FN-sanktionerat folkmord i Jemen

Saudiarabiens prinsar har tagit sig an uppgiften att från luften leda förstörelsen av ännu ett land i Mellersta Östern. Ett av världens rikaste länder och tillika världens största vapenimportör driver fram död, destruktion, kaos och svält i ett av världens fattigaste länder. Den 26 mars 2015 inledde en flygarmada på över 200 plan ett anfallskrig med ett bombregn över Jemen, detta anrika land längst söderut på den arabiska halvön.

Landet har en yta nästan som Frankrikes, och en befolkning på ca 26 miljoner människor, ungefär som den samlade befolkningen i de nordiska länderna. Det officiella syftet med detta blodbad är att ”återställa stabilitet” och ”den legitima regeringen” i Jemen. Men bara dårar tror att terrorbombning skapar stabilitet och legitima regeringar. Det verkliga skälet är ett annat.

Den 10 juli 2015 hade parterna accepterat en så kallad ”humanitär paus”. Denna skulle vara fram till avslutningen av fastemånaden Ramadan den sjuttonde juli. Det tog inte många timmar innan de saudi-ledda flygangreppen var igång igen och de har sedan dess fortsatt med oförminskad styrka de har sedan dess fortsatt med oförminskad styrka [1]. Saudiarabien åberopar sig som Islams och dess heligaste platsers väktare. Ändå kan de inte avstå från att under en av Islams viktigaste högtider begå grava krigsförbrytelser mot en övervägande muslimsk befolkning [2]. Denna cynism måste ses som tecken på desperation.

Kriget börjar bli obekvämt för dem. Några uttalade politiska eller militära mål har knappast uppnåtts, däremot otrolig destruktion, och stärkande av Al-Qaida i Jemen. Förstörelsen har accelererat Jemens katastrofläge, den humanitära krisen har uppgraderats till den högsta nivån enligt FN. Hungersnöd i stor skala står för dörren. Den hittills passiva världsopinionen kan svänga.

Civilbefolkningen och den civila infrastrukturen är bombkrigets måltavlor, det rör sig inte om misstag, så kallad ”collateral damage”. Man har förstört och förstör fortfarande civila mål och infrastruktur: bostadsområden, kraftverk, broar, skolor, sjukhus och sjukvårdsinrättningar, idrottsarenor, matlager, bränslelager. Över tre tusen har hittills dödats, de flesta civila. Mångfalt fler har skadats. Landets sjukvård har i praktiken kollapsat under bombregn och blockad. För att säkerställa att massakern skall få en bestående effekt så är landet belagt med marinblockad, vilket har lett till akut mat- och medicinbrist, utbrott av epidemier [3] och stundande humanitär katastrof för 80% av befolkningen [4]. I sin iver att knäcka moralen hos de angripna har man också tagit sig an deras kulturskatter, världsarvsklassade  enligt UNESCO [5]. Jemen håller på att göras om till ett land utan förtid med en befolkning utan framtid.

Krig via ombud?
Saudiarabien, USA och EU:s ledare har framgångsrikt salufört kriget i Jemen som ett krig genom ”ombud”, ett ställföreträdarkrig mellan Saudiarabien och Iran. De etablerade västliga medierna distribuerar detta budskap, metodiskt och repetitivt.

Houthi-rebellernas officiella beteckning i västpressen är numera ”de iran-stödda Houthi-rebellerna”. Berättelsen haltar, men har effektivt bidragit till att manipulera opinionen mot kriget till förvirring och passivitet [6].

Saudiarabien krigar inte via ombud, utan begår ett fullskaligt väpnat angrepp mot en annan suverän stat. Det finns ingen mellanhand mellan dem som fäller bomberna och dem som blir stekta, söndertrasade och begravda under ruiner på marken. Inte heller Jemens exilpresident som har flytt hals över huvud från Jemen till Saudiarabien, kan leva upp till beteckningen ”ombud”: Att de saudiska prinsarna skulle föra ett krig via ett vingklippt ”ombud” som sitter i exil i deras egen huvudstad är givetvis absurt.

