Folkstyret är på väg mot elitstyre

Bild: Mare Toomingas “På analyssoffan” (satirarkivet)

Vårt demokratiska system med liberal parlamentarism håller för närvarande på att förvandlas till en ny typ av elitstyre. Regeringskrisen som nu pågår på grund av att tre politiska partier (S, C, MP) av olika skäl vägrar förhandla med vissa av sina motståndare (SD och V) är varningstecken på att parlamentariker knoppat av till isolerad överhet och endast representerar sig själva. De tror att ”grundvärderingarna” (smygfascisternas i SD) är överordnade all praktisk politik.

Det kommer att ta en ände med förskräckelse. Det tydligaste exemplet just nu är Annie Lööf (C). Hon har målat in sig i ett hörn, men kan möjligen lyckas få sin vilja igenom, alltså att inte tala med SD och inte förhandla budget med V. Att hon som antifacklig högerpolitiker krokat arm med sina politiska motståndare S och MP är faktiskt erobegripligt. Det har mycket lite med politik eller demokrati att göra, det är ren personlig prestige och en kokett hangup; att SD är smygfascister och att V är smygstalinister. Det visar tydligt att hon saknar sinne för proportioner och inte förstår vari hotet mot demokratins legitimitet bland medborgarna består. Inom hennes parti finns med säkerhet ett pyrande missnöje med denna bisarra hangup. Hon är emellertid inte ensam. Stefan Löfven (S) och Märta Stenevi (MP) instämmer i den odemokratiska särbehandlingen av SD när de tycker det är lämpligt.

En ände med förskräckelse alltså
Den senaste mätningen av partisympatier visade precis vad man kunde vänta sig. SD, M och V går framåt, S, MP och L backar (de två senare skulle fallit ur riksdagen om det var ett valresultat). Det kan alltså bli en klar högermajoritet (SD, M, KD), kanske med SD som största parti, vilket skulle göra Jimmie Åkesson till statsminister. Det är denna utveckling alla ser, men som C & Co verkar helt oförmögna att urskilja.

Observera SD:s kometkarriär på 11 år. 2022 är en uppskattning baserad på ovanstående mätning.

Att nu försöka kirra det problemet med en ännu svagare Löfvenregering fram till september 2022 ökar knappast chansen att stoppa den nya självmedvetna högern från att kanske få absolut majoritet i valet 2022. Det hindrar däremot effektivt all mobilisering på vänsterkanten fram till nästa val för att möjligen kunna hindra ett sådant maktskifte. Att kalla sitt handlande ”att ta ansvar för Sverige” är hyckleri (ur mitt vänsterperspektiv).

Alltså, ett mycket allvarligt hot mot demokratin i vårt land är just nu den pågående urholkningen av förtroendet för parlamentarismen som C, S och MP står för. De binder inte bara ris åt sina egna ryggar, utan drar ner oss alla djupt i högerns cyniska klass- och marknadsfixerade politik.

Att Stefan Löfven låter sig styras av den hårt högerprofilerade C-ledaren Annie Lööf är ett lika ansvarslöst som tondövt svek. Det minst dåliga alternativet idag (juli 2021) vore ett extraval för att få stopp på elitens regeringsbildningsintriger, så att folket får en chans att säga sitt.


PS. Vill också påminna om vad jag skrev 16 jan 2019 om regeringsbildningen efter valet 2018.

... är läst 1069 gånger!

  13 kommentarer for “Folkstyret är på väg mot elitstyre

  1. Rolf Nilsson skriver:

    Ju mer jag läser om Kinas framsteg och när jag ser den politik som förs av våra liberala demokratier, ju mer övertygad blir jag om att vårt system är illa fungerande och inte innebär någon demokrati den mening jag vill se den. Min rättighet är att ta del av privatägda medier som är likriktade och undanhåller mer än de berättar, inkl. public service. Jag serveras underhållning och har rätt att rösta vart fjärde år, men där jag totalt saknar inflytande. Politiker ser jag bara när de käbblar i TV-rutan och de lokala bjuder aldrig in mig till samråd. Skriver jag insändare blir de refuserade om de innehåller kritik mot tidningens ledarsida, som däremot har rätt att oemotsagda sprida hur mycket osanningar som helst. Det går absolut ingen nöd på mig men demokratiskt inflytande saknar jag. Partíerna fungerar som företag och ingår i oheliga allianser så att en röst på vänsterkanten kan innebära högerpolitik och även om folkmajoriteten i undersökningar tycker att Sverige inte skall delta i NATO eller deras krigsinsatser, skall ratificera ett förbud mot kärnvapen, avskaffa vinster i välfärden, återförstatliga apotek, bilbesiktning, kommunikationer och infrastruktur, säga nej till marknadshyror, ha närpoliser i alla utsatta områden, m.m., så kan politikerna besluta i helt motsatt riktning pga. den parlamentariska situationen. Och folkomröstningar är man inte intresserade av. Och hur många svenskar tycker att det är en bra idé att delta i alla olagliga sanktioner som EU ägnar sig åt?

