SKAPANDET AV NORTH Atlantic Treaty Organization (Nato) och återupprustningen av Tyskland bekräftade att för Förenta Staterna var kriget i Europa inte helt avslutat. Det är det fortfarande inte.
Det fortsätter och fortsätter. ”Kriget som skulle avsluta alla krig” från 1914–1918 ledde fram till kriget 1939–1945, känt som andra världskriget. Och det har heller aldrig avslutats, huvudsakligen för att det för Washington var det goda kriget, kriget som skapade Det Amerikanska Århundradet, varför inte också Det Amerikanska Årtusendet.
Konflikten i Ukraina kan vara gnistan som startar vad vi redan kallar tredje världskriget. Men detta är inte ett nytt krig. Det är samma gamla krig, en förlängning av vad vi kallar andra världskriget, som inte var samma sorts krig för alla som deltog i det. Det ryska kriget och det amerikanska kriget var varandra mycket olika.
Rysslands andra världskrig
För ryssarna var kriget en upplevelse av enormt lidande, sorg och förstörelse. Den nazistiska invasionen av Sovjetunionen var fullständigt hänsynslös, driven av en rasistisk ideologi av förakt för slaverna och hat mot ”de judiska bolsjevikerna”. Uppskattningsvis 27 miljoner dog, omkring två tredjedelar av dem civila. Trots överväldigande förluster och lidande lyckades Röda armén vända den nazistiska flodvågen av erövringar som hade lamslagit större delen av Europa.
Denna gigantiska kamp, för att driva ut de tyska inkräktarna från sin jord, är för ryssarna känd som det stora patriotiska kriget som gav näring åt en nationell stolthet som utgjorde en tröst för folket för allt de gått igenom. Men trots stoltheten över segern inspirerade krigets skräck till en genuin längtan efter fred.
Amerikas andra världskrig
Amerikas andra världskrig (liksom första världskriget) utspelade sig någon annan stans. Vilket är en stor skillnad. Kriget möjliggjorde för Förenta staterna att framträda som världens rikaste och mest kraftfulla nation. Amerikaner lärde sig att aldrig kompromissa, att aldrig förhindra krig (”München”) eller avsluta ett (”unconditional surrender” var det amerikanska sättet). Rättfärdig oförsonlighet var Guds attityd i hans kamp mot Ondskan.
Krigsekonomin förde USA ut ur depressionen. Militär keynesianism framträdde som nyckeln till välstånd. Det militär-industriella komplexet föddes. För att kunna fortsätta att ge Pentagonkontrakt till varje valkrets i kongressen och garanterade vinster till alla investerare på Wall Street behövdes en ny fiende. Det kommunistiska hotet – samma hot som hade bidragit till att skapa fascismen – var lösningen.
Det kalla kriget: Fortsättningen på andra världskriget
Kort sagt. Efter 1945 var andra världskriget över för Rysslands vidkommande. Men det gällde inte för USA. För ledarna i Washington var vad vi benämner kalla kriget dess frivilliga fortsättning. Det förevigades av teorin att Rysslands defensiva ”järnridå” utgjorde ett militärt hot mot resten av Europa.
Efter kriget var Stalins målsättning att förhindra att en liknande invasion någonsin skulle inträffa igen. I motsats till västsidans tolkningar av situationen var Moskvas fortsatta kontroll av de länder de ockuperat på sin väg mot segern i Berlin, inte inspirerat så mycket av kommunistisk ideologi som av beslutet att skapa en buffertzon som ett hinder mot nya invasioner från väster.
Stalin respekterade de gränslinjer som dragits upp vid Jalta-konferensen och avstod från att hjälpa de grekiska kommunisterna i deras kamp på liv och död. Moskva varnade ledarna för de stora europeiska kommunistpartierna för att försöka sig på revolutioner och uppmanade dem att följa reglerna för borgerliga demokratier. Sovjets ockupation kunde vara brutal men var endast defensiv. Sovjets sponsorskap för fredsrörelser var helt äkta.
