Författaren Henrik Petersen försökte få in följande artikel – skriven 15 augusti 2023 – i flera tidskrifter, men utan framgång. Till slut hamnade den på hans Facebooksida. Nu publiceras den även här efter tips av Henry Söderström. Petersen gör en intressant jämförelse mellan Jugoslavien och Ukraina.

En amerikansk vän, professor i historia vid University of Arizona, sa en gång: Fredsrörelsen dog på båda sidor om Atlanten i och med Bosnienkriget. Identitetspolitikens logik gäller – det gäller att ha sina ståndpunkter på ”rätt” sida och det finns bara en ”rätt” sida, därför behövs ingen diplomati. Varje diskussion om fred fastnar i varianter på följande språkfigur: Är du för fred, då är du en vän av Vladimir Putin (namnet utbytbart med Slobodan Milosevic; Saddam Hussein; Muammar al-Gaddafi; Bashar al-Assad).

Det går att jämföra situationen i Bosnien med den i Ukraina, inte minst med tanke på hindrade fredsprocesser i båda fallen. Hur regeringen i Washington saboterade det fredsfördrag som skulle ha förhindrat att krig bröt ut i Bosnien. I Lissabon hade i februari 1992 ett fördrag godkänts av alla parter (muslimer, serber, kroater), medlat av EU-diplomater. Där någonstans sattes en snöboll i rullning. Internationell lag slutar gälla därför att vi anser oss ha en överordnad rätt (med oklar grund). 

Konflikten i Jugoslavien hade innan samtalen i Lissabon spätts på – till och med delvis orsakats – av EU. Minns att Jugoslavien var ett av länderna bakom Helsingforsavtalet: EU:s erkännande av Kroatien och Slovenien som självständiga stater var ett brott mot Helsingforsavtalet, oavsett vad vi i övrigt har för åsikt om saken. Historiska fakta, även bortsett från pappersbyråkrati, borde lockat till besinning: Om en region bryter sig loss från en suverän stat utbryter i regel krig. Om det med goda argument kan hävdas att regioner inom ett land bör ha utökad självständighet (i det här fallet delrepublikerna Kroatien och Slovenien i dåvarande Jugoslavien, som för övrigt aldrig förut varit självständiga länder; innan Jugoslavien bildades utgjorde de delar av det österrikisk-ungerska imperiet) måste det finnas mer ansvarsfulla metoder. Varför fanns den gången inga åtgärder som förhindrade krigen utan i stället bara sådana som förvärrade konflikten? 

Motiven från EU:s sida var inte så ädla som det kunde låta i vissa tongivande medier. Det handlade inte om demokrati vs autokrati – då heller. Före detta EU-parlamentariker har kunnat berätta om hur Otto von Habsburg drev en kampanj inom och kring parlamentet som gick ut på att Kroatien och Slovenien borde lösgöras från federationen Jugoslavien därför att de ”hör till oss”. Liknande propaganda trycktes i tyska tidningar, likt Josep Borells numera ökända bekännelse om hur han ser på Europa visavi resten av världen: kroaterna och slovenerna hörde till den europeiska Trädgården, medan serberna var barbarer och hörde till Djungeln. Tyskland, under ledning av utrikesminister Genscher, spelade en avgörande roll vid Jugoslaviens upplösning. Det krävdes utpressning för att få igenom saken (en omröstning skall ha genomförts där majoriteten av EU:s utrikesministrar tog ställning mot erkännandet av Kroatien och Slovenien, men Genscher tvingade igenom processen). Tyskarna ville utnyttja de nya politiska möjligheternas vindar till max i samband med landets återförening och återföra Kroatien och Slovenien till en tysk ekonomisk inflytelsesfär. 

Samtidigt talades Nato om som obsolet, Tyskland och Frankrike hade börjat diskutera ett europeiskt alternativ utan USA. George Bush d ä gillade inte tyskarnas plötsliga politiska offensiv, som ansågs vara på USA:s bekostnad. Bush argumenterade offentligt för att Jugoslavien inte borde brytas upp. Övergången från Bushs regim till Clintons var förstående och USA hade till en början ingen tydlig utrikespolitik i Jugoslavienfrågan. Men när fredsförhandlingarna om Bosnien, innan kriget brutit ut där, var långt gångna i Lissabon 1992, gick regeringen i Washington in, genom sin ambassadör i Belgrad Walter Zimmerman, och sa till de bosniska muslimernas ledare Izetbegovic: Det här fredsavtalet skall ni inte gå med på, vi är på er sida, vi stödjer er med allt vi kan, vi skall hjälpa er att vinna kriget.

