Hur journalistiken blev maktens medlöpare
Det blir alltmer uppenbart att journalistiken inte längre lever upp till sitt motto att vara ”Den tredje statsmakten”, i alla fall inte om det därmed menas att utgöra en kontrollfunktion och vara en oberoende granskare av den verkliga maktutövningen i världen.
Ett tydligt exempel på detta är fallet Julian Assange, Wikileaks-grundaren som avslöjat krigsbrott och nu hålls inspärrad i ett högriskfängelse i London. Om han utlämnas till USA riskerar han att dömas till 175 års fängelse för spioneri. En lynchning av det fria ordet som i huvudsak mötts av isande tystnad från ledande journalister och publicister.
Det här programmet bygger på en intervju med Arne Ruth, en av få betydande publicister i Sverige som aktivt tagit ställning för Assange i ett internationellt upprop. Arne Ruth har bland annat varit chefredaktör för Dagens Nyheter, samhällschef för Sveriges Radio och kulturchef på Expressen. Hans berättelse tecknar en bild av det förfall som drabbat den svenska journalistiken under de senaste decennierna, i takt med att ägarkoncentrationen alltmer suddat ut rågången mellan publicistisk verksamhet och propagandistisk opinionsbildning.
Mycket har hänt sedan Arne Ruth 1998 lämnade chefredaktörskapet på Dagens Nyheter, i protest mot ägarnas allt större inblandning i det journalistiska innehållet i tidningen. Förändringen syns inte bara i makroperspektivet, där ett fåtal jättar numera utövar kontroll över informationsflödet. Den märks också i framväxten av en ny typ av journ alist, som tycks fästa större vikt vid att bygga sitt eget varumärke, än vid det journalistiska kallet att ställa makten till svars.
Ett program av Per Shapiro för Folkets radio
Jag kanske kan muntra upp med följande besked. Nils Melzers bok Der Fall Assange. Geschischte Einer Verfolgung, Piper Verlag, Leipzig 2021, kommer ut på Karneval Förlag i höst. Därtill en utökad upplaga, i översättning av Margareta Zetterström. Där lär somliga befattningshavare i svenskt rättsväsen och grindvakter i vår offentlighet få något att bita i. Tom Carlson och jag hade ett finger eller två med i spelet…
Dock märkligt att nästan ingen följer aktuell tysk – eller fransk – bokutgivning. Är vi verkligen så obildade här i landet? Tydligen. Boken uppmärksammades av en gammal arbetarkompis från förr, Kalle Hallbom, som i yngre dagar umgicks med en dam från DDR, alltså tyskspråkig. Han förtjänar respekt och hyllning!