ÅR ÄR en högst aktningsvärd ålder för en periodisk tidskrift. Inte många platsar in i denna toppliga. Det finns förstås de som är ännu äldre. Allers föddes 1879, Hemmets Journal 1921, ICAkuriren 1942, Året runt 1946 och Tidningen Land som också startades på 70-talet. Det finns säkert några fler.
Men, maken till tidningsprojektet som Folket i Bild/Kulturfront finns inte någonstans i världen, vad jag vet. Den drivs av ideella krafter i detta begrepps allra djupaste och mest ursprungliga betydelse. Själva meningen med föreningen – som styr allt och som hade sitt 51 årsmöte igår – har från början varit oberoendet.
Medan hela den svenska pressen (medievärlden) under det senaste halvseklet antingen köpts upp av inhemska och utländska riskkapitalbolag, eller gjort sig helt beroende av statligt presstöd (mediestöd) – eller bådadera – så har FiB/K sedan starten 1972 satt en ära i att inte sälja sig till någon eller söka någon form av statligt bidrag för sin verksamhet. Enskilda personers ekonomiska bidrag har, tillsammans med prenumerationsintäkter, hållit tidningen gående i 50 år. Dessutom har det partipolitiska oberoendet varit lika viktigt och är så fortfarande. Insikten om att den som betalar kusken är den som bestämmer målet för färden verkar idag utplånat ur det allmänna medvetandet.
De tre politiska parollerna, som varit vägledande under hela denna tid – försvar för yttrandefriheten, för en folkets kultur och antiimperialism – är fortfarande lika brännande aktuella. Diskussionens vågor har genom åren gått höga om tolkningen av alla tre parollerna. På gårdagens årsmöte, som avhölls före 50-årskalaset, bröts som vanligt åsikterna i allvarliga diskussioner om framför allt hur man idag ska se på antiimperialismen – efter Rysslands inmarsch i Ukraina. Olika meningar om vad som sker ska kunna framföras i tidningen, till och med åsikten att västvärlden provocerat fram kriget. Att det är ett folkrättsbrott Ryssland begått uttalade styrelsen redan den 25 februari. Beslut fattades i exemplarisk demokratisk ordning som alltid, så nu går man vidare och försöker än en gång lyfta sig i håret och höja upplagan så att man kan betala sina medarbetare och skribenter i större utsträckning än man förmår idag.
Du som kanske inte längre har någon tidning på papper på grund av höga prenumerationspriser tycker jag ska ta en årsprenumeration på FiB/Kulturfront, den snart enda tidningen med brett innehåll som fortfarande envisas med att finnas på papper (en gång per månad), och till råga på allt ger en helt annan bild av världen än den som förmedlas av de medier som styrs av antingen staten eller kapitalet. Dessa måste hålla sig i skinnet för att pengarna ska flöda in. Men FiB/K står fria och behöver inte ta några sådana hänsyn.
Som prenumerant sedan första början får jag bara gratulera. Jag tillhör väl den tåliga tjockhudade skara som ALDRIG sade upp bekantskapen även om Myrdal skrev något konstigt någon gång! Så: gratulationer till jubiléet!
Oj, är det 50 år sedan. Jag minns när första numret kom. Den gula framsidan och alla ansikten som Torsten Billman gjort. Ja, alla var där (på den tiden).
I det gamla huset på Storgatan 106 i Umeå satt vi och bläddrade och läste och kommenterade. Hur många gånger läste vi Bellman den gången? Var det rätt att låta karikatyren av Jan Myrdal säga: ”Nja ren porr slår bäst”? Ja, som vi diskuterade.
Grattis till oss!
Jag tog tåget de tio milen till Stockholm och deltog i den enorma ”Enhet Solidaritet”-demonstrationen. Vilken glädje! Visst var väl det 1972? Ett gott år och ingen tvekan om att vi stod på rätt sida av historien.