De europeiska toppdiplomaternas såg sitt fredsarbete saboterat, Europas diplomatiska prestige fick sig en törn. Istället för fred följde ett extremt blodigt inbördeskrig, mycket på grund av ett stormaktsspel som för Washingtons del gick ut på att revitalisera Nato och förhindra att Tyskland och Frankrike (och Europa) fick för stor makt i den västliga sfären. Observera att det fredsavtal som kom till i amerikansk regi i Dayton 1995 var väldigt likt det som tagits fram i Lissabon tre år tidigare.

I Ukraina urartade saker med Maidan 2014, händelser som det ännu är kontroversiellt att kalla en ”kupp”. När historien skrivs kommer det inte gå att förbise forskning som den vid Ottawa University av Ivan Katchanovski om dödsskjutningarna på Maidan, eller vittnesmålen från den amerikanske diplomaten Jeffrey Sachs. I nio år har det faktum förträngts att den första ukrainska regeringen post-Maidan bestämdes av Victoria Nuland den 4 februari 2014 (det läckta telefonsamtalet mellan henne och USA:s dåvarande ambassadör i Ukraina, Geoffrey Pyatt, som i folkmun gett Nuland mellannamnet ”F the EU”), medan det som kallas Maidan-revolutionen ägde rum från och med den 22 februari. 

Efter Maidan gjorde Putin vad han hotade med 2008 efter Nato-mötet i Bukarest där Ukraina officiellt välkomnades som framtida Nato-medlem: Ryssland grabbade åt sig Krim, där det befarades att Nato i framtiden annars skulle bygga en flottbas. 

Inbördeskrig följde i Ukraina, mellan regeringen Kiev och regionerna i Öst/Syd. Mellan 2014–22 räknades 14.000 dödsoffer.

Oavsett vad vi anser om fredsavtalet Minsk II, som skulle avsluta det kriget: Eftersom avtalet gick genom FN:s säkerhetsråd, utgjorde Minsk II en del av internationell lag. 

Nyligen medgav Merkel och Hollande att det aldrig var det kollektiva Västs avsikt att implementera avtalet, det handlade istället om att vinna tid för att bygga upp Ukrainas armé. 

De här sakerna undergräver ”vår” politiska legitimitet i liknande situationer. Som när Victoria Nuland återvänder från Niger, där hon skall ha försökt övertala juntastyret att återgå till landets konstitution. Hur mycket tyngre hade det inte vägt politiskt om vi haft en bättre pjäs att komma med än Nuland? 

En elefant i rummet i rapporterna om kaoset i Sahel-regionen är för övrigt det som hände för ett dussin år sedan, vad det fick för politiska följder i den delen av världen, när en viss militär organisation som helst kallar sig försvarsallians bombade sönder Libyen.

Vittnesmålen blir fler om familjen Bidens ekonomiska korruption i Ukraina (lägg till det Nulands vittnesmål i kongressen om biolabben, med mera), men det finns en enkel fråga att ställa sig ur demokratisk synvinkel: Varför övergav Zelensky den fredspolitik med vilken han vann valet i Ukraina 2019? Det var en fredsplattform han gick till val på och som gav honom 73 procent av rösterna, en politik som överbryggade de tydliga blocken mellan Väst och Öst/Syd.

I fredsförhandlingarna i mars–april 2022 mellan Ukraina och Ryssland, medlade av Turkiet och Israel, var nyckelpunkten ukrainsk konstitutionell neutralitet. I likhet med när Walter Zimmerman torpederade fredsförhandlingarna i Lissabon 1992 flögs Boris Johnson för att meddela regeringen i Kiev: Det här fördraget kan vi inte gå med på och om ni går med på detta står ni ensamma: kriget måste fortgå, i gengäld får ni allt vi kan ge er, så att ni kan vinna det. 

Risken för ett nytt världskrig är överhängande men av någon anledning är folk mindre rädda för kärnvapenkrig, än för att prata om bakgrunden till kriget i Ukraina. 

När det är ett ofrånkomligt faktum att Ukraina förlorar kriget, med allt det lidande som det kostat befolkningen: Föreställ er en situation där Minsk II implementerats. Jag har också hört refereras till en opinionsundersökning i Ukraina om Nato-medlemskap från 2010, enligt uppgifter skall stödet för Nato-medlemskap i landet då ha varit runt 10 procent. Hur hade Ukraina sett ut utan den våldsamma Maidan-kuppen 2014?

Sprängningen av Nord Stream säger vad det här kriget egentligen rör sig om för de som besuttit makten att avsluta det men till varje pris velat att det skall fortgå. Mantrat ”demokrati vs autokrati” motsvarar verkligheten mycket sämre än ekonomen Michael Hudsons beskrivning: Det vi följer är den bittra kampen mellan oligarki i Väst och autokrati i Öst. 

