Vi känner alla, eller i alla fall 98% av oss, samma förtvivlan och relativa hjälplöshet inför det exempellösa lidande som pågår framför våra ögon. Igår lyssnade jag på författaren Kjell Eriksson, som inte längre kunde hålla tyst. Han måste säga sitt hjärtas mening, vilket han gjorde på Stora Torget i Uppsala.
Med en högtalarlåda och en mikrofon ställde han sig i solgasset och talade till oss som nåtts av uppmaningen att sluta upp. Vi var inte många, men ändå några. Kjell sa det nödvändiga, att flyktingar i nöd måste man hjälp, vilket de allra flesta också gör. Att invandring till Sverige gjort landet rikare etc.
Han lade sedan vikten på att en liten minoritet odlar ett hat mot de som nu försöker ta sig till Europa. Ett Europa som ju besitter stora resurser och förstås i samband med krig och katastrofer kan svälja stora flyktingströmmar. Men på nätet finns några som till och med hatar den lille döde syriske pojken på stranden och någon skriver att pojken borde aldrig ha satts till världen och att förlusten av honom trots allt är en liten förlust. De som resonerar så är mycket få, men att det sker öppet är förstås skrämmande.
I vår riksdag sitter nu ett antal representanter för denna lilla hatopinion, men som utvecklar en väldig aktivitet och gör sitt yttersta med sina relativt stora resurser för att förgifta vårt samhällsklimat. Det försvagar förstås tron på demokratin.
Idag samlades flera tusen människor på Medborgarplatsen i Stockholm för att visa att man inte tillhör den där hatopinionen. Stefan Löfvéns tal sändes direkt i radions P1. Det han sa var bra, men det han inte sa är det som allt fler nu försöker få grepp om; hur ska det här katastrofläget kunna brytas? Visst ska Sverige och Europa ta emot de flyende, det är självklart, men hur ska människorna kunna beredas en möjlighet att leva i fred i Syrien? Det talade Löfvén inte om. För det ”får” han inte tala om.
Jag tänker oundvikligen på Olof Palme, som julen 1972 äntligen talade klarspråk om det han egentligen inte ”fick” tala om. Han riktade ett precist och skapt retoriskt slag mot USA för deras bombningar av Hanoi, inte för att han hatade USA, utan för att han väntade sig något helt annat av det goda USA, som han kände så väl. Sensationen och indignationen då var stor på sina håll och de politiska relationerna med USA fick sig en törn. Men det fick oss alla att känna stolthet att vår statsminister vågade stå upp mot barbariet, även om det tillfälligt skadade relationerna med USA.
Vad Stefan Löfvén inte ”fick” tala om var vad eller vem som orsakar den pågående flyktingtragedin. Jag uppfattar att det finns två dominerande synsätt på detta. Det ena är att al Assad och IS är de två lika onda krafterna, och att de med sin terror driver flyktingarna ur landet. Det andra synsättet, som är praktiskt taget frånvarande i de stora mediekanalerna – som några få andra röster (inklusive denna blogg) försöker föra fram, som också skulle kunna kallas Palmelinjen – är att också USA med bundsförvanter måste pekas ut som de största skurkarna i Syriendramat, dramat där man kan se Afghanistan, Irak och Libyen som förspel. Det här ”fick” inte Löfven tala om.
För mig råder ingen motsättning mellan att förorda ett ökat flyktingmottagande, att Europa ska fördela bördan jämnare, att kommunerna ska fördela mottagandet jämnare – och att kräva att Sverige pekar ut USAs skuld (och indirekt EUs och vår egen) för kriget i Syrien. Dessa ståndpunkter låter sig helt naturligt förenas och jag tror till och med att det är den enda vägen för oss att hjälpa de plågade människorna i Syrien och de som lyckats ta sig därifrån att överleva den närmaste framtiden och att på sikt kunna beredas möjligheter till ett drägligt liv – i eller utanför Syrien.
Alltså, vi måste också angripa roten till denna flyktingtragedi, det är ju inte en naturkatastrof.
