För fyrtio år sedan (5): Dissidenter och poliser

Föreställningen jag aldrig fick se: från vänster skådespelsförfattaren, novellisten och poeten Pavel Kohout, sångaren Vlastimil T?eš?ák, skådesspelarna Pavel Landovský, Vlasta Chramostová och Tereza Boucková, Kohout´s dotter, under ett framträdande i Chramostovás lägenhet Prag.

v mina, länge försvunna men återfunna anteckningar, framgår att jag denna måndag, 2 oktober, tillbringade flera timmar med att gå omkring i Prags antikvariat för att leta efter intressanta böcker om landets historia. Vid 15-tiden träffades jag Karel och Zina vid riddarstatyn på Vaclávplatsen. Vi gick ner mot gatan Narodní där Karel gick åt sitt håll, Zina och jag tog metron till de södra förorterna där vi tog en matbit.

Dissidenter
Därefter tog Zina mig upp till en av de mest framträdande medlemmarna i Charta 77, Jirí Dienstbier. Före invasionen hade han varit en av Tjeckoslovakoiens mest aktade utrikeskorrespondenter, men sedan han undertecknat Charta 77 fick han livnära sig som hantlangare.

Vi stannade hos honom en halvtimme. Dienstbier pekade tyst på väggarna och varnade oss med detta för att vara alltför öppenhjärtiga. Samtalen gav alltså inte så mycket, men föga anade jag att denne hunsade man drygt 10 år senare skulle bli det nya Tjeckoslovakiens utrikesminister.

Jiri Dientsbier, som dissident 1978 med Václav Havel och som utrikesminister 1990 med president George H. W. Bush.

Nu ville Zina visa mig dissidenternas inneställe, Café Slavia, nere vid Moldau i hörnet av Narodni och Smetanovo. Karel hade sagt att han skulle komma dit.

Restaurangen var full av medelålders män och kvinnor, som såg ut som typiska östeuropeiska intellektuella. Stämningen var tryckt och misstänksam, och den handfull personer Zina och Karel presenterade mig för hade inte mycket att säga, kanske också på grund av språksvårigheterna.

En typisk författarträff på Café Slavia i slutet på 1970-talet (Foto: Karel Kyncl ur boken After the Spring came Winter, Askelin & Hägglund 1983, 1985)

I SMHI-ST:s personaltidning, kunde jag inte gå in alltför detaljerat på vilka personer jag träffade. Inte heller mina kritiska funderingar. Om förspelet till den förföljelse på tunnelbanan som inledde del I av denna följetong hette det:

Denna måndagskväll skulle vi gå och se Pavel Kohouts uppsättning av “Macbeth” i en privatvåning. Men Zina beslöt skjuta upp det en dag och vi gick istället på en underjordisk filmklubb.

Av mina påträffade anteckningar framgår att jag var ganska undrande inför den “underjordiska filmklubben”. Lokalen var proper, nästan för proper. Bland publiken fanns en och annan värnpliktig. Knappast något man väntar i en lokal för oppositionella. Filmprojektorerna var moderna och det som visades kunde inte uppröra ens den stelaste partibyråkrat eller säkerhetspolis. Man visade en film om några avantgardistiska konstnärer, bl a en från 1968 samt en om den engelske 1700-talsmålaren Turner. “Gillade inte det här”, står det i anteckningarna. Men 1978 skrev jag:

Uppenbarligen var källarbion känd av polisen, som höll den under bevakning för att se om några “intressanta” personer dök upp. Det hade det tydligen gjort denna kväll…

Innan Zina viskade till mig att vi var förföljda hann hon berätta att hon inne på filmklubben fått höra att polisen slagit till emot polska och tjeckiska motståndsgrupper som dagen innan haft ett möte, sitt tredje, på gränsen mellan Polen och Tjeckoslovakien. Terrängen hade vimlat av poliser. Tre-fyra tjecker hade blivit häktade dock inte alla, t ex inte Ladislav Hejdánek.

Skuggad av hemliga polisen
Men sedan fick vi annat att tänka på. Det följande ur SMHI-ST följetongen låter som ur en billig agentroman, men är helt sanningsenligt. Idag låter det här “spännande”, men då var det enbart ytterst obehagligt:

Framför oss låg nedgången till en tunnelbanestation. Vi hade inte tänkt att ta metron, men nu slank vi ner för trapporna… Vi stannade mitt på perrongen. En efterföljande man med typiskt polisutseende försvann in bland pelarna vid det södergående spåret. Vi skulle söderut…

Plötsligt rusade ett norrgående tunnelbanetåg in på den andra perrongen. Medan tåget släppte av passagerare och tog in nya kom jag på att den här situationen hade jag tänkt igenom på den tiden jag bodde i Stockholm och åkte T-bana. Skulle jag ta chansen…?

De sista passagerarna hade just gått in. Dörrarna stod öppna. Högtalarna annonserade avgång.

– Kom, väste jag till Zina.

Vi kastade oss in i tåget just som dörrarna slog igen. Polistypen hann inte fram. Det gamla knepet hade lyckats. Men innan tåget hunnit få upp farten hann ett par stickande ögon utanför fönstret registrera mitt utseende.

Vi åkte kors och tvärs en halvtimma innan vi skildes. Klockan var halv tolv på natten när jag kom hem till hotellet. Det var omöjligt att sova. Jag hade konstiga drömmar och vaknade då och då. Först framåt femtiden kom jag in i en lugn och djup sömn.