Hur kan jag själv stå upp för demokratin? Till exempel genom att kräva transparens i demokratisk anda: Folk måste få veta vad som verkligen hänt/händer i kriget. Vi måste få veta sanningen även vad som hände med Nord Stream – där också Sverige spelar en roll. 

Det har tyvärr visat sig väldigt svårt att lyfta frågor om kriget och Nato i en svensk offentlighet. Jag beklagar att det är så, eftersom historiska exempel – som de jag just beskrivit – samt forskning som kartlagt olika krigsförlopp, lär oss att vi bör lyssna till kritiska röster eftersom det alltid visar sig pågå saker i bakgrunden som vi i efterhand önskar att vi hade ägnat uppmärksamhet. 

Enligt min mening måste vi bromsa upp och fråga oss vad vi har för alternativ, innan kriget eskalerar till ett fullskaligt världskrig – där också Sverige riskerar att bli indraget. Också om det skall till att vi drar fram kortet om Sveriges i modern tid klassiska inställning: Vad är bäst för Sverige? Det är en sak att ge upp flera hundra års neutralitet för en försvarsallians – en annan att ge upp flera hundra års neutralitet för att gå med i en militär allians som befinner sig i krig. 

Det är min mening att vi måste stå upp för fred och frihet – och för Sveriges framtida suveränitet och bibehållna neutralitet – innan det är för sent.

Föregående artikelRÄTTEN TILL ETT ANALOGT LIV
Nästa artikelIsrael, inte ’befriarna’, kommer att bestämma Syriens öde

12 KOMMENTARER

  1. Jag har en uppfattning om varför denna typ av text inte fungerar i Sverige. Henrik Petersen tillhör det slag av vänsterförfattare, som bryter upp från Sveriges konsensus, och gör många goda iakttagelser, men sedan går för långt åt andra hållet. Åt Diana Johnstone-hållet, skulle man kunna säga.

    Jag har alltid hållit på Helsingforsprincipen ”gränsändringar enbart genom överenskommelse”. Erkännandena af Slovenien och Kroatien var fel. Men Henrik P går för långt när han suddar ut att politiska idéer i Serbien och bland serber bidrog till katastrofen.

    En ”för övrigt”-bisats som Henrik P skrev är rena giftet: ”Kroatien och Slovenien i dåvarande Jugoslavien, som för övrigt aldrig förut varit självständiga länder”. Så skriver man inte om nationer!

    Ordet “nation” måste förklaras nuförtiden, så jag hänvisar till min FiB/K-text ”Vad betyder ordet nationell?”

  2. Problemet är att det finns inget motstånd längre i Sverige av den kalibern som hade behövts. Vem står upp mot EU idag? Vem står upp mot Nato? Vem står upp för USA?

    Har Vänsterpartiet en enda gång lyft någon kritik mot USA senaste 15-20 åren? Senast var väl runt 2000. Men sedan dess har ju kritik helt falnat. Dagens vänster med Dadgostar verkar närmast rädd för att yppa någon kritik mot USA interventioner, krig osv. Det är samma med Palestinafrågan, Vänsterpartiet vågar inte röra i frågan.

    Och vad har vi i media? Ingen där heller som tar upp dessa frågor som Henrik Peterson lyfter. Hur lyfter man dessa frågor på bred front med en befolkning som verkar helt ovilliga att ta en annan världsbild än den som de får i Expressen eller SVT? Börjar man argumentera i motsats till svensk medias bild av Ukraina blir man snabbt kallas rysstroll och liknande för det har svensken lärt sig att svara när de möter folk med en annan åsikt i Ukrainafrågan.

    Just nu läser jag att Sverige ska ge 300 miljoner till Rumänien.

    ”Regeringen överlåter 300 miljoner i stöd till Ukrainas och allierades luftförsvar” Helt vansinnig upprustning som bara gör att andra sidan, Ryssland, svarar med att eskalera på sin front. Men det finns inget parti i Sverige som ifrågasätter dessa dumheter längre, inga journalister. Det är det som är så farligt, istället är det just upprustning, vinklad rapportering och ren krigshets som pågår i Sverige, dygnet runt. Hela det här med krig har blivit rent ut sagt äckligt normaliserat.

    Vad gör det Sverige att gränser dras om i ett land (Ukraina) som man aldrig brytt sig om tidigare i synnerhet om folket som bor där vill det? Varför skulle det vara mer fruktansvärt än vad som kan komma skall – ett utökat storkrig?

    Just nu ändrar ju Israel öppet sina gränser. Då är det minsann inga burop eller kritik från länder som Sverige. Det visar ju att hela snacket om respekt för landsgränser, suveränitet inte är värt något och om Sverige inte drivs av några principer, vad är det då Sverige drivs av? Ja inte är något värt eller något att respektera.

