Folkrörelsernas kollaps är orsaken till dagens politikercirkus

Strejkmöte med 40 000 deltagare under storstrejken 1909. Lill-Jansskogen i Stockholm 6 augusti 1909. (Foto: Wikipedia)

LASSE EKSTRAND ÄR besviken folkrörelseavkomma. Han tänker på vad hans föräldrar och deras föräldrar fått offra för de framsteg som trots allt uppnåddes genom folkrörelserna i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet under demokratins genombrott och blomstringsperiod. Han själv – och väldigt många andra – fick den närmast otänkbara möjligheten att ta studenten och läsa vidare och göra en klassresa. De var många i den generationen. Jag kan förstå deras bitterhet idag. Folkinflytandet är djupt tillbakaträngt. Rottrådarna nerifrån och upp är avklippta, de där uppe känner inte längre folkets levnadsförhållanden. Folkrörelsesverige är nu endast historia.

Mitt perspektiv är emellertid ett annat. Jag föddes med silversked i munnen, som man säger, och valde av olika tillfälligheter att distansera mig från min samhällsklass i 20-årsåldern. Jag lärde därmed känna många av Lasse Ekstrands sort, men jag kom utifrån och har alltid haft en mer teoretisk och distanserad hållning till politiken, för jag hade hela tiden mitt mer eller mindre på det torra.

Därför frågar jag: Vad är det som verkligen hänt? Varför beter sig politikerklassens främsta företrädare så underligt? Vad driver fram dessa märkliga intriger och detta taktiska rävspel runt regeringstaburetterna? Mitt försök till svar är:

Svensk demokrati har under 40 år genomgått en omfattande förfallsprocess. Detta diskuteras inte särskilt mycket idag, den diskussionen var mer levande på 80- och 90-talet. Slaget är på något sätt över. Demokrati är nu reducerat till konstitutionen och en uppsättning praxisregler, nog så viktiga, men inte tillräckligt.

Ett avgörande men bortglömt förhållande är att 1979 var ca 1,6 miljoner (av 8,3 miljoner) människor medlemmar i något av den svenska riksdagens politiska partier (ca 16 procent). 2020 hade antalet sjunkit till 244 000 (av 10,4 miljoner, ca 2 procent). En oerhörd minskning!

1979 var socialdemokraterna helt dominerande räknat i medlemsantal med imponerande 1,2 miljoner. Men 2020 hade medlemstalet minskat till 75.000, ett tapp på 1,1 miljoner, vilket i det närmaste är en förintelse. Det socialdemokratiska paritet har under denna period förvandlats från en folkrörelse till något helt annat. Detta med föreningsdemokratisk medlemsuppbyggnad, alltså själva folkrörelsemodellen, har kollapsat. Vem kan påstå att detta inte till slut får en omstörtande betydelse. Man skulle också kunna påstå att under denna tid har svensk demokrati skiftat karaktär från att bestå av en rejäl portion faktiskt folkinflytande – folkmakt om jag ska tala med Lasse Ekstrand – till en ren formalitet.

Denna omvandling hade inte varit möjlig utan det successivt ökade partistödet. Tidigare vilade förstås partierna ekonomiskt på sin medlemsbas som bidrog med medlemsavgifter, donationer, gåvor och alla typer av ideella arbetsinsatser. Detta finansieringssystem, som förstås tvingade organisationerna att rätta mun efter matsäcken, var betydligt slitstarkare och robustare än det nuvarande som folket inte längre har direkt kontroll över.

Partierna har alla (men fr a socialdemokraterna) förvandlats till statsförvaltningsliknande institutioner med inkomster, utgifter och stora personalstater. Inkomsterna kommer i huvudsak från statliga och kommunala anslag som tickar in i jämn ström i förhållande till det väljarstöd som kan erövras i allmänna val vart fjärde år.

Det här har skapat en politikerklass i Sverige med en gemensam allt överskuggande dold agenda: 1) att få besätta statsministerposten, 2) att få ministerposter, 3) att vara med i regeringsunderlaget, 4) att ha så många riksdagsplatser som möjligt. Har man tagit sig in i politikerklassen är man privilegierad och har försörjningen säkrad resten av livet. Men allra bäst kommer man ut om man lyckas nå den absoluta toppen. Där är konkurrensen stenhård. Väldigt mycket pengar och förmåner finns att konkurrera om. Minns hur två Toblerone och en harmlös lägenhetshyra kunde fälla två tolvtaggare.

