För fyrtio år sedan (3): Upp i bergen i Karpaterna

Museet i Banska Bystrica i centrala Slovakien över motståndskampen 1944.

 

fter ett par dagar i Bratislava for jag upp i de slovakiska bergen. 1944 ägde här rum häftiga strider mellan tyska Wehrmacht och slovakiska nationalister. Trakten är full av minnesmärken.

I centralorten Banska Bystrica byggdes 1969 ett imponerande muséum för att ihågkomma det “Slovakiska nationella upproret” 1944, “Slovenské národní povstání” eller SNP som det förkortades. Arkitekten hade inspirerats av ett ganska udda minnesmärke, en stor sten som kluvits av en granat eller – mer troligen – frost.

Denna typ av spruckna stenar “Puknuté srdce” (Brustna hjärtan) påträffas här och var i terrängen i Tatrabergen och kan ha inspirerat arkiteketen som ritade muséet i Banska Bystrica.

Slovakien hade 1939 brutits loss från Böhmen-Mähren och regerades av en slags klerikal-fascistisk regim. Kommunistpartiet var förbjudet och dess ledare arresterades gång på gång. I början av 1943 var partiet tvunget att utse sin femte Centralkommitté. Valet föll på tre juristen Gustav Husák, poeten Ladislav Novomeský och deras tjeckiske kamrat Karol Šmidke.

1943 var det också många ledande slovaker, både borgerliga demokrater och opportunistiska fascister, som ville öppna reträttvägar inför ett befarat tyskt nederlag. Julen 1943 slöts en överenskommelse mellan olika motståndsgrupper om ett uppror. Planen gick ut på att under sommaren 1944, under förevändning att mobilisera den slovakiska armén mot Röda Armén, skulle slovakiska trupper, 60.000 man, besätta nyckelpositioner över hela landet.

Den femte centralkommittén av det illegala slovakiska kommunistpartiet, fr v Smidke, Husák och Novomeský. Samtliga kom i början av 1950-talet att häktas anklagade för “borgerlig nationalism”, även Šmidke som ursprungligen var tjeck från Ostrava.

Slovakien var så sent som sommaren 1944 fritt från tyska trupper. Ryska fallskärmsjägare hade dock upprättat partisangrupper för att hjälpa Röda Armén ta sig igenom Karpaterna. Till dessa partisaner slöt sig förrymda krigsfångar bland annat en stor kontingent fransmän och totala antalet uppgick till cirka 20.000.

Av en olycklig tillfällighet råkade emellertid ett av de sovjetiska partisanförbanden i förtid utlösa ett angrepp på på tyska militärer. Innan de slovakiska militära förberedelserna var klara strömmade tyska förband in över landet. De slovakiska trupperna i östra och västra Slovakien avväpnades och upproret kunde startas bara med trupperna i centrala Slovakien, cirka 20.000 man. Deras högkvarter blev den lilla provinsstaden Banska Bystrica.

Trots dålig  beväpning gjorde de slovakiska trupperna hårt motstånd. Det tyska högkvarteret var tvunget avdela sju divisioner, 45.000 man, bland annat SS-trupper, för att slå ner upproret. Ändå dröjde det två månader innan tyskarna kunde inta Banska Bystrica. Ledningen hade då dragit sig upp i bergen till den lilla byn Donovaly för att där ombilda de reguljära truppenheterna till partisanenheter.

Efter en dag i Banska Bystrica fortsatte jag med buss upp i bergen till Donovaly.

Sporthotellet i Donovaly där jag bodde ett par nätter 1978.

En av de kommunister som deltog i upproret som partisan var en industriarbetare från Skodaverken i Dubnica nad Véhom nära gränsen mot Mähren vid namn Alexander Dubcek.

Trots nederlaget betydde upproret mycket, militärt som politiskt. Bara de jugoslaviska partisanstyrkorna band större tyska truppenheter än de slovakiska upprorsmännen. Därmed underlättades Röda Arméns frammarsch genom Karpaterna. Slovakerna hade för första  gången i historien visat att de inte bara var historiens objekt, utan kunde också vara dess subjekt. Det stärkte den nationella självkänslan, också bland kommunisterna, något som de och flera av deras kommunistiska ledare senare skulle komma att plikta för 1949–54 när de anklagade för “borgerlig nationalism”.

Överst det klassiska fotot av statsministern och kommunistledaren Klement Gottward på balkongen till Kinskypalatset i Prag 21 februari 1948, dagarna för “Pragkuppen”. På originalbilden (t.v.) ses Vladimir Klementis som 1952 avrättades för “slovakisk borgerlig nationalism”. Därefter “försvann” han från det berömda fotot. Fotografen som av tekniska skäl också måste försvinna var den kände Karel Hájek. Nedan fotot av som Kárel Hajek tog vid tillfället med folkmassorna på Gamla torget i Prag som bakgrund.

Tillbaka till vad jag skrev i SMHI-ST:s tidning 1978:

Donovaly var det så vackert, så trevliga människor och så god mat att jag aldrig höll på att komma därifrån. En gammal buss förde mig sedan vidare på vägar som normalt inte trafikeras av turister. Hamnade i en liten slovakiska stad, Zvolen, som till hälften utgjorde en rysk militärgarnison: i norra delen av byn bara ryska skyltar, rysk beväpnad militär och massor av banderoller som på de båda språken hyllade “den eviga och oförstörbara vänskapen mellan Sovjetunionen och Tjeckoslovakien…

Lördagen den 30 september tog jag tåget till Prag. Jag hade nu blivit lite spänd. Vad väntade mig i den tjeckoslovakiska huvudstaden?


