Bildcollage av Knut Lindelöf (inspiration från Crister Enanders facebooksida)
Rubriken för detta inlägg är den av Folket i Bild/Kulturfronts tre paroller som gör oss fibbare till mer än dagspolitiska åsiktsmaskiner. Det är den som sätter oss i förbindelse med historien, med tanketraditionen, med drömmarna, med upplysningen, folkbildning, filosofi, mystik, religion … Ja, kort sagt den kopplar oss samman med frågan om att vara människa. Tyvärr har denna sida av vår förenings inre och yttre liv på senare år fört en nedtonad och undanskymd tillvaro.
Den 20 april har föreningen sin årliga stämma. Då antas riktlinjer för det kommande året i vilka det ingår några meningar som pekar ut våra främsta uppgifter för vad tidningen ska inrikta sig på under denna – för vår egen mänsklighet – allra viktigaste paroll.
Efter en harmlös text om amatörernas stora betydelse för den ”folkliga kulturen” föreslår styrelsen att ”vi fortsätter att vara en viktig del av de folkliga kulturyttringar som finns runt om i landet”. Men det man inte är kan man knappast fortsätta att vara en del av.
Alltså, det viktiga med det här är inte att FiB-styrelsen gillar amatörkultur, det gör vi alla. Det viktiga, eller skandalösa, är att FiB-styrelsen traskar in i Göran Palms tanketrädgård, lanserad 1978 i boken Kritik av kulturen där han påstod att ”allt är egentligen kultur”. Att FiB på den tiden var aktiva motståndare mot sådant prat, att det verkligen inte var så vi menade med ”en folkets kultur”, att vi kanske då var de enda “på vår kant” (som Myrdal brukar säga) som kritiserade Palm i denna grundläggande sak, verkar ingen i styrelsen idag bry sig om. Häpnadsväckande minst sagt. Men de kanske bara sov då stämmomaterialet klubbades på mötet.
Som motvikt mot FiB-styrelsens sömniga kulturrelativistism kan jag rekommendera boken Hat & Bläck, en brevväxling mellan författarna Crister Enander och Kristian Lundberg. Den ser jag som en rak fortsättning på FiB:s diskussioner och kamp för en folkets kultur från 70-talet. De diskuterar hur vårt samhälle kulturellt degenererat den senaste generationen, där kunskapen åter blivit de välbeställdas privata domän, där folket bjuds skit och skval samtidigt som de görs fattiga, arbetslösa, livegna och osynliga. De penetrerar litteraturkriken, tidningarnas kultursidor, skrivandets villkor, slumpen eller medvetna val, “de gullande arbetarkramarna” och mycket mycket annat.
De vågar till och med diskutera begreppet moral (klass och moral). ”Förr var det enbart konservativa som talade om moral. Idag är det uteslutande de radikala som vågar formulera följderna av att leva i ett sammanhang utan moral”, skriver Enander på sid 171. Just det här ser jag som fortsättningen på den borgerliga kulturens implosion som pågått sedan 70-talet, då Göran Palm så påpassligt lanserade sina alltärkultur-idéer. Det är “den prylfixerade och högkonsumerande övre medelklassens” verk, de som nu tydligen också tagit säte i FiB:s styrelse.
Jag har själv solid medeklassbakgrund och har därför lite svårt med klasshatet underifrån. Det är ju obehagligt att bli generellt sammanföst med detta idag svårt tärande skikt. Men när jag ser mig omkring inser jag att Enander och Lundberg är de enda som just nu kan formulera uppgiften framför oss; att göra uppror mot den eländiga kulturrelativismen för en folkets kultur – där kunskap heter makt, där upplysning och bildning är en dygd, där man ”tager vara på sin broder” och där människan är ”varken jude eller grek, varken slav eller fri, varken man eller kvinna” [Gal 3:25-28], utan fritt tänkande. Det finns ingen annan väg än detta uppror, alltså: att våga tänka fritt, att våga ifrågasätta, att våga se, att våga kunskap. Vi är sannerligen inte först i historien med denna tillsynes hopplösa uppgift.
