Människor skapar kultur i sina livssammanhang. Med olika livsvillkor får kulturen olika drag som speglar just dem själva i mycket vid mening. Men överallt finns musik. Det är ett sant mänskligt uttryck.
Vi diskuterar ängsligt om det finns speciellt ”svensk” folkmusik. Är den egentligen svensk? Finns något specifikt svenskt? Pannan i djupa veck. Vi gör det mycket svårt för oss när vi akademiserar detta. Lyssna istället och njut…
Överallt spelar och sjunger människor. Här två exempel; ett från Ryssland och ett från USA.
Självklart finns också svensk folkmusik, ovanlig sådan och som förstås ofta liknar mycket annan folkmusik, här med tydliga influenser från amerikansk jazz och blues – på svensk näverlur. Och som dessutom passar perfekt uti vår nuvarande pandemiska isolering.
Hur definierar man ”folkmusik”? Dansbandsmusik uppskattas av väldigt många människor i Sverige. Det är kanske den största musikgenren i Sverige.
Underbart!
Dagen ”folkmusik” torde vara dansbandsmusik. Inte riktigt min favorit, men musik som människor träffas och umgås kring.
Knut, min vän,
Du minns säkert diskussionerna – ibland trätorna – vi förde i FiB/K under 70-talet och början av 80-talet kring ”kritiskt övertagande” av det omgivande stora borgerliga kulturarvet. Ett försök att bryta mot ”tankelagarne som hålla de undre i osynliga bojor” (Strindberg 1912). Då hade vi höga ambitioner, gjorde ett kaxigt försök att ”ta striden om tänkandet”. Vissa framgångar nåddes, sedan utvecklades sakerna i annan riktning. Men, försöker man inte blir ej mycket gjort.
Enligt min enkla, amatörmässiga mening finns det helt visst specifikt svenska drag i vårt musikliv. Peterson-Berger (”Frösöblomster”), Hugo Alfvén (”Midsommarvaka” och ”Bergakungen”), Vilhelm Stenhammar, Lars-Erik Larsson (”Skärgårdssvit”) för att ta några komponister med starka folkliga influenser. Man kan jämföra med Grieg (”Peer Gynt”), Nielsen (”Dimman lättar”) och Sibelius (”Kalevalasviten”), alla påverkade av sina hemländers folkliga tonspråk om än i varierande grad.
En annan sak i samma härad är den unika svenska körklangen där Erik Ericsson spelade en stor roll under 70 år som körledare. Rösterna smälter ihop, vare sig sopraner eller basar sticker ut, i motsats till t ex de finska eller brittiska motsvarigheterna. För några år sedan flög Kerstin och jag till Paris i samma plan som Radiokören. De berättade att de var mycket efterfrågade, efter premiären i Palais de Congrès skulle det bli turné runt hela Frankrike. Just p g a körklangen. Vi är ett sjungande folk, 600.000 sjöng i kör innan Coronan.
För att inte tala om Jan Johansson (”Jazz på svenska”, den mest sålda jazzplattan någonsin) där han blandade jazz/blues med äldre svensk folkmusik, det vill säga han övertog två traditioner, blandade, utvecklade och gav. Följd av de lika vidunderliga ”Jazz på ryska” och ”Jazz på ungerska”. På senare år följd av Esbjörn Svensson Trio (EST).
Vidare denna långa rad av Riksspelmän sedan 100 år tillbaka, spelmansstämmorna i Delsbo och Bingsjö med 1000-tals besökare under normala år, som sedan sprider kunnande och nya influenser över landet. Och ärligt talat, skulle en Evert Taube eller en Ulf Lundell varit möjliga utanför Sverige?
Varför är det så begränsat att ordet kultur endast ska kopplas till dans, musik och teater här i Sverige? Ett slags bestämd gränsdragning. Vidga begreppet kultur att även innefatta politisk kultur i all dess motsättningar. Politisk kultur är på gott och ont. Sedan kan även FiB/Kulturfront beskriva all sjuk kultur som finns inom vissa kulturer (hederskultur, skära bort clitoris eller skära bort förhud eller att skära halsen av de otrogna). KULTUR ÄR PÅ GOTT OCH ONT! Folket i Bild har tagit sig ambitionen att leverera ”folkets kultur”. Vad är ”Folkets Kultur”? Satanismen skulle även kunna infogas som folkets kultur, då vissa svenskar har dragning. Kriminell kultur är ett annat begrepp, vilket enligt mig är en ond kultur precis som satanismen.