Lägg till detta att det tidigare var självklart att riksdagsledamöter från alla partier som inte hade tillräckligt väljarstöd skulle frånträda sina riksdagsplatser och återgå till sina vanliga jobb. Riksdagsplatser var förtroendeuppdrag av tillfällig karaktär – som visserligen kunde vara länge – men självklart var riksdagsledamoten i grunden en yrkesperson; en bonde, snickare, murare, lärare, präst, läkare, professor, advokat, statstjänsteman eller något annat. Ersättning för förlorad arbetsinkomst och för fördyrade levnadsomkostnader var förstås självklart, men politikerns verksamhet var inget yrke. Hur många avgångna riksdagsledamöter återgår idag till sina vanliga yrken (om de någonsin haft några)? Mycket få. Istället ser vi hur före detta ministrar vandrar vidare till höga välbetalda poster utanför politikerfältet i konsultbolag, försvarsindustrin eller i bankerna. I denna exklusiva liga leder förstås socialdemokratiska före detta ministrar.

Dessa förhållanden är klarlagda många gånger. Men att cirkusen runt regeringen idag har denna långa förfallsprocess som grund, talar vi inte särskilt mycket om. Framför allt förmår ingen göra något åt det. Vilka politiska partier vill ta bort partistödet, trotsa marknadskrafterna i skattefinansierad verksamhet, statsfeminismen, och statsprogressivismen inom skolan, EU eller Nato? Inget! Och inget kommer att hända eftersom den svenska demokratin inte längre bärs upp av folkrörelser. Den är frikopplad från folket. Inom LO röstar röstar allt fler på SD (ca 25 procent), medan antalet som rösta S minskar (nu ca 35 procent). Det säger mycket.

Men inget händer. Inga folkrörelser mobiliseras. Politikerklassen och dess stat har full kontroll medan segregationen, kriminaliteten, korruptionen, gängvåldet och rättsosäkerheten ökar. Opposition mot denna skrämmande utveckling utmålas regelmässigt som högerpopulism, vilket är inbäddat folkförakt.

De partier och folkrörelser som kämpade för jämlikhet och folkstyre (vänstern), som tidigare stod emot den gamla ämbetsmannastaten och dess folkförakt, har idag ersatts av karriärister som ser sig själva som en yrkeskår inom statsapparaten. Fortfarande finns en del tillkämpad vänsterretorik och lite traditioner, men trådarna neråt till folket är avklippta.

Sverigedemokraternas framgångar är också en direkt följd av att folkrörelserna kollapsat. Den självmedvetna högerns återinträde på den politiska scenen – och SD:s anslutning till den – är ett uttryck för samma sak. Centerpartiets, liberalernas och miljöpartiets svajande hit och dit är bara symptom på att alla utom högern är ett stort mittenblock som kivas om regeringsmakten.

Talet om det historiska i att Sverige kommer att få en kvinnlig statsminister är blott kosmetika, för att dölja skavankerna och fulspelet bakom kulisserna. Den enda som vågat uttrycka ett uns förnuft dessa dagar är den moderate talmannen, som faktiskt uttalat oro för att folkets förtroende för riksdagens arbete ska försvagas ytterligare. Märkliga förhållanden milt uttryckt.

Läget är allvarligt, jag håller med Lasse Ekstrand om det. Det är som att allt färre faktiskt begriper vad som är demokratins själva väsen. Utan folket, ingen demokrati.

Men, ännu råder en liten skillnad mellan opinionsinstitutens undersökningar och de riktiga valen. Därför kommer åtminstone jag att rösta på valdagen så länge jag har den rätten.

... är läst 1258 gånger!