  3. Jan Arvid!
    Varför denna typ av text inte fungerar i Sverige? Du hänvisar då till Petersens vårdslösa användning av nationsbegreppet (länder). Sedan länkar du till din egen text där du påtalar betydelsglidningarna hos samtida politikers bruk av dessa begrepp. Detta hänger inte ihop. Du säger mot dig själv.

  4. Angående kriget i Jugoslavien. Ur ett folkbildningsperspektiv – d v s inte för att ”vinna en debatt” – för att fylla eventuella luckor i händelseutvecklingen som resulterade i Jugoslavienkriget, finns några milstolpar att hålla koll på. Avslutningsvis jämförelse med Ukraina.

    Bakgrunden till Jugoslavienkriget

    A) Ottomanska rikets ockupation av Balkan under flera hundra år där slaver tvångskonverterade eller fick utstå massakrer, etnisk resning och tortyr. Framförallt serber som stod upp mot förtrycket och inte ville konvertera till Islam, vilket Bosniaker gjorde.
    B) Under första världskriget stred serber mot Ottomanska riket, imperialistiska Tyskland och Österrike-Ungern (då Ottomanska riket genomförde Seyfo, folkmordet på den kristna minoriteten där 1 miljon människor mördades).
    C) Därefter under andra världskriget genomförde Ustašaregimen ultranationalistiska fascister som styrde i Kroatien, ”förintelsen” ett brutalt folkmord på serber. United States Holocaust memorial museum anger att antalet serbiska offer i Jasenovac uppgår till så många som 700.000. Nazisterna i Hitlertyskland var allierade med så väl kroater som bosniaker och albaner vilket resulterade i att de första icke-tyska Waffen-SS-divisionerna skapades i Jugoslavien.

    Serber har varit utsatta för försök till systematisk utrotning genom folkmord och etnisk rensning i flera århundraden och har levt under ständig rädsla för när det ska hända igen. Händelseutvecklingen i Jugoslavienkriget har alltför ofta varit långt ifrån en ärlig bild av sanningen. Därför länkar jag till en norsk dokumentär som lyfts fram som objektiv.

    Det framgår att Bosnien och Serbien ville ha en fredlig uppgörelse om territorium d v s dela upp byar mellan sig. Men Bill Clinton ville inte ha fredliga uppgörelser i Jugoslavien. Utan tillsammans med bosniska politikern Alija Izetbegovic planerade Clinton för hur USA skulle kunna inleda Natobombningar. Vapen smugglades in i Srebrenica i den demilitariserade zonen som upprätthölls av FN. Enligt f d CIA-analytikern och säkerhetsexperten John R. Schindler skedde vapenleveranserna genom ”the black flights” då Nato och de facto USA hade kontroll över luftrummet, vilket resulterade i serbiska styrkors motreaktion.

    Srebrenica styrdes då av bosniern Naser Oric vars släktingar var medlemmar i Ustaša – som genomförde folkmordet på serber under andra världskriget. Izetbegovic gav order att attackera den serbiska byn Visnjica där Oric var med och mördade många serber. Dessförinnan har det i området också varit bosniska massakrer på civila serber. De bosnier som motsatte sig Oric blev misshandlade eller mördade. Serbiskt hat mot bosnier hade byggts upp under lång tid och serbiska styrkor gick in för att hämnas. Därefter uppstod sammandrabbningar mellan serbiska styrkor och militanta bosniska grupperingar som motsatte sig övertagande av Srebrenica.

    Före detta bosniska polischefen i Srebrenica Hakija Meholjic, som hade dialog med Izetbegovic, säger att allt var uppgjort med Clinton. USA var medvetna om att vapen skulle smugglas in i FN-zonen, Izetbegovic beordrade Oric att genomföra massaker i serbiska byar runt Srebrenica och därefter lämnade Oric i en helikopter. De förväntade sig en hämndaktion från serbiska styrkor eller att sammandrabbningar med bosniska miliser skulle bryta ut. Före detta polischefen Hakija Meholjic säger att Izetbegovic är en dålig man och svek hela Srebrenica.

    Bakgrunden liknar den i Ukraina eftersom det i östra Ukraina till stor del levde en majoritet av ryssar som under lång tid blev utsatta för lågintensiva massakrer och förtryck i ett inbördeskrigsliknande tillstånd. På samma sätt fanns många serbiska byar i Bosnien där serber mördades. I båda fallen fanns kopplingar till fascistiska och nazistiska rörelser – bosniska styrkor med historiska kopplingar till Ustaša och ukrainska fallet var det Azovbataljonen. På samma sätt som Clinton inte ville ha fred i Bosnienkriget, ville inte Biden ha fred i Ukraina. Båda aktivt motverkade fredslösningar. Istället skulle USA och Nato få kontroll. Faktum är att Biden var en av de mest aggressiva pro-war-politikern under 90-talet där han därefter krävde Nato-bombningar över Belgrad i Serbien – vilket till och med Carl Bildt ansåg var fel.