Nej, jag vill inte ställa mig i opposition till FiB/Kulturfront. FiB/Kulturfront har genom åren gjort ett enormt arbete att avslöja makthavares kåthet att uppsöka bordeller eller att avslöja IB. Det jag opponerar mig mot är att FiB/Kulturfront betraktar svenska människor som endast fårskallar, att endast vara intresserade av dans, musik och teater. För min egen del som proletär är jag fortsatt intresserad av musik, dans och teater, men är mer intresserad av politiska motsättningar som exempelvis ordet mångkultur. Mångkultur är ett begrepp som ingår i kategorin GOTT och ONT enligt min definition. Men i exempelvis den politiska svenska vänsterns definition av ordet KULTUR är detta ord en enorm positiv egenskap. Den politiska vänstern lever fortfarande i en skimrande värld vad gäller ordet kultur. Hur kunde det bli så? Ordet kultur är väl nyanser på gott och ont!
Men mitt inlägg om kultur hamnar säkert i papperskorgen, då ordet kultur och folkets kultur alltid är skimrande positivt inom FiB/Kulturfront. Men när en folkets kultur blir fascistiskt, så är även denna vilja inom begreppet folket kultur hur än skimrande kulturarbetare inom Folket i Bild vill greppa ordet kultur i alla sina positiva egenskaper. Kultur är på gott och ont, vilket är min syn på ordet kultur.
Naturligtvis borde jag nämnt dansbandsmusiken från Ingemar Nordströms, Sven-Ingvars över Arvingarna och så vidare. Därtill den årliga dansbansveckan i Sunne med sådär 10.000 besökare som roar sig kungligt. Oftast ett J-a sväng. Folkets kultur, jadå! Ber om ursäkt för den missen!
Kultur handlar till syvende och sist om vårt medvetande, hur vi uppfattar och tolkar olika företeelser i samhället, vår syn på oss själva och samhället som sådant. Därmed handlar också synen på heder om kultur.
Hans M Gabrielson gör en uppräckning om vad som räknas som folkets kultur. Har aldrig bekantat mig med större delen av de verk han nämner. Så antingen tillhör jag inte folket eller så har jag ingen kultur. Jag känner mig mer hemma i Jan Fredrikssons definition kanske med det tillägget att kultur för mig är ett uttryck som på något sätt berör mig och mina känslor. Jag växte upp med rock, pop och de skivor jag och Jan Fredrikssons bror Frank lyssnade på i hemlighet på Jans skivspelare, när Jan inte var hemma t ex John Mayall, Björn J:son Lindh och filmmusiken till Mackenas Gold med José Feliciano. Förlåt Jan, 50 år för sent hoppas att vi inte repade skivorna för jävligt!
När det gäller FiB/K:s paroll om ”Folkets kultur”, som berörts i ett par av kommentarerna, så har jag tolkat den som en positionering, snarare än som en grund för klassificering av olika typer av kultur. ”Kampen om överbyggnaden”, inte enbart kulturella uttryck som ”dans, musik och teater” och huruvida de hör till ”Folkets kultur” eller inte.
Nu kan ju tolkningen göras vidare än så, och i praktiken är det lätt att hamna i någon slags klassificering om man har en tidskrift som ska publicera och recensera kulturella verk. För FiB/K:s del kom det väl ofta att handla om vad folk ”egentligen” vill ha, snarare än vad ”folket” faktiskt konsumerar. (Vill minnas att Jan Myrdal i föreningens begynnelse exemplifierade med Ivar Lo å ena sidan och ”utvikningsflickor” å den andra.) Uttryckt så ser man hur det kan uppfattas som en Von Oben-attityd, en uppfostrande tendens. Men det behöver det egentligen inte innebära, om man går in för att lyfta fram de ”goda” verken snarare än att trycka ned de ”onda”. (Den kuriösa skriften ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik”, utgiven av Oktoberförlaget 1977, är ett gott exempel på hur fel det kan bli om man låter sin uppfostrande sida ta över. Den attityden kunde dessvärre växa fram även inom FiB/K, parallellt med utomordentliga artikelserier som ”Våra författare” – båda tendenserna fann uppenbarligen näring i samma paroll.)