Nixons grabbar bröt sig in i demokraternas partihögkvarter i Watergatebyggnaden, vilket inte hindrade honom från att bli återvald med god marginal på hösten. Dessutom skickade Kina två pandor till USA det året och fick två myskoxar som gengåva. Expresident Harry Truman avled liksom USA:s mest kände HBTQ-person, J. Edgar Hoover, efter 48 år som chef för FBI. 1972 var också den senaste gången, som en människa besökte Månen. Sist men inte minst grundades ABBA, bandet alltså, det året. Allt enligt min pensionärstidskrft, The Magazine.
Varje gång jag är inne på Folket i Bilds/Kulturfronts hemsida och ser vilka orter som har en lokalavdelning eller kontaktperson, blir jag fundersam hur tidningens framtid kommer att se ut. I många stora städer och landskap finns inget föreningsliv. Diskuterades detta problem på stämman eller tycker man det är ok.
Prenumerant (äger alla ex utom ett nummer från 1983)
Har du varit inne på nätupplagan/hemsidan nyligen. Tommy?
Då har du sett att det inte längre finns några kontaktpersoner utanför avdelningarna, som i praktiken nu är sju (7!) till antalet. Men nu är det väl inte det som är det största hotet!
Utan det är väl medlemssammansättningen, som nu räknar en handfull personer under pensionsåldern. Det innebär bokstavligen att FiB/K kommer att (själv)dö inom sisådär en 10-15 års sikt utan en tillströmning av nya medlemmar i arbetsför ålder.
Min fråga var om detta problem med få Lokalavdelningar diskuterades på stämman? Om DZ:s prognos hur åldern på medlemmarna stämmer och dess konsekvenser för framtiden så bör väl en del konstruktiva förslag diskuteras. Tidskriften har ju givits ut med bara 7 lokalavdelningar, men kampen för att nå ut med de tre parollerna till medborgarna i direktkontakt går förlorad.
Jag kan ge dig ett svar Tommy, eftersom ingen annan gör det. Nej, styrelsen anser inte att sådana futtigheter som föreningens avdelningar och hur dom fungerar eller inte ska diskuteras på stämman utan att styrelsen i sin outsägliga vishet själv ska bestämma hur det ska vara. Därför har vi numera, på papperet, 8 avdelningar som omfattar hela landet. Indelning och sådant har styrelsen beslutat. Vi som är lite aktiva i lokalavdelningar har att packa oss efter detta. Framtiden lär utvisa om dessa ukaser leder till ökad aktivitet lokalt.
Ett sista tips i denna icke-debatt, där närmast berörda är tysta, är från en av mina favoritförfattare. ”Världsförbättraren” är en pjäs av Thomas Bernhard som jag såg i Göteborg av en Fri teatergrupp Tamauer.
”Världsförbättraren” har utsetts till hedersdoktor med ett traktat om att förbättra tillståndet i hela världen. Men den verklighet som han kan förändra, sin egen vardag är ett ständigt bekymmer.
Skall göra ett nytt försök att hitta en svensk text till pjäsen. Den som blir intresserad av T B kan jag rekommendera självbiografin ”Källaren: en frigörelse”.
Ovanstående kan man överföra till Jan Myrdal, där han får bråka med ”kufen” på Varbergs Hotell och Folket i Bild som inte vill diskutera, det som man kan förändra, Lokalavdelningarnas krympande skara. Vara världsförbättrare, med tveksamma möjligheter att ändra på globala problem. Verklighetsflykt?
Om man efter 50 års verksamhet betraktar tidningens upplaga och antalet medlemmar så, för att uttrycka det diplomatiskt, är det inte särskilt imponerande. Den fråga som borde ställas är: varför detta fundamentala misslyckande med tanke på att de tre parollerna inte är alltför tokiga.
Jag tror att en del av svaret på Arne Nilssons fråga går att finna i FiB/K-styrelsens uttalande efter Rysslands invasion i Ukraina. Det är som om man för 50 år sedan skulle sagt: ”Vi fördömer USA:s krig i Sydostasien. Deras krigföring måste också ses mot bakgrund av att Nordvietnam stöds av det kommunistiska Sovjetunionen som i praktiken lagt under sig halva Europa genom att tvinga fram totalitära regimer i alla centraleuropeiska länder.”
Vad skulle vi tyckt om den då nystartade tidningen FiB/K hade gjort ett sådant uttalande 1972?