  5. Matts M!
    Ordet ”nation” är en bisak. Huvudsaken står i början: Henrik P går för långt i att helt frikänna serbisk nationalism från ansvar och skriva historien som om allting berodde på utländsk inblandning.

  6. Om jag uppfattar Jan Arvid Götesson rätt så är skillnaden mellan formalia och nationen viktiga. Att Kroatien och Slovenien inte varit självständiga länder har ingen giltighet eftersom det handlar om nationella frågor. Storserbiska hållningar kan inte suddas bort ur bilden genom enbart hänvisning till yttre påtryckningar. Kroatiens och Sloveniens strävande var inte ogiltiga även om det var felaktigt att ge efter för dem. Vi kan se vissa inslag upprepar sig i Ukraina med storryska hållningar och Västs ekonomiska och militära expansion.

    Jan Arvid Götesson hänvisar till sin artikel i FiB/Kulturfront om det nationella. Där tar han upp Nordslesvig som en nationell fråga. Den löstes genom en folkomröstning som gjorde att lokalbefolkningen fick sin vilja igenom och landsdelen tillföll Danmark medan mellersta Slesvig på samma sätt tillföll Tyskland. På Åland fick däremot lokalbefolkningen inte sin vilja igenom utan Finlands territoriella integritet sågs som viktigast av det internationella samfundet. I alla tre fallen gavs språkliga och politiska minoritetsrättigheter en stark ställning.

    Idag radar sig en lång rad liknande konflikter upp sig medan det verkar vara svårare än någonsin att komma fram till lösningar. I Sveriges strävan efter ekonomiska expansion in i f d Sovjetstaterna och på andra håll för att skapa bensinmackar med atomvapen som i Ryssland eller utan som i Sydsudan eller bara sko sig på korruption så används ett flexibelt förhållande till när nationella frågor ska vara viktiga och inte.

    Den rysktalande befolkningen i Estland och Lettland gavs löften om medborgarskap om de stödde självständighetsrörelsen. När väl självständigheten var vunnen gällde det att bryta löftet. Nationella krafter menade att många rysktalande måste utestängas från rösträtten. USA och EU såg det dock som rimligt att alla invånare blev medborgare. Men inte Sverige. En svensk diplomat hittade en lämplig expert som menade att garanterade mänskliga rättigheter kunde räcka, och så blev det. Fortfarande saknar många rysktalande rösträtt i de två länderna. Till nytta för att underblåsa etniska konflikter och överskugga ekonomiska konflikterna där de ofta rysktalande industriarbetarna haft andra intressen än den medelklass de svenska bankerna hade nytta av i sin expansion österut medan de ivrigt tvättade korrupta pengar från Centralasien och svenska politiker utpekade dessa länder som korrupta utan att se sig själva i spegeln.

    Hyckleriet började i hög grad med erkännandet av Kroatien och Slovenien 1991 som Henrik Petersen lyfter fram. Här bröt Sverige med tidigare principer om att enbart erkänna ett land om det hade kontroll över sitt territorium och även mot att lägga vikt vid minoritetsrättigheter. Sedan dess radar självmotsägelserna i svensk och Västs utrikespolitik upp sig. Glenn Diesen tar upp godtycket i Västs förhållningssätt där två princper ställs bredvid varandra för att sedan fritt välja vilken av principerna som för dagen anses skola gälla, territoriella integritet eller självstyre.

    Vägen ut för Henrik Petersen är att stå upp för vad som är bäst för Sverige. Diesen pekar på att stater inte ska lägga sig i varandras inre angelägenheter.

    Frågan är om det inte är ett annat begrepp för ordet folk än det etniska Jan Arvid Götesson lyfter fram som kan behövas. SAOB beskriver folk i ordet folkrörelse som en rörelse bland folkets breda lager. Även om stater inte bör lägga sig i andras inre angelägenheter kan och bör folkrörelser göra det. Om folkrörelserna i hög grad förlorat sin självständighet, professionaliserats och blivit till bidragsstyrda NGO:s kan det snarare bli ett effektivt förtäckt statlige medel för att påverka andra länders inre angelägenheter. Men när ryske politiske fången Boris Kagarlitskij och sociala rörelsen i Ukraina tar upp klimatfrågan och vikten av att göra upp med kapitalägarna i både Öst och Väst och stå upp mot Ryssland krig mot Ukraina kan det ses som betydelselösa små grupperingars önskningar.