Det har gjorts försök ibland att gå ”folket” till mötes, som när FiB/K intervjuade sångaren i death metal-bandet Unleashed, men det blir fel när man inte så att säga bottnar i sig själv, när det närmast framstår som just att ”gå folket till mötes”. Om man själv är helt ointresserad av dansbandskulturen är det poänglöst att börja bejaka den i ett försök att leva upp till parollen om folkets kultur. Och att FiB/K inte kunnat, eller kan, bli den folkliga masstidning som ambitionen var i början har väl stått klart sedan åtminstone mitten av 1970-talet? Jag tror inte några unga metalfantaster började läsa FiB/K som resultat av ovan nämnda intervju. (Möjligen gjorde någon Fibbare ett försök att lyssna på Unleashed, gissningsvis utan att fortsätta på det spåret.)
Vad gäller ursprungsinläggets fråga, om vad folkmusik och specifikt svensk sådan är för något, så har jag efter 45 år som aktiv musiklyssnare och -utövare blivit alltmer trött på klassificering av musik; eller rättare sagt ser jag det som alltmer ointressant vad som klassas som vad. Om jag på något vis blir positivt berörd av ett visst musikstycke spelar det för mig ingen som helst roll om huruvida jag ”borde” tycka om det, om det framförs på ett ”korrekt” sätt, eller om det rentav handlar om ”fiendens” musik. ”För en folkets kultur” är, som den formulerades, den av de tre parollerna som framstår som en smula tveksam.
Egentligen sa ju Knut L att vi INTE skulle akademisera – utan njuta. Men bara ett kort inlägg:
”Vår kultur sitter i bakhuvudet. Den strukturerar oss. Den ger oss de ramverk i vilket vi lever /…/ inte bara ord och synbilder /…/ gester, den är tonfall och toner, den är rytmer och färgskalor. Förmågan att tvivla öppnar medvetenheten om detta och ger oss styrförmåga.”
Jan Myrdal, citerad i Strandberg, 2006, Vygotskij i praktiken, Norstedts förlag.
Alltså, Te’ dans mä Karlstatösera!
I sin inledande text utgick Knut L från musiken som mänskligt uttryck, och frågade sig om det finns något specifikt svenskt. Illustrerat med den roliga näverlursbluesen. (Han kunde lika gärna tagit kulning eller de yngre jojkarna i Sápmi vilka blandar tradition med nyare musikaliska former, t ex J-H Fjellström.) Alltså höll jag mig till musik i mitt inlägg. Liksom Sven Andersson här ovan är kultur för mig ”ett uttryck som på något sätt berör mig och mina känslor”. Är sedan ett halvsekel musikalisk allyssnare (möjligen med undantag för Death Metal och Rap, Jason Diakité/Timbuktu undantagen).
Naturligtvis är FiB/K-parollen ”För en folkets kultur” öppen för olika tolkningar. Några präktiga gräl har det varit genom åren. Den där SKP-broschyren om viken musik som skulle anses vara lämpligt folklig från 1977 var ett sekteristiskt lågvattenmärke som tyvärr spillde in i FiB/K under en tid. Sedan rätade det upp sig i förening och tidning. Salig Jan Myrdal brukade beskriva våra paroller som en utfälld solfjäder, vid, öppen för väldigt många sorters människor med olika politiska/estetiska/litterära uppfattningar och därmed olika sätt sätt att utrycka dem. Stor frihet inom solfjädern liksom även en tydlig gräns mot reaktion och folkförakt. JM:s metafor håller än enligt min mening.
Var rädda om Er och Era nära i Coronans tredje våg!
Tycker Leif S:s citat av Myrdal säger precis vad det handlar om. Det är här vi måste börja. Vårt medvetande skapas i det liv vi lever. Ur ett Folket i Bild-perspektiv kan detta skildras på tusen och ett sätt. Det kan handla om en cykelsemester, ens skolgång, jobbet, att vara ute och dansa till dans mä Karlstatöserna. Hur detta skildras handlar om perspektiv och fantasi.
Att Sven och Frank spelade på min dyrbara franska skivspelare är förlåtet.