Iran lever inte heller upp till [7] att vara ”krigförande via ombud i Jemen” [8]. Förvisso är Houthi-rebellerna en stridande part i konflikten som har visst stöd från Iran, men det gör dem inte automatiskt till ställföreträdare för Iran. För att betecknas som ”ombud” måste man också vara under uppdragsgivarens kontroll. Det finns inget som tyder på att Houthi-rebellerna utkämpar Irans krig [9]. Att Iran stödjer dessa av geopolitiska skäl och delvis för att försvara en religiös minoritet, som man anser sig stå nära, gör inte dessa till ombud för Iran. Tvärtom finns det flera bevis för att Houthi-rebellerna har agerat självständigt och i strid med iranska intressen och uttryckliga råd [10].

Iran har i det nuvarande känsliga läget med förhandlingarna om sitt kärnenergiprogram inget intresse av att spetsa till situationen ytterligare. Enstaka rapporter om att Iran skall ha levererat vapen till Houthi-rebellerna före 2013, men dessa uppgifter är inte bekräftade. Vapen är dessutom det som minst av allt saknas i Jemen, och det är lätt för Houthi-rebellerna att få tag i dem [11]. En amerikansk underrättelserapport om Houthi-rörelsen från 2009 bekräftar bilden att Houthi-rörelsen inte beväpnas av Iran [12].

Inbördeskrig
Jemen är ett av världens äldsta bebodda områden med en komplex historia [13]. Som en röd tråd genom denna går rivalitet mellan folken på höglandet i nord och kusten i syd, samt motsättningar mellan olika stammar. Landet har ett viktigt strategiskt läge och har fått försvara sig mot inkräktande makter som under olika perioder har velat lägga det under sig.

Ottomanerna har varit där i flera omgångar, men fick definitivt lämna Jemen efter 1918. Dessförinnan hade britterna och ottomanerna delat upp Jemen mellan sig i Nord och Syd. Nord-Jemen blev ett självständigt kungadöme efter att ottomanerna lämnade landet. Hamnstaden Aden i Syd-Jemen var brittisk koloni från 1839, efter ett blodigt övertagande. Så småningom blev hela Syd-Jemen ett brittiskt protektorat. Storbritannien fick släppa kontrollen över Syd-Jemen och Aden så sent som 1967 efter flera uppror mot det koloniala styret. Några av dessa slogs ner med ökänd brittisk-imperialistisk brutalitet [14].

Nord- och Syd-Jemen förenades efter ett fyraårigt krig 1990. Motsättningarna förblev latenta och 1994 blossade dessa upp i ett kortvarigt inbördeskrig efter gamla frontlinjer. Nordsidan segrade och landet återförenades, med Ali Abdullah Saleh som president, vilket han förblev fram till 2011.

Den pågående konflikten startade som ett landsomfattande uppror i början av 2011. Protesterna byggde på principer för civilt, ickevålds-motstånd. Missnöje med Salehregimens hantering av landets interna motsättningar, korruption, fattigdomsbekämpning och brist på demokrati födde revolten, kallat den ”jemenitiska revolutionen”.

Upproren enade olika delar av befolkningen oberoende av ideologi, religion och utmynnade i ett krav på president Salehs avgång. Efter misslyckade försök att undertrycka upproren med våld, vilket ledde till hundratals döda och sårade, blev presidenten en belastning också för viktiga externa stöttepelare: USA, Saudiarabien och gulfstaterna.

Men dessa var rädda för att tappa kontrollen över utvecklingen och arbetade för att Salehs vice-president Abd Rabbuh Mansur Hadi skulle ta över rodret.

Under tiden bildade oppositionen ett Nationellt Råd i förhoppningen att detta skulle leda till fria val. Det Nationella Rådet bestod av en bred koalition av aktivister, stamledare, Syd-Jemen-separatister, oppositionella militärer, tidigare medlemmar av regeringen och representanter för Houthi-gruppen. Saudierna och deras bundsförvanter lyckades med att åsidosätta det Nationella Rådet och drev igenom överföring av makten till vicepresident Hadi, som blev vald till president i februari 2012 med 99,8% av rösterna, i ett val där han var enda kandidaten. Detta är grunden för den ”legitimitet” som USA/UK, Saudiarabien och gulfstaterna åberopar.