Skapandet av North Atlantic Treaty Organization (Nato) och återupprustningen av Tyskland bekräftade att för USA:s del var kriget i Europa inte helt över. Den nonchalanta amerikanska ”denazifieringen” av den amerikanska sektorn i det ockuperade Europa åtföljdes av en organiserad ”brain drain” av tyskar som kunde vara användbara i USA:s återupprustning och spionage. (Från Wernher von Braun till Reinhard Gehlen).
Amerikas ideologiska seger
Under hela kalla kriget använde USA teknisk utveckling och industri för att bygga upp en gigantisk arsenal av dödliga vapen som vållade förödelse utan att leda till seger i vare sig Korea eller Vietnam. Men militära förluster utgjorde inget hinder för USA:s ideologiska seger.
Den största framgången för amerikansk imperialism har utgjorts av spridningen av dess självförhärligande ideologi till främst Europa. Den amerikanska underhållningsindustrins dominans har spritt dess speciella blandning av självöverseende och moralisk dualism över hela världen, särskilt bland ungdomen. Hollywood har övertygat västvärlden om att andra världskriget vanns främst av amerikanska styrkor och deras allierade vid invasionen i Normandie.
Amerika sålde sig själv som Guds slutliga kraft liksom det enda roliga platsen att leva på. Ryssar var trista och olycksbådande.
I själva Sovjetunionen var många människor inte immuna mot attraktionen av det amerikanska självförhärligandet. Några trodde till och med att det kalla kriget berodde på ett stort missförstånd. Och att om vi var snälla och trevliga skulle västsidan också vara det. Mikhail Gorbatjov var mottaglig för denna typ av optimism.
Jack Matlock, tidigare amerikansk ambassadör i Moskva, påminner sig att en önskan att frigöra sig från den uppfattade bördan av Sovjetunionen var vitt spridd bland den ryska eliten på 1980-talet. Det var ledarskapet snarare än massan som utförde självdestruktionen av Sovjetunionen. Som efterlämnade staten Ryssland med sina atomvapen och rätten till veto i FN:s säkerhetsråd i händerna på den alkoholindränkte presidenten Boris Jeltsin – med ett överväldigande inflytande från USA under 1990-talet.
Det nya Nato
Rysslands modernisering under de senaste tre århundradena har utmärkts av en motsättning mellan ”västerlänningar” – som ser Rysslands utveckling som ett efterliknande av det mer avancerade väst – och ”slavofiler” som menar att nationens materiella eftersläpning kompenseras av en sorts andlig överlägsenhet. Kanske byggd på den enkla demokratin i den traditionella byn.
Marxism var i Ryssland ett begrepp för västernalisering. Officiell marxism suddade inte ut den beundran som fanns för den ”kapitalistiska” västvärlden och speciellt för Amerika. Gorbatjov drömde om ”vårt gemensamma europeiska hem” som skulle vara ett slags socialdemokrati. Ryssland önskade bara att få bli en del av västvärlden.
Vad som sedan hände visade bara att hela det ”kommunistiska hotet”, som rättfärdigade det kalla kriget, var falskt. En ursäkt. En uppdiktad historia skapad för att vidmakthålla militär keynesianism och Amerikas speciella krig för att upprätthålla sin egen ekonomiska och ideologiska hegemoni.
Det fanns inte längre något Sovjetunionen. Det fanns ingen sovjetisk kommunism. Det fanns inget Sovjetblock och ingen Warszavapakt. Nato hade inte längre någon anledning att existera.
Men år 1999 firade Nato sitt 50-årsjubileum med att bomba Jugoslavien och därigenom förvandla sig själv från en defensiv till en offensiv allians. Jugoslavien hade varit alliansfritt och varken tillhört Nato eller Warszavapakten. Man hotade inte något annat land. Nato kränkte internationell lag då de angrep utan vare sig auktorisation från FN:s säkerhetsråd eller handlade i självförsvar.
Samtidigt välkomnade Nato Polen, Ungern och Tjeckien som nya medlemmar. Och bröt därigenom mot de oskrivna, men ofta avgivna diplomatiska löftena till ryska ledare. Fem år senare, år 2004, anslöts Rumänien, Bulgarien, Slovakien, Slovenien och de baltiska staterna till Nato. Samtidigt hade Nato-medlemmar dragits in i Afghanistankriget. Den första och enda gången Nato försvarade en av sina egna medlemmar. Nämligen USA.
