För fyrtio år sedan (4): Min första dag i Prag

Zina Freundovas studentlegitimation från Karlsuniversitetet i Prag.

På lördagen den 30 september tog jag tåget till Prag och på söndagen besökte jag Karel och Zina Freund i deras lilla etta. Karel var 29 år och studerade tjeckiska vid Karlsuniversitetet i Prag för att bli lärare. Året innan hade han tillsammans med 242 andra, intellektuella och kulturpersonligheter, undertecknat Charta 77-manifestet om fri- och rättigheter i Östeuropa. Därmed blev han avstängd från vidare studier och fick försörja sig på tillfälliga manuella arbeten.

Hans hustru var ett år yngre och studera persiska vid samma universitet när hon rönte samma öde sedan hon också undertecknat. Nu jobbade hon som servitris på en restaurang vid Vaclávplatsen.

Vi satt någon timme över en kopp thé. Nu visade det sig att de inte kände till någon kvinna med namnet B inom Charta 77 som ville fly landet. Mina planer att i Olof Palmes och andras efterföljd ingå ett skenäktenskap föll med detta.

Karl och Zina (foton från Freund)

Vi kom överens att träffas på stan nästa dag. Då skulle Zina och jag på kvällen gå och se Pavel Kohouts uppsättning av “Macbeth” i en privatvåning. Skådespelare, regissörer och författare som skrivit under Chartan och drabbats av yrkesförbud hade organiserat föreställningar i privatvåningar.

Men det var nästa dag. Nu begav jag mig till Pragborgen på andra sidan floden, Vltava (Moldau). Där fanns det en utställning om Münchenkrisen 40 år tidigare. Till skillnad från den gängse historieskrivningen i Väst, som gör hela krisen till en envig mellan Adolf Hitler och Neville Chamberlain, betonade utställningen den folkliga mobiliseringen emot storbourgoisiens protyska anpassningspolitik.

Jirí Pallas “terrorist”?
På väg hem köpte jag en dagstidning som hade en massa text och bilder om 1938.

Plötsligt fastande mitt öga på en liten artikel där namnet Jirí Pallas förekom. Plockade fram mitt lexikon och kunde förstå så mycket att denne av tidningen utpekades som “terrorist”. Jag hade aldrig träffat Jirí, men visste att han var en viktig kontaktman för Kalle Hägglund. Han och hans fru Jitka hade kommit till Sverige hösten 1977. Deras liv hade förändrats drastiskt året innan när de skrivit under Charta 77.

– Reaktionen från den kommunistiska regimens sida var väldigt stark. Vi blev sparkade från våra jobb allihop, säger Jitka i en intervju för Dagens Nyheter hösten 2017.

Familjen Pallas vid ankomsten till Sverige 1977. Den två-årige Hynek i pappas knä skulle 34 år senare skriva en intressant diskuterande artikel om dissidenterna i Prag.

Själv fick hon inte fortsätta med sina filosofistudier. Jirí arbetade som miljöinspektör på småbagerier som hade förstatligats.

– Jag blev förflyttad till en fabrik för att köra tomflaskor under uppsägningstiden. Man fick inte vara arbetslös om man var i Tjeckoslovakien, då blev man fängslad, berättade Jirí .

Ett tag sålde han solkräm på en badplats. Samtidigt hade Jitka blivit förflyttad till en fabrik.

– Meningen var att jag skulle arbeta som ekonomibiträde, men jag fick inte några arbetsuppgifter. Det var det allra svåraste, berättade hans hustru.

Under tiden blev de återkommande kallade till förhör hos polisen. Vid ett sådant fick de ett ultimatum: de hade att välja mellan mentalsjukhus, fängelse eller emigration. Detta trots att tjeckoslovaker inte hade möjlighet att lämna landet under den tiden. Jirí:

– De allra flesta från Charta 77 uppmanades att försvinna. Många valde Österrike, men vi ville inte dit.

Svensk dömd till fängelse
Om detta visste jag inte något, inte heller om en annan allvarlig begivenhet i Prag. Några dagar tidigare hade em 33-årig svensk, Mikael Bahner, av en domstol i Prag dömts till fängelse i 7 år och nio månader för “människosmuggling”. Bahner hade sedan 1972 hjälpt östtyskar som önskade lämna DDR. De hade rest på sina östtyska pass till Prag och där hade Bahner givit dom falska västtyska.