  2. Dirk Elvers skriver:

    Är det sista sucken för demokratin? Gör demokratin oss till sämre människor och tär sönder våra samhällsgemenskaper. Kampen för allmän rösträtt kan ha varit fullständigt bortkastad.

    Vad ska vi säga om demokratins självförtroende? Har den blivit en stofil oförmögen att möta samtidens utmaningar, en dogmatisk koloss som diktatoriskt vägrar lämna utrymme för systemkritik och ifrågasättanden av dess grundläggande värden och antaganden?

    Är demokratin utspelad och ett historiskt felsteg? Är det dags att lägga folkstyret på hyllan? Vilseleder medierna medborgarna genom att berätta vad de vill höra, inte sanningarna de behöver konfrontera.

    Vi kanske skulle kraftfullt begränsa vad politiker över huvud taget får ta beslut om – för att minska risken för konflikter och orättvis politik mot minoriteter uppstår?

  3. Olle Pålsson skriver:

    Frågan är; vad finns det för alternativ till vårt folkstyre som bygger på en levande folkrörelse och ett föreningsliv i bästa demokratisk anda?

    Och då lånar jag några rader av Svante Foersters fina dikt ”I detta land, kamrat”.

    Votering är begärd
    och skall verkställas.
    Votering, varje votering, varje votum.
    Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala
    men våga
    tala.

    Några väl tänkvärda rader som borde inleda varje såväl politisk som föreningsmöte.

  4. Leif Strandberg skriver:

    Och vad händer med medborgartanken och lojaliteten mot Sverige om de försvinner redan vid medborgarceremonin!

    ”På den senaste nationaldagen bjöd kommunen in till en digital medborgarceremoni som hölls för att fira de som nyligen fått svenskt medborgarskap. Vi behövde inte sjunga nationalsången eller svära någon trohetsed /…/ Det kändes vackert, rent av extraordinärt – att Sverige anser att du fortfarande formellt har blivit en del av oss utan att behöva visa din lojalitet mot landet.”
    Saeed Alnahhal, DN 2021-07-02

  5. Bertil Carlman skriver:

    ”Ju mer jag läser om Kinas framsteg och när jag ser den politik som förs av våra liberala demokratier, ju mer övertygad blir jag om att vårt system är illa fungerande och inte innebär någon demokrati [i] den mening jag vill se den.”

    Ett fundamentalt uttalande av Rolf Nilsson. Jag är dessutom störtsäker på att när folken i det som förr benämndes tredje världen (numer ofta det globala syd) ser och jämför hur de så kallade demokratierna styrs och handlar jorden över, jämför det med hur Kina styrs och handlar jorden över, ja då måste dessa folks slutsats bli att den ”västliga” demokratin är urkass. Och det som idag och framöver kommer att vara av betydelser är vad dessa miljarder människor anser och kommer att kämpa för.

    Rolf och jag lever i den reaktionära delen världen, den del som med USA i ledningen desperat kämpar för att inte hamna på historiens sophög. Den politiska kris som nu råder bland våra svenska styrande är av väldigt, väldigt liten betydelse för det svenska folkets framtid; oavsett utgång. Det vet, eller snarare känner, även kapitalet. Börsen reagerar mest med en gäspning.

    Olle Pålssons fråga är också fundamental, och den är mycket långt ifrån ett svar.

  6. Per-Olov Käll skriver:

    Har C-ledaren Annie Lööf verkligen “målat in sig i ett hörn”? Den som målar in sig i ett hörn är en smula oskicklig och enligt min mening är situationen mer komplicerad för Lööf och hennes parti. Centerpartiets så kallade kärnväljare är i betydande utsträckning hemmahörande i glesbygden och på landsbygden. Många av dessa väljare – särskilt de som är mindre färgade av centerns dragning mot ideologiskt “blomsterspråk” – sympatiserar även med SD. Jag antar därför att Lööf styrs av rädslan att om hon ger SD ens ett lillfinger löper hon risken att bli av med hela armen.

    Personligen hoppas jag att Stefan Löfven kan fortsätta med stöd av C, V och MP. Många av de ministrar han omger sig med verkar dugliga och förnuftiga, (ingen nämnd eller glömd).

    Vad en regering sammansatt av M+KD+L+SD skulle tvingas visa upp vill man helst slippa tänka på.

