För fyrtio år sedan (7): Skuggad genom Prag

I slutet på föregående avsnitt tog jag avsked av Zina vid Vaclavplatsen och vi tog oss därifrån på olika spårvagnar

följetongen i SMHI-ST:s personaltidning 1978 hade jag tagit ut de litterära svängarna genom att bland annat lämna bort Karel och låta Zina heta Marneka och en liten baby som sköttes av hennes mamma. Avskedet vid Václavstatyn var alltså inte bara med Zina, utan också med Karel. Sedan jag hoppat på en spårvagn, 22:an enligt mina anteckningar, åkte jag ett par hållplatser och steg av – tillsammans med en yngling i ljusblå kavaj. Med mannen från första natten var detta den femte polisen som skuggade mig.

Jag hoppade av spårvagnen några hållplatser senare och gick tillbaka mot Vaclávplatsen. Jag gick inte rakt, utan kors och tvärs. Var på en gång förbannad, lessen och rädd. “Ljusblå kavajen” följde efter, men avlöstes efter ett tag av två män. En gick tjugo steg bakom mig, den andre kom längre efter och skulle troligen fungera som kontaktman till centralen.

Gick av och an, tittade in på ungerska och (öst-)tyska kulturhusen. Gjorde ett halvhjärtat försök att springa ifrån mina förföljare, men det gick förstås inte.

Efter halvannan timme blev de avlösta, en hade en blå vindtygsjacka med de tjeckiska färgerna högst upp.

Nu hade det blivit sent på eftermiddagen och jag var hungrig. Gick in på en av de många ölstugorna i Gamla stan och slog mig ner vid ett nästan tomt bord. Där satt bara en man, längst in mot väggen. De båda jourhavande skuggorna stannade utanför.

När min bordsgranne hörde att jag beställde på tyska började han inleda ett samtal. Till en början var jag lite avvaktande. Jag var nerstämd och inte på humör, dessutom ville jag inte sätta honom i klistret.

Men han var inte tjeck utan lärare från Bad Münster på skolresa i Prag med en klass 15-åringar. Han var trevlig och mycket lätt att prata med. Vi beställde in mat, äkta tjeckisk “vepro” (griskött med knödel och surkål) och äkta pilsneröl. Det kändes skönt att äntligen få prata med en medmänniska utan att behöva viska.

Så såg restaurangen ut där jag träffade den västtyske läraren. Jag hade satt mig mot väggen till vänster, han satt på motsatta sidan längst till höger, men flyttade snart till stolen mitt emot mig.

Vi satt och språkades vid ett par timmar. Han berättade om sitt dramatiska liv, bl a hur han som 18-åring kommenderats ut för att delta i slutstriderna i Berlin i april 1945.

På grund av sin ålder hade han släppts fri och kunnat återvända hem. Men “hem” var i de sudettyska delarna av Tjeckoslovakien och där hamnade han i arbetsläger i urangruvorna. 1946 beslutade Beneš, emot Stalins rekommendationer, att förvisa hela den sudettyska minoriteten.

Nu var han lärare i matte, latin och gymnastik. Här i Prag hoppades han få tag i sovjetisk Champagne. Betydelsen av detta skulle stå klart för mig först 40 år senare (se slutet på mitt resebrev från Mogilev 2018)

Jag kontrade med att berätta att jag faktiskt var förföljd av tjeckiska hemliga polisen!

Först såg han lite undrande ut, men sedan han gjort sig ett ärende ut på gatan och sett de två bistra figurerna därute tvivlade han inte längre.

– Varför skuggar dom Er? undrade han.

– Vet inte, svarade jag sanningsenligt. Antagligen för att jag synts i “fel” sällskap på en halvhemlig källarbio i går kväll.

Han ruskade på huvudet. Halv sju bröt vi upp, han för att gå på operan, jag för att hinna bort till hotellet och packa. Vi kom överens om att träffas igen halv tio för att ta en avskedsbägare svart öl på “U Tomaši”.

Efter att ha packat och uträttat några ärenden begav jag mig vid 21-tiden mot centralstationen, Praha Stred, åtföljd av två nya karlar. En var finklädd (för att kunna följa mig in på flottare ställen), den andra var enkelt klädd (för att inte väcka uppseende på enklare syltor). Låste in bagaget i boxar på stationen och tog tunnelbanan åt nordväst.

De som skuggade mig nu hade alltså “nummer” 12 och 13. Innan dagen var slut uppskattade jag att jag hade haft 15 man efter mig i två-mansskift.

När jag stigit av och kommit upp i gatunivån fann jag att jag glömt både adressen till “U Tomaši” och min karta över Prag. Vänthallen låg öde. Ingen att fråga – utom mina två förföljare som hukade i ett mörkt hörn.

Stegade alltså resolut fram till de båda typerna och frågade, på tyska, var “U Tomaši” låg! Vi skulle ju ändå ha sällskap…!

Den stöddigare av de två blåste upp sig, lade sig till med sitt mest hånfulla utseende och vräkte ur sig en ström av tjeckiska glåpord (det lät så åtminstone). Okey, tänkte jag. Jag får leta mig fram. Gick ut i regnet och mörkret. Blodhundarna efter.