Att förstå Putin – eller inte
Under tiden hade Jeltsin valt Vladimir Putin till sin efterträdare. Det är ingen tvekan om att det delvis berodde på att han som tidigare KGB-officer i Östtyskland hade en viss kunskap om och förståelse för västmakterna. Putin drog Ryssland ut ur den förödelse som orsakats av Jeltsins acceptans av den USA-designade ekonomiska chockterapin.
Putin satte stopp för de mest förödande tjuvtricken och drog på sig vreden från de fördrivna oligarker som använde sina problem med rättvisan för att övertyga västsidan om att de var offer för förföljelse (exempelvis den löjliga Magnitsky Act som antogs av USA:s kongress år 2012).
Den 11 februari 2007 reste den ryske västerlänningen Putin till centrumet för västlig makt, säkerhetskonferensen i München, och bad om att få bli förstådd av västsidan. Detta steg är lätt att förstå om man bara vill det. Putin utmanade den ”unipolära världen”, inrättad av Förenta staterna, och uttryckte Rysslands intresse av att ”interagera med ansvariga partners med vilka vi kan arbeta samman för att skapa en rättvis och demokratisk världsordning som skulle säkerställa trygghet och välstånd inte bara för ett utvalt fåtal utan för alla”.
Reaktionen från ledande västliga partners var indignation, avståndstagande och en 15-årig mediekampanj som utmålade Putin som ett slags demoniskt kreatur.
Förvisso, sedan detta tal har det inte funnits några gränser för västliga mediers förolämpningar riktade mot Putin och Ryssland. Och i denna hånfulla behandling ser vi två olika versioner av andra världskriget. År 2014 samlades västliga ledare i Normandie för att högtidlighålla 70-årsdagen av D-day, landstigningen av amerikanska och brittiska trupper.
Faktum är att landstigningen hamnade i svårigheter fastän de tyska trupperna huvudsakligen var koncentrerade till östfronten där de höll på att förlora kriget mot Röda armén. Ryssland inledde därför en speciell operation med avsikt att dra bort tyska trupper från fronten i Normandie. Trots detta förmådde inte de allierade styrkorna att nå Berlin före Röda armén.
Dock, tack vare Hollywood, tror många i västvärlden att D-dagen var den avgörande operationen under andra världskriget. För att hedra jubileet var såväl Putin som Angela Merkel närvarande i Normandie.
Nästkommande år var världens ledare inbjudna till att bevista en jätteparad i Moskva för att fira sjuttioårsdagen av andra världskrigets slut. Ledarna för Förenta staterna, Storbritannien och Tyskland valde att inte närvara.
Detta överensstämmer med en ändlös serie av gester och förakt för Ryssland och dess avgörande bidrag till segern över Nazityskland. Där Ryssland förstörde 80 procent av tyska Wehrmacht. Den 19 september år 2019 antog Europaparlamentet en resolution om ”the importance of European remembrance for the future of Europe” som anklagade Sovjetunionen och Tyskland för att ha startat andra världskriget.
Vladimir Putin besvarade denna ogrundade skymf i en lång artikel ”The Lessons of World War II” som publicerades på engelska i The National Interest vid 75-årsminnet av krigsslutet. Putin gjorde en noggrann analys av orsakerna till kriget och dess djupgående påverkan på livet för de människor som var fångade i den mördande 872 dagar långa belägringen av Leningrad (nu Sankt Petersburg) som också drabbade hans egna föräldrar vars tvåårige son var en av de 800.000 som omkom.
Helt tydligt var Putin djupt förolämpad av denna ständigt pågående vägran från västsidan att förstå vad kriget i Ryssland innebar. ”Vanhelgande och förolämpande av minnet är grymt” skrev Putin. ”Grymheten kan vara avsiktlig, hycklande och ganska mycket överlagd som när deklarationer som uppmärksammar 75-årsjubileet av slutet på andra världskriget nämner alla deltagare i anti-Hitler koalitionen förutom Sovjetunionen”.