  7. Dirk Elvers skriver:

    Hur bra är dagens demokrati? Inte lätt att avgöra, eller? Vi borde försöka besvara den frågan, med tanke på de resurser samhället satsar på folkstyret.

    Politiker och väljare lägger mycket tid samt pengar på val med omröstningar. Fungerar då folkstyret?

    Folket ska naturligtvis kunna påverka landets politiska utveckling genom att rösta fram alternativt avsätta regeringar.

    Möjligheterna att påverka ska vara jämlika. Alla röster ska ha samma värde och varje medborgare likvärdig yttrandefrihet. Människor måste få korrekt information! Falsk information kan leda till katastrofala val.

  8. Bertil Carlman skriver:

    ”Vad en regering sammansatt av M+KD+L+SD skulle tvingas visa upp vill man helst slippa tänka på.” skriver P.O. Käll och antyder därmed, att det skulle bli påtagligt sämre för vanligt folk än vad det nu är. Kanske inte jättemycket sämre, men påtagligt. Om jag förstått P.O. rätt.

    Alltsedan 1970-talet har klasskillnaderna ökat; även i Sverige, och bland annat alla privatiseringar har lett till försämringar för vanligt folk. I dagarna nu skriver också våra MSM om hur den förlupna pandemitiden inneburit att de rikare blivit påtagligt rikare medan de mindre bemedlade fått det ännu sämre.

    Vad är det som P.O. Käll nu tror skulle bli påtagligt sämre? Att ledarna för S, V, MP och C tror så ingår i deras roll. Men ingen av dem kan med någon trovärdighet peka ut de eventuella och påtagliga försämringarna för vanligt folk.

    Alla som studerat denna blogg under några års tid kan räkna upp många påtagliga försämringar som genomförts av samtliga regeringar sedan 1970-talet. Ingen av oss kan visa att någon av dessa regeringar påtagligt inneburit ett brott i detta mönster.
    Vad säger du P.O.?

  9. Per-Olov Käll skriver:

    Eftersom du Bertil riktar dig direkt till mig bör jag naturligtvis försöka svara. Jag delar helt och hållet din (och många andras) analys att klasskillnaderna ökat under de senaste femtio åren. Det gäller för vårt land liksom för alla andra kapitalistiska stater, inklusive Kina. Frågan är dock varför socialdemokratin – som nyss var så stark – inte lyckats formulera en trovärdig politik mot denna utveckling? På den frågan har jag ännu så länge inte hittat ett svar som övertygar mig själv.

    Vad jag ville säga med mitt inlägg är något betydligt enklare: jag kan inte förstå hur så pass i grunden olika partier som M, KD, L och SD ska kunna formulera ett regeringsprogram som på ett meningsfullt sätt ska gå att omsätta i en för Sverige värdefull praktisk politik. Att M, KD och L numera är överens om att samarbeta med SD är – som vision betraktat – inte mycket att komma med. De är i givetvis sin fulla rätt att samarbeta med vem de vill, men Sveriges problem tycks mig alltför allvarliga för att vi ska hålla till godo med en sådan till intet förpliktigande ansats.

  10. Leif Strandberg skriver:

    PO Käll!
    Dugliga ministrar? Skojar du? Jag förstår att du skriver “ingen nämnd eller glömd”.

    En skolminister som fejkar PISA-siffror. En justitieminister och inrikesminister som lovar att knäcka gängkriminaliteten – men i stället ökar den. En miljöminister som tror att han slagit an tonen vid en internationell klimatkonferens – han var inte ens inbjuden! En finansminister som inte tycker det är problematiskt att 600-700 tusen personer i arbetsför ålder med utländsk bakgrund inte kan försörja sig. En försvarsminister som säljer ut Sverige till Nato, en jämställdhetsminister som säger att hon, och alla vi andra, ska sluta lära våra söner att slåss så att de inte ska bli framtida våldtäktsmän (här borde man skicka på Märta S en orosanmälan), en kulturminister som bara kan läsa från färdigskrivna papper och en statsminister som håller alla dessa oduglingar i sitt koppel och själv uttalar sig alldeles vrickat när han ska säga något om den allra viktigaste frågan, den om segregation och parallell-samhällen i vårt land (”LAS”). Den enda riktigt avancerade kompetensen de har är att hålla sig kvar vid makten. Och för att göra det har de valt att smutskasta (och hata och hota) en miljon väljare.
    PO Käll visst skojar du!

    För jag säger hellre som Björn Ranelid: Beslutsfattarna är att jämställa med ”landsförrädare” och ”har blod på sina händer /…/ de förråder Sverige och bereder väg för mördare, parasiter och fiender till kärlek, godhet och alla som vill leva i tillit och respekt för medmänniskan”.