Kommer att tänka på en kort dikt av Telemarkspoeten Arvid Torgeir Lie:
Beethoven, uvad av scen och salong
Han som skulle spelas
för smeder
Dikten visar i sin tydliga och vackra enkelhet på å ena sidan kulturens betydelsefulla kvalitet och den mottagande sidan och att tillgängligheten och närvaron är så viktig, det vill säga att tröskeln mellan finkultur och ”folkets kultur” slipas ner.
I sin samtid var Ludvig van Beethoven verkligen i den musikaliska framkanten, fick en växande folklig publik över åren. Särskilt efter reaktionens triumf vid Wienkongressen 1815 blev han en slags musikens motröst. Han förnyade det musikaliska tonspråket, kanske främst i pianokonserterna, cellotriorna, symfonierna och stråkkvartetterna. Övervakad av de som då makten hade, dock ej aldrig arresterad. B hade blivit lite för känd och populär. Kanske kan man i vår tid jämföra med FBI:s övervakning av John Lennon/Yoko Ono?
Starkt påverkad av franska revolutionen blev han republikan (dock ej ateist). Hans privat framförda åsikter om furstar och kungar skulle knappast vara tryckbara idag. Via vänner och andra musiker blev de dock efterhand spridda i vida kretsar. När så Napoleon Bonaparte 1805 lät kröna sig till kejsare och inledde erövringskrig mot bl a de tyska länderna ändrade B i vrede sin ursprungliga dedikation till Napoleon i tredje symfonin. Det blev ”Eroica, ode till en död hjälte” i stället. 1827 följdes han av 50.000 till sista vilan, merparten tillhörande ”Le menu peuple”, det med handen arbetande folket d v s hantverkare, gesäller och lärlingar vilket noterades av såväl den åldrande Haydn, Grillparzer som Schubert. Lika folkligt hyllad som vid Strindbergs jordafärd 85 år senare. (Gamle Strix var f ö ett stort Beethoven-fan, det var nog ingen slump.)
Apropå betydelsen av att slipa ner tröskeln mellan s k finkultur och folkets som Bengt Berg ovan påtalat, bevistade jag 2008 samman med min bror och sonen Björn i Salle Pleyel, Paris, Beethovens 8:e och 9:e symfonier. Full orkester, 115(!) sångare i kören som öste på rejält i nians avslutande körsats. Efteråt utbrast Björn, sjöman med smak för Eddie Meduza och hårdrock: ”Fan, vilket drag, jag trodde aldrig att 200 år gammal musik kunde låta så bra!” Således, om inte gamle Ludvig van B inte är en del av det vi i FiB/K kallar Folkets Kultur är jag skapt som en norrländsk hornsimpa!
Ytterligare en reflektion kring kultur och musik. Jag kan inte för mitt liv förstå hur en del yngre människor står ut med ”musik”-stilar som techno, house eller trance men jag försöker förstå. Varför? För att undvika att hamna i samma fälla som alla de som sedan Aristotoles klagat på ungdomen. Så vad är min slutsats? Att musik handlar om associationer. Den musik som vi dras till är den som vi associerar med den vi varit, är och framför allt VILL VARA. Om jag associerar housemusik med klubbmiljö, med attraktiva medlemmar av det motsatta könet mm mm kanske jag dras till den musikformen som får mig att känna att jag är en del av vad jag vill vara. Själv har jag lyssnat på i tidsordning 1. svensk pop 2. Rolling Stones 3. Jimmy Hendrix 4. Zappa osv. Musiken stämmer väldigt bra överens om vem jag ville vara under de olika etapperna d v s hårding, hippie eller intellektuell. Mina föräldrar och många andra i min omgivning förstod garanterat inte min musiksmak vilket ytterligare förstärkte min känsla av tillhörighet till den grupp jag ville tillhöra. Jag gjorde också ett halvhjärtat försök att gilla fiolgnissel från Dalarna under den period jag blev beordrad av partiet att stödja ”Folkets Kultur” men det lyckades aldrig. För mig var denna musik en museum-musik som jag blivit tillsagd att betrakta som min kultur. Jag lyckades emellertid lyssna på Kebnekajses upprockade spelmansmusik men där gick gränsen. Men vad innebär då det folkliga i ”Folkets Kultur”? För det första så är jag mycket skeptisk mot begreppet folket som använts i allt från ”ein Volk ein Führer” till ”Folkhemmet”. Men OK om jag blir politisk och använder begreppet ”det arbetande folkets” kultur så skulle det innebära all kultur som ger ”associationer” till något positivt för det ”arbetande folket”. Horst Wessel ger inga sådana positiva associationer. Jag tror det var Woody Allen som sa att när han lyssnade på Wessel så kändes det som om tyskarna i vilket ögonblick som helst skulle angripa Polen.