Och under hela denna tid fortsatte Nato att expandera österut. Mer och mer utpekades Ryssland som mål vid dessa krigsövningar till lands och sjöss nära landets gränser.
USA.s beslagtagande av Ukraina
Omringningen av Ryssland tog ett kvalitativt språng framåt med USA:s beslagtagande av Ukraina år 2014. Västmedia beskrev denna komplexa händelse som ett folkligt uppror, men folkliga uppror kan tas över av krafter med egna mål vilket var fallet denna gång. En dag efter att han hade kommit överens med europeiska ledare om att tidigarelägga ett nyval störtades den valde presidenten Viktor Janukovytj med våld.
Miljarder USA-dollar och dödsskjutningar utförda av militanta högerextremister tvingade fram en regimändring öppet styrd av US Assistant Secretary of State Viktoria Nuland (”Fuck the EU”) som skapade ett ledarskap i Kiev huvudsakligen utvalt av Washington och ivrigt att gå med i Nato.
Vid årets slut var regeringen i Ukraina i huvudsak i händerna på av USA godkända utlänningar. Den nye finansministern var en amerikansk medborgare av ukrainskt ursprung, Natalia Jaresko, som hade arbetat för State Department innan hon övergick till privata företag. Finansministern, som kom från Litauen, var Aivaras Arbomavitchous, en före detta basketbollspelare. Hälsoministeriet styrdes av Sandro Kvitachvili, tidigare hälso- och arbetsminister i Georgien.
Senare skulle den vanärade förre georgiske presidenten Mikheil Saakashvili kallas in för att ta hand om den problemfyllda hamnen i Odessa. Och vicepresidenten Joe Biden var direkt inblandad i ommöbleringen av Kievs regering när hans son Hunter Biden fick en lönsam tjänst inom det ukrainska företaget Barisma.
Den starkt antiryska hållningen hos denna regering orsakade motstånd i de sydöstra delarna av landet som till större delen bebos av etniska ryssar. Åtta dagar efter att mer än 40 demonstranter bränts inne i Odessa valde provinserna Lugansk och Donetsk att utträda i protest mot kuppen.
Den av USA installerade regimen i Kiev startade då ett krig mot dessa provinser som nu har pågått i åtta år och dödat tusentals civila.
Efter en folkomröstning valde Krim att åter ingå i Ryssland. Den fredliga återföreningen med Krim var självklart väsentlig för att Ryssland skulle kunna behålla sin marinbas i Sevastopol som hotade att övertas av Nato. Och eftersom folket på Krim aldrig hade godkänt halvöns överförande till Ukraina av Nikita Chrusjtjov år 1954 genomfördes återförandet efter en demokratisk omröstning utan blodspillan. Detta stod i stark kontrast till frånskiljandet av Kosovoprovinsen som genomfördes år 1999 efter veckor av Nato-bombningar.
Men för Förenta staterna och större delen av västvärlden var vad som betraktades som en humanitär handling i Kosovo en oförlåtlig aggression på Krim.
Det Ovala Rummets bakdörr till Nato
Ryssland fortsatte att varna för att utvidgningen av Nato inte fick omfatta Ukraina. Västledare vacklade mellan att hävda Ukrainas ”rätt” att ingå i vilken allians de valde och säga att det inte var aktuellt just nu. Det sades alltid vara möjligt att Ukrainas medlemskap skulle kunna hindras med ett veto från kanske Frankrike eller eventuellt Tyskland.
Men under tiden, den 1 september 2021, antogs Ukraina av Vita huset som Washingtons speciella geostrategiska kelgris. Medlemskapet i Nato reducerades till en försenad formalitet. Ett gemensamt uttalande om det strategiska partnerskapet mellan Ukraina och USA från Vita huset förklarade att ”Ukrainas framgång är central för den globala kampen mellan demokrati och envälde” – Washingtons nuvarande självrättfärdigande ideologiska dualism som ersätter den ”Fria världen mot kommunismen”.