Vad Enander och Lundberg med sin arbetarbakgrund reagerar hårdast emot är att deras egen mödosamma kamp för kunskap och bildning ses von oben. Det är otvivelaktigt en slags antiintellektualism och/eller en variant på Ofstads begrepp ”förakt för svaghet”. De vet ju vilken betydelse deras personligt erövrade bildning haft för deras förmåga att blotta samhällets och människors skröplighet. Att deras läsande och skrivande skulle vara jämförbart med att virka grytlappar genererar begripligt nog hat. De ser strategin för att fortsätta att hålla de många människorna i mörker, okunnighet och göra dem osynliga. Lundberg skriver på sidan 129: ”Denna relativisering är ett led i en fördumningskampanj som hela tiden pågår och som vill göra oss maktlösa. Nej. En människa som virkar är inte lika farlig som en människa som läser Strindberg. Nej. Det äger inte samma värde. Det är också typiskt att det är medelklassen som för denna kamp. De som aldrig har längtat efter bildning, kunskap och böcker – utan som har haft ett helt bibliotek i sitt eget hem. Det är klasskamp. Det är ett trubbigt ord. Det är dock det enda som går att använda. De försöker att avväpna oss. Först säger de att Strindberg och virkning är av samma värde. Efter det monterar de ner våra bibliotek. Efter det för de samman våra kultursidor med nöjessidorna. Det är en fördumningsprocess. En ny historieskrivning.”
Läsning av dessa ord får mitt hjärta att dunka. Själv är jag uppväxt i en bubbla av mindervärde, en slags kulturell underordning – ordblinhet. Med tiden har jag lyckats intala mig att endast de riktigt okunniga ser ner på andra. Min bubbla kommer av att kunskap och bildning i min barndom sågs som mycket viktigt. Ordblindheten blev därmed även i mina ögon en svaghet. Jag kom efter från början och läste min första hela bok (Jorden runt på 80 dagar) när jag var 12 år. Enda möjligheten för mig blev nu att läsa mer än andra, åtminstone ägna mera tid och möda åt läsningen än andra. Skrivandet och formulerandet i språk blev så småningom en nödvändig ventil och en slags frihetskamp.
Så, det är tack vare – alltså inte trots, utan tack vare – min ordblindhet som jag har blivit mottaglig för signaler från de till synes svaga. Varje antydan om att människor kan ses som mindre värda ger mig starkt obehag och får mig att gå i ställning för strid.
Läsandet, skrivandet och litteraturen är idag Enanders och Lundbergs arbete. Detta deras mödosamt erövrade arbete, ett hederligt arbete som de likställer med allt annat nyttigt arbete har givit dem människovärde. De knegar som Ival Lo. Det finns oändligt mycket att upptäcka, lära och berätta. Men det är svårt och motvinden är stark. Lundberg konstaterar på sidan 147 att ”plötsligt har vi skapat en återgång till statarsamhället, plötsligt har vi skapat en nygammal klass av egendomslösa som skeppas runt på osäkerhetens hav”.
De är dock författare som får göra det de vill och kan och är på sätt och vis klassresenärer. Men “… även om vi är klassresenärer så delar vi sannerligen inte liv eller vardag med den övre medelklassen och deras ensidiga fixering vid statusmöbler, statusprylar och kulisser som effektivt döljer deras andliga misär och deras ekande tomma liv och en plågsam brist på autenticitet som de ständigt dövar med en massa vinboxar som står och rinner vareviga dag och antidepressiva preparat som de äter med en hastighet så att man tror att det är jordnötter som de proppar i sig till det blaskiga lådvinet” utbrister Enander på sidan 140.
70-talet betydde vänster för ungdomar som ville tänka själv. Men testuggande bland trosvissa kommunister var på mig enbart frånstötande. När FiB/Kulturfront dök upp 1971 med sin kloka bildningssyn, sitt folkbildningspatos och visade mig konstnärerna och arbetarförfattarna, då fastnade jag. Det blev snabbt mitt kampavsnitt och min politiska hemvist.
Om denna vänster skriver Enander tänkvärt på sid 44. Han generaliserar måhända i överkant, men tänkvärt borde det vara för FiB/K, där parollen om antiimperialism tillåtits dominera tidningen allt mer på bekostnad av kulturparollen: “Jag litar inte på denna ‘vänster’. De gör medvetet mediekarriär genom att alltid tycka rätt, stå rätt, gå rätt, äta rätt, nicka rätt, protestera rätt och genom att säga det som alla andra säger och helst säga det allra högst. Genom alla år har jag till exempel reagerat på att deras engagemang nästan alltid blommar upp i vildsinta utrop och eviga upprop som ska undertecknas så fort något händer utomlands. Det gäller nästan alltid det som sker långt, långt borta. De orättvisor som existerar här, precis utanför deras egen dörr, har de inte alls samma intresse för.”