Jag visste inte då, men när jag kommit hem till Sverige berättade Kalle Hägglund, att den privata teaterföreställningen kvällen innan, med Pavel Kohouts version av “Macbeth”, inte hade slutat så lyckligt. Mitt under pågående förställning hade den tjeckiska polisen brutit sig in och arresterat stora delar av publiken och skådespelarna. De släpptes senare, men Kohout blev senare i oktober driven i exil till Wien.

Karta över centrala Prag med en del platser utmärkta med siffror: 1) Riddarstatyn vid Vaclavplatsen, som sträcker mot NNV och mynnar vid de viktiga gatorna Národni t.v. och Na Príkopé t.h. 2) Centralstationen Praha Stred, nuv. Masarykstationen, 3) U Flek?, 4) U Kalicha, 5) Café Slavia, 6) Mitt hotell, 7) Karel och Zinas bostad, 8) Gamla torget, 9) U Tomaši. Den kraftigt markerade bron över Moldau (Vlatva) är Karlsbron som leder upp mot den mäktiga Pragborgen, vilka tillsammans utgör ett populärt vykortsmotiv.

Tillbaka till följetongen 1978:

När jag vaknade strax efter nio kände jag mig rätt utvilad och förvånansvärt avspänd. Gårdagens upplevelser kändes avlägsna och jag gick med lätta steg ner för att äta frukost.

Nog tyckte jag att kyparen tittade konstigt på mig och nog tyckte jag att en av frukostgästerna fyra bord bort var mer intresserad av mig än av den halvfulla kaffekoppen han hade framför sig.

– Nu får du inte gripas av noja, sa jag till mig själv.

Men den obehagliga känslan från kvällen började komma krypande igen. Jag gick åter upp på rummet. Kvällen innan hade jag rivit sönder alla adresser till vänner hemma i Sverige (namnen på mina tjeckiska bekanta skrev jag aldrig ner). Nu rev jag sönder också mina dagboksanteckningar och kassanoteringar. Spolade ner alltihop i toaletten.

Slog på transistorradion:

“… výsledkem jednání v Camp Davidu je nejvíce nadšena americká strana. Carter je spokojen v?ru oprávn?n?, nebot se mu poda?ilo prosadit americké… ( “… som ett resultat av förhandlingarna i Camp David är den amerikanska sidan den mest entusiastiska, och Carter är nöjd med förtroendet, för att han lyckats hävda den amerikanska…”)

Jag vred på knapparna tills en tysk röst bröt in. Det var en nyhetssändning från Västtyskland:

“… Vier Anhänger der ‘Charta 77’ wurden am Sonntag an der tschechoslowakisch-polnischen Grenze festgenommen, als ein Treffen zwischen Vertretern der polnischen Opposition und der ‘Charta’ stattfinden sollte…

SvD 8 oktober 1978

Fyra anhängare till Charta 77 hade gripits av polisen i går just när de skulle träffa anhängare vid den tjeckoslovakisk-polska gränsen. En av de häktade var Jaroslav Sabata, talesman för “Charta 77”, ledande kommunist under “Pragvåren”, medlem i den centralkommitté som bildats i hemlighet den 22 augusti 1968, utesluten ur partiet 1969, dömd till 6½ års fängelse 1972 för protester mot “normaliseringen”, villkorligt frigiven i slutet av 1976 p g a vacklande hälsa.

Under sommaren hade man i svenska tidningar kunnat läsa om de hemliga mötena vid tjeckisk-polska gränsen mellan representanter för de ledande oppositionsgrupperna. Dittills hade de alltid klarat sig från hemliga polisen.

Ledande chartaföreträdare bl a Marta Kubišová, Tjeckoslovakiens Monica Zetterlund, hade t o m lyckats spela in en skiva med förbjuden musik som sedan smugglats ut ur Tjeckoslovakien och givits ut i Sverige.

Det följande har jag hämtat från Bo Högrelius blogg:

Skivomslag

I maj 1978 anlände en svensk grupp från ett litet skivbolag i Stockholm “Oktoberförlaget” till Prag. Anledningen var att träffa flera av kommunisterna förbjudna artister i Tjeckoslovakien och spela in ett helt album med dem. Inspelningssessionen hölls i köket i lägenheten som tillhörde en av sångarna Jaroslav Hutka på Neklanova i stadsdelen Vyšehrad i Prag. Samlingen som på svenska hette Lämna vårt land i fred hade även en tjeckisk undertext: “Zakázani zp?váci druhé kultury” (Förbjudna sångare i den andra kulturen).


Marta Kubišová framförde totalt sex låtar på albumet med “Modlitba pro Martu” (En bön för Marta) i en kortversion på 40 sekunder. Albumet mixades i ABBA-studion – Metronome – i Stockholm sommaren 1978. Vid ytterligare en historisk händelse samma år spelade man in en video med Marta i Prag.

Jag är inte säker på att jag lyssnat på radio i mitt hotellrum. Men jag skrev så för att i SMHI-ST följetongen inte röja när och var jag fått informationen:

Men nu hade hemliga polisen inte sovit. Var detta slutet för “Charta 77”? Höll polisen på att rulla upp hela den demokratiska oppositionen?

Jag kände både ilska och förtvivlan. Gick nerför hotelltrapporna. En ny portier tog emot nycklarna. Han tittade inte underligt på mig.

Men när jag kom ut på gatan såg jag att en man som stod lutad mot en telefonkiosk slängde sig in i hytten och började hastigt slå ett nummer på nummerskivan.

Nästa avsnitt: Sista mötet med Zina.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.