På FiB Uppsalas höstupptakt i dag, av vädret tvingad inomhus till Landings konditori, påpekade avdelningens ordförande Lars Drake att de allra flesta flyktingar i Europa kommer från Ukraina och till största delen hamnar i Ryssland och Polen. Alla flyktingströmmar beror på krig. De andra strömmarna kommer från Syrien, Libyen, Somalia, Afghanistan och Irak, alla länder som har bombats av USA och Nato.
Framstående länder i dessa förstörelseräder har också varit Storbritannien och Frankrike. De flesta EU-länder har på ett eller annat sätt deltagit i krigföringen. Förutom bombningarna förekommer också vapenleveranser till olika påstått demokratiska rebellgrupper. Sverige har deltagit i krigen i Afghanistan och Libyen under skenheliga förespeglingar om införande av demokrati, kvinnors rättigheter och annat som låter bra.
Men resultatet har överallt blivit det motsatta och folk flyr i mängder främst till grannländerna. Libanon, Jordanien och Turkiet tar nu emot flera gånger flera flyktingar än vad EU gör, medan det gråts krokodiltårar över någon ondska som Europa inte har någon del i, åtminstone nämns de insatserna ingenstans.
Det ser ut som en jättekampanj för att övertyga folk om att vi måste gå med i Nato och bygga militärbaser här, enligt värdlandsavtalets formuleringar kan det också omfatta kärnvapen. Är det så vi ska försvara demokrati, mänskliga rättigheter och annat vackert som statsmännen talar om? Natos ledande land USA har nästan oavbrutet sedan sin tillkomst sysslat med folkmord, krig, erövringar, intriger mot självständiga stater, försvagande av livskraftiga statsbildningar. Är det en sån bundsförvant och befälhavare vi önskar oss?
Den omedelbara orsaken till katastrofen är förstås Natos bombningar av Västasien (och Nordafrika; i Libyen var det EU-länderna Frankrike och UK som var mest pådrivande!).
Men länder kommer att falla sönder i våldsspiraler så länge det är förbjudet för dem att industrialiseras. Vilket det är med nu gällande regler. Industrialisering kräver nämligen statligt skydd, vilket skarpt fördöms som ”protektionism” och bestraffas på alla vis.
Mer om detta på gemensam.wordpress.com
Utmärkt talat. Det var huvudet på spiken.
Rekommenderar boken ”Political Ponerology” som handlar om hur paranoida makthavare, vare sig de säger sig vara till vänster, höger, representera en religiös allsmäktig makt, skapar ALLTID samma slutresultat, död, misär och elände för folkflertalet.
Det finns bara en antitod mot dessa vansinnigheter. Det är information. Mörka ideér tål inte offentlighetens dagsljus.
”Political Ponerology” är utgiven på flera språk och finns bl.a för gratis nedladnning: ponerology.com
Irak och Libyen blev attackerade just för att de INTE hade använt sitt kunnande för att utveckla ”weapons of mass destruction” medan Ryssland och Nordkorea (tillsvidare) inte blivit det just för att de har sådana vapen. Vilken slutsats drar länder som t ex Iran av detta?
”Alltså, vi måste också angripa roten till denna flyktingtragedi, det är ju inte en naturkatastrof” skriver Lindelöf.
Löfvén skulle i sitt tal, menar Lindelöf, ha nämnt denna rot vid dess namn: USA. Och så drar Lindelöf paralleller med Palmes jultal.
Det som hände då, julen 1972, var ju så tydligt: USA bombade Hanoi. USA bar ett tydligt ansvar för grymheterna, det syntes ju till och med på journalfilmer.
Om Löfven hade sagt samma sak i lördags: det är USA som bär ansvar för flyktingströmmarna, för tragedierna som utspelar sig inför våra ögon, som vi ser på journalfilmerna … om Löfven hade sagt det, hade ingen människa förstått sambandet, kanske allra minst flyktingarna själva som flyr undan IS grymheter, undan Assads bomber.