  11. Per-Olov Käll skriver:

    Nej, Leif S, jag skojar inte. Men jag är heller inte en doktor Pangloss, som söker övertyga sin lärjunge Candide om att vi lever i den bästa av världar.

    Visst kan jag förstå en Björn Ranelids upprördhet. Det han formulerar – liksom dina egna kärnfulla påpekanden om en “skolminister som fejkar PISA-siffror”, en justitieminister och inrikesminister som “lovar att knäcka gängkriminaliteten” men som “istället ökar den” osv – tål att tänkas på. Dock; vi som kritiserar har det alltid lite lättare än de makthavare som är satta att hantera situationen. Det är naturligtvis av största betydelse att de senare tar sitt uppdrag på allvar och inte låter sig korrumperas. Vad beträffar utbildningsminister Anna Ekström har jag intrycket att hon allvarligt strävar efter att försöka ta den svenska skolan ur det intellektuella, kommersiella och administrativa moras den ser ut att ha hamnat i. Det är säkert inte lätt. Ty som redan den romerske filosofen Lucius Annaeus Seneca, född ca. 4 f Kr, död år 65 i Rom, påpekade så sker ”tillväxt långsamt medan vägen till ruin går snabbt”. (Den intressante professorn och miljödebattören Ugo Bardi vid universitetet i Florens har träffande döpt denna observation till ”Senecaeffekten”.)

    Nedrivandet av det svenska skolsystemet skedde av politisk opportunism där ALLA partier bär ett lika stort ansvar. Jag har tidigare som hastigast berört frågan i ett inlägg på lindelof.nu 2021-02-11.

    Alltså: kritiken är viktig och nödvändig men det är lika viktigt att landet styrs av kompetenta personer.

  12. Bertil Carlman skriver:

    Bäste Per Olof K. Nu ser jag vad det är. Du skriver ”Vad jag ville säga med mitt inlägg är något betydligt enklare: jag kan inte förstå hur så pass i grunden olika partier som M, KD, L och SD ska kunna formulera ett regeringsprogram som på ett meningsfullt sätt ska gå att omsätta i en för Sverige värdefull praktisk politik.” Idag, nu, i det andra årtiondet av det 21:a århundradet, kan jag inte dra någon annan slutsats, än att det som du kallar i grunden olika, för mig definitivt inte är det. I grunden olika måste idag, med ett alltmer förtvinande kapitalistiskt samhälle som vårt, innebära den tydliga skillnaden mellan kapitalism och socialism. Titeln på Daniel Suhonen bok ”Vad hade Erlander gjort?” (Omskrivs på annat ställe på denna blogg) säger mycket för mig. Läget för Erlander, och S, var så enormt annorlunda. Då gick det för S att med någon trovärdighet tala om t ex blandekonomi. S var då mer eller mindre ett folkets parti.

    Jag kan inte låta bli att jämföra med dagens Kina. Företrädare för landet, även kapitalistiska miljonärer, beskriver Kina som ett socialistiskt land med kinesiska förtecken. Titta på denna intervju som den duktige journalisten Afshin Rattansi gör med den kinesiske riskkapitalisten (!) Eric Li. Det är väl något liknande som Reformisterna drömmer om.

    Men Sverige är inte Kina. Sverige har genom marknadisering, privatisering, eller vad vi nu skall kalla det, blivit så kaotiskt att mer eller mindre all form av nödvändig övergripande planering i landet Sverige blivit omöjlig. Och varur skulle den politiska kraft komma, som påtagligt kan vända det? Daniel Suhonen, och många med honom, drömmer. Det är inte fel att drömma, men då måste drömmarna grunda sig på en riktig bedömning av förutsättningarna.

  13. Leif Strandberg skriver:

    PO Käll!
    Aj, då, du skojade inte. Då blev det kanske lite värre?

    Under mina många yrkesår har jag försökt förstå något jag benämnt ”barns osannolika lojalitet”. Det handlar alltså om barn som växer upp i förhållanden där föräldrar grovt missköter sitt föräldraskap (ganska ofta relaterat till missbruk). Och likafullt är barnen där med sina hjälpande händer, tröstande ord och förlåtande sinnelag. De ger de vuxna (som inte är vuxna) en chans till, de är osannolikt lojala. Och jag har förstått att denna strategi upplevs som helt nödvändig. Jag klandrar inte barnen.

    Men när vuxna, lärda personer gör allt för att förstå och förlåta en gravt inkompetent regering (som inte heller ser problemen förrän de för sent ser ”det komma”) då är deras osannolika lojalitet att likna vid ett Stockholmssyndrom.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.