Museet i Banska Bystrica i centrala Slovakien över motståndskampen 1944.

 

fter ett par dagar i Bratislava for jag upp i de slovakiska bergen. 1944 ägde här rum häftiga strider mellan tyska Wehrmacht och slovakiska nationalister. Trakten är full av minnesmärken.

I centralorten Banska Bystrica byggdes 1969 ett imponerande muséum för att ihågkomma det ”Slovakiska nationella upproret” 1944, ”Slovenské národní povstání” eller SNP som det förkortades. Arkitekten hade inspirerats av ett ganska udda minnesmärke, en stor sten som kluvits av en granat eller – mer troligen – frost.

Denna typ av spruckna stenar ”Puknuté srdce” (Brustna hjärtan) påträffas här och var i terrängen i Tatrabergen och kan ha inspirerat arkiteketen som ritade muséet i Banska Bystrica.

Slovakien hade 1939 brutits loss från Böhmen-Mähren och regerades av en slags klerikal-fascistisk regim. Kommunistpartiet var förbjudet och dess ledare arresterades gång på gång. I början av 1943 var partiet tvunget att utse sin femte Centralkommitté. Valet föll på tre juristen Gustav Husák, poeten Ladislav Novomeský och deras tjeckiske kamrat Karol Šmidke.

1943 var det också många ledande slovaker, både borgerliga demokrater och opportunistiska fascister, som ville öppna reträttvägar inför ett befarat tyskt nederlag. Julen 1943 slöts en överenskommelse mellan olika motståndsgrupper om ett uppror. Planen gick ut på att under sommaren 1944, under förevändning att mobilisera den slovakiska armén mot Röda Armén, skulle slovakiska trupper, 60.000 man, besätta nyckelpositioner över hela landet.

Den femte centralkommittén av det illegala slovakiska kommunistpartiet, fr v Smidke, Husák och Novomeský. Samtliga kom i början av 1950-talet att häktas anklagade för ”borgerlig nationalism”, även Šmidke som ursprungligen var tjeck från Ostrava.

Slovakien var så sent som sommaren 1944 fritt från tyska trupper. Ryska fallskärmsjägare hade dock upprättat partisangrupper för att hjälpa Röda Armén ta sig igenom Karpaterna. Till dessa partisaner slöt sig förrymda krigsfångar bland annat en stor kontingent fransmän och totala antalet uppgick till cirka 20.000.

Av en olycklig tillfällighet råkade emellertid ett av de sovjetiska partisanförbanden i förtid utlösa ett angrepp på på tyska militärer. Innan de slovakiska militära förberedelserna var klara strömmade tyska förband in över landet. De slovakiska trupperna i östra och västra Slovakien avväpnades och upproret kunde startas bara med trupperna i centrala Slovakien, cirka 20.000 man. Deras högkvarter blev den lilla provinsstaden Banska Bystrica.

Trots dålig  beväpning gjorde de slovakiska trupperna hårt motstånd. Det tyska högkvarteret var tvunget avdela sju divisioner, 45.000 man, bland annat SS-trupper, för att slå ner upproret. Ändå dröjde det två månader innan tyskarna kunde inta Banska Bystrica. Ledningen hade då dragit sig upp i bergen till den lilla byn Donovaly för att där ombilda de reguljära truppenheterna till partisanenheter.

Efter en dag i Banska Bystrica fortsatte jag med buss upp i bergen till Donovaly.

Sporthotellet i Donovaly där jag bodde ett par nätter 1978.

En av de kommunister som deltog i upproret som partisan var en industriarbetare från Skodaverken i Dubnica nad Véhom nära gränsen mot Mähren vid namn Alexander Dubcek.

Trots nederlaget betydde upproret mycket, militärt som politiskt. Bara de jugoslaviska partisanstyrkorna band större tyska truppenheter än de slovakiska upprorsmännen. Därmed underlättades Röda Arméns frammarsch genom Karpaterna. Slovakerna hade för första  gången i historien visat att de inte bara var historiens objekt, utan kunde också vara dess subjekt. Det stärkte den nationella självkänslan, också bland kommunisterna, något som de och flera av deras kommunistiska ledare senare skulle komma att plikta för 1949–54 när de anklagade för ”borgerlig nationalism”.

Överst det klassiska fotot av statsministern och kommunistledaren Klement Gottward på balkongen till Kinskypalatset i Prag 21 februari 1948, dagarna för ”Pragkuppen”. På originalbilden (t.v.) ses Vladimir Klementis som 1952 avrättades för ”slovakisk borgerlig nationalism”. Därefter ”försvann” han från det berömda fotot. Fotografen som av tekniska skäl också måste försvinna var den kände Karel Hájek. Nedan fotot av som Kárel Hajek tog vid tillfället med folkmassorna på Gamla torget i Prag som bakgrund.

Tillbaka till vad jag skrev i SMHI-ST:s tidning 1978:

Donovaly var det så vackert, så trevliga människor och så god mat att jag aldrig höll på att komma därifrån. En gammal buss förde mig sedan vidare på vägar som normalt inte trafikeras av turister. Hamnade i en liten slovakiska stad, Zvolen, som till hälften utgjorde en rysk militärgarnison: i norra delen av byn bara ryska skyltar, rysk beväpnad militär och massor av banderoller som på de båda språken hyllade ”den eviga och oförstörbara vänskapen mellan Sovjetunionen och Tjeckoslovakien…

Lördagen den 30 september tog jag tåget till Prag. Jag hade nu blivit lite spänd. Vad väntade mig i den tjeckoslovakiska huvudstaden?


Nästa avsnitt: Människor i Charta 77

 

Föregående artikelPÅ TVÄREN 1982
Nästa artikelBland dansande figurer och talrika siffror

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.