Ansträngningar görs nu för att vitalisera Folket I Bild/Kulturfront. Tidningen har fått en helt ny skepnad, mycket fräscht och lockande. Den klassiska loggan är tillbaka, vilket ser helt riktigt ut. Nu är det åter en seriös tidskrift till formen, inte längre som ett blandning av reklamblad och Hemmets Journal. Innehållet var sig förstås ganska likt, men även det hade vid en hastig genombläddring lite mer kulturprofil än utrikespolitiskt tyckande.
Kulturkonferens i Uppsala
I lördags ordnades också konferensen Folkets kultur – eller Herrarnas? i Uppsala med ett 50-tal deltagare från Luleå i norr till Varberg i söder. Visst är det omöjligt att inte notera den påtagligt åldrade aktivistskaran i FiB/K, men många var ändå där och intresset för kulturfrågorna är uppenbarligen stort. Och alla var inte heller gamla ärrade veteraner, där fanns också den unge nye redaktören Lucas de Vivo och två unga med varsin programpunkt; Jenny Wranbrog med suggestiv och drabbande diktuppläsning och den unge historikern och författaren Oscar Sjöström.
Och som på varje riktig FiB-konferens, Jan Myrdal som inledare, som utgick från det vi veteraner känner igen; om hur och varför allt startade och återknytandet till Strindberg och tankelagarna. Och det här utgör fortfarande en kärna. Någon – något – bestämmer vad som ska dominera och hur de många ser på och formulerar sin samtid. Euroschlagern här och de amerikanska primärvalen där är ganska uppenbart samma kulturandas barn. Alltså ”bröd och skådespel” åt folket för att de ska hålla sig på mattan och inte höja sina röster mot överhetens utplundring och vanstyre – uppmärksammat redan första århundradet e Kr av den romerske diktaren Juvinalis.
Oscar Sjöström tog upp ”mångkulturen” och visade på den kulturella mångfaldens fasta förankring i den svenska nationen. Det var fyndigt och gav goda argument till kritik av Sverigedemokraternas enhetskulturella stereotyper. Frågeställningarna är trots detta inte enkla att reda ut. Just denna aspekt har under många år fått vår paroll För en folkets kultur att sjunka undan i vår verksamhet och kännas lite unken. Det mesta är visserligen skrattretande dumt, men annat i SD-retoriken träffar även hos oss ömma punkter. Återkommer till detta.
Jenny Wrangborg läste dikter i sin personligt speciella ton. Det gör hon mycket väl. Hon blottlägger samtidens stora orättvisor och många människors systemiska förnedring och utsuddning ur historien.
Ulla Wennberg, en av Kulturfrontens trognaste bildmakare, talade om bildens betydelse för hur vi ser på världen och oss själva. En hel generation känner igen hennes grafiska stil, tidigt präglad av det politiska 70-talets silkscreenaffischer till demonstrationer och andra arrangemang, men som idag omfattar så mycket mer.
Som sista programpunkt berättade Arne Andersson och 30 års kamp för en folklig teater. Främst stod Norbergsspelen som under 17 år involverade upp till 2000 Norbergsbor med pjäsen om Norbergsstrejeken 1891-92 – varje sommar. Uppenbarligen är det mycket som kommer i skymundan på den kulturella scenen. Uppenbarligen intresserar sig våra kulturförmedlande massmedier mycket lite för dessa betydligt viktigare kulturyttringar än vem som vann svenska uttagningen till Globen i år.
På konferensen spelade också Peo Österholm kohorn, nyckelharpa och berättade om nyckelharpans urgamla rötter i de norduppländska bygderna. Så presenterades även en liten bok Farfars gamla käpp och andra berättelser där 19 personer berättat minnen från kulturarbete under FiBs paraply under 45 år. Det är faktiskt inte skit, utan något att vara stolt över. Denna första utgåva ses som en inledning och inspiration till fler att inkomma med sina berättelser. Tusentals har faktiskt varit inblandade på ett eller annat sätt i denna rörelse.
En plump i protokollet
Det var en mycket lyckad konferens, som förstås också återspeglade FiB/Ks problem med bristande återväxt. Många äldre aktivister, som mötts i debatter många gånger genom åren, som känner varandras egenheter väl, som befäst föreställningar om orubbliga positioner och egenheter hos varandra, men som ändå inte släppt taget på grund av att de tre parollerna formulerar något mycket väsentligt som ledstång till förståelse av livet och världen omkring oss. Det är inte heller skit!