Horst Wessel-lied är ett bra exempel på att även våra värsta politiska fiender kan skapa stor musik och litteratur. Rent musikaliskt, sjungen av en gosskör i HJ-uniform (har sett den inspelningen från 1936) är det ett mästerligt musikstycke. Samma sak med Tredje Rikets favoritkomponister som Carl Orff (”Carmina Burana”) och Richard Strauss (”Rosenkavaljeren” och ”Also sprach Zaratrusta”). Storartade konstnärer i sin genre, väl värda mer än en lyssning – och därefter att förhålla sig kritiskt till. Båda var medlemmar i Goebbels’ ”Reichmusikammer”, liksom även de stora dirigenterna Furtwängler, Karl Böhm och von Karajan. Alla med storartade karriärer efter kriget, där ströks det med hartassen. Inte helt olikt med Marlene Dietrichs lite tvetydiga sångsuccé från 30-talet, ”Lili Marlene” som blev ett öronsmycke hos soldater på båda sidor under kriget. M D hade dock modet att lämna Tyskland innan de stegvis skärpta utreseförbuden 1935–38 och blev aktiv antinazist i USA.
Litterärt inskränker jag mig till att hänvisa till Ernst Jünger, Celine och Drieu de la Rochelle. Alla strålande författare från ”andra sidan”, d v s rätt emot allt vad vi på denna kant står för. Bara att googla. Just därför ska vi studera dem noga – och reflektera över vad vi just läst. Extremt välförpackad övermänniskoideologi. Vill minnas att Jan Myrdal skrev en del om vikten att noga studera sådant. Bra musik, konst och litteratur kan även vara djupt reaktionär, inte sällan bättre, mer verkansfull än det som åstadkommas på vår sida.
Till sist, Sven, Frank Zappa är en höjdare! T ex hans dubbelalbum ”Shut up and play yer guitar!” (1984) helt utanför den s k lådan. Ett fint exempel på ”Folkets Kultur”, låt vara mer i amerikansk mylla än i vår…
Ta nu hand om Er i denna Coronatid!
Sven A och Hans M G!
För inte så länge sedan (en dryg månad) var Horst Wessel senast uppe till meningsutbyte här på bloggen. Då var det Leif Strandberg som förtjänstfullt höll i taktpinnen och vi fick reda på att det var Willi Bredel som var inspirationskälla. Så ursprungligen är det ju en arbetarkampvisa.
Hans M G!
De tre dirigenterna du nämner är alla mycket framstående, och jag har lyssnat mycket till dem. Furtwängler är oöverträffad i sina tolkningar av Beethovens symfonier, medan Karajan i sin ungdom hade ett mycket gott öra för Mozarts operor. Furtwängler och Karajans bruna historia är välkänd, men att Karl Böhm hade samma historia var okänt för mig. Skicka gärna en länk!
Böhm har gjort några av de bästa inspelningar jag känner av Mozarts operor.
Eller vad sägs om följande scen i ”Shawshank Redemption”, där Karl Böhms ”brevduetten” från Figaros bröllop används, suveränt sjungen av Gundula Janowitz (grevinnan) och Edith Mathis (Susanna):
https://www.youtube.com/watch?v=qzuM2XTnpSA&t=46s
Dennis Z!
Vad jag är ute efter är motsvarigheten till konnotation inom lingvistiken. T ex om vi tar ett ord som mulatt. Ordet mulatt härstammar egentligen från ordet mula, alltså avkomman av häst och åsna, två olika arter men som kan få en steril avkomma. Överfört på människor blir det ett förskräckligt ord att använda eftersom det ju betyder att en viss individ är avkomman av två oförenliga arter, och att svarta och vita individer tillhör skilda arter.