Nästa avsnitt: Människor i Charta 77

 

  3 kommentarer for “För fyrtio år sedan (3): Upp i bergen i Karpaterna

  1. Anders Persson
    2018-11-27 kl. 20:31

    När jag nu i lugn och ro kan studera det “retuscherade” fotot av Gottwald på balkongen börjar jag undra: Klementis har inte blivit bortsuddad, man har bara flyttat mikrofonen så att hans ansikte skyms. Då fanns det inga, som jag skriver “tekniska skäl” ta bort fotografen Karel Hájek. Såvitt jag kunnat se var han aldrig i onåd och kunde väl ha stannat i bild. Frågan som inställer sig nu är om det “retruscherade” fotot är fejk, gjord av motståndare till regimen?

  2. Lars Jansson
    2018-11-29 kl. 11:30

    Tack för en intressant historia. Jag kände inte till den slovakiska offensiven och att både Husak och Dubcek var inblandade redan då. Husak blev inblandad i Slanskyprocessen i början på 50-talet. Jag läste Artur Londons bok Bekännelsen i slutet av 70-talet. Costa Gavras gjorde en film utifrån den med Yves Montand i huvudrollen. I Wikipedia står det att London tvingades ange flera av sina kamrater bl a Husak. Jag kan inte minnas att han skrev något om detta i sin bok. Men man kan undra hur Husak med sin erfarenhet ställde upp på Sovjets villkor och ersatte Dubcek efter Pragvåren. Man kan undra varför kommunister ofta under historien blivit kannibaler och gett sig på sina egna kamrater som Londons bok visar.

    Har du någon idé om detta? Jag tror aldrig att jag hört ordet “renegat” i något annat sammanhang än uppgörelser inom kommunistpartier.

  3. Anders Persson
    2018-11-29 kl. 16:36

    Lars Jansson!
    Hösten 1978 lade jag forskningen kring Tjeckoslavien på is för att istället inrikta mig på vårt grannland och fd riksdel, Finland. Men efter boken 1808 gerillakriget i Finland kände jag att jag hade uttömt mina krafter där och återvände till Tjeckoslovakien, utan att ana att landet och folket snart skulle komma i rampljuset. Orsaken var att det som skedde i Sovjetunionen med “perestrojka” och “glasnost” var inte exakt vad medierna i väst ville få oss att tro, inte heller deras upphovsman Gorbatjov.

    I en insändare i Folkbladet Östgöten 7 april 1987 sökte jag nyansera, eller komplicera bilden av Gustav Husak, emot dom som bara såg honom som en förrädare som lydigt följer Kremls direktiv. Samtidigt fick en annan “bad boy”, Antoní Novotný, kommunistpartiets generalsekreterare och landets president, en liten “Ehrenrettung”:

    “Massmedias syn på Gustav Husak har ända sedan 1969 varit okomplicerad, karakteriserad av okunnighet och förenkling. Husak tillhörde 1968 de framstegsvänliga och var inte lierad med de verkliga moskvamännen Bilak och Indra. Först efter invasionen träder han fram med ambitioner att leda landet. Han har kanske inte lika varmt hjärta som Alexander Dubcek, men till skillnad från denne visade han prov på större politisk realism.

    Att som Dubcek utlova och arbeta för frihet och demokrati, samtidigt som försvarsvilliga officerare och generaler i tjeckoslovakiska armén motarbetades, var minst sagt ansvarslöst. Ord är inte starkare än vapen. Dubcek insåg inte, som många ledare i Tredje Världen, att det hade krävts ett folkligt försvar för att hävda ‘Pragvårens’ landvinningar.

    Vad gäller ‘Pragvåren’ är det ett föga uppmärksammat faktum att den startade i Slovakien, främst som en opposition mot Novotný och hans tjeckiska centralbyråkrater i Prag. Kreml var missnöjd med Novotny av flera skäl: han ogillade Breznjev och motsatte sig sovjetiska ntrupper på tjeckoslovakiskt territorium. Ryssarna välkomnade till en början den slovakiska oppositionen och hoppades att man med slovaken Dubcek (som delvis vuxit upp i Ryssland) skulle få en man efter sin smak. Men de bedrog sig. Tjecker och slovaker strävade efter ökad demokrati. För slovakerna var dock kravet på ökat självbestämmande central och när tjeckerna på olika sätt övertog initiativet i reformrörelsen hamnade de slovakiska kraven i bakgrunden.

    När väl invasionen var ett faktum och den folkliga motståndsrörelsen gjort varje Bilak-Indra regering omöjlig, grep Husak och hans slovakiska krets chansen att, när olyckan ändå var ett faktum, erbjuda sina tjänster mot att Slovakien fick sina krav tillgodosedda.

    Husak räknades till en av Slovakiens stora nationella gestalter. 1944 ingick han ledningen för ‘Slovakiska upproret’, den största gerillarörelsen mot tyskarna efter Titos. 1951 torterades Husak under Slanskyprocesserna, men medgav ingenting av de lögner han anklagades för. Från sitt frisläppande 1958 fram till 1968 var han verksam som historiker i Bratislava, bl.a. för att lyfta fram slovakernas roll i Tjeckoslovakiens befrielse och på så vis understödja den rörelse som ledde fram till det som lite orättvist gått till historien som ‘Pragvåren’.”

    PS: Denna korta analys var inte mitt första försök att nyansera och komplicera mediernas svarta bilder av öststatspolitiker, efter Wojciech Witold Jaruzelskis upphöjelse till Polens diktator 1981 fick han ett inte helt negativt porträtt av mig i Gnistan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.