Men som sagt en konfrontation blev det som berörde frågan om hur man ska se på det nationella. Anders Persson replikerade och menade att Oscar Sjöströms beskrivning av ”svensk nationell kultur” med ett onödigt fokus på Sverigedemokraterna. Jag tyckte nog att hans replik var onödigt tillspetsat, men fullt möjlig att diskutera, vilket Oscar också hanterade på ett bra sätt.
Vad som däremot var värre var Svante Svenssons mästrande ”tillrättavisning” med beskyllningar om rasistiska förlöpningar mm. Det var personligt förolämpande och jag har förståelse för att Anders Persson lämnade mötet. Det var illa.
Alltså, debatten om folkets kultur måste kunna föras i en anständig ton, annars faller vi isär och vår paroll och det viktiga begreppet folket kommer att assimileras bland högeropportunister och fyllas med nationalromantiskt kitsch istället för allt det vi vill lyfta fram som en folkets kultur.
Jag uppfattar att Svante Svensson i en kommentar efter Anders Perssons inlägg faktiskt bett om ursäkt för detta, vilket är bra.
Många andra intressanta kommentarer har också inkommit. Må debatten om kulturen och tankelagarnas styrning nu ta ett kliv framåt.
Här kan du se alla inslag på konferensen (utom Jenny Wrangborgs diktläsning) förtjänstfullt filmade och redigerade av Franz Smidek.
Knut!
En folkets kultur eller herrarnas? Som feminist tycker jag gör denna konferens till något Färöehst.
Liten kommentar: arbetarlitteraturen vördades av etablissemanget men Moa Martinsson blev stor och nota bene utan vördnad tack vare Ebba Witt Brattströms avhandling.
Nå konfliktutorna från förr osynliggör det som händer inom kulturen och med idéer om hur vi kan gå vidare. Agnes Wold sa nyligen att den som tror att vi är jämställda är hjärndöd.
Hej Knut!
Din sammanfattning av kulturkonferensen i Uppsala var mycket bra. Jag ska bara göra ett par korta tillägg.
Upprinnelsen till konferensen bör lyftas fram. Margareta Zetterström var 2014 upprörd över hantering av en artikel hon skrivit till FiB/K som rörde Syrien. Hon antydde att hon därför inte längre ville medarbeta i vår tidskrift. En mailväxling mellan henne och mig om detta ledde senare till en diskussion om varför de kulturella frågorna fått en så undanskymd roll i vår tidskrift. Margareta skrev då en lång analyserande artikel om hur både diskussionen om och presentationer av en folkets kultur i FiB/K varit ett huvudämne i Folket i Bild/Kulturfront från första början. Min spontana reaktion då var att det borde vara ett ämne för såväl en stor pånyttfödd kulturdebatt i etablerade medier som litteraturvetenskapliga avhandlingar och en påminnelse om kärnan i FiB/K från första början – ja redan från den ursprungliga starten 1934 – men något som de allra senaste åren fått en undanskymd roll i vår tidskrift. Från min sida ledde det till att initiera en artikelserie om en folkets kultur i vår tidskrift och ta upp frågan om en särskild kulturkonferens – den som nu äntligen blivit av.
Personligen är jag helt övertygad om att frågorna om en folkets kultur bör få en viktigare roll framöver i arbetet inom FiB/K än det har idag. Ett av skälen till detta är att det tillgodoser ett potentiellt stort intresse hos en mycket bred allmänhet som idag bara lockas välja mellan melodifestival, proffsfotboll, TV-serier och liknande kommersiell underhållning. Det är med andra ord en viktig nyckel för att locka flera prenumeranter till vår tidskrift – det som samtidigt är den ekonomiska grundvalen för FiB/K som en oberoende tidskrift.
… och jag vill fortsätta att spela ”djävulens advokat” *) och hävda att parollen ”folkets kultur”, hur mycket jag än personligen sympatiserar med den, inte passar in i den enhetsfrontsplattform som FiB/K:s bör erbjuda.
*) Avocat du diable är ett begrepp i den franska kulturen som avser när någon i ett sällskap, som i stort sett är enig, tar på sig rollen av den avvikande rösten, bara för att få skruv på debatten. Detta är totalt främmande i den svenska kulturen, också herrarnas.