Mötet fortsatte med att uttala ett permanent krigstillstånd mot Ryssland:
”Under 2000-talet kan länder inte tillåtas att förändra gränser med våld. Ryssland har kränkt denna grundläggande princip i Ukraina. Suveräna stater har rätt att fatta sina egna beslut och välja sina egna allianser. Förenta staterna står eniga med Ukraina och kommer att fortsätta att hålla Ryssland ansvarigt för sin aggression. Amerikas stöd för Ukrainas suveränitet och territoriella enhet är orubblig”.
Uttalandet beskrev också Kievs krig mot Donbass som ”Rysk aggression”. Och det gjorde detta kompromisslösa påstående: ”Förenta staterna erkänner inte och kommer aldrig att erkänna Rysslands påstådda annektion av Krim…” (min betoning). Detta följdes av löften om att stärka Ukrainas militära kapacitet, helt klart med tanke på ett återtagande av Krim och Donbass.
Sedan 2014 har USA och Storbritannien i hemlighet omvandlat Ukraina till ett extra Nato-land, psykologiskt och militärt vänt mot Ryssland. Oavsett hur detta ser ut för oss så ser det för Rysslands ledare ut som inget annat än en uppladdning för ett totalt angrepp på Ryssland. En upprepning av operation Barbarossa. Många av oss som försökte ”förstå Putin” missade att förutse Rysslands invasion av det enkla skälet att vi inte trodde att den skulle vara av ryskt intresse. Det anser vi fortfarande. Men Ryssland såg konflikten som oundviklig och valde ögonblicket.
Tvetydiga ekon
Putin motiverade Rysslands ”operation” i Ukraina i februari 2022 som varande nödvändig för att stoppa ett folkmord i Lugansk och Donetsk. Detta utgjorde ett eko av den USA-stödda R2P, Responsibility to Protect-doktrinen, i synnerhet USA/Nato bombningarna av Jugoslavien. Som påstods förhindra ”folkmord” i Kosovo. I verkligheten är situationen, både rättsligt och särskilt humant, väldigt mycket värre i Donbass än vad den någonsin var i Kosovo. Men inom västvärlden är varje försök till en jämförelse mellan Donbass och Kosovo fördömd som ”falsk likvärdighet” eller sandlådetaktik.
Men Kosovo är mycket mer än en analogi till den ryska invasionen av Donbass. Den är dess orsak.
Framförallt gjorde Kosovo-kriget det klart att Nato inte längre är en försvarsallians. Snarare har den blivit en offensiv styrka under USA:s kommando som kan legitimera sig själv till att bomba, invadera eller förstöra vilket land det önskar. Anledningen kan alltid uppdiktas. Ett hot om folkmord, en överträdelse av mänskliga rättigheter, en ledare som hotar med att ”vilja döda sitt eget folk”. Vilken dramatisk lögn som helst kan duga. När Nato sprider sina tentakler är ingen säker. Libyen utgör ett annat exempel.
Putins uttalade mål om ”denazifiering” borde också kunna få en varningsklocka att ringa i västvärlden. Men om något visar det på det faktum att ”Nazism” inte betyder exakt samma sak i öst som i väst. I västländer som Tyskland eller Förenta staterna har ”Nazism” kommit att först och främst betyda antisemitism. Den nazistiska rasismen gäller judar, romer och kanske också homosexuella.
Men för de ukrainska nazisterna gäller deras rasism ryssarna. Azov-bataljonens rasism är ett eko av de tyska nazisternas. De ser ryssarna som en blandras, delvis ”asiatisk” till följd av mongolinvasionen, medan ukrainarna är rena, vita européer. Och denna Azov-bataljon har blivit införlivad i Ukrainas säkerhetsstyrkor och tränas av amerikaner och britter.
En del av dessa fanatiker deklarerar att deras uppgift är att förstöra Ryssland. USA har i Afghanistan och på andra ställen understött islamska fanatiker. I Kosovo understödde de gangsters. Vem bryr sig om vad de tänker om de kämpar på samma sida som oss mot slaverna?