    Men är det inte i ett folkligt samarbete Öst-Väst, Syd-Nord som vi måste komma borton statliga och etniska lösningar vid vad, som kan göras?

  7. När Tord Björk lägger ner arbete på genomtänkta synpunkter lockas jag att svara lika utförligt. Men jag begränsar mig till detta: självfallet skulle vi vilja gå bortom Johann Gottfried von Herders uppfattning av ”folk”/”nation” och bortom Ernest Renans uppfattning av ”folk”/”nation”. Det bästa vore om ”folkets breda lager” kunde ordna rimliga förhållanden i alla suveräna stater genom samarbete över statsgränser.

    Andres Küng sade till mig i ett samtal 1982 att han inte hade något emot invandring, och att han inte var så oroad av de rysktalandes ökande antal i Estland och Lettland. En est ”blir ju inte mindre est för att ryssar har invandrat”. Tyvärr är vi inte framme vid målet, att ”folkets breda lager” kan göra sig immuna mot att låta sig styras och splittras och användas som verktyg. Ej heller är vi framme vid idealet, att alla invånare i en stat verkar för den statens bästa. Även om rysktalande personer i Estland är hyggliga människor, så är de eller deras föräldrar oftast inflyttade som ockupanter. Det är verklighetsfrånvänt att ”alla invånare” i Estland och Lettland skulle ha blivit medborgare efter 1991.

  8. Intressanta resonemang Tord B, väldigt tankeväckande. Min uppfattning är att högern har tagit patent på att definiera folket utifrån etnicitet genom konceptet högerpopulism, vilket jag skrev om nyligen.

    Har du läst artikeln? Skulle vara intressant med din kommentar på den.

    Om progressiva tar tillbaka problemformuleringsprivilegiet med ”folkrörelsepopulism” behöver ideal och ideologi vara centralt. Medan partiers strategier idag kretsar kring triangulering, riskminimering och opportunism borde folkrörelsepopulism kretsa kring ideal och ideologi. Det innebär exempelvis att stå upp för en konstruktiv fredspolitik vilket ofta kräver en genomgående analys av bakomliggande orsaker. Det verkar partier idag totalt ointresserade av, utan fokuserar på budskap som är lätta att förstå och som går igenom bruset samt anpassar sig till trender – som ofta styrs av överstatliga organisationer som EU, Nato, NGO:er.

    Folkrörelsens främsta uppgift borde därmed vara folkbildning d v s ta sig tiden att förklara bakomliggande orsaker och i fallet Ukraina, utgå ifrån varför det blev krig (framförallt Nato-expansionen) och vad som är lösningen? Mer krig leder till mer krig, men EU och Nato förespråkar mer krig. Det är linjen som alltså Sverige följer nu. Därför måste folkrörelsen belysa imperialismen som är maskerad bakom fina ord som demokrati, frihet och att värna ukrainarnas rättigheter. Bryr sig partierna verkligen om att en hel ukrainsk och rysk arbetarklass under flera år har offrats som kanonmat?

    Håller med dig om att svensk folkrörelse ska ha kontakt och utbyte över nationsgränser. Utmaningen är att ha samma utgångspunkt gällande vad som är problemet. För att konkretisera menar jag att Ryssland skulle bli betydligt mer ”öppet” och demokratiskt om hotet från Nato inte var så intensivt. Nu får ukrainare och ryssar se krigsindustrin blomstra medan välfärden skärs ner. Samma situation sker i Sverige. Men istället för en höger-vänster-konflikt står progressiva och förespråkar att kriget ska förlängas. I USA pratar högerpopulistiska rörelsen om triljoner i statsskuld p g a amerikanska krig. De skyller krigen på demokraterna vilket är helt rätt. Men ingen pratar så högt om att privata krigsindustriella aktörer tjänat massvis på just kriget. En vänsterpopulistisk rörelse borde prata om vem som tjänar på krigen. Det är också en höger-vänster konflikt.

    Jag skulle vilja påstå att folkrörelsernas gemensamma nämnare är konstruktiva fredslösningar och fokus på höger-vänsterkonflikter. Mot den bakgrunden är Jugoslavien ett väldigt bra exempel d v s då som nu är Nato den imperialistfaktor som satt käppar i fredshjulen.

  9. På tal om vad som var upphovet till Jugoslaviens sammanbrott. Ett intressant ämne som belyser hur en historiebild kan förändras genom politiska och andra makters intressen med deras möjligheter att påverka opinionsbildning i för dem önskvärd riktning.