Det vi aldrig får glömma är att folket i parollen ”För en folkets kultur” är ett SOCIALT begrepp, inte etniskt. Det är folket i motsats till dem som har Makten, alltså folket i motsats till de härskande, till Herrarna, överklassen, bourgeoisien, finanskapitalet eller vilken benämning vi nu än väljer (och kom då ihåg att FiB/K är en enhetsfront bestående även av människor som inte är socialister eller kommunister. Man behöver alltså inte ha en marxistisk klassanalys i botten för att vara med i FiB/K.
Strindberg talade om Över- och Underklass, och motivet till att arbeta ”för en folkets kultur” kan också vara personliga upplevelser och erfarenheter av att sakna inflytande, vara förtryckt, nerpressad, berövad ordet. Att vara ”för en folkets kultur” är alltså framför allt att vara MOT DEN KULTUR SOM HÅLLER FOLKET NERE.
”Folkets kultur” handlar inte om blont hår och blåa ögon och drömmen om en ”rasren” homogen kultur. Kultur uppstår ofta i möte med andra kulturer, och påverkan och influenser är det som utvecklar och berikar kulturen. Det säger inte att det inte finns någon svensk kultur. Lyssna på Wilhelm Stenhammar, Tor Aulin och Lars-Erik Larsson till exempel och du hör genast att det låter ”typiskt svenskt”!
Läs författare som Almqvist, Fröding, Strindberg, Selma Lagerlöf eller Hjalmar Söderberg och upplev det ”typiskt svenska”. Men detta ”typiskt svenska” är socialt betingat, inte en produkt av biologi och gener. När Almqvist skrev ”blott Sverige svenska krusbär har” var det i samband med den svenska fattigdomens betydelse.
Så lyder ett avsnitt i det diskussionsunderlag jag hösten 2014 skrev till FiB/K:s föreningsstyrelse och som ordförande Torbjörn Wikland hänvisade till i sin kommentar här på sidan. Jag var kritisk mot att kulturdiskussionen i det närmaste upphört i föreningen och att parollen ”För en folkets kultur” kommit i skymundan i tidningsarbetet. Jag tecknade den historiska bakgrunden, hävdade att just kulturparollen var den centrala när vi startade tidningen, men också den paroll som alltid väckte störst diskussion, på gott och på ont.
Jag var också med och planerade den konferens som ägde rum i lördags. Ja, det var faktiskt jag som föreslog rubriken ”Folkets kultur — eller herrarnas?”. Att folket i parollen ”För en folkets kultur” är ett socialt och klassmässigt begrepp, att det handlar om maktförhållanden och inte om gener, har för mig alltid varit en självklarhet, ja själva grunden för mitt engagemang för FiB/K.
Jag kunde därför aldrig ens föreställa mig att en föredragshållare, som kritiserade Sverigedemokraternas verklighetsfrämmande kultursyn och dröm om ”etnisk homogenitet” i samhället och i kulturen, skulle kunna stöta på patrull i FiB-sammanhang och väcka en sådan ilska och ett sådant enormt teoretiserande och definierande.
Här fick vi nu på konferensen lyssna till en ung historiker som punkterade falska föreställningar om hur ”svenskheten” är beskaffad och som alltså bekräftade den uppfattning om folkets kultur som från början utgjorde grunden för tidningen FiB/K. Det var väl bra?
Jag verkar vara tvungen att fortsätta vara ”djävulens advokat” dvs opponera mig för att hålla motsättningen, debattens motor, igång.
1. Hade Oscar Sjöström hållit sin anförande någon annan stans hade jag applåderat. Men jag begrep inte varför ett 50-tal fibbare, utan någon SD:are inom synhåll, skulle spilla tid på något som för alla måste vara självklarheter. Eller hotas också FiB av någon SD-infiltration?
2. Ja, parollen ”Folkets kultur” är det som de beskriver, Margareta. Men det gör den till en klassmättad paroll och skiljer sig därmed från de övriga två i FiB/K:s plattform. Detta i synnerhet om man lägger till ”eller Herrarnas?”
3. Ordet ”eller” låter väldigt uteslutande. Vad ska vi göra med kultur som också Herrarna gillar: Stenhammar, Sjöman-Wahlöö och Hasse Alfredsson?
Jag ber att få hoppa in här.
