För fyrtio år sedan (1): Fotsteg i mörkret

et hade blivit sent när vi kom upp ifrån källarbiografen. Gatorna var öde. En taxi svepte förbi. Långt borta hördes skramlet av en spårvagn.

Vi började gå in mot centrum.

Det hade regnat hela eftermiddagen och kvällen, men nu var det uppehållsväder. Gatstenarna var våta och blänkte i gatljuset. Då och då var vi tvungna att stanna för något trafikljus som fortfarande var igång.

Vi hade gått en stund när Zina plötsligt ökade på stegen:

– Det är en man som förföljer oss! Han stod och väntade utanför biografen och har följt efter oss ända sedan dess. Vänd dig inte  om!

– Är du säker, viskade jag.

– Ja, nästan. Man får en viss känsla för sånt. Men jag hoppas att jag har fel. Ibland inbillar man sig saker. Nerverna, du vet.

Framför oss låg nedgången till en tunnelbanestation. Vi hade inte tänkt att ta metron, men nu slank vi ner  för trapporna.

Perrongen låg långt nere. Rulltrappan rullade och rullade neråt. Bakom oss hörde vi mannens steg närma sig.

– Går han förbi oss är det ingen fara, viskade jag till Zina.

Stegen kom närmare och närmare. När de var några meter bakom oss tystnade de. Mannen som förföljde oss hade stannat. Tillsammans gled vi vidare ner i underjorden.

Det var måndagen 2 oktober 1978 och jag befann mig 30 meter under Václavplatsen i Prag tillsammans med en förskräckt flicka och en man från tjeckiska hemliga  polisen.

…ooOoo…

Ja, så började en följetong som jag lät löpa i SMHI-ST:s personaltidning vintern 1978–79. Den baserades på verkliga upplevelser i slutet av september och början av oktober 1978, när jag besökt Tjeckoslovakien för att komma i kontakt med anhängare till oppositionen inom Charta 77. För att inte röja känsliga uppgifter var personnamn och en del detaljer ändrade, men huvudlinjen var autentisk.

Invasionen 1968 förlät jag aldrig
Med följetongen ville jag stärka solidariteten med Tjeckoslovakiens folk, samt efter bästa förmåga ställa regimen i Moskva och medlöparna i Prag i dålig dager. Jag ansåg då, liksom nu, att invasionen av Tjeckoslovakien 21 augusti 1968 var ett politiskt brott, något som jag aldrig förlät Sovjetunionen. Idag menar jag till och med att hade Kreml låtit utvecklingen i Tjeckoslovakien ha sin gång hade en senare övergång från rigid sovjetbyråkrati till något slags socialliberalt styre varit möjligt och misären 1992–2000 kunnat undvikas.

Att jag nu låter återpublicera historien beror inte bara på att det är exakt 40 år sedan det hände, utan också på att jag oväntat, när jag letade efter något annat i mitt personliga arkiv, fann den kortfattade redogörelse som jag skrev ner när jag kommit tillbaka till Sverige.

Berättelsen  kommer dock till stora delar att hämtas från personaltidningen eftersom texten där genom sin närhet i tiden har en omedelbarhetens fräschör. Den lyfts dock fram i redigeringen som skiljer den från mina nutida kommentarer baserade på de återfunna minnesanteckningarna.

Nästa avsnitt: Till Bratislava

... är läst 266 gånger!

  2 kommentarer for “För fyrtio år sedan (1): Fotsteg i mörkret

  1. Lars Jansson skriver:

    Den 21 aug 1968 var Tage Erlander i Uppsala och höll ett tal på Vaksala torg med anledning av den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien. Jag var också där tillsammans med många andra Uppsalabor. Pragvåren hade inneburit ett uppsving för tjeckisk film med regissörer som Milos Forman och Jiri Menzel.

    Det var filmer som hade en speciell, lite stillsam och innerlig humor, som knappast fanns i amerikansk film och blev publikframgångar över hela Europa. Jag har alltid tyckt att det tjeckiska folket stått mig närmast bland folken i det gamla östblocket. Jag vet inte vad det beror på, men ishockey är en förklaring. Det blev ofta jämna matcher mellan Sverige och Tjeckoslovakien och båda länderna älskade att slå Sovjet, vilket dock inte hände så ofta. Därför blev invasionen 1968 så chockartad, då den släkte förhoppningar om ett fredligare Europa.

    När jag skulle fylla 60 så beslöt jag att fira den dagen i Prag med knödel och tjeckisk öl vid Moldau. Det var 30 grader varmt så ölen smakade gott.

  2. Anders Persson skriver:

    Har just fått en e-post från en av mina trogna läsare:

    “Håller på att rensa i mitt arbetsrum och går bl a igenom gamla ljudband. Har en inspelning med en Anders Persson som recenserar Hodjas Imperialism and Revolution. Är det du? I så fall: Vill du ha en MP3 kopia eller ska jag slänga den?”

    Jag svarade promt:

    “Nej, det är inte jag. Det finns åtminstone två andra Anders Persson på vänsterkanten som jag ständigt förväxlas med. En sosse antydde en gång att jag (och de andra AP:arna ) ställde till trassel i deras övervakning.”

    När Internet var nytt och man sökte med “Altavista” roade jag mig med att “altavista” med mitt namn + någon hobby eller intresse. Det visade sig då att det alltid fanns någon annan AP som höll på med samma sak.

    Priset togs av en forskare AP i Lund som höll på att jobba med väderprognoser för energisektorn med hjälp av s k “kalmanfilter”.

    1980 läste jag i Helsingborgs Dagblad en artikel av en annan AP om Tjeckoslovakien, som jag till 100 % hade kunnat skriva.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.