Om Löfven, i st f att hålla ett tal om medmänsklighet inför tragedier, hade hållit en historisk föreläsning, så hade man måst ställa sig åtminstone två frågor:
1 Var någonstans i Mellanösterns moderna historia skulle i så fall föreläsningen ha tagit sin början?
2 Hur relevant skulle ett sådant föredrag ha känts i den nuvarande akuta situationen: där det först och främst gäller att rädda liv och försvara människors värdighet?
Jag vill först anknyta till fråga nummer 1. Historien är ju lite mera komplicerad, särskilt i den här delen av världen, än att den ska förklaras endast med att ”Kilroy was here”.
Röran har varit och är mycket värre än så. Sett i ett historiskt perspektiv (sisådär 150 år tillbaka, när den moderna röran i det här området började uppstå) har USA inte varit där vare sig särskilt länge eller särskilt mycket. I a f om man jämför med de andra s k stormakterna i regionen som ställt till det.
Skulle Löfven i sitt föredrag ha nämnt och förklarat …
– Sykes-Picot-avtalet
– Osmanska kejsardömet och de tyska intressena från senare delen av 1800-talet
– Fördragen 1921 mellan Sovjetunionen å ena sidan och intressenter i Mellanöstern
– Sovjetunionens krig mot kurder, mot ett ev. Kurdistan och mot azerer
– Sovjetunionens entusiastiska stöd till upprättandet av en israelisk stat samt stöd till staten Israel därefter
– De militära och ekonomiska förbund som Sovjetunionen ingick: på 1950-talet med Syrien/Egypten/Irak, på 1960talet med Algeriet/Nordjemen/Libyen/Sydjemen
– Sovjetunionens krig 1979 mot Afghanistan och ockupationen därefter
– Rysslands två krig i Tjetjenien på 1990 talet.
… bara några få faktorer i destabiliseringen av det område varifrån människor nu flyr för sina liv.
Om Löfvén på Medborgarplatsen hade sammanfattat hela den geopolitiska tragedin i den här delen av världen med fyra ord, nämligen att ”allt är USA:s fel”, då hade man hållit honom för, i bästa fall, ytterst okunnig.
Till detta kommer.
Både USAs och Rysslands vapenexporter är som bekant stora. Sett totalt leder USA. Ryssland kommer på andra plats.
Rysslands vapenexport till Syrien, Egypten, Iran, Libyen är omfattande och större än från USA.
Algeriet köper 11% av Rysslands hela vapenexport. Det betyder att 90% av all vapenimport till Algeriet kommer från Ryssland.
Igår läste jag följande: ”Ryska UDs officiella taleskvinna Maria Zacharova förklarade att Moskva aldrig har dolt det faktum att Ryssland stöder den syriska regeringen med krigsmateriel. Vi har alltid underhållit den. Vi stödjer, vi har stött och vi kommer att stödja den syriska regeringen”.
Jag tror att Löfvén skulle ha haft svårt att övertyga 15.000 närvarande, och miljoner tittande, mer eller mindre upplysta människor, om Lindelöfs tes…”USAs fel”…
Och så till fråga nr 2, ovan …
Om Löfvén hade invecklat sig i skuldfrågan i lördags skulle det ha varit lika käckt som om någon, som håller tal till änkan/änklingen vid en begravning av en cancersjuk, skulle ha invecklat sig i varför hen hade dött … rökte hen för mycket … hade hen solat i solarium … eller kanske det var ärftligt … vem hade dumpat gifttunnorna utanför hens hem när hen var liten …
Bäste Lars Enblom!
Med ditt resonemang blir allt i denna världen obegripligt. Det finns många stora skurkar i Mellanöstern-dramat som pågått i drygt 100 år.
Om en herre har en tjänare som utför mord och andra brott för sin herres räkning är naturligtvis båda skyldiga. Men det finns grader i helvetet. Vill man komma till botten med mördandet och brottsligheten måste man gå till roten. I Mellanöstern gäller det att sålla fram de största skurkarna och när det gäller dagens flyktingdrama likaså.
Det är inte särskilt svårt att förstå hur det hänger ihop, det är moraliska blockeringar och inrotade lojaliteter som står i vägen för en saklig genomlysning av orsakerna till denna flyktingkris.