Kring 1980 hade jag ett intensivt men kortvarigt engagemang i FiB/K, vilket jag i stor bitterhet avbröt som reaktion på vart förening och tidning då var på väg.
Efter denna självdeklaration går vi till ämnet, Folkets kultur. I FiB/K:s barndom definierades Folkets kultur genom att förklara vad den inte är. Själv har jag inga papper kvar, men fritt överfört blir Folkets kultur motsatsen till den ”kultur” som försöker söva ned oss (eller i dag, kan vi lägga till, med en störtflod av intryck bedöva oss).
Den definitionen har inget med hur folk passar tider eller med etniska frågor att göra.
Kanske någon med tillgång till program från början av 70-talet kan berätta vad där står om vad Folkets kultur inte är.
Efterlystes gamla texter om parollen för en folkets kultur. Här ett försök från min sida att få grepp om parollen 2002 (Tror det blev ett anförande på stämman) Om någon ids läsa mina spridda tankar …
___
Denna tredjedel i vårt idéfundament är den minst dagspolitiska och mest andligt orienterade. Den tar itu med frågan om vad som styr människors tankar och handlingar och vad som gör människan till något mer än ett djur. Det är fråga om filosofi om man så vill. Vad kommer först tanken eller ordet? Och hur formar ordet tanken och våra begrepp?
I begynnelsen var förmodligen inte ordet, men kanske språket. Men hur hänger det ihop? Ivar Lo Johansson skrev en novell i boken Ordets makt om Cicero och slaven Spartacus. Med tre ord blev han det farligaste Rom dittills hade skådat och förde sina olycksbröder och systrar (flera 100 tusen slavar) till ett oundvikligt nederlag; korsfästelse längs Via Appia mellan Rom och Capua.
Novellen ger vid återläsning 2002 ett förunderligt eko i dagens terroriststämplande. Nåväl, de här frågorna måste vi fundera på och hålla en levande diskussion kring. (Lo Johansson: Ordets makt, Atlantis, Stockholm 82 sid 54…)
Idealism materialism
Sedan det tidiga 70talet har marxistiskt, materialistiska tänkesätt och förklaringsmodeller dominerat våra diskussioner. Idealism har varit en sorts avvikelse många skyggat för. Men just parollen för en folkets kultur har hela tiden varit andningshålet för många tvivlare, skeptiker, agnostiker, religiöst troende … som saknat hemvist i det strikt materialistiska lägret. Det har till och med varit så att uttalat materialistiskt orienterade auktoriteter förklarat att t ex Chagalls blå häst är stor konst, trots att blå hästar inte finns på riktigt. Det finns inga enkla vägar. Materialister och idealister, troende och skeptiker, alla arbetar vi tillsammans i Folket i Bild i en front för en folkets kultur. (FiB/K nr ? om Chagalls blå hästar, Skriftställning av Myrdal om frireligiöse snickaren m m)
Folkbildning och tradition
Författaren skriver (konstnären gestaltar) för att påverka sina läsare och få deras tankar att gå i en viss riktning. Det är så jag och andra tänker när vi mejslar fram våra texter i bland annat Folket i Bild (även om vi inte räknar oss till författare eller konstnärer till yrket). Vi arbetar i en tradition där amatörer (autodidakten) har en viktig roll.
Specialister, proffs, yrkesskribenter, konstnärer är självklara medarbetare och kanske till och med ledande, men de bestämmer inte, har ingen särställning. Vi kallar principen att ”två drar en tredje”. Amatören arbetar tillsammans med och lär av proffs, som i sin tur lyssnar och lär av amatören. Det här är en folkbildningstradition; ett synsätt väsensskiljt från överhetens, med sitt så kallat etablerade kulturliv, självförhärligande vonobenattityd.
Jan Myrdal beskriver utmärkt vårt förhållande till traditionen genom att i många olika sammanhang under många år försvara det borgerliga kulturarvet mot aningslösa vänsterangrepp. Att förstå det historiska sammanhanget och det progressiva i den borgerliga kulturen och föra över insikten till kommande generationer är en viktig uppgift (det han kallar ”det kritiska övertagandet”). (Myrdal; ??)
Arbetet är grunden
… för all kultur säger vi ofta. Den arbetande människan är förutsättningen för, och respekten för arbetet är central i en folkets kultur. Häri vilar vår syn på folket; inte vem som helst, utan just de arbetande (men inte bara arbetarklassen alltså).