Motstridiga krigsmål
För ryska ledare är deras militära ”operation” avsedd att förhindra den västliga invasion som de fruktar. De vill fortfarande förhandla om ukrainsk neutralitet. För amerikanerna, vars strateg Zbigniew Brzezinski skröt med att han hade lurat ryssarna in i den afghanska fällan (gett dem deras Vietnam) är detta en psykologisk vinst i deras oändliga krig. Västvärlden är enad som aldrig förr i sitt hat mot Putin. Propaganda och censur överträffar till och med världskrigsnivåer. Ryssarna vill säkerligen att denna ”operation” kan avslutas snart för den är kostsam för dem på många sätt. Amerikanerna avvisade varje försök att förhindra den, gjorde allt för att framkalla den och vill utvinna alla fördelar de kan genom dess fortsättning.
Idag bönföll Volodymyr Zelensky den amerikanska kongressen om att ge mer militärt stöd till Ukraina. Hjälpen håller kriget igång. Anthony Blinken svarade med att USA ger sitt stöd genom att ”förneka Ryssland den teknologi de behöver för att modernisera sitt land, för att modernisera sina nyckelindustrier: försvar och rymdteknologi, sin högtekniksektor, energiutvinning”.
Det amerikanska krigsmålet är att behålla Ukraina men ruinera Ryssland. Det tar tid.
Faran är att Ryssland inte kan avsluta detta krig och att amerikanerna kommer att göra allt för att det skall fortsätta.
Det har slagit mig allt oftare att hur svåra de rena konspirationsteorierna är att skilja från gamla fascistiska och kommunistiska käpphästar. Det som förenar dem är att det ALLTID är USA som är grunden till allt som är ont i världen. Det är fascinerande, även om denna ytliga serietidningsanalys ter sig lite tröttsam över tid.
Personligen har jag med åren alltmer insett hur tacksamma vi skall vara i väst, för att Nato etablerades, som en motkraft till kommunismens människofientliga och imperialistiska krafter. Nato bidrar till att säkerställa att vi alla får säga och tycka precis vad vi vill, konsumera vilken kultur vi vill, och odla vilka konspirationsteorier vi vill. Det är fantastiskt, och när jag läser myrdalska inlägg som Diana Johnstones ovan, tänker jag alltid på hur fint det är att hon får skriva som hon gör. I många andra länder i världshistorien, finns inte denna åsiktsfrihet, och om hennes ideala samhälle hade etablerats, hade sådana som jag tvingats att tiga.
Så, skriv allt du kan Diana – det är den vackraste manifestation jag kan tänka mig av att det fria samhället, tack vare organisationer som Nato och EU, faktiskt segrat.
Magnus B!
Jag håller med dig om att yttrandefriheten enligt den amerikanska konstitutionens första tillägg och den svenska TF är demokratins allra främsta kännetecken. Men att skilja på USA:s och Rysslands krig och anfall mot andra länder genom att se USA:s som försvar för yttrandefrihet och Rysslands som försvar för diktatur och förtryck leder ganska snart fel. Det skulle vara intressant att höra hur du ser på att Diana Johnstone och många andra idag är portade i våra stora medier och hänvisade till små marginalkanaler som Consortium News och lindelof.nu.
Diana Johnstone skriver:
”Denna gigantiska kamp, för att driva ut de tyska inkräktarna från sin jord, är för ryssarna känd som det stora patriotiska kriget som gav näring åt en nationell stolthet som utgjorde en tröst för folket för allt de gått igenom. Men trots stoltheten över segern inspirerade krigets skräck till en genuin längtan efter fred.”
Detta gäller i minst lika hög utsträckning för människorna i Ukraina. Hela Sovjet-Ukraina ockuperades av Hitlertyskland (12% av Sovjet-Ryssland) och de civila förlusterna var procentuellt högre i Sovjet-Ukraina än i Sovjet-Ryssland.
Såväl Kiev som Odessa är hjältestäder. Att Johnstone framställer det stora fosterländska kriget som en rysk affär är djupt ohederligt och förolämpande mot det ukrainska folket.