På flera språk, t ex spanska så används ordet däremot i många sammanhang, där ingen har en tanke på olika arter, oftast i positiva sammanhang t ex inom musiken. Så det finns positiva och negativa konnotationer. Överför man det till musikens värld så kan ett musikverk ge både positiva och negativa konnotationer. Nämner jag Horst Wessel så tänker de flesta på nazistregimens musikideal. På samma sätt, om jag går omkring med ett hakkors på armen så tror jag det är svårt att övertyga folk om att jag egentligen menar Svastikan som är en urgammal symbol som förekommit i kulturer i flera världsdelar, och bland mycket annat symboliserat solen eller lycka.
Sven A!
Horst Wessel Lied förknippar jag inte med ”nazistregimens musikdieal”. Vet inte ens om de hade några. Det var snarast SA, stormtrupperna som härjade i nazismens ungdomstid, slutet 1920 och tidigt 1930-tal. Hitler krossade dessa grundligt 1934 och därefter hade de inte mycket inflytande kvar i partiet. För att förstå hur symbolik fungerar måste man först sätta in symbolerna i sin historiska och politiska kontext!
Dennis Z!
Horst Wessel Lied blev Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets (NSDAP) och det nazistiska SA:s officiella sång efter att ha publicerats 1929 i den partistyrda tidningen Der Angriff. Den framfördes i Nazityskland i direkt anslutning till ”Deutschlandlied” och fungerade därför i praktiken som ett slags andra nationalsång, genom lag från 19 maj 1933 nationell symbol för Nazityskland. Den var partiets officiella marschhymn.
Geisler, Michael E. ”In the Shadow of Exceptionalism” in Geisler, Michael E. (ed.) National Symbols, Fractured Identities: Contesting the National Narrative UPNE (2005). p. 71)
SA var i allra högsta grad nazister även om denna inriktning tog mer fasta på ”socialism”-delen i nationalsocialismen. Kända namn är Strasser-bröderna, Goebbels och Röhm. Som du sa så tog Hitler i med hårdhandskarna mot denna riktning eftersom de blev ett hot mot Hitlers behov av finansiering från kapitalet. Goebbels lär t o m ha föreslagit en sammanslagning av Sovjetunionen och Tyskland eftersom han inte såg någon större skillnad mellan de två. Samma sak händer nu då det vuxit fram en främlingsfientlig brunvänster som har uppenbara problem med att skilja på nationalsocialism och socialism.
Sven A!
Det har ”vuxit fram en främlingsfientlig brunvänster”, skriver du. Går det att precisera vilka de är? Namn? Organisationer? Vem?
Utmärkt att Du reder ut tillkomsthistorien för Horst Wessel-lied, Sven. Tack för det! Efter sin död i en våldsam sammandrabbning mellan nazister och kommunister i Berlin(?) 1929 blev den tonårige Horst W, medlem i HJ, den av Goebbels upphöjde martyr NSDAP behövde inför valrörelserna 1930 och -32. Sången fick en oerhörd betydelse just som Du påpekar. Den framfördes på så gott som alla nazistmöten, i vart fall innan ”Machtübernahme” 1933.
Ett annat exempel är – var – DDR:s nationalsång ”Aus die ruinen (stehen wir auf)” med text av SED:s hovpoet Johannes R Becher. Hörde den otaliga gånger under 70- och 80-talen i samband med mer eller mindre dopade DDR-idrottares framgångar på den tiden (världsrekordet på 400 m för kvinnor, 46,70 av Marita Koch för runt 40 år sedan står sig fortfarande, hon blev aldrig ordentligt dopingtestad).
Fantastiskt vacker melodi, betydligt bättre än ”Deutchland über alles”, väl i klass med ”La Marsiellelaise”. Texten speglade hyfsat realistiskt det svåra arbetet under 50-talet med ”Wiederaufbau”. Utan Marshallhjälp och med en misstänksam Sovjetunion att hålla på gott humör. Plus det med tiden allt värre STASI-förtrycket. (TV-serien ”Weissensee” återger detta rätt bra, enligt min mening.) Ja, storartad musik/sång från förfärliga regimer kan dessvärre ibland ha stor effekt hos befolkningarna. Något vi har att betänka, analysera och förhålla oss till.