Konstnärens arbete och hantverkskunnande blir då viktiga element. Konst framsprungen ur plötslig inspiration väger lätt, medan konstverket som frammejslats efter möda och erfarenhet väger betydligt tyngre. Konstnärens arbete är ett arbete som andra arbeten och konstnären förtjänar skälig ersättning för sitt arbete.
Vi värnar trots detta om Chagalls blå häst och diskuterar öppet olika konstriktningars betydelse. Särskilt har realismen i konsten framhävts som väsentlig. Och! vi värjer oss kraftfullt mot förenklingar och idealiseringar av människan som exempelvis framträdde i nazismens Tyskland (den ”enkla, vanliga” människan) och i Stalins proletkult (atleten arbetaren). Lika förnedrande är bilden av kommersialismens människa reducerad till passiv konsument eller sexobjekt. (Mehring, FiBstudiemtrl, Myrdal Förr o Nu nr 1/73?)
Svenska språket
Svenska språkets ställning och betydelse för en folkets kultur har diskuterats för lite. Här avgörs förmodligen slaget om tänkandet för närvarande. Ska herrarna ta över och styra våra tankar genom att utarma och omyndigförklara det svenska språket som kommunikationsredskap i nationella sammanhang. Då blir vi ett delat samhälle där folkets kultur inte längre kan uttryckas och göras begripligt uppåt. Hur ska då en kurd bli svensk om han inte får lära sig svenska så bra så att hon/han kan föra fram sina tankar så att majoriteten begriper? (Olle Josefsson)
Kultur och populärvetenskap
Det man i allmänhet kallar ”kultur” (kultursidorna i de stora tidningarna och kulturprogrammen i TV), är både en del av, såväl som något främmande från det vi menar med en folkets kultur. När ”kulturen” vidgar sig till ”all mänsklig verksamhet” protesterar vi. Så var det när författaren Göran Palm på 70talet jämställde romanskrivande och bärplockning. Likaså protesterade vi när skolan på 70talet dränerades på sitt bildningspatos. Alltså, när kulturen reduceras till konfliktfri dekoration och improduktivt tidsfördriv, då gå vi mot strömmen. Men, vi protesterar också när kunskapen, konsten och vetenskapen lyfts in i slutna akademier bort från folklig insyn och kritik.
Dessa vägar till kulturens förpuppning är olika sidor av samma sak och helt främmande för en folkets kultur. 1971 uttryckte vi detta som att: ”Vi erkänner inte uppdelningen i finkultur och populärkultur.” (Palm: XXX)
Peter Englund, Jan Guillou, Maja Hagerman och Herman Lindqvist är författare som på olika sätt populariserar och gestaltar forskning och vetenskap; populärvetenskap. Trots olikheten mellan dessa författare är de goda representanter för en folkets kultur. Begreppet populärvetenskap är dock något vi borde utveckla mer, främst naturvetenskap. Många vetenskapsområden, som intresserar många och påverkar oss på ett andligt och materiellt omvälvande sätt, behandlar vi alldeles för lite i Folket i Bild.
Oberonde
Oberoendet av staten har från starten varit en stark strävan. Helt oberoende är ingen, men ambitionen att inte styras av utomstående, utan i största möjliga utsträckning av våra egna förnuftiga överväganden, har varit stark. Tidningen tar inte emot statligt presstöd, vilket är den kanske viktigaste orsaken till vårt långa liv (19722002, 30 år). Å ena sidan är vi styrda av en hård ekonomisk verklighet, men å andra sidan är vi fria att bestämma inom våra självvalda ekonomiska ramar. Och, en tidning som inte är beroende av sina läsare, vems ärenden går den i längden?
I lokalavdelningarnas kulturarbete diskuteras nu och då om man ska beblanda sig med det bidragstagande allmänna kulturlivet. Praxis har på senare år blivit att utnyttja de möjligheter som gives. Studiecirkelsbidrag, arrangemangsbidrag, garantibelopp, lokalsubventioner etc förekommer flitigt. Vi blir beroende och betalar priset för att lättare kunna föra fram våra idéer. Vi är ju inga fundamentalister.
