Flaskor med rom och John Silver utan filter

Omslaget på Skattkammarön i serien Illustrerade klassiker från slutet av 50-talet.

Alla vi som lagt 12-årsåldern bakom oss känner till att Mark Twains Huckleberry Finn är världens näst bästa äventyrsbok tätt följd av Kung Salomos skatt av Rider Haggard. Lika lite är det någon hemlighet att Alexandre Dumas frejdiga musketörstrio och att Kapten Grants barn i Jules Vernes tappning sedan länge prenumererat på fjärde- och femteplatserna.

Ändå har denna kvartett inte en chans mot Treasure IslandSkattkammarön – som skrevs i flygande fläng av Robert Louis Stevenson, 1883, och hans unge styvson Lloyd Osbourne. Den skildringen är och förblir nummer ett i äventyrsgenren.

Man skulle mycket väl kunna likna Treasure Island vid en lång dags färd mot natt från Smygehuk i syd ända upp till Treriksröset i norr, en färd där man som läsare hälsas välkommen ombord först i trakten av Bjälbo eller Lindevad. Åtskilligt av vikt har alltså redan inträffat, när man, lyckligt ovetande, dimper ner i händelsernas centrum. Där i själva brännpunkten sitter en gammal sjöman på värdshuset Amiral Benbow och läskar sin törstiga strupe – ”en klumpig, nötbrun karl” med askgrå kinder, tovig hårpiska och väderbitet ansikte: Billy Bones. Man inser instinktivt att BB:s karakteristiska signaturmelodi skulle ha svårt att platsa i Allsång på Skansen:

Femton gastar på död mans kista –
För sjung hej, och en flaska med rom!
Drick och låt djävulen sköta det sista –
För sjung hej, och en flaska med rom!

I andra kapitlet dyker Svarta Hund upp på scenen och följs per omgående av den blinde Pew. ”Aldrig i mitt unga liv har jag sett en vidrigare figur”, intygar berättaren och sänker rösten till en stilla viskning. Det är naturligtvis Kartan med versalt K, som orsakar den livliga trafiken till syltan/utskänkningsstället Amiral Benbow.

Inte förrän i det tionde kapitlet avseglar Hispaniola från hamnen i Bristol och styr kosan mot Treasure Island med sol i sinnet, tigrar i tanken, för om masten och östanvind i seglen. Himmel och hav öppnar sig på vid gavel, och det är en lust att leva. Men även skildringen öppnar sig bit för bit, låt vara i andra riktningen – akterut – och man börjar långsamt förstå i vilket uselt sällskap man hamnat. Huvuddelen av männen på däck har uppenbarligen varit med akter- men i synnerhet förut; de har seglat runt med gamle Flint och hissat Jolly Roger – sjörövarnas svarta flagg – i själsförfattningar som på intet sätt har varit ädla.

Framme vid Skattkammarön formerar sig resenärerna, inalles omkring trettio stycken, med självklar automatik i två separata läger – goda respektive onda.

Bland de goda återfinns den beskäftige, lösmynte, ganska korkade och följaktligen mycket rike squire Trelawney, som är projektets finansiär, vidare doktor Livesey, kapten Smolett samt skeppsgossen och tillika berättarjaget Jim Hawkins – förvisso en hyvens grabb – åtföljda av ett fåtal besättningsmän. De onda är avsevärt fler, och de lever uteslutande på flytande föda – rom! – och kan utan vidare spisning ses som andliga förfäder till vår tids brittiska fotbollshuliganer.

Som den ojämförligt färgstarkaste bland de onda framstår den enbente skeppskocken Barbecue, alias Long John, alias John Silver, berättelsens egentliga centralgestalt. John Silver älskas av nästan alla och visar sig ha en rad värdefulla egenskaper: han är vig som en panter, stark som en björn, hal som en ål, listig som en räv, vis som en kattuggla, lika intelligent som alla de övriga skattletarna tillsammans och sällsynt förslagen som diplomat. Gedigen trygghet och genuin trivsel sprider han kring sig för jämnan, och hans sociala kompetens är höjd över varje rimligt tvivel.

De pedantiskt sinnade brukar invända att John Silver – också – är en kallhamrad mördare och i denna roll tydligen i stånd till nästan vad som helst. Det ligger onekligen mycket i den kritiken. Å andra sidan tvingas man ge sig på nåd och onåd för Silvers hart när otroliga skicklighet som yrkesman, inte endast som kock utan – i ännu högre grad – som lyckoriddare (eller ”sjörövare”, som den mer banala termen lyder). Hans yrkesstolthet känner inga övre gränser, och man ser i honom sjörövarfackets självskrivne ordförande.

John Silver förutan vore Treasure Island pilsnabbt läst och lika fort bortglömd. Tack vare den enbente skeppskocken är berättelsen i stället en klassiker i nivå med Stevensons The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde (1886) och The Master of Ballantrae (1889). Också i dessa bägge skildringar kämpar gott och ont om herraväldet inom en och samma person.

I slutkapitlet skuddar John Silver stoftet av sina fötter och försvinner till okänd ort i spanska Amerika. Man frågar sig osökt om detta är ett nederlag för rättvisan – eller rent av en seger…

  1 kommentar for “Flaskor med rom och John Silver utan filter

  1. Bengt Svensson
    2017-09-27 kl. 5:58

    Antagligen är jag den ende läsaren som faktiskt besökt Skattkammarön/Treasure Island. Den ligger mitt ute i San Francisco Bay och nås med kommunal buss varje halvtimme.

    Den byggdes med landutfyllnad (kanske är namnet ironiskt) år 1936–37 för en världsutställning 1939. Sedan kom kriget och ön blev militärbas tills för ett tiotal år sedan. Är ca 2 kvadratkilometer och har ca 2000 invånare, en del av San Francisco.

    R.L. Stevenson tillbragte sin smekmånad 1880 i (var annars?) Robert Louis Stevenson State Park på fastlandet några mil norr om Skattkammarön men är begravd på Samoa, läser jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.