Jag tycker du ska börja med att ställa dig frågan hur Syrien kunde vara en relativt väl fungerande statsbildning (om än ej demokratisk) mellan 1949 och 2011, en stat där många olika folkgrupper levde i fred och dit många förföljda i andra länder kunde söka sig en fristad.
I Lars Engbloms lista över de sista 150 årens historia saknar jag USAs och Storbritanniens störtande av den demokratiskt valda statsledningen i Iran 1953. Det var den som satte Shahen på tronen och resten känner vi. Egendomligt nog saknas Suezkrisen 1956 där intressant nog USA var på samma sida som Sovjet och emot Storbritannien och Frankrike.
1965 kunde Palme i sitt berömda Gävletal med några antydningar om USAs roll i Vietnam utlösa en välgörande debatt. Det behövs alltså inga ”historiska föreläsningar”.
Lars Engblom räknar upp väldigt mycket, men man får välja sin utgångspunkt. Jag väljer följande. I januari 2013 presenterade Syriens regering en fredsplan som kan sammanfattas så här:
1. Utlandet slutar att bekosta, beväpna och skydda beväpnade personer. Terroristattacker ska upphöra, och det möjliggör för flyktingar att återvända. Därefter upphör den syriska armén med militära operationer men behåller rätten att besvara nya attacker.
2. Regeringen kallar alla delar av det syriska samhället till konferens för nationell överenskommelse om landets suveränitet, enhet och territoriella rätt, liksom avståndstagande från inblandning i dess affärer och avvisande av terrorism och våld i alla former. Därefter folkomröstning om överenskommelsen, och en utvidgad regering bildas. Sedan folkomröstning om den nya grundlagen och allmänna val.
3. En ny regering bildas, och man startar arbete för nationell försoning och återuppbyggnad.
—
Planen presenterades av president al-Assad den 6 januari 2013 i ett tal till syrierna med en plan för fred. Punkterna är alltså en sammanfattning, och hela talet finns att läsa hos Voltaire Network, där det finns på arabiska, engelska och franska.
Läs punkterna en gång till. Vilken ärlig fredsvän, även oppositionell, kan ha något att invända? Om Väst och olika oppositionsgrupper hade önskat fred, så hade det varit enkelt att säga JA. Då hade det inte varit några flyktingar från Syrien nu.
Det hade varit passande om Löfvén hade nämnt sådant som denna fredsplan och beklagat att den viftades bort. Om vi hade levt i en bättre värld hade den genomförts med början år 2013.
Politiken i Sverige skiljer sig på ett avgörande sätt från villkoren på 60-talet. I vår säkerhetspolitik gjorde vi visserligen eftergifter som i backspegeln kan konstateras stred mot den officiella alliansfriheten. I Nato-debatten idag är förespråkarnas främsta argument att vi i praktiken redan är med. (S) vrider sig som masken på kroken och hävdar att vår säkerhetspolitik inte ändrats, vilket uppenbart alla kan se är falskt. Löfvén kan idag inte leverera ett USA-kritiskt tal och (V) kan inte heller tala klarspråk om världsläget. Det borgerliga opinionsövertaget är så massivt att avviker (V) det minsta från mainstream i Ukraina- och Syrienfrågan kommer MSM-drevet nå orkanstyrka. Erdogan bombar PKK och HDKs partilokaler och kurdägda restauranger vandaliseras av fascistmobbar. Har Margot W eller Jonas S sagt något? Turkiet är Nato-medlem och vi ligger lågt till och med i denna fråga för att inte störa relationerna till Nato. Vi har redan anpassat oss!
Jag lyssnade strax efter kl. 08 i morse, söndagen den 13 sept., till FNs sändebud i Syrien, Staffan de Mistura. Ni som kan, försök lyssna till honom. Intervjun finns på SR-play under Söndagsintervjun (tydligen först sänt den 10 sept. kl. 14 fastän det var en torsdag.)
Han hade mycket att säga och berätta. Han kände hopp av flera skäl. Ett intressant sådant är att han hoppas att världsopinionen ska påverka beslutsfattarna. Den explosion i en uppvaknad opinion som inträffade som en direkt följd av bilden på 3-årige Aylan har betydelse uttryckte han minst två gånger.