Det som slår mig när jag läser Magnus Bredelius inlägg är att liberaler av hans snitt aldrig vill gå in på sakinnehållet i artiklarna de kommenterar. För dem står USA alltid på det ”godas” sida. Detta är ett axiom i deras värld och står man på denna ”västdemokratiska” sida kan man inte begå några brott och den som ändå visar på sådana brott, så är det konspirationsteorier eller gamla kommunistiska käpphästar eller t o m serietidningsanalys. Kan man inte bemöta sakinnehållet så försöker man tiga ihjäl det. Det är därför som en bok som Peo Österholms Folkmordet i Irak inte recenseras i våra stora dagstidningar (förutom av Jan Guillou i AB).
Men den enorma sanktionspolitiken mot Ryssland och ryssar som deras invasion av Ukraina fört med sig väcker en förundran, inte bara hos oss gamla kryptokommunister, utan även från många i det s k ”Global south” som ser den ohöljda rasismen i reaktionen, beroende på om våldet kommer från USA eller Ryssland. Igår hörde jag t o m en diskussion på den TV-sända bandyfinalen om det var rätt av AIK att ha ryska spelare på isen och skidåkare från Ryssland fick inte delta i Vasaloppet. Är det någon som hört talas om att amerikanska basketspelare inte skulle få spela i Sverige p g a av USA;s invasion av Irak?
Enda smärre felen, och de är verkligen smärre, med Diana J:s artikel är, att den visserligen med rätta präglas av allvar, men lite för mycket saknar optimism. Den pekar inte heller tillräckligt mycket framåt. Nu när vi alla sitter på ett historiskt tåg som plötsligt går med högre fart, är det än viktigare att se framåt, vart går tåget?
Nyss skrev jag ett mejl till en diskussionsgrupp under rubriken ”Vargatider” (efter P Steigans inlägg på steigan.no):
”Om man tänker geopolitiskt och militärstrategiskt, undrar jag om inte slutraderna i M. S. Bhadrakumars artikel tydligt pekar på att även ledningen i Kina tänker sluta med bara ständiga varningar till Hegemonen. Då blir det militära handlingar; och det tidsmässigt i nära anslutning till kriget i Ukraina. Någon i ’vår bloggosfär’ borde ta upp det.”
Artikeln finns både på engelska och norska.
The big question is whether China will arrive at a conclusion that its best opportunity “to solve its internal Taiwan question” lies in confronting the US at the present juncture when “the US is short of confidence and needs to bluster to embolden itself” and when the NATO’s hands are full in Eurasia and it is unlikely that the US’ allies in the Asia-Pacific will want to intervene in Taiwan.
Mats Larsson pekar på något som länge irriterat mig. Diana Johnstone använder kontinentens namn ”Amerika” som beteckning för landet USA och amerikan för USA-medborgare. Både under, och nu efter det kalla kriget används lika ofta ”Ryssland” som beteckning för hela Sovjetunionen och ryss som beteckning för alla sovjetmedborgare. I Väst var Ukraina alltid en del av ”Ryssland” snarare än en sovjetrepublik. Kanske kommer detta krig lite paradoxalt medföra att de tidigare sovjetrepublikerna får mer av en egen identitet.
Stort tack för ditt svar på mitt inlägg Lasse Jansson. Jag anser möjligtvis att du läser in lite mer i mitt inlägg än jag gav uttryck för. Detta är ju en diskussion avseende Ukraina, och jag lade därför inte ut diskussionen angående USA, men jag kan naturligtvis göra det:
Jag anser att USA gjort sig skyldiga till enorma missgrepp i strid med folkrätten som kostat en stormängd människor livet, i en rad olika konfliktområden. Detta dessutom utan att ansvar kunnat utkrävas.
Det var det. Så till frågan om huruvida jag är liberal eller ej. Det vet jag faktiskt inte. Jag är av åsikten att politik är den enklaste genvägen till att sluta föra koherenta resonemang. Världen och dess människor är ett komplext system av religioner, politik, nationalism, oväntade händelser och starka karaktärer. Jag anser att man med svårighet pekar åt vilket håll man bör gå i en viss situation, och att ingen konflikt är den andra lik.
Jag anser det dessutom vara väldigt viktigt att bibehålla goda relationer till det ryska folket, även om faktiskt en stor del av dessa stödjer kriget mot Ukraina. Jag har av den anledningen kontakt med en rysk vän boende i Moskva, som stödjer invasionen, för att få hans perspektiv.
