För fyrtio år sedan (6): Skuggad av “Ullsten”

et var mitt på förmiddagen. Himlen var grå och regnet hängde i luften. Det var mycket folk ute. När jag gått en bit nerför Vaclavplatsen stannade jag och tittade upp mot riddarstatyn, som om jag letade efter en lämplig kameravinkel. Samtidigt svepte jag med blicken över den myllrande människomassan som kom efter mig. Men det var omöjligt att på det sättet upptäcka om någon följde efter mig.

Vaclavplatsen, som är mer som en paradgata än ett torg, korsar på ett par ställen starkt trafikerade tvärgator. Fotgängare får gå ner i en gångtunnel för att kommer över på andra sidan. När jag kommit upp ur en sådan fick jag en idé.

Vid uppgången fanns tre-fyra breda, fyrkantiga pelare. Jag slank in bakom en av pelarna, tog upp min karta och låtsades leta efter något. Samtidigt höll jag ett öga på folkströmmen som kom efter mig.

Den “riktige” Ola Ullsten vid denna tid, i slutet på 1970-talet

Först verkade allt okay. Folk passerade förbi och vidare ut på gatan. Men plötsligt var det en yngling som liknade folkpartiledaren Ola Ullsten [dåvarande biståndsminister, snart statsminister], som stannade till, tittade sig omkring varpå han med stort intresse började studera arkitekturen på husen mitt emot…

Själv vek jag ihop kartan och fortsatte att gå. När jag gått en bit kom jag till en bokhandel. Gick in och ställde mig att bläddra i en färgglad bok som propagerade för “den eviga sovjetisk-tjeckiska vänskapen”. Det dröjde inte många sekunder förrän jag skymtade “Ullsten” utanför på trottoaren. Han verkade mycket intresserad av böckerna i skyltfönstret. Jag lade tillbaka boken och gick ut ur affärer.

Gick tillbaka mot hotellet, men valde att ta en omväg. När jag en stund senare måste gå över på andra sidan gatan, tittade jag mig noga åt höger och vänster, som man ju ska göra. Några bilar var inte i sikte, men väl “Ullsten” som kom släntrande 30-40 meter efter…

Jag beslöt ta en längre omväg. Gick ner till Praha Stred, centralstationen (nuv. Masarykstationen), vidare ner till Moldau och sedan på smågator in i Stare Mesto, Gamla Stan. Då och då kollade jag diskret om “Ullsten” var med. Jo, det var han.

Ett annat knep jag tillämpade var att plötsligt gå i motsatt riktning. Jag hade då full syn på människorna som kom efter mig och kunde lätt se om någon också stannade till. Jag har senare läst i böcker att det är så man ska göra. I efterhand har det förvånat mig hur jag kunde komma på det här och de andra knepen på egen hand.

Vid friluftsarenan på Gamla Torget, mitt emot Jan Hus-statyn, tappade jag plötsligt bort honom. Men vid första bästa gathörn smet jag bakom en husgavel och låtsades knyta skorna. Jojomensan, “Ullsten” hade fått en ersättare: en dystert blickande typ i mockajacka och hopfällbart paraply.

Klockan var nu halv elva och det hade gått en timma sedan jag kom ut från hotellet. Klockan tre skulle jag möta Zina vid riddarstatyn på Vaclávplatsen. Om jag nu skulle gå dit? Risken var att hon skulle få ytterligare problem med myndigheterna. Men kom jag inte skulle hon bli orolig och kanske larma svenska ambassaden.

Enligt mina återfunna anteckningar gick jag nu in på resebyrån Cedok och köpte en tågbiljett hem samma kväll. Gick upp längs Václavplatsen till en restaurang där jag trodde Zina arbetade. Hon var inte inne. Käkade en bit mat och gick tillbaka till hotellet.

Men tänk om Zina inte kom alls? Polisen hade ju häktat några ledande talesmän för Charta 77. Kanske höll dom på att slå till mot hela rörelsen? Kanske var hon redan arresterad?

Jag beslöt mig ändå för att gå till Vaclavplatsen. Det började regna. När jag kastade en blick bakåt såg jag att “mockajackan” fällt upp paraplyet. Det regnade fortfarande när jag kom fram till riddarstatyn. Till min stora lättnad stod Zina där och väntade på mig. Hon hade på sig en tunn ljusblå regnrock.

Hon sken upp när hon fick se mig, men jag låtsades inte känna henne och rörde inte en min. “Ich bin verfolgt” väste jag ur ena mungipan när jag passerade henne. Ställde mig sedan en bit bort tillsammans med människor som väntade på någon av spårvagnarna. Jag låtsades studera tidtabellen. I ögonvrån såg jag “mockajackan” komma efter. Efter följde Zina, lite tvekande.

“Mockajackan” ställde sig en bit bort på plattformen. Han vände bort blicken när jag tittade åt hans håll. Intill mig, fast bortvänd, stod nu Zina i sin ljusblå regnkappa. Jag vände ryggen åt “mockajackan” och fortsatte studera tidtabellen. “Hörst du mich” viskade jag till Zina så högt jag vågade. Hon nickade men vände sig inte om.

Ännu ett foto ur Karel Kyncls bok After the Spring came Winter, Askelin & Hägglund (1983, 1985) som är taget av Zina Freundova på hennes arbetsplats.

Jag förklarade i några korta meningar situationen, att “dom” hade satt mig under bevakning, att jag inte skulle kunna fullfölja de möten vi hade planerat och att det var klokast att jag åkte ut ur landet redan samma kväll. Väl hemma i Sverige skulle jag kontakta hennes och mina vänner. Den ljublå kapuschongen på regnkappan nickade. Jag kände hur hon grep efter min hand.

Först nu insåg jag att detta var vårt avsked. Vi skulle aldrig ses mer och vi tog nu farväl utan att kunna tala med varandra, utan att kunna se på varandra eller krama om varandra. Det gjorde ont i hela kroppen. Det var som om jag ville gråta.

En spårvagn rasslade in. Vi tryckte varandras händer en sista gång innan hon gick upp på spårvagnen. Först när dörrarna stängts vände hon sig om och såg på mig. Hon försökte le, men det ville inte lyckas.

Föraren gav signal och spårvagnen rasslade bort. Jag väntade några minuter och gick sedan på en spårvagn på en annan linje. “Mockajackan” fällde ihop paraplyet och följde efter…

Nästa gång: Kan jag göra som James Bond – fly över taken?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.