  15 kommentarer for “Folkrörelsernas kollaps är orsaken till dagens politikercirkus

  1. Bertil Carlman skriver:

    Denna mycket dystra sanning till trots… ja det är en mycket välformulerad sanning. Men som sagt, den till trots, så har jag under de senare åren av mitt sjunde årtionde mest känt glädje. Dels beror det naturligtvis på att jag haft tur och är bortskämd, men det beror också på något annat. Jag ser hur det jäser ute i världen, jag ser hur det Josep Borrell nyligen beskrev så här ”Och vi västerländska människor, USA och EU, vi har styrt världen för att vi var standardsättare, vi fixade standarderna, vi är mästare på hur tekniken fungerade. Och från stålverk till tåg, järnvägar till all krigföring, var vi standardinställningen. Om vi inte längre är standardinställningen kommer vi inte att styra 2000-talet.”, hur detta förskönande av Västs imperialism möter ett ständigt ökande motstånd, ett motstånd som trots den dystra sanning som Knut skriver om, fyller mig med både hopp och glädje.

  2. Bengt Svensson skriver:

    Studieförbunden var/är väl också en del av folkrörelserna. Hösten 2008 var jag några månader i Sverige. USA skulle välja president (Obama – McCain), och intresset verkade stort. Svenskarna tycktes ha enorma förhoppningar på Obama. Jag tyckte det skulle vara kul att starta en studiecirkel om USA och besökte ett halvdussin studieförbund. Till min förvåning möttes jag av ointresse eller undanglidningar. På ABF måste de kolla med ledningen. Men till sist nappade en ung man på ett ”oberoende” studieförbund. Jag skaffade en lämplig bok, skriven av Svenska Dagbladets USA-korre och organiserad som för studiecirklar. Skrev ner en studiehandledning och lämnade in. Men möttes alltmer av en konstig tveksamhet. Den skulle inte presenteras i deras normala reklamutskick utan i en lokal pensionärsbulletin. Var jag villig att avstå från arvode? Jag fick en bestämd känsla av att någon högre upp motarbetade idén om en studiecirkel om USA. Det blev ingenting av det hela. Beskedet till sist var att endast två pers hade anmält sig. En banal historia som blivit ett nedstämt sverigeminne om en ”tyst” nation.

  3. Arne Nilsson skriver:

    Knut L!
    Du har rätt i att SAP har förlorat en stor del av sina medlemmar. Dock handlar det om att merparten avser kollektivanslutningen. Jag citerar från Wikipedia

    ”Under 1980-talet hade partiet [SAP] cirka 1,2 miljoner medlemmar, men efter att kollektivanslutningen avskaffades vid årsskiftet 1991–1992 var antalet medlemmar 260 346.År 1999 hade siffran sjunkit till 177 316 och 2003 var man nere i 152 402 medlemmar. I slutet av 2012 var medlemsantalet för första gången under 100 000 medlemmar, närmare bestämt 99 484.2013 gick medlemsantalet ner till 97 396, men vände tillfälligt upp igen till 101 674 medlemmar vid årsskiftet 2014/2015. Talet har därefter gått kraftigt nedåt och var 2020/2021 75 000 medlemmar.”

  4. Leif Strandberg skriver:

    Toppen Bertil. Bilan Osman hade inte kunnat säga det bättre. Hon pallar ju inte heller med vita människor. Men nytt i din artikel är ju att vi nu, när vi vita här i norr bett om ursäkt för slavhandeln och för de rasistiska strukturerna i Orten, även ska falla ned på knä och be om ursäkt för järnvägarna och stålverken.

    Härmed går jag nu, fattiga och syndiga människa, ner på mina bara knän och ber allra ödmjukast om förlåtelse för Porjus kraftverk, stambanan, Ljusne kätting och Sandvik Steel.

  5. Jan Arvid Götesson skriver:

    Bertil C!
    Jag hoppas att du har känt glädje efter den 27 mars 2012 också. För det var sista dagen av ”de senare åren av [ditt] sjunde årtionde”. Jag önskar dig en glädjerik avslutning på ditt innevarande åttonde årtionde, som slutar 27 mars 2022, och en bättre värld att glädjas åt hela ditt nionde årtionde.

  6. Hannu Komulainen skriver:

    Knut, se det positiva i allt det negativa. Vi får börja om från början, men utan alla dessa socialdemokratiska illusioner om kapitalismens reformbarhet. Släng din silverssked!