Försvarsadvokaten, en dr Lindhart, hade bett domstolen ta hänsyn till att Bahner handlat helt ideellt. Medan professionella människosmugglare kunde ta motsvarande flera hundratusen kronor hade Bahner agerat helt osjälviskt.

Förutom Bahner dömdes hans fem medhjälpare till längre och kortare fängelsestraff. Två var västtyskar och de fick fem års fängelse medan de tre som var östtyskar fick 9, 13 och 18 månader.

Bahner skulle bli frigiven 1982. Han hade då planer på att skriva en bok om sina upplevelser. Därav blev det inte helt som han tänkt. Istället gjorde han i samarbete med deckarförfattaren K A Blom en s k “reportageroman” en halvdokumentär skildring Brännpunkt Prag som kom ut 1984.

Om allt detta visste jag som sagt inget när jag drog omkring i centrala Prag denna söndagkväll. Självfallet ville jag som alla tillfälliga besökare se den goda soldaten Švejks ölrestaurang – men var det U Kalicha eller U Fleku? Chansade fel och hamnade på den sistnämnda. Men det spelade ju egentligen ingen roll – Švejk var ju inte där – men väl en samling värnpliktiga soldater som jag lyckades snacka med på någon blandning av tyska och engelska.


Nästa avsnitt: Razzia mot Charta 77

  2 kommentarer for “För fyrtio år sedan (4): Min första dag i Prag

  1. Franz Smidek
    2018-12-01 kl. 13:14

    Anders P!
    Jag brukar läsa och verkligen uppskatta dina reseberättelser från Ryssland. Själv kommer jag från gamla Tjeckoslovakien, fast jag har svårt förstå varför de svenska intellektuella älskar att älta sig (i och för sig med viss rätt) i felen i de gamla s k socialistiska samhällena. Vem tjänar på kritiken?

    Är dagens Tjeckien bättre? Kan man inte i stället skriva om hur det ser ut idag? I det nya demokratiska EU- och Nato-landet är ca 863.000 tjecker försatta i personlig konkurs (d v s exekution). Myndigheterna medger att det i landet finns ca 68.500 hemlösa, av dessa ca 10.000 lever i Prag.

    Borde man inte kunna intervjua några för att ta reda på hur det kom sig och vad de tycker om det nya fria samhället? När jag växte upp var tiggeriet och hemlöshet totalt okända.

    Många av dina läsare känner kanske inte till att det inte finns en enda tjeckiskt ägd bank, att industrin till stora delar ägs av tyska företag – den fungerar mest som billiga underleverantörer och för sammansättning. Alla de större tjeckiska bryggerierna ägs idag av
    amerikanska bolag.

    Hittills har ca 10, möjligen några fler, tjeckiska soldater dödats i Afghanistan. Amerikanska militära kolonner och stora förflyttningar genom landet av militärt material österut hör till vardagen. De få som protesterar arresteras.

    Förresten ”Charta 77” var inte så ”snö-rena” som man gärna vill göra gällande. František Janouch, grundaren av Charta 77, skriver själv hur det gick till när han 1981 var i New York på fest hos några miljardärer. Där träffade han Soros som efter introduktionen frågare rakt ut – hur mycket pengar behöver du? Och så var finansieringen ordnad.

    Så vad har blivit bättre? Och för vem?

    PS. I veckan meddelades det att General Motors planerar att sparka 14.000 bilarbetare. Något att skriva om kanske?

  2. Anders Persson
    2018-12-01 kl. 14:58

    Bäste Franz S!
    Jag tillhör faktiskt inte “de svenska intellektuella [som] älskar att älta sig i felen i de gamla s k socialistiska samhällena”. Min bok Kuppen i Prag blev 1990 utskälld därför att den inte instämde i ylandet mot kommunisterna utan t o m sökte avdemonisera det som skedde 1948. I nyliga kommentarer har jag demonstrerat att jag inte heller helt ansluter mig till den gängse historieskrivningen om Husak och Novotný och att det som skedde i Tjeckoslovakien inte alltid var vad det syntes vara.

    Se också mina förklarande ord i det första avsnittet. Min kritiska attityd gäller inte hur Tjeckoslovakien styrdes 1978, utan att det av Sovjetunionen sedan 1969 inte tilläts styras som folket ville. Hade de fått det hade kanske läget varit annorlunda idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.