När jag växte upp på norra Lidingö hade familjen en liten roddbåt försedd med en två hästkrafters Archimedes utombordsmotor av äldre modell. Den drogs igång med ett löst startsnöre som lindades kring svänghjulet och var lynnig till sitt temperament. Oftast användes båten för badutflykter med hela familjen ut från Grönstaviken och snett över Askrikefjärden till Jungfruviken på Bogesundslandet där vi hittat såväl en sandstrand som klippor att dyka i vattnet från.

Jag minns åtminstone en gång när motorn vägrade att starta och vi fick ro hela vägen hem vilket tog sin rundliga tid. Att ge sig ut på en längre tur sågs som ett vådligt äventyr men en gång vågade sig min kompis Gogge och jag till Vaxholm och en annan gång fortsatte vi genom Stegesund till Valöarna. Och en riktig långväga färd var att bege sig till Möja då vi imponerades av det klara vattnet här långt ut i skärgården. Ännu fanns ingen rening av avloppen i Stockholmsområdet och längst in i den långa Kyrkviken på Lidingö, alldeles nedanför kyrkan, släpptes stora delar av öns avlopp ut orenat.

Många år senare skulle jag tillsammans med goda vänner paddla i stora delar av Stockholms skärgård där vi njöt av att kunna ta oss fram var som helst. Grunden avslöjade sig själva strax under vattenytan och det gick alltid att hitta en lägerplats på någon ö där vi fick vara helt för oss själva. Min hustru Marie-Louise seglade i sitt tidigare äktenskap med make och barn i skärgården och har sedan dess varit skärgårdsvän i Skärgårdsstiftelsen som bland mycket annat svarar för skötseln av vad som behövs för att båtturism skall vara möjlig i Stockholms skärgård.

Boken Fjärilarnas skärgård av Fredrik Sjöberg utgiven av Bokförlaget Max Ström år 2021. Omslaget pryds av en apollofjäril målad av Wilhelm von Wright (1810-1887).

Som skärgårdsvän får Marie-Louise varje år stiftelsens vänbok som för år 2021 är Fjärilarnas skärgård av Fredrik Sjöberg. Utgiven av Bokförlaget Max Ström. En bok som är mycket speciell i flera olika avseenden. Bokens illustrationer är utförda av Wilhelm von Wright (1810–1887) som tillsammans med brodern Magnus arbetade på greve Nils Bondes slott Hörningsholm på Mörkö med att avbilda dennes fågelsamling. Det skulle resultera i litografisamlingen Svenska Foglar.

På Mörkö bodde också prästen Carl Ulric Ekström (1781–1858) som hade samlat och upprättat förteckningar över skärgårdens fjärilsfauna. Wilhelm åtog sig – på begäran av greve Bonde och på dennes bekostnad – att avbilda alla fjärilar i prästens samling. Akvarellerna målades 1828–1835 och tanken var att bilderna skulle publiceras i ett verk men det genomfördes aldrig. Samlingen, som består av etthundrafyrtiofyra fjärilsbilder, bevarades i stället i Kungliga Vetenskapsakademins arkiv.

År 1968 fick Gunnar Brusewitz se samlingen och skrev:

”Bilderna är utförda i akvarellfärg utan stödjande konturteckning och är så illusoriska att man tycker sig ha fjärilen liggande på papperet framför sig. Den von Wrightska ’perfektionismen’ firar här triumfer och i en del fall har Wilhelm experimenterat med diverse tillsatser i färgen – förmodligen ägg och lim – för att ge vingarna den rätta sidenglansen. Blåvingarna skimrar fortfarande lika skönt som när de hämtades från sommarängen på Mörkö för 140 år sedan.”

Hela samlingen publicerades år 1989 av René Coeckelberghs editioner i tre vackert inbundna band i en kassett med namnet Swenska Fjärilar. På bokauktioner betingar den nu ett pris runt 3.000 kronor.

Aspfjäril målad av Wilhelm von Wright (1810-1887). Ur Swenska Fjärilar, René Coeckelberghs Förlag, Stockholm 1989.

Det är ett klokt val av Fredrik Sjöberg att illustrera sin bok med ett urval av Wilhelm von Wrights fjärilsbilder för att ge läsaren en känsla av att själv ha sett de sjuttiosju fjärilar han presenterar i boken. Själv har han på sin tomt på Runmarö sett femtiofem olika arter. En kombination av flit och en fjärilslockande utformning av den egna skärgårdstomten. Och en vana att aldrig gå ut utan att ha en fjärilshåv med sig.