  7. Knut Lindelöf skriver:

    Hannu K!
    Lustigt att du ber mig slänga silverskeden. Det gjorde jag demonstrativt redan på 70-talet. Men senare har jag ärvt vackert äkta matsilver och en del möbler och konst som jag idag nyttjar och njuter av. Jag gör inte som min salig mor, det vill säga bara tar fram silvret vid högtidliga tillfällen. Jag använder det varje dag här i min ensamhet – och skäms inte ett dugg. Dessa antikviteter kanske symboliserar överklass, men är utsökta konstföremål, mästerligt hantverk många gånger och duger utmärkt till en pensionerad folkskollärare. Inte slit och släng, utan god kvalité som ska vårdas väl. Där brister jag nog en del måste jag erkänna.

  8. Arne Nilsson skriver:

    Inom det ledande skiktet inom socialdemokraterna har man gjort rent hus med traditionell reformism och ersatt den med den med en öppet pro-kapitalistisk och nyliberal politik. Denna ideologiska omsvängning tarvar en förklaring.

    För att kapitalismen skall fungera krävs en grupp av administratör både i de enskilda företagen och i samhället i stort. Denna grupp av administratörer kallar jag medelklassen, eller byråkratklassen, och den består av det översta skiktet av de som arbetar inom företag, stat, kommuner och organisationer. Övriga lönearbetare tillhör arbetarklassen.

    I det kapitalistiska samhället är byråkratklasen underordnad kapitalistklassen, men försöker på olika sätt flytta fram sina positioner. Det förekommer således både samverkan och kamp mellan byråkratklassen och kapitalistklassen. Även i förhållande till arbetarklassen försöker byråkratklasen flytta fram sina positioner. I Sverige har byråkratklasen framgångsrikt lyckas flytta fram sina positioner; rejäla skattesänkningar som medfört att folkhemmet urholkats, RUT- och ROT-bidrag mm.

    För att en organisation skall fungera krävs det en viss form av administration. De som är satta utföra administrativa uppgifter får ett informationsövertag gentemot övriga medlemmar i organisationen. Detta informationsövertag kan användas av administratörerna för att skaffa sig egna fördelar. Detta sker snarare förr än senare. Administratörerna förklarar att deras arbetsuppgifter är så värdefulla och att arbetet är mycket ansvarsfullt. Därför behöver administratörerna särskilda förmåner. När denna situation, privilegierade administratörer (byråkratklassen), har etablerats inom en organisation är det inte svårt att rekrytera nya medlemmar till denna klass. Eftersom byråkratklasen har ett informationsövertag gentemot de vanliga medlemmarna i organisationen ser man till att den information som delges de vanliga medlemmarna inte strider mot den egna klassens intressen.

    För att hindra att det växer fram en byråkratsklass inom en organisation krävs följande:
    1. Medlemmarna i organisationen skall ha tillgång till all information.
    2. Administratörer skall väljas på viss tid, inte utses.
    3. Administratörer skall kunna avsättas omedelbart.
    4. Administratörer skall ha medelinkomsten av övriga medlemmar i organisationen.
    5. Regelmässig rotation mellan administrativa och produktiva arbetsuppgifter.

    Därmed inte sagt att statligt och kommunalt partistöd saknar betydelse. Dessa två företeelser påskyndar ett politiskt partis urartning.

  9. Knut Lindelöf skriver:

    Kollektivanslutningen av LO:s medlemmar var från början självklar. Efter partibildningen 1889 fungerade partiet även som facklig centralorganisation, fram till 1898 då partiet såg till att LO bildades. Rörelsen var då en enda. På 1980, och -90-talen började det knaka på allvar. Arbetarrörelsen hade länge varit splittrad i två grenar och den kommunistiska delen fick ingen hjälp av någon kollektivanslutning. Till sist blev det omöjligt ur demokratisk synvinkel att behålla kollektivanslutningen. Så länge mer än 50 procent LO-medlemmar röstade på s kunde det stora penningstödet från LO:s medlemsavgifter hjälpligt motiveras. Men snart fick man backa, vilket var en ekonomisk katastrof för socialdemokraterna, som därmed blev helt statsberoende.