Humor och passioner
Man kan likna många möten i Folket i Bild med folkrörelsemöten för 100 år sedan. Principer kan diskuteras med stort allvar och envishet, beslut fattas och man går framåt tillsammans steg för steg i god ordning. Vi är här en del av en folkets kultur. Denna tradition kom i kraftigt vanrykte i svenska folkrörelser på 70talet. Kunskapen om hur man fattar beslut i ordnade former glömdes bort i många föreningar. Stormötesformer utvecklades vilket ledde till anarki och sönderfall på många håll. Men i Folket i Bild fortsatte vi att diskutera stadgar och hålla hårt i de demokratiska formerna.
Vi slutade dock att spela och sjunga. Vi blev ganska tråkiga. Vi diskuterade humor som om det var en forskningsgren inom etologin. Vi fattade formella beslut om mera humor, men konstigt nog blev det inte roligare. Vi begrep inte hur viktigt det var att också ha roligt. Alla hade säkert roligt på annat håll, men alltså inte i Folket i Bild. Där härskade för det mesta allvar, nästan frikyrkligt (i dålig mening). I andra folkrörelser hade man däremot kul även på 70talet, medan demokratin där tappade formen.
Passioner, kärlek och sexualitet, som alltid varit väsentligheter i folkets liv och arbete, som rikligt skildrats i litteratur och konst, är också märkligt undanskymt i vår tidning. Fältet lämnas här fritt åt kommersialism och marknadskrafter. Det här förstärker möjligen vår pryd- och präktighetsstämpel.
Det puritanska draget kommer säkert att försvinna när nya generationer tar över verksamheten. Tage Danielsson sa en gång med anledning av att Socialdemokraterna varnade sina medlemmar för att bli medlemmar i FiB att: ”Ett minimikrav på rörelsen är att den rör på sig”, vilket förstås även gäller FiB.
En annan av våra trogna medlemmar, Astrid Lindgren, sa i en intervju: ”Man måste leva så man blir vän med döden – tror jag tralala.” och ”Jag är egentligen en ganska allvarsam människa – tjolahopp.” Det här borde kunna tjäna som vägledning också för Folket i Bild.
Framtiden
Men, vad formar människornas tankar idag? Vem styr tankelagarna? som Strinberg formulerade frågan redan för XX år sedan. Kanske är det den verkliga makten det handlar om. Frågan är trots allt ganska framträdande i kultur och samhällsdebatten och sysselsätter forskare, författare, konstnärer, politiker och oss vanliga dödliga. Böcker skrivs, hyllmeter efter hyllmeter. Teorier formas om framtiden; Man säger att informationssamhället ersätter industrisamhället, tvåtredjedelssamhället skapar ny livegenskap, i mediesamhället härskar mogulerna utanför all demokratisk kontroll, dopning, droger, kloning, civilisationernas krig, ozonhål, koldioxiddöden, inlandsisarnas nedsmältning, cancer och aids. Eller kanske nya möjligheter tack vare goda idéer och god teknik?
Åsikter förändras hela tiden. Ett litet exempel: För ett antal år sedan tog Folket i Bilds dåvarande ordförande kraftfullt avstånd från alla former av aktiv dödshjälp. De flesta instämde tyst och det blev ingen debatt i FiB. Men, den inställningen är förmodligen lika omöjlig i framtiden som ett principiellt avståndstagande från aborter är idag. Vår syn på livets början och slut förskjuts sakta för att passa in i tiden.
Diskutera idéerna
Med parollen för en folkets kultur har vi sedan bildandet 1971 hävdat att kulturen är ett område där kampen om makten utkämpas. Vi betonar maktens idémässiga sida. Som en del av vänstern är vi härvidlag ovanliga. Ur detta perspektiv framstår litteratur, bildkonst, teater, film, kyrkor, husförhör, pietister, herrnhutare, frikyrkor, folkrörelser, skolreformer, medier (med mera) som synnerligen betydelsefulla. Kontrollen över dessa företeelser ser vi som avgörande för hur ett mänskligt samhälle kan styras. Vart är vi nu på väg?
Vi har inte svaren på frågorna. De måste diskuteras vidare.
– Vart leder medieutvecklingen? Kommer Murdoch, Time Warner, CNN, Stenbeck med flera att styra hela världen (under USAs överinseende)?
– Kommer sex och mord att förekomma i direktsändning?
– Kommer pappersboken att dö?
– Kommer biblioteken att försvinna?
– Är tidningen på papper på väg att förlora sin betydelse? Är vår envisa kamp för vår egen tidning värt besväret?
