För fyrtio år sedan (8): Tillbaka till Sverige

Foto: Cederholms foto, Trelleborgs muséum

u pratade alla i mun på varandra och det var svårt att förstå allt. Men snart kom det fram att sedan vi skilts hade deras lärare blivit stoppad av polisen och tagen till förhör. Han hade förhörts noga om vad vi pratat om (som väl var hade jag inte givit några detaljer om syftet med mitt besök). Han försäkrade att han inte kände mig, men de trodde honom inte riktigt.

I passet hade det framgått att han besökt Tjeckoslovakien den dramatiska sommaren 1968. Han låg ett tag illa till, men släpptes och tillsades att inte ta kontakt med mig på “U Tomaši”.

Det faktum att han också kom från den sudettyska minoriteten, vilket jag inte skrev något om i personaltidningen, gjorde honom extra suspekt i de tjeckoslovakiska myndigheternas ögon.

När han återvänt till hotellet hade han varit mycket upprörd och ringt västtyske ambassadören som lovade ta upp saken med UD i Prag. Lärarens barn hade på eget bevåg bestämt sig för att ge sig iväg till “U Tomaši” för att varna mig. Men de tog inga risker genom att gå bara några stycken. Alla ställde upp:

– Polisen kan ju inte ge sig till att häkta en hel skolklass!

Jag blev riktigt rörd, men sade åt dem att vi borde inte ses tillsammans. Visserligen skuggades jag inte för tillfället, men man visste inte vad som kunde hända. De fick min adress i Sverige och jag adressen till läraren i Västtyskland. Jag skrev inte upp adressen utan inpräntade den i minnet. Sedan gav vi oss iväg till T-banan. Jag före, de efter.

På perrongen låtsades vi som om vi inte kände varandra. På Praha Stred [nuv. Masarykstationen] fick jag vänta en timme på att tåget skulle gå. I folkmassan på perrongen var det omöjligt att tillämpa de tidigare nämnda tricken för att identifiera eventuella säkerhetspoliser.

Men jag kom på ett nytt knep: stirrade man på en vanlig person dröjde det mellan 5 och 10 sekunder innan denne vände bort blicken. De gentlemän som omedelbart vände bort hela ansiktet kunde med fog antas vara rädda för att bli igenkända.

Medan jag stod där kom jag i snack med en tysk kille från Berlin.

– Västberlin? undrade jag.

– Nej, Östberlin, DDR, svarade han.

Jag sade då åt honom att vi gjorde klokast i att gå åt varsitt håll.

– Varför då, undrade han, inte så lite förnärmad.

Men när han fick höra att polisen var efter mig, nickade han tyst samförstånd och gick sin väg. Hade jag sagt något liknande i Katrineholm, Ålborg eller Manchester hade jag nog mött tvivel. Men östtysken visste vad det handlade om…

Gränskontrollen var den lindrigaste jag någonsin råkat ut för. Antagligen hade de redan gått igenom bagaget på hotellet när jag var ute. På Ostbahnhof i Östberlin var det några herrar som var snabba att vända bort blicken när man stirrade på dem. Säkert var de polisspioner, men det var ju därmed inte sagt att de jagade just mig.

Först på färjan över Östersjön från Sassnitz till Trelleborg kunde jag andas ut. På tåget till Norrköping, i sällskap med tre lugna och mjuka småländska sjuksköteskelever på hemresa från Grekland, återvann jag min själsliga balans. De var också de första som fick höra den historia som jag nu berättat för denna tidnings läsare.

Så slutade min följetong i SMHI-ST:s personaltidning. Jag minns inte att det kom några läsarreaktioner, mer än från de kvinnliga lokalvårdarna som var djupt rörde över Zinas och mitt avsked vid Vaclávstatyn. Kanske trodde många att det hela var påhittat?

För att värja mig mot sådana påståenden höll jag i beredskap ett brev från den västtyske läraren W. Breitschädel som jag fått strax efter hemkomsten:

“Bäste Herr Persson! Tillåt mig detta förtroliga meningsutbyte. Var vi dock, om än inte på högre förhållningsorder, under loppet av två timmar blivit ödeskamrater. Vad som hände mig har ni redan erfarit från mina elever, vars väg Ni lyckligtvis korsade. Så har jag åtminstone er adress. Vid gränsen gick det mot all förmodan smidigt. Inte en enda väska behövde öppnas. Och hur gick det för Er?”

Följetongen gick i nio avsnitt och kom till sitt slut först någon gång på sommaren 1979. Då hade jag kommit in på andra, “finska”, spår och jobbade med det som skulle bli “Finlands sak var svår”. Det tjeckoslovakiska spåret skulle jag återkomma till vintern 1986-87, vilket tre år senare skulle resultera i boken “Kuppen i Prag”.

Politik har alltid många bottnar och kanske i synnerhet i Tjeckoslovakien. Mina upplevelser 1978 hade visat mig, som jag skrev i slutet av boken, att “den böhmiska verkligheten inte alltid är vad den i förstone ger sig ut för att vara”.

Det var tre saker i Prag som jag funnit egendomliga, hade jag avrapporterat till Kalle Hägglund:

  1. Varför var den tjeckiska kvinnan B som jag skulle träffa för skengifte okänd för Charta-77-folket?
  2. Varför ändrades planerna att se Pavel Kohouts pjäs den kväll då våningen drabbades av en polisrazzia?
  3. Och framför allt: om nu den tjeckoslovakiska polisen lade ner så stor möda på att förhöra den västtyske läraren, för att ta reda på vem han var, varför tog de inte också in mig till förhör?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.