Med stort vemod läste jag alltså de urvattnade raderna om kultur i årets stämmomaterial. Det är min övertygelse att det trots allt inte bara är Crister Enander, Kristian Lundberg (och jag) som tycker att kampen för en folkets kultur är mer än att virka grytlappar. Och det bör tydligt framgå av de riktlinjer för tidningen som stämman antar nästa årgång.
…
Lyssna på Kristan Lundberg i dagens P1-morgon, där han berättar om sin nya bok En hemstad.
Mycket bra skrivet, Knut! Vi ses på FiB-stämman! Och jag vore mycket glad om även Bach och Beethoven, opera och symfoniorkestrar kunde rymmas i FiB/K:s nu nästan obefintliga kulturdiskussion.
Självklart finns de klassiska musikmästare i folkets kultur, men nyttjas inte i samma utsträckning ”på vår kant”. Litteraturen är vanligare. Vi har här förmodligen en stor bildningslucka. Om det här finns mycket mer att säga.
Även större delen av övre medelklassen har ju frivilligt avstått från kulturskapande i betydelsen kunskapsinhämtande i syfte att erövra hegemonin. De nöjer sig också med konsumtion, om än i syfte att bräcka av med att deras konsumtion är ”finare” (jfr Bourdieu). De är aktivt kunskapsfientliga; de nöjer sig med fuskskolor som skriver ut höga betyg för deras barn, och de argumenterar med tyckande istället för med fakta och analys. Typ Filippa Reinfeldts ”min bild är en annan” när expertisen dömer ut hennes ståndpunkter.
Man kan fråga sig varför. Antagligen har de svalt marknadsideologin så till den grad att de tror att allt fixar sig av sig själv när marknaden styr, och då är det per definition onödigt med kunskap.
Men diskussionen visar också på det ohållbara i begreppet ”folkets kultur”. Det är tvetydigt så ini helvete, och låter sig utan besvär tolkas som styrelsen gör. ”En upprorisk kultur” skulle kunna funka. Eller revolterande. Eller en kultur för folklig hegemoni.
Jan W!
Vi verkar vara hyggligt överens om dagens övre medelklass. Men att ”folkets kultur” är ohållbar köper jag inte. Vi har diskuterat det förr. Begreppen fylls med substans i vår mänskliga praktik i ord och handling. Dina förslag ”upprorisk k” eller ”k för folklig hegemoni” är lika lätta att placera i kompstbunken. Jag kommer osökt att tänka på ”vänstern” som på 70-talet försökte lansera ”arbetark”, ”revolutionär k” eller ”proletär k”. De är och förblir hjärnkrympande floskler.
Folkets kultur står mot ”herrarnas kultur”! Och är därför snudd på genialiskt…
När det gäller Arbetarkultur och kanske framförallt Arbetarkulturs förlag (finns inte på Wikipedia vad jag kan se) så kom nog dess första bok redan på 1930-talet, ev. tidigare. Jag har dock inte hittat någon träff på 1920-talet på nätet. Alltså ett äldre begrepp än du antyder ovan.
Jo, förvisso är Arbetarkultur ett gammalt begrepp främst knutet till förlaget. Hedervärt på alla sätt, men ska inte ses som en allmän paroll i kulturkampen. På 70-talet gick dåvarande Vänsterpartiet ofta emot FiB för vår kulturparoll. De ansåg att ”en folkets kultur” omfattade även ”borgerlig kultur”, vilket var lika med fiendekultur. Det räckte med arbetare menade de (då). De hängde hellre med Göran Palm än med oss.
Denna övertro på paroller fattar jag inte, människor påverkas av konkreta saker man kan identifiera sig med. Parollerna är ett uttryck för avståndstagande från andra vänstergrupper och inte att förändra hegemonin från den
dominerande medelklassen till samhällets största grupp
arbetarklassen, som Enander, Lundberg och Wiklund nämner.
Verkar som det mest förbjudna begreppet för ”parollfararna” är arbetarklassen, kanske beroende på
att hegemonin skulle och skall vara säkrad för medelklassvänstern. Hur ser ”folkets kultur” i Folket i Bild 2013, t.ex
musik och film? Och hur skall underklassen identifiera
sig med innehållet.
Slagord som är möjliga att tolka åt två helt olika håll låter som en dålig kompromiss. Alternativt en lögn, i stil med regeringens ”utanförskap”. Vill man verkligen stå för det? Vill man inte att folk ska vara nåtsånär överens om vad det betyder, åtminstone så mycket överens att man kan handla åt samma håll?