– Behöver och kan Internet styras?
– Förflackas musiken av den tekniska utvecklingen?
– Blir idrotten meningslös i den medicinska utvecklingen?
– Blir människan maskin när genkartan patenterats?
– Vem tjänar religionen?
– Vad blir skolans uppgift i framtiden?
– Måste barnen drogas för att överleva barndomen?
– Behöver marknadssamhället barnen, ungdomarna och pensionärerna till något annat än som lydiga konsumentenheter?
Frågorna kan staplas i långa rader, fortsätt med det.
Eftersom det mest bara blir en massa prat när ”Folkets kultur”-parollen kommer på tapeten, skippar jag den gärna till förmån för en allmän demokratisk paroll.
EU sätter demokratin ur spel och de populistpartier som är ett svar på denna avdemokratisering gör genom sin etnifiering av politiken bara ont värre.
En allmän demokratisk paroll skulle också lösa Anders P:s problem. Ingen klasskampsparoll alltså, men tre paroller som tillsammans skapar en plattform för klasskampen.
Anders P!
Vill bara anmäla avvikande uppfattning. Har faktiskt alltid tänkt att det varit viktigt att ha en socialt klass-markerande paroll i FiB. Vårt ”folk” är inte ett partipolitiskt eller nödvändigtvis ett socialistiskt tänkande folk. Det är ett arbetande folk, även om några kanske är arbetslösa för tillfället. Just arbetet har jag alltid uppfattat som centralt. Arbetet är grunden för all kultur, sa vi också utan att tveka. Kanske har vi varit för upptagna av att tala om vilka uttrycksformer och gestaltningar som är de godkända inom ”folkets kultur”. Kanske räcker det med att skilja ut det som håller folket i okunnighet och fördomar. Kanske ska vi bejaka allt som får människor enskilt och i flock att växa och ta för sig av makten och härligheten och koncentrera oss på att raljera och göra narr av det folkföraktande och folkfördummande. Den enhetsfronten är bred nog för mig.
Om Herrarna råkar gilla Stenhammar, Sjöman-Wahlöö och Hasse Alfredsson blir de nog lite mera ”som folk”, vilket inte skadar någon.
Margareta Z!
Jag tar dig på orden när du säger att du inte förstår hur Folkets kultur-konferensen kunnat framkalla ett sådant hallå kring etniciteter. Själv frågar jag mig vad det är som gör det så obegripligt.
Det finns ju två aspekter på det här med etniciteter. Om någon tar etniciteter i sin tjänst och får människor som ena dagen är goda grannar och gifter sig med varandra att nästa dag skära halsarna av varandra så är det förstås en bekräftelse på att etniciteter är destruktiva. Men observera att det då alltså handlar om en villkorad destruktivitet.
Etniciteter i sig är inte destruktiva. Ja, man kan ju till och med gå genom hela livet utan att ens vara medveten om sin etnicitet. Man har ju inte valt den, utan den är en produkt av ens uppväxt.
Är det kanske när man inte gör denna distinktion – inte uppmärksammar dessa två aspekter – som det hela blir så obegripligt?
Upprinnelsen till den diskussion här på lindelof.nu om den Folkets kultur-konferens vi här talar om var ju inte någon kritik av Oscar Sjöströms kritik av SD:s kulturpolitik, som Margareta Zetterström påstår i sin kommentar på den här tråden. Även om jag själv ser det som märkligt att en historiker med intresse för etnicitetsfrågor bjuds in att tala på en konferens om vår Folkets kultur-paroll. Den parollen väljer man ju själv att köpa eller inte köpa. Medan ens etnicitet tvärtom inte alls är något man väljer.
Nej, upprinnelsen var ett inlägg av Anders Persson i vilket han berättar om hur han på konferensen ifråga beskrivit några iakttagelser han gjort. En beskrivning som i sin tur fick konferensdeltagarna att anklaga honom för att vara något slags etnisk rasist.
Detta tycker jag är ett bra exempel på vad som kan hända om man inte upprätthåller den distinktion, som jag beskrev i min föregående kommentar på den här tråden.
Bo P!
Distinktionen mellan kultur och etnicitet (ras) flyter allt mer i det allmänna medvetandet, mycket på grund av att SD tillåtits att i lugn och ro grumla till begreppen. Därför var det på sin plats att bjuda in en historiker som sysslat med dessa frågor. Här diskuteras den saken.