Författaren har valt att presentera fjärilarna i den ordning de dyker upp under sommaren och först på plan är nästan alltid citronfjärilen. Vi har låtit vår lilla tomt i Strängnäs på naturlig väg förvandla sig till en äng där ängsblommorna allt eftersom har flyttat in. Där kan ibland en citronfjäril fladdra förbi som ett första vårtecken men vanligare är att vi ser ett flertal fladdra kring stigen under en skogspromenad.

Författaren skriver i en lätt kåserande stil tryfferad med faktainformation från olika områden. Vi får till exempel veta att Ester Blenda Nordström hade en bror, den fridsamme tandläkaren Frithiof  Nordström (1882–1971), som skrev boken De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning (1955) där han karakteriserar Grönsnabbvingen som ”en vårglad yrhätta”.

Författaren berättar att Smultronvisslaren länge hette Kattostvisslaren då Linné fått för sig att larverna levde på växten kattost. Namnändringen skedde utan strid och vi får veta att smultronvisslaren i flykten ser ut som en liten grå dammtuss men har ett helsikes humör:

”I likhet med väldigt små sällskapshundar av den grälsjuka sorten är smultronvisslaren påfallande aggressiv. Hannen bevakar som sitt revir en mindre solbelyst markplätt varifrån han jagar bort alla andra hannar med en resolut våldsamhet som är mycket sevärd. Beteendet är inte ovanligt fjärilshannar emellan, men eftersom smultronvisslarna är så små blir skådespelet i någon mening komiskt. De ger intryck av att vara tvärförbannade på allt som rör sig”.

Den vackra aspfjärilen får en rättfram presentation av bokens författare:

”Flygtiden är kort, från sista veckan i juni till mitten av juli ungefär, alltså den period under året man med fördel kan ge upp alla ambitioner utom att spana efter fjärilar (samt ordna grillpartyn). Aspfjärilen, den sötnosen lockas även till kadaver och hundskit. Om surströmmingspremiären hade infallit fem veckor tidigare skulle antalet observationer ha varit fler.”

Efter en rad inspirerande presentationer når författaren slutlig fram till en riktig eftersläntrare som av alla fjärilar kläcks och kommer på vingarna sist. Ett fynd av Eldsnabbvingen har gjorts på Muskö så sent som den 5 oktober.

Nu börjar en härlig tid full av naturupplevelser. I början av april såg vi en fjärilslarv som vågade sig på en vådlig passage över vår vältrafikerade motionsslinga. Några dagar senare passerades jag av en ctironfjäril som gjorde god fart i medvinden. Och strax därefter brummade en humledrottning omkring på en första spaningstur sökande efter årets boplats.

Föregående artikelSkall ”fake news” bli vardagsmat i svenska medier
Nästa artikelMEDIERNAS FÖRFALSKNING AV CORONAKRITIKEN
Henrik Linde
Henrik Lindeär ingenjör, uppfinnare och medgrundare till företaget Leine & Linde i Strängnäs. Politiska engagemanget startade på 60-talet i FNL-rörelsen och fortsatte i Folket i Bild/Kulturfront.

6 KOMMENTARER

  1. Vilka vackra bilder. Och vilket roligt jobb bröderna von Wright måste ha haft hos greve Bonde. Och vilken samlariver på Mörkö och Runmarö. Visst var det på Runmarö som Tranströmer satt med sina skalbaggar? Fantastisk essä, Henrik. Hoppas nu bara att inte de postkoloniala identitetsstudenterna i BLM får syn på den. För då åker den väl samma väg som Linnés skrifter. På rasismens stora skräphög. Samla och sortera och namnge! Vet hut!

  2. Jag fick också denna bok för någon vecka sedan. Jag får dock erkänna att jag inte upptäckte att bilderna var skapade av Wilhelm von Wright förrän jag läste det på denna blogg. Jag har varit medlem i i Skärgårdsstiftelsens vänner under ganska många år och erhållit många vackra böcker under den tiden. Min första intryck av Stockholms skärgård fick jag 1965, någon månad innan jag muckade från Flygvapnet. Det hörde till att en flygsoldat skulle få en flygtur innan muck och i maj 1965 åkte jag ut till F8 i Barkarby och blev påhängd fallskärm, flytväst och t o m en liten uppblåsbar livbåt innan jag klättrade upp i bakre sittbrunnen på en SK 16 från 40-talet. Vi lyfte och flög ut över skärgården och plötsligt gjorde piloten en vingtipp i trakten av Åkersberga och skrek…
    – Här bor jag!