Så länge alla var eniga kanske det funkade, men när det nu har utbrutit strid om vad det betyder kanske det är dags för nåt nytt …
Arbetarkultur, proletär kultur tycker jag ändå är levande som begrepp. Proletärförfattarna ger väl ändå tydliga exempel på att en sådan avgränsning är rimlig. Har de sin förlängning i Alakoski, Lundberg etc.? Tycker inte att ”proletär kultur” är en ”hjärnkrympande floskel”.
Det har inget att göra med att se ner på varken arbetare eller proletärer. Det handlar om att se kulturen som en del i framåtskridandet (alternativt bakåtdito). Allt måste vara med. Den borgerliga kulturens landvinningar under industrialismens uppbyggnad och glansperiod och hur detta påverkade människornas tänkande, allt det tillhör folket – även arbetare och proletärer (både igår och idag). Läs Hat & Bläck av Enander och Lundberg, de är två exempel av kött och blod på detta.
Jag är ingen ”äkta arbetarklass”. Min farfar var högborgerlig, mina föräldrar kommunister och kulturradikala. Men så radikalt visade det sig inte vara när jag som 18-åring blev med barn (en lång historia). Det var där, som min klassresa i andra riktningen började. Jag hoppade skolan av och blev kommunalarbetare, började jobba inom vården, gifte mig med en kille från ”arbetarklass” och fick 2 barn till. Vi flyttade till en modern lägenhet i Rinkeby.
I 70 talets vänster skulle man gärna vara ”äkta arbetarklass”. Det fanns alla vänstergrupper representerade i Rinkeby på den tiden. Det hände att jag skämdes över min bakgrund.
I dag tycker jag det är en tillgång att ha inblick i olika samhällsklasser.
Min man läste mycket, han hade varit sju år på sjön, var van att sluka böcker, han läste mycket fortare en jag. (Jag är också ordblind.)
Min erfarenhet är att många i vår generation läste skönlitteratur, bland äldre svenskar lästes framför allt ”arbetarförfattare”. I dag blir jag förvånad när många unga, som gått ut skolan, inte hört talas om Nils Ferlin, vet ej vem Jan Fridegård är … Inte ens ”Ja visst gör det ont” av Karin Boeye är bekant?
Pensionärer, som bara gått 6-årig folkskola kände till det, de hade ofta böckerna i sina bokhyllor. (jag jobbade inom äldreomsorg många år, sen psykiatri, då kommer man i kontakt med människor slumpvis utvalda).
I dag är ”allmänbildning”, inte minst bland de högavlönade, lika med att kunna kändisars och popartisters namn, veta vem de gift sig med och när de skilt sig.
I Sverige har den amerikanska kultursynen tagit över, man läser för att få betyg, komma in på en bra utbildning, så man får ett välbetalt jobb. Skolan tycks inte lära ut att kunskap i sig har ett värde, att man kan behöva kunskap för att klara av livets motgångar, bildning för att inte bli nertryckt. Den bildningstraditionen behöver åter lyftas fram.
Det är uppenbart att kulturutbudet från USA och Storbritannien, inte står i proportion till hur många invandrare som kommer från dessa länder. Den kommersiella kulturen från USA avspeglar den ekonomiska, politiska och militära makten.
Folket måste åter erövra makten över kultur utbudet (lättare sagt en gjort).
Men det finns inget val, om vi inte ska drunkna i skitkultur och FiB är inte ensamma om den insikten, det ligger i luften. Att kämpa för invandrargruppers rätt att sätta sin prägel på kulturutbudet står inte i motsats till att slå vakt om ett svenskt kulturarv, det går hand i hand.
Jag fick en idé, som kanske kan passa Fibbare. Att i samarbete med Ivar Lo-sällskapet bedriva studiecirklar, föredrag med diskussion, bland t ex unga arbetslösa, presentera våra ”arbetarförfattare”, som skriver om liknande erfarenheter. Det finns färdiga DVD-filmer i ämnet som man kan visa. Alla behöver inte läsa alla böcker, men bara att få inblick i föregående generationers erfarenheter kan vara av värde. ”Tenstas framtid” är exempel på en verksamhet, som kan vara intresserade.
Bra, intressant och mycket tänkvärt. Du fångar en del av sådant jag tänkt, jag som även stickat om än det var länge sedan sist. Vi ses på stämman!
Tack Dine för intressanta reflektioner. Hoppas vi ses på stämman och att du tar upp dina idéer om studiecirklar där.
Bror!
Jag sysslar mycket med snickerier vid sidan av mitt feberaktiga läsande och skrivande, vilket är som manlig virkning. Vi ses!