  10. Hans M Gabrielson skriver:

    Bäste Knut,
    Din dystra beskrivning av folkrörelseförfallet 1970 till idag är i mina ögon helt korrekt. Ett par exempel här: 1994 när jag erhållit ABF:s Pennvässarpris påtalade jag i såväl tacktal som i efterföljande artikel i Gotlands Folkblad vikten av att noga studera motståndarens tänkande, texter och strategi. I det fallet läsa in Timbros dåvarande tidskrift ”Smedjan” i studiecirklar. Men icke! de ca 120 fackligt-politiska närvarande såg ut som nästan lika många fiollådor i ansiktet; ”Ska man behöva läsa sån skit?” Min därefter kanske alltför lama hänvisning till Sun Zhes goda råd därvidlag liksom även Karl Marx i samma ämne gjorde auditoriet snarare förnärmat. Inte ens Ernst Wigforss’ uppmaningar i samma härad hjälpte upp stämningen.

    Således ett segt tanke- och analysmotstånd vis-á-vis klassmotståndaren. Obehagligt men framför allt sorgligt. De då närvarande var kort och gott okunniga, hade ej läst in och diskuterat ens sådant som den hyfsat lättlästa Socialdemokratiens Århundrade vilken Gidlunds förlag gett ut i fin och rätt billig utgåva fem år tidigare. Som SAP teg ihjäl. De hade gjort sig urarva, vilket var mig en plågsam insikt, än i denna dag.

    Bäste Arne,
    de fem punkter Du listat i Din text går tillbaka till Maximilien Robespierres förslag till
    ”Deklaration om de mänskliga rättigheterna” från 14/4 1793. (Askelin och Hägglund förlag, 1989.) Därtill även till Thomas Paine ”Rights of Man” från 1791. (Ordfront, 1992.) Likaså till Pariskommunen, väl beskriven – även dess misstag – av Olivier-Prosper Lissagaray i Kommunen 1871 (Aurora förlag, 1972). Ett styrschick jag sympatiserat med hela mitt vuxna liv. Dock, var, hur och vilka kan/ska åstadkomma detta i denna mörkertid? Jag bara frågar, är ej polemisk här.

    Jan Myrdal hade liknande synpunkter på vårt nuvarande parlamentariska styrskick. I likhet med Sven Backund d ä hävdade han sedan sådär 50 år att den samsupna – och ofta samknullade – svenska överheten är oss en seg, klibbig förbannelse. Politik, näringsliv samt somliga från intresseorganisationer. En köbildning till diverse höga positioner om man knöt ”rätt” kontakter och hade hyfsat bordskick. Minns Håkan Juholts resonemang om ”Stockholms-klägget”! Något vi diskuterade i Varberg juli 2019… Där hade JM helt rätt!

  11. Bo Sundbäck skriver:

    Knut L!
    Stapeldiagrammet över antal medlemmar stämmer inte riktigt.
    Kolla upp det – den skala du använder graderat i 300 000-tal.
    …..
    29/11 – 08.27
    Bo S!
    Tack för påpekandet, nu justerat. /KL

  12. Gunnar Eriksson skriver:

    EU bestämmer i centralistisk anda, vilket pyste ur luften vad gäller nationellt självbestämmande och därmed valde jag att vara oppositionell i skrift som skribent i olika kommentarsfält. Nå, jag tog mig i kragen en dag och ville engagera mig i Vänsterpartiet, då vid denna tidpunkt Vänsterpartiet hade som krav ”Sverige ut ur EU”. Kort därpå hade Vänsterpartiet kongress , där det beslutades att vara FÖR MEDLEMSKAP I EU! Tja, detta beslut passade inte in i min aspekt av demokrati, d v s nationellt självbestämmande, så jag avsade mig medlemskapet i Vänsterpartiet! Ja, som en protest!

    Vänstern i Sverige hava blivit internationalister, vilket är samma ord som globalistiskt styre! Än är det EU som lockar den s k vänstern. Dels är det Nato som lockar vänstern! Även FN tycks vara ett heligt tempel med sin klimatpanel IPCC. Alla dessa globalistiska centra vill införa diktatur i Sverige i det att Sverige ska bli ett lydrike!