Kom efter ett tag fram till ett litet torg med en trädplantering i mitten. Vid en port stod en gammal gumma. Jo, hon visste var “U Tomaši” låg, men först skulle jag hjälpa henne att få upp dörren. Låset var trögt och hon orkade inte. Jag tog nyckeln och började slita med låset.

Scenen var overklig. Där stod jag mitt i natten på en liten gata i Gamla Prag och slet och bände för att öppna dörren åt en gammal gumma. Hon stod bredvid och gav mig uppmuntrande tillrop och goda råd på en blandning av tyska och tjeckiska. En bit bort, under ett träd, stod två mörka och våta skuggor och iakttog oss buttert.

Till slut gick dörren upp och tanten blev överlycklig. Jag fick ett infall att dra med mig henne in i lägenheten, slå igen dörren framför näsan på poliserna, smita ut genom en bakdörr och fly mot gränsen i en stulen Škoda. (Det är ju så de brukar göra på film!)

Men nu var det den kalla verkligheten och istället lyssnade jag tålmodigt på hennes omsorgsfulla beskrivning av vägen till “U Tomaši”. Lommade sedan iväg åt det håll hon pekat ut, men hade snart tappat spåret igen. Irrade omkring ett bra tag med de båda skuggorna efter mig.

Men nu verkade de ha fått nog av kylan, regnet och uppdragets meningslöshet. När jag vid ett tillfälle kom fram till en gatukorsning och gjorde en ansats att gå åt höger, hörde jag hur de ropade långt bakom mig:

– Links! Links! (Vänster! Vänster!). Jag tog av åt vänster och var snart framme vid “U Tomaši”.

Puben “U Tomaši” vid St Peterskyrkan (t.v.). Den är i våra dagar en indisk restaurang med namnet “K The Two Brothers” där “K” står för den indiska staden Kapurthala.

Nere i valvet fanns ingen lärare. Tog mig en öl medan jag väntade. Poliserna satte sig en bit bort. Efter en halvtimme måste jag bryta upp för att inte missa tåget. Ute på gatan började jag gå i rask takt ner mot Moldau där jag visste att det fanns en T-banestation.

Plötsligt, från ingenstans, överväldigades jag av en fantastisk känsla av befrielse. Trycket på pannan lättade, oron försvann och det kändes som om kroppen blivit 20 kilo lättare. Stannade upp och vände mig om. Gatan var öde och tom. Gatljusen blänkte i den våta asfalten. Så långt jag kunde se var det ingen som följde efter mig. Av någon anledning kunde jag åter röra mig fritt. Det var en obeskrivligt skön känsla.

Men jag hade inte fått lång tid att njuta av denna frihet. Tåget skulle snart gå. Då upptäckte jag att jag inte hade växel till T-baneautomaten. Hejdade en grupp ungdomar och bad om hjälp. De började gräva i fickorna efter småslantar. En flicka frågade på engelska varifrån jag var.

– Sweden, Svedskó, svarade jag.

Nu blev de plötsligt upprörda och började tala tyska!

– Är du svensken som skulle träffa en lärare, Herr Breitschädel, på “U Tomaši”?

– Ja, svarade jag häpet, hur vet ni det?

– Jo, det är vår lärare!

Sista avsnittet: Hur det gick till slut.

  2 kommentarer for “För fyrtio år sedan (7): Skuggad genom Prag

  1. Bertil Carlman
    2018-12-15 kl. 12:02

    Det har varit intressant att läsa denna AP:s senaste artikel samtidigt som jag nyss läste George Galloways inlägg på RT (översatt till norska och återgivet på midtifleisen). Inlägget på RT handlar om det spioneri och den hatkampanj som idag pågår mot bl a Galloway och Corbyn. Teresa Mays ord till Corbyn live i brittisk TV är tänkvärda: “Vi kommer aldrig att tillåta dig att regera”. Gårdagens och dagens verkligheter. I stort och i lite mindre.

    Två bestående intryck jag och min hustru fick, då vi veckan före ryssarnas intåg i Tjeckoslovakien, var dessa. För det första: massor av klotter över hela Prag ”Viva Dubceck and his boys” (på engelska! och på lite mer undangömda ställen). För det andra refererade många ungdomar vi pratade med till ”Det bästa” när de ville visa att de inte litade på den officiella propagandan.

  2. Anders Persson
    2018-12-15 kl. 20:51

    För att sätta Bertils och hans hustrus observation i ett perspektiv bör vi minnas hur mycket av inspirationen till 60-radikalismen i Sverige som kom från USA. Betänk att bland de stora hjältarna inom den breda radikala rörelsen i vårt land räknades 1968 också amerikanare som Noam Chomsky, Martin Luther King, Robert Kennedy, Stokely Carmichael mfl.

    Måndagen den 4 december 1967 talade den senare på Kårhuset och sedan på Konserthuset. Båda fullsatta. Enligt min dagbok satt jag inklämd mellan “Vietkongkillar och Svartapantertjejer”. På den tiden var jag reportagetecknare, vilken tidskrift vid detta tillfälle minns jag inte. Efteråt fick jag träffa Carmichael som signerade sitt porträtt. Redaktionen har ett foto.

    Det var efter morden på Robert Kennedy och Martin Luther King, Nixons seger i presidentvalet och upploppen i Chicago mfl som flödet av idealistiska idéer från USA började sina.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.