Anhängare till det Nationella Rådet fördömde denna process som en konspiration med syfte att ta udden ur revolutionen, vilket också blev resultatet. Demokratiprocessen neutraliserades och rörelsen fragmenterades. Separatistiska strömingar i Syd-Jemen stärktes, likaså Houthi-rörelsens krav på ökat inflytande. Parallellt med detta konsoliderade AQAP (Al-Qaida in the Arabic Peninsula) sig i de centrala delarna av landet. Grunden lades för ett nytt inbördeskrig [15].

Trots att ex-president Saleh hade varit tvungen att ge ifrån sig makten så var han långtifrån uträknad. Han hade varit Jemens ”strong man” i 33 år och hade en solid maktbas inom armén. Saleh och Houthi-rebellerna – tidigare ärkefiender – slöt en djävulspakt. Med hjälp av vapen och annat stöd från delar av Sahlelojala i armén kunde Houthi-rebellerna snabbt ta kontrollen över stora delar av Jemen och i mars 2015 flydde president Hadi till Saudiarabien. Strax därefter angreps Jemen av Saudiarabien.

Interventionen
Den politiska situationen i Jemen har alltid varit ytterst komplex. Houthi-rörelsen ville knappast ta makten över Jemen. Befolkningsgruppen de utgår ifrån (Zaidi-stammarna) utgör ca 40% av befolkningen, och mycket tyder på att de sökte en omfördelning av makten, och att problemen och fattigdomen i deras regioner skulle uppmärksammas.

Houthi-rörelsen signalerade också önskemål om en politisk lösning trots deras militära framgångar. De var måna om att behålla landet samlat [16]. För Saudiarabiens ledare var framgångarna för Houthi-rörelsen en katastrof. De ville se alla motsättningar i Mellersta Östern (och världen) som en kamp mellan deras medeltida tolkning av Islam (Wahabismen/Salafismen) och det onda, med Shia islam som den värsta representanten för det senare.

Zaidierna är en folkgrupp vars religion är en variant av Shiaislam. Saudiarabien har stora shiaminoriteter på sitt eget territorium och betydande Zaidiminoriteter i provinser som gränsar till Jemen. Eftersom saudierna håller sin egen befolkning i ett järngrepp och stoppar en avsevärd del av landets oljeinkomster i egen ficka är de livrädda för uppror. De hävdar att interventionen också är ett budskap till Iran. Det är ännu mer troligt att de vill skicka ett budskap till minoritetsbefolkningen på sitt eget territorium, där Iran utmålas som syndabock [17].

Saudiarabiens flygangrepp mot Jemen kallas ”Operation Decisive Storm”. För att ge det hela ett sken av legitimitet fick Saudiarabien med sig de små, petrodollarstinna furstendömena inom organisationen GCC (Gulf Cooperation Council) i en ”Coalition of the willing”. Enbart GCC-medlemmen Oman avstod från deltagande. Några fattigare kusiner som möjligtvis låtit sig övertalas av petrodollar-bistånd eller hot om uteblivet dito, anslöt sig till koalitionen, bland andra Egypten, Jordanien, Marocko och Sudan [18].

Alltså, i denna koalition som åtagit sig uppgiften att släppa bomber (inklusive förbjudna klusterbomber [19]) över en försvarslös civilbefolkning, finns några av de mest antidemokratiska, barbariska, brutala, och korrupta regimer i världen. I kulisserna bistod USA och Storbritannien operationen [20][21][22] med vapen och underrättelser samt med diplomatiskt och propagandastöd medan övriga västvärlden förblev handfallen.

Al-Qaidas jemenitiska gren (AQAP), som räknas som en av de mest effektiva Al-Qaida-organisationerna, har kontroll över stora delar av territoriet och är en av de stora vinnarna i detta krig, då de kan utnyttja utrymmet som har uppstått till följd av bombardemangen mot såväl civilbefolkningen som mot dem som har varit deras farligaste motståndare, Houthi-rebellerna [23].

Efter tre och en halv månads bombkrig var situationen för Jemen en total katastrof. För den saudiarabiska regimens del blir läget alltmer trängt. Det finns gränser för hur länge naken ondska och aggression kan tolereras, också i Väst. Men hur kunde FN acceptera detta flagranta krigsbrott?