    Vi flög inte till ytterskärgården och jag upplevde att det var mer land än vatten. Ytterskärgården har jag upplevt mest på vintern på långfärdsskridskor. Jag har åkt på olika skärgårdsisar från Nyköping i söder till isarna öster om Gräsö i norr.

    År 2003 var jag med på en tur ändå till Söderarm och då såg vi Finlandsbåtarna väster om oss. Vi startade vid Bromskär på Blidö och skrinnade förbi Svartlöga, Rödlöga och Norrpada och till Söderarms skärgård. Vi kom inte riktigt ända fram till fyrön men till grannön, som skiljdes av ett 50 m brett sund, där isen inte bar. Det blev 70 km på skridskorna men det är inte ofta det går att göra en sådan tur så jag räknar inte med att göra om det.

    Här är en film som på den senaste skärgårdsturen jag ledde för 5 år sedan. Vi åker på Singöfjärden och isarna söder om Östhammar med start och mål i Hargshamn.

  3. Trevligt så i all romantik! Men Julian Assange då i sitt fängelse, utan domstollsprocess! Nå smolk i bägaren i all vår hjärna att bara undfly verkligheten och att faktiskt romantisera i Västeuropa. För min egen del har jag upphört att romantisera p g a olika mosättningar i mitt liv.

  4. Jo, jag är också romantisk till naturen (människor involverad) men det har fått sig många törnar här i livet. Men varför romantiserar människan naturen? Betänk att på 1800-talet emigrerade många svenskar till Nordamerika p g a svält i Sverige. På 1800-talet var det få som romantiserade naturens olika växt och djurarter. På den tiden var överlevnad för dagen av högsta prioritet och få hade romantik som behov.

  5. Karl Gunnar E!
    Nja, enligt den svenska emigrantforskningen var inte svält en avgörande faktor vid flytten till Amerika. Mobergs beskrivning av de som for över Atlanten och deras olika skäl är fortfarande hållbar. Då som nu är det löften om ett bättre liv som är avgörande. Då var erbjudandet om billig och bra jord (och ”vildar” som man inte behövde bry sig om) avgörande för de svenska bönderna och torparna. Nu berättas fantasifulla sagor om gratis villa och bil och en svensk flicka. Men svält var/är inget skäl varken då eller nu.

  6. Karl-Gunnar E!
    Du skriver ”Men varför romantiserar människan naturen?” Människan romantiserar inte naturen. Det gör en del människor. För några veckor sedan läste hustrun högt för mig ur en krönika i SvD, jag har glömt exakt när och av vem. Skribenten uppehöll sig vid fenomenet att romantisera naturen och menade att det är något som stadsbor ägnar sig åt, framförallt skogsromantik. Mina svärföräldrar som vuxit upp i bondefamiljer var mycket måna om naturen och njöt av svampplockning och naturpromenader (nästan alltid på egen mark) var inte det minsta romantiska. Det var däremot mina föräldrar, särskilt min far. (Vilket inte hindrade honom från att genom fönstret i sitt tjänsterum på slottet i Halmstad skjuta kaniner i slottsträdgården.) De människor jag har omkring mig där jag nu bor är i allmänhet inte heller skogsromantiker. Jag? Troligen är jag en obotlig naturromantiker. Uppvuxen i Halmstad, magisterexamen i Lund-Malmö, lärare i Farsta 1971-2007; en typisk stadsbo visserligen men med alla sommarlov/semestrar (nästan) på landet.

    För några dagar sedan undrade hustrun vid lunch på vår veranda ”Vad är det för fåglar som sprätter runt alla löv i mina rabatter? Det är ju inga björktrastar eller koltrastar.” Jag tittade ut. En flock på 20-talet rödvingetrastar sprätte löv och letade mat i det ännu ostädade trädgårdslandet. Jag lade ner kniv och gaffel och satt en bra stund och bara tittade. Så många och så nära hade jag aldrig förr kunnat studera, njuta av, rödvingetrastar. Olika människor är som i mycket annat olika. Hustrun och jag är mycket olika när det gäller romantik; av alla de slag.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.