    Bilden av det forna Jugoslavien efter andra världskriget framställdes inte sällan som ett intressant politiskt och socialt alternativ i en frihetlig anda, ställd jämförelsevis mot övriga Öststatsländer där Sovjets inflytande styrde deras politiska vägval. Den sammanhållande länken i detta Jugoslavien var den inte helt obekante, landets ledande person Tito, som utgjorde en mycket viktig sammanhållande länk. I min värld var detta den allmänna uppfattningen, åtminstone bland ”Svensken på gatan”. Minns även bland mina arbetskamrater, som då kunde komma från olika landsdelar i detta forna Jugoslaven, att där fanns som jag upplevde ingen öppen rivalitet. Så även i min Stad Helsingborg förekom ett aktivt och samlande föreningsliv under namnet Jugo, liksom på andra platser i vårt avlånga Land.

    Men så hände något som gick på djupet när nationalistiska strömningar underblåstes med eskalerande kraft och rörde upp sår från historiska skeenden, där krig påverkar oss människor till rädda varelser och då förhållandevis i nära tid med minnen som fanns från andra världskrigets blodiga inbördeskrig.

    En film att rekommendera med beröringspunkter till ämnet är ”Once Brothers”. Den handlar om två framgångsrika basketspelare som bildade mycket goda vänskapsband mellan sig under deras gemensamma tid i det Jugoslaviska landslaget, vänskapsband som kom att påverkas negativt när inbördeskriget bröt ut 1992, beroende på deras hemvist från Kroatien respektive Serbien. En mycket gripande historia om vad krig gör med oss människor där en läkningsprocess kan ta generationer i ett tidsperspektiv att komma över.

    För övrigt en bok att rekommendera som försöker förklara bakgrunden till Jugoslaviens sammanbrott är IRRVÄG TILL KOSOVO av Peter Govan.

  10. Jugoslavien hade enorma ekonomiska skillnader främst mellan nord och syd. Den rikaste delen, det välmående Slovenien hade 10x eller 1000 procent bättre ekonomi än det fattiga Kosovo. I Sverige har jag sett att störst skillnad är att Stockholm har 20 procent bättre ekonomi än Gotland, vilket verkar ligga inom det acceptablas gräns.

  11. En folkrörelse kan definieras som en rörelse i folkets breda lager för att samtidigt försöka förändra samhället och leva som man lär. Folkrörelsepopulism kan kanske ses som ett sätt att formulera något av detta. Men inte som Mario Bergbäck definierar det. En rörelse är inte främst ideal och ideologi. Den handlar också om praktik, att förändra samhället här och nu.

    Det innebär också att en folkrörelses främsta uppgift inte är folkbildning. För att bli levande måste folkbildning vara sammanbunden med kollektiv förändring, något som var länge allmänt erkänt i Sverige. Demokratiutredningen 1999 kan ses som en brytpunkt. Här förklarade folkbildningens egna sakkunniga att det gällde att bygga vidare på folkbildningens framgångar när folkrörelserna gick bakåt. Nu skulle därför identitetsskapande bli centralt, inte kollektiv samhällsförändring.

    Idag handlar det om att omvandla folkbildning till ett angiverisystem. De som söker ta upp frågan om odemokratisk överföring av resurser med militära, ekonomiska och andra medel från periferi till centrum, så att inrikespolitiskt demokratiska stater kan fortsätta plundra, svälta ut och förgifta för att behålla sin makt, ska stigmatiseras som odemokratiska och förbjudna att samarbeta med. Detta enligt kriterier som förbereddes av de rödgröna som demokrativillkor för att erhålla offentliga bidrag.

    Det krävs mer än att peka på självmotsägelser i utrikespolitiken för att bryta med den förlamning som uppstått. Utplundringen av den biologiska mångfald och det hydrologiska förlopp som kan hålla vår planet på en temperatur som ger goda möjligheter för mänskligt liv i samlevnad med andra varelser måste motverkas både i vårt eget land och internationellt. Utsläppen av fossilgaser från den rådande typen av industriell utveckling likaså.

    Då krävs mer än att utgår från ”folk” i motsättning till eliten, eller att det är just Nato som utgör hotet och begränsa sig till säkerhetspolitiska frågor. Det blir lika viktigt att knyta an till Ryssland och Ukrainas ekobyrörelser och Ukrainas små- och medelstora bönders intressen av att inte inordnas varken under västliga agroindustrins eller ryska oligarkers intressen.

    De kan synas som ett utopiskt program att utgå från att landsbygden och staden har skilda materiella intressen och måste finna varandra snarare än att buntas in i ett monolitiskt begrepp folket eller en liberal modell för att skapa väljarmajoritet där de materiella förutsättningarna osynliggörs. Eller som Jan Erik Götesson uttrycker saken ”Tyvärr är vi inte framme vid målet, att ”folkets breda lager” kan göra sig immuna mot att låta sig styras och splittras och användas som verktyg.”