För mig som fredsaktivist känns det härligt att åter få bekräftelse på att vi människor, om vi blir många nog, kan påverka. Nu gäller det att gå vidare från empatin med dessa förfärligt utsatta människor till att se till orsakerna till de stora mängder flyktingar vi ser i mångdubbla led i våra TV-apparater. STOPPA KRIGEN!
Staffan de Mistlar berättade om hundratals möten med olika grupper. Naturligtvis inga detaljer men intryck han hade bl a av hopp att Iran och Saudiarabien ska börja tala med varandra – viktigt för att den ena sidan, Iran, kan tala med president Bashar al-Assad och den andra, Saudiarabien med oppositionen.
Han nämnde också USA och Ryssland och Säkerhetsrådet. Vad han särskilt betonade var att ALLA säger att det inte finns några militära lösningar, bara politiska, men också att ALLA gör tvärtom: stöder militära satsningar, bl a med vapen ”providing weapons”.
Enligt min mening borde vi mycket oftare få höra av och om medlarna (i Ukrainakriget Jan Eliasson). Varför? Jo, för att det är viktigt att sprida kunskap och förståelse för god konflikthantering (dit hör analys, konflikters dynamik och hantering). En diplomat som Staffan de Mistura som en mycket stor del av sitt liv har arbetat som diplomat för FN kan sprida ljus över det här tänkandet. Han har det liksom inbyggt. Han kan också yttra sig med auktoritet. Ländernas diplomater är uppbundna av sina regeringar och inte så mycket att hoppas på. Man måste se längre än så – till MÄNNISKORNAS behov och till fredliga relationer.
Vi befinner oss nu i Sverige i början av en stor debatt som kommer att handla om närmandet till Nato. Information om Värdlandsavtalet måste spridas. Människor är ännu ganska okunniga i vad som händer. Medlemsskap i Nato ligger om hörnet och vår alliansfrihet blir ett minne blott.
När nu Rysslands ledning reagerar och varnar, eller om man vill ”hotar”, med att det blir ”konsekvenser” reagerar vår utrikesminister som ett barn i en sandlåda (för att ta en sliten metafor) och kallar upp den ryska ambassadören för tillrättavisande: ”Sverige bestämmer själv sin utrikespolitik”.
Vilket spel för gallerierna! Självklart gör vi det, men det behöver ju inte betyda att vi hela tiden trappar upp konflikter och gör vår del av världen (och hela världen) mer osäker och spänningsfylld. Att Ryssland känner sig hotat av att Nato kommer ännu mer inpå dess gränser kan ju inte vara någon nyhet för UD eller regeringen.
Självklart betyder Sveriges närmande till Nato mycket för vår granne i öster. Det har redan kraftigt ökat krigsövningarna här i Sverige och vid Rysslands västra gränser. Finlands och Sverigse nära anslutna till Nato – eller t o m medlemmar – gör att gränsen går HÄR.
Motsatsen till dessa hot mellan olika länder/allianser är att INTE HOTA, att bygga förtroende, skapa positiva relationer, handla (INTE SANKTIONER som mot Ryssland i Ukrainafrågan), att tänka både-och i stället för antingen-eller, att se till ALLAS perspektiv, att tala med varandra, att förhandla.
STOPPA KRIGEN OCH LÅT OSS BLI MÅNGA! På så sätt minskas lidandet och färre behöver riskera liv för att fly till en säkrare plats. Kanske kan t o m de som oroar sig mycket över antalet flyktingar haka på och hjälpa till.
Media behöver bli sant opartiska och hjälpa till med förståelse i stället för att mesta tiden ta det västliga perspektivet. Fråga fredsforskare (sådana som inte trappar upp konflikter) och fredsrörelsen! Detta sker idag ytterst sällan.
Kunskaper om konstruktiv konflikthantering, inklusive medling, finns. Dessa kunskaper och färdigheter skiljer sig inte så mycket mellan global och lokal nivå (makro- och mikronivåerna). Men det kräver sitt eget utrymme. Men tänk på saken!