persson och jag har gnabbats många gånger om detta de senaste åren. Jag har helt enkelt svårt att se det stora problemet med att vi saknar klara definitioner på folket, överheten och kulturen. Jag tror att det måste få vara lite svävande, precis som verkligheten är svävande föränderlig. Huvudsaken är att vi vet på vilken sida vi vill vara i kampen för att återställa orden, alltså att arbeta med “folkets intressen” för ögonen. Exakt vilka som utgör detta folk eller denna överhet just för tillfället är poänglöst att försöka förutse. Det ger sig om vi har en klok och genomtänkt politik.

  4. Bo Persson
    2019-04-20 kl. 15:20

    Anders P!
    Skulle “Folkstyre, folkförsvar och folkbildning” vara en bättre formulering än “Yttrandefrihet, antiimperialism och folkets kultur”? Eller hur skulle du vilja formulera det?

  5. 2019-04-20 kl. 15:39

    Nästan inget parti har någon genomtänkt politik, tyvärr, eller om den är någorlunda genomtänkt, som KP:s så är inte partiet konsekvent när det väl gäller, t ex vad gäller bred folklig valsamverkan. Ev hoppar KP:s medlemmar in i Vänsterpartiet som sedan hoppar upp i monopolkapitalismens knä under kontrollordet “Rasism!”, en “rasism” som de själva varit medskapare till, i maskopi med monopolkapitalisterna.

  6. 2019-04-20 kl. 17:31

    Dagens allt extremare monopolkapitalism har många ansikten: människor har ingenstans att bo, otrygga jobb, återigen mer ojämlika studiemöjligheter osv. Folke Rydéns program om hur Östersjöns skarpsill blir fiskmjöl till norska laxodlingar, medan svenskarna avråds äta Östersjöfisk, tyckte jag var ett lysande exempel på hur monopolen kopplat greppet om våra liv. “Allt det spännande finns i arbetarklassen” var Ivar Lo:s sanning och han bar själv syn för sägen. Att läsa Ivar Lo är att göra upp med föreställningen om en enhetlig grå massa. Arbetarklassen spelar fortfarande en potentiellt avgörande roll redan genom sin storlek och roll i produktionen. Ska det bli verkliga förändringar måste arbetarklassen vakna! Det kan inte en liten tidskrift som FiB/K åstadkomma ensam. Men vi måste nå ut bättre. Nu är goda råd dyra. Jag föreslår att man söker samarbete med LO:s satsning på arbetsplatsbibliotek!

  7. Knut Lindelöf
    2019-04-20 kl. 21:03

    Stefan L!
    Ivar Lo har betytt oerhört mycket för mig också. Även om man måste inse att allt spännande “inte kommer från arbetarklassen” så är den stora arbetande klassen den enda politiska kraft som kan ändra samhället i grunden. Därför måste vi nå ut bättre och förstås bidra till att minska splittringen och återställandet av orden.

  8. Mats Larsson
    2019-04-20 kl. 23:03

    Min farmor föddes samma år som Ivar Lo, fågelvägen bara 3 mil ifrån. Samma uppväxtmiljö, dagsverkstorp, tidigare statare, men med skillnaden, att Ivar Los familj var liten, han hade bara en äldre bror, medan farmor hade 12 syskon.

    Farmor dog tidigt av lungsoten, så mina minnen är vaga. Ivar Los böcker har varit mycket viktiga för mig.

  9. Anders Persson
    2019-04-21 kl. 2:56

    Knut L!
    Två gånger använder du frasen “återställande av orden”. Låter “myrdalskt”. Mycket “myrdalskt”. Men vad betyder det?

  10. Bertil Carlman
    2019-04-21 kl. 10:12

    “Men trots det dystra läget ska vi förstås…” Vad då dystert? För Sverige, ja, vi dras mer och mer in bland Imperiets vasaller. Och svenskar i gemen verkar inte se det, eller reagera på det nämnvärt. Men vad händer med Imperiet? Det är riktigt skakat.

    Jorden håller på att bli multipolär. Inte ens på sin egen “bakgård” förmår Imperiet hålla greppet. Visst går det lite bakåt ibland som i Brasilien och Ecuador.

    Dessutom är världens centrum inte Väst! Och läget är utmärkt. Det som oroar mig på RIKTIGT är bara en sak. Imperiets desperation kan mycket väl starta det definitivt sista kriget på jorden.
    Trots att “min stund på jorden” nu hunnit komma till “min lilla stund på jorden” så är min optimism mycket större nu än för trettio år sedan.

  11. Knut Lindelöf
    2019-04-21 kl. 17:22

    Anders P!
    Visst är det myrdalskt, det är det som är meningen. Jag skriver ju om Myrdla text “Summeriring” där han använder formuleringen. Vad det betyder kan man förstås diskutera.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.