Säkerhetsrådets resolution 2216

Den 14 april 2015 hade det Saudi-ledda bombkriget pågått i tre veckor utan mandat från FN:s säkerhetsråd. Det utgjorde därmed ett klart brott mot internationell lag. Kriget hade vid denna tidpunkt skördat ca 800 döda och tusentals skadade, de flesta civila, varav många barn. Förstörelsen av civil infrastruktur fick WHO att varna för att landets sjukvårdssystem stod på randen till sammanbrott.Vid samma tidpunkt antog FN:s säkerhetsråd enhälligt (med undantag för Ryssland, som lade ner sin röst) Resolution 2216 om Jemen, framlagd av Jordanien [24]. Resolutionen lade hela ansvaret för konflikten på Houthi-rörelsen och belade denna som enda part med ett vapenembargo. Två ledare inom denna, samt ex-president Saleh, belades med reseförbud och sanktioner. Saudiarabiens och ”koalitionens” pågående bombkrig mot Jemen förbigicks med tystnad, och blev inte ens omnämnt i resolutionen.

I debatten gav Storbritannien öppet stöd till Saudiarabiens bombkrig i en bisats, i enlighet med deras roll som Uncle Sam’s trojanska häst i Europa. USA själv nämnde inte till luftangreppen. USA:s FN-ambassadör, Samantha Power, sade i en kommentar till resolutionen [25] att den ”… visar att Säkerhetsrådet kommer att agera mot dem som undergräver insatser för försoning”. Vidare uppmanade hon ”… alla parter att uppfylla sina förpliktelser under internationell humanitär lag och att underlätta för leverans av humanitär hjälp till nödställda civila”.

Till sist sade hon att det inte finns något alternativ till en politisk process, och nationell dialog. Dessa ord uttalade hon alltså samtidigt som det stod helt klart att hennes regering var fullt involverad i ”Operation Decisive Storm” med vapenbistånd, lufttankning av bombplan, logistik, underrättelse och lokalisering av mål samt marinblockad [26][27]. Jemens ”legitime” representant i säkerhetsrådet, Mr. Khaled Hussein Mohamed Alyemany uttryckte ”å jemeniternas vägnar” evig tacksamhet mot Saudiarabien och övriga GCC-länder för deras ”hjälp” till hans hemland.

Resolution 2216 gav i praktiken Saudiarabien fria händer att fortsätta med att våldföra sig mot Jemens civilbefolkning, vilket märktes omedelbart efter antagandet av resolutionen, då attackerna var speciellt intensiva [28]. Det besinningslösa våldet fortsätter än i dag, tre månader efter Resolution 2216.

FN har uppgraderat det humanitära krisläget i Jemen till högsta nivå. Över 21 miljoner människor, behöver nu någon form av humanitärt bistånd och över hälften av befolkningen lider av akut matbrist.

Vapenembargot mot Houthi-rörelsen har liten effekt, eftersom landet svämmar över av vapen. Men det har använts som förevändning för att ta Jemens befolkning som gisslan på ännu ett sätt: I praktiken är landet belagt med en marinblockad som dramatiskt reducerar inflödet av humanitär hjälp. Skepp fulla med mat och medicin stoppas eller omdirigeras för ”inspektion”.

Säkerhetsrådets Resolution 2216 kommer att gå till historien som ett av organisationens verkliga lågvattenmärken. Å ena sidan åberopar man FN:stadgans Artikel VII mot en och bara en sida i ett komplicerat inbördeskrig, och belägger denna sida med ett embargo. Å andra sidan förbigår man i total tystnad en sedan länge pågående intervention av Saudiarabien i samma inbördeskrig i form av det storskaliga luftangreppet och de massiva övergreppen mot civilbefolkningen. FN har därmed i praktiken gett Carte Blanche till fortsatt massaker på den jemenitiska civilbefolkningen. Skammens Resolution 2216 leder tyvärr FN:s säkerhetsråd ytterligare ett steg mot irrelevans som representant för världens folk.

Omvärldens tystnad
För tolv år sedan, veckorna innan USA inledde bombkriget mot Irak, såg man i Sveriges städer tiotusentals människor strömma ut på gatorna i manifestationer mot det stundande kriget. Ser man till Europa som helhet, var miljontals människor på gatorna för att visa sin avsky mot det.