    Det var bättre förr vad gällde vänsteråsikter i Sverige: USA ut ur Vietnam (folket i Vietnam har rätten att forma sin egen framtid = nationalismen)

    När ska vi svenska medborgare forma vår framtid nationellt, utan överhöghet från EU? När ska vi svenska medborgare forma vår framtid utan att involveras med Nato (USA)? När ska vi svenska medborgare släppa FN som en husgud och tänka själva, med tanke på IPCC:s falska klimatalarmismen?

  13. Dennis Zackrisson skriver:

    Till Gunnar E!
    Ännu en debatt som anti-EU-fanatikerna söker kapa. Varför bygger och utvecklar ni inte en egen folkrörelse kring kravet om ny folkomröstning?

    Till Knut L:
    Din beskrivning av de svenska folkrörelsernas förfall är i huvudsak riktig. Att denna kollaps skulle vara ”orsak till dagens politikercirkus” förefaller mig något hårdraget och dessutom inte alls bevisat i din artikel. Jag tror att orsakerna till denna ”politikercirkus” är flera, inte minst det parlamentariska läget, vilket ju sträng taget är väljarnas eget val. I Sverige är röstfusket sedan länge obetydligt. De främsta exemplen är väl sossarna som värvade röster på äldreboendena genom att erbjuda bilresor till röstlokalen, samt en del röstköp i vissa av de som nu klassas som ”problemområden”.

    Sedan kan vi ju fråga oss om detta är huvudfrågan med demokratins nedgång? Jag menar att det, utöver den situation som blev följden av pandemirestriktioner, är dåligt ställt med det demokratiska sinnelaget både här och där i samhället. En hel del yngre människor misstar även antalet följare och möjligheten att sammankalla manifestationer via sociala media som tecken på ”ökad demokrati”. Men det är väl med demokrati som med det gamla slagordet ”jämlikhet”. De kan inte kompareras, varför ”ökad jämlikhet” t ex i verkligheten betyder ”begränsad jämlikhet”. Sådant bör vi alltså akta oss för. Annars kommer saker att bli ”ännu mera gratis” i vårt samhälle!

  14. Knut Lindelöf skriver:

    Dennis Z!
    Bevis och bevis? I alla fall tror jag att det demokratiska förfallet, tapp i medlemstal och kapandet av förbindelserna från botten till toppen i organisationerna sakta men säkert urvattnat det som tidigare var ganska unikt med Sverige. Folket var inblandade i politiken på ett ordnat sätt. Det är nu borta. De protester mot förfallet vi ser är allt från digitalt virala utbrott, snabbt (med sociala medier) sammankallade folkhopar som skanderar i någon fråga för att sedan aldrig mera träffas till Sverigedemokraterna. Att demokratin har en folklig själ av partitagande i demokratiska former har hamnat på museum – en fråga för den nya kulturministern, inget för vanligt folk. Politikerna kan bete sig hur som helst, de vet att det är medierna som avgör hur utfallet blir – inte folket med fötterna i myllan.

  15. Dennis Zackrisson skriver:

    Jo, det där är nog riktiga tankar. … Men jag tror du i bevisföringen av din tes tar för stor hänsyn till förlorade medlemmar. Det är nog i själva verket så att medlemstappet i stor del också är en följd av och inte en orsak till demokratins förfall. Demokratin förfaller på många områden i det moderna samhället. Allt är ju dock inte nattsvart. Såg en uppgift om att det fanns över 20 miljoner medlemskap i olika föreningar i vårt samhälle. Så visst finns ett intresse att organisera sig, men frågan är för vad? Och då kan vi se hur individualismen breder ut sig mer och mer i samhället, möjligheterna ökar att odla ens privata intressen, om än i samverkan med andra! Att odla ens kollektiva intressen blir inte alls lika intressant, det kan på goda grunder ifrågasättas om det ö h t finns så mycket kollektiva intressen i samhället av i dag! Kanske är det den underliggande orsaken till politikens och folkrörelsernas, och därmed demokratins, förfall?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.