    Men har vi något alternativ?

  12. Intressant perspektiv Tord Björk!
    Definitioner finns det många och säkert lika många olika uppfattningar av hur förändring kan ske på bästa sätt. När jag formulerade konceptet Folkrörelsepopulism såg jag ”förändring” ur ett retrofuturistiskt perspektiv d v s försöker sammanbinda svenska klassiska progressiva ideal, organisationsformer med dagsaktuella politiska frågor. Även överbrygga passiviteten bland progressiva politiska partier och få en starkare anknytning till svenska folkets behov och intressen.

    Tror du har missförstått min analys så jag ska förtydliga. Politiska partier använder idag ofta strategier som bygger på opportunism, riskminimering och triangulering d v s ideologi och ideal är väldigt frånvarande. Framförallt i ett kapitalistiskt system där trenden och utvecklingen rör sig högerut. Partier har sällan tid eller resurser att ägna sig åt folkbildning eller analysera bakomliggande orsaker. I bästa fall köper de in sånt från PR-byråer och tankesmedjor d v s policyprofessionella.

    Därför är det inom Folkrörelsepopulismen grundläggande att inom ramen för föreningar och organisationer fokusera på att behålla folkbildningen som kretsar kring ideologi och ideal. Med utgångspunkt i det analysera bakomliggande orsaker ex Ukrainakriget. I snart två år har jag delat med mig av utvecklingen med hjälp av amerikanska och europeiska tankesmedjor och liknande för att visa på vad som faktiskt händer i verkligheten. I USA börjar de nå konsensus om konsolidering, Natoexpansionens problem, begränsningar och en ny roll på den internationella arenan. Väldigt få har lyft det i Sverige men lindelof.nu har varit Sverigeledande att komma närmare sanningen och ge perspektiv på bakomliggande orsaker till bl a Ukrainakriget. Samma sak borde ske i folkrörelser d v s arbetarrörelsen, miljörörelsen, fredsrörelsen o s v i verkligheten på möten eller liknande.

    Konkret menar jag att Folkrörelsepopulism måste bygga på ideologi och ideal, vilket ligger till grund för folkbildning och knyta an det till samhällsproblem. Därefter är ju frågan hur folkrörelser skapar en populistisk politik som kritiserar eliten och oligarkerna. Förutom demonstrationer, debattinlägg m m handlar det om konkret beslutsfattande och där har jag varit politiskt aktiv, i miljöpartiet, kommer engagera mig igen i framtiden. Vi lever i en representativ demokrati och utan politiker som trycker på knappen är folkrörelser bara en symbolisk handling.

    Vad jag kan lägga till är att fredspolitik och fred i Ukraina kommer ligga till grund för att ekobyar och bönder samt folket kan bygga upp demokrati, samhället och bli autonoma. Ju mer krig desto mer förstörelse och desto mer kommer amerikanska företag köpa och bygga upp landet d v s få mer kontroll. Svenskar är absolut inte redo att dö i något krig vilket även framkom i Svenska Dagbladets nyårskrönika där uppmaningen var ”ingen vill offra sig i krig, skärp till er politiker”. Säkerhets- och utrikespolitik blir avgörande eftersom det paralyserar hela samhället och genererar destruktiv politik.

    Hur mycket kunde inte politiker satsat på ekobyar eller något annat om de inte behövt lägga miljarder på krigsutgifter? Då måste ju vänsterpopulismen belysa problemen d v s Nato och krigsindustrin som oligarkerna tjänar på. Inte tjänar du jag och svenska folket på krig?

    Oavsett om det är ryska, svenska eller amerikanska oligarker står de i bjärt kontrast till folken. Det är folken som måste visa solidaritet med varandra, inte splittras baserat på etnicitet. Inte heller blir folket enat om Nato inte ses som ett hot utan som en Trygg Hansa försäkring som ska ”skydda folket” vilket är långt ifrån verkligheten. Det är en fördumning av debatten.

    Historien upprepar sig och återkommer med samma cykler. Palme stod upp för fred, idag gör inte Andersson det. Krig leder till mer krig och folket får betala priset med sämre välfärd, sämre levnadsstandard, i värsta fall dö för imperialistiska intressen. Nu ska Sverige helt plötsligt överge sin unika fredskultur och klassiska ideal. En överväldigande majoritet kommer inte överge sin fredskultur, kommer aldrig acceptera marknadsskolans fria vinstuttag eller acceptera att vår luft eller natur förstörs, eller acceptera överdrivet stor ojämlikhet. Därför borde det vara Folkrörelsepopulismens uppgift att sätta igång förändringen.

    Är du redo att vara en del av förändringen?

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.