Att Anders Persson tyckte att föredragshållaren ”gjorde det för lätt för sig” var helt i sin ordning. Det var sedan det hårda angreppet på AP – för dessa synpunkter – som tystade en möjlig givande fortsatt debatt.
Jag skulle även vilja tillfoga att kanske just den här sortens kategoriska utfall om rasism mot personer som sökt förklaringar till det politiska läget i Sverige idag – SDs oanade framgångar – starkt bidragit till att tysta en nödvändig debatt. Inte heller FiB är förskonat från detta mörkande.
Jag undrar om det som jag utsattes för på FiB/K:s kulturkonferens var något utslag av det svenska ”folkets kultur”. Det är ju allmänt omvittnat att ”riktiga” svenskar är konflikträdda och därmed debattskygga och gärna döljer sig bakom någon slags ”kaffebordskonsensus”.
Tacka f-n för det när den som vågar lufta avvikande uppfattningar inte bara får räkna med att bli motsagd (det är ju HELT okay) men också bli angripen på ett sätt som avser att definitivt tysta vederbörande. Det är också vad man kan se i en del pressdebatter.
Att den som har en avvikande uppfattning kan ha fel är ju knappast märkligt, men det jag tycker mig märka i det svenska ”folkets kultur” är en inställning att bara detta att överhuvudtaget ha en avvikande uppfattning är något sjukt. Det visar att man saknar social förmåga. Kanske är det Jantelagen som spelar in: ”Tro inte att du är något. Tro inte att du vet mer än vi andra.”
Det hände mig ibland under mitt professionella liv (på SMHI – men det är en typisk svensk arbetsplats) att kollegor efter ett möte, där jag sagt något förgripligt, kom fram och sade att de höll med mig.
– Tack, men varför sade du inte det på mötet?
– Ja, du klarar dig nog bra ändå, utan mitt stöd.
– Jo, det gör jag kanske, men du borde ha talat ut för din egen skull – och för att gjuta mod i de arbetskamrater som tyckte likadant.
Bli nu inte upprörda över att jag i ”folkets kultur” också innefattar vad som kan anses vara dåliga inslag. Det har varit en av ”vänsterns” dödssynder att alltid ha trott att ”folket” alltid har ”rätt” eller åtminstone inte ”fel”.
Anders P!
På ledarsidan i Svenska Dagbladet på påskafton (26 mars) hade Paulina Neuding gjort en intervju som är intressant mot bakgrund av vad du råkade ut för på FiB-konferensen i Uppsala. Tyvärr kan jag inte ange nätadressen.
Bosse P!
Kanske är det denna artikel som jag faktiskt läste när det begav sig. Jag gjorde då inte några kopplingar till FiB/K:s kulturkonferens.
Om det finns något samband så är det väl att de flesta som befann sig där utgjorde en ”klan”. Som den intervjuade professorn säger: ”I klanen har den enskilda människan sin givna plats. Historiskt som en länk i en lång släktkedja. Socialt som en del av ett sammanhang.”
Alla, eller de allra flesta, på kulturkonferensen hade känt varandra i 30-40-50 år. De centrifugala krafter som politiska divergenser skapat under dessa år hade inte övervunnit de sammanhållande centripetala krafter av social natur.
Så kommer då en utanförstående och bryter mot några av honom okända klanregler. Såklart, han måste utmönstras!
Anders P!
Jo det är den artikeln. Men det jag tänkte på vad han sa om dagens svenska debattklimat. Det är inte bara det här med åsiktskorridorerna. Vissa saker kan man inte ens tala om utan att stämplas på det ena eller andra sättet.
Ju mer underklassen etnifieras, d v s består av invandrare och deras barn, desto lättare blir det att tolka begreppet ”folk” på nazistiskt vis, d v s i etniska termer istället för klassmässiga, vilket har varit det historiskt vanliga i Sverige.
Sverige har nämligen varit tillräckligt etniskt homogent för att detta ska bli den naturliga tolkningen. Det är det inte längre, uppenbarligen. Vilket är ett skäl till att ändra språkbruk, hur känslomässigt svårt detta än kan vara för en del som är uppväxta under den gamla ordningen.
Det viktiga är nämligen inte vad som är etymologiskt och historiskt korrekt, det viktiga är att man blir förstådd – och slipper hamna i förvirrade debatter.