Jag anser emellertid också att det inte bara är västvärlden som begått stora misstag, utan hävdar att även andra länder är precis lika kapabla till sådana som väst. Just nu är det Ryssland som begått ett stort misstag, och ännu ett imperialistiskt krig har utbrutit.
Avseende sakinnehållet i Johnstones artikel, anser jag att det mesta i den är konspirationsteorier, och jag har tyvärr bestämt mig för att inte öda tid på sådana, eftersom den ömsesidiga vilja till falsifiering saknas.
Med vänliga hälsningar
Knut L!
När åsiktsriktningar skandalöst ”idag är portade” händer det lätt att man bara ser orättvisan och åsiktsförtryckarnas dåliga avsikter i det – objektivt farliga – åsiktsförtrycket. Motröster som Diana Johnstones framstår som viktiga och klarsynta.
Men med lite distans kan man också se att de tankemässiga kvalitetsbristerna i texter som Diana Johnstones kan bidraga till refuseringarna.
Bengt Svensson: ”Mats Larsson pekar på något som länge irriterat mig. Diana Johnstone använder kontinentens namn ”Amerika” som beteckning för landet USA och amerikan för USA-medborgare.”
Lätt att lösa. Använd de romanska språkens ”estadounidense, statunitense”.
”Statunitensiske presidenten Joe Biden”. ”Hon är statunitensisk medborgare”.
Skriv alltid ”Förenta staterna” i stället för ”USA”, som Jan Myrdal gjorde.
I språkligt kunniga länder som Island är detta slag av kompetent ordskapande självklart. Tag till exempel lånordet ”bil” av ”automobil” (det är fel att islänningar skulle vara emot främmande ord som princip).
I stället för att bara säga ”bilur” gick islänningarna tillbaka till urnordisk tid. OM ordstammen bil- funnits då skulle den haft nominativändelsen -R, och i-et vore långt: ”bílR”. Efter assimilation av R bleve det ”bíll”. Så på isländska har vi nu ordet ”bíll” (uttalas ungefär ”bítl”).
Diana Johnstone är född och uppvuxen i USA. Hon har under större delen av sitt liv bott och arbetat i Europa, främst i Paris. När hon skriver en text som vänder sig till nordamerikanska läsare är det självklart att hon använder deras språk. Vid mitt arbete med översättningen har jag sett det som naturligt att följa hennes språkbruk.
Försök att ta åt er huvudmeningen i det hon skriver i stället för att klaga på språkliga futtigheter.
Jag har tidigare skrivit om hennes memoarer och om hennes fars bok om hans tid på Pentagon.
Bengt Svensson skriver ”Mats Larsson pekar på något som länge irriterat mig. Diana Johnstone använder kontinentens namn ’Amerika’ som beteckning för landet USA och amerikan för USA-medborgare.”. Jag kan hålla med om att många av oss kallar USA för Amerika och dess medborgare för amerikaner. Det är slarvigt men de uttrycken är djup rotade i USA och även i dess politiska elit.
Några exempel:
* I George W Bush utvalda tal – som finns på nätet – använder han uttrycket ”Americans” som synonym till
USA-medborgare 317 gånger på de cirka 600 sidor som urvalet omfattar.
* Barack Obama skrev på Tvitter den 12 januari 2015: ”When we Americans put our minds together and our shoulder to the wheel, there’s nothing we can’t do.”
* Hur många gånger Donald Trump använde frasen “Make America great again” vet jag inte men många gånger var det.
* President Biden höll ett tal på självständighetsdagen den 4 juli 2021. I det talet som innehåller 1826 ord använde han ordet America 6 gånger, American 6 gånger och Americans 5 gånger.
Den härskande klassen i USA har myntat ord som “Un-American” och “Un-American Activities”. USA:s representanthus skapade 1938 House Committee on Un-American Activities (HCUA) för att undersöka påstådd illojalitet och omstörtande aktiviteter från av privata medborgare, offentligt anställda och de organisationer som misstänks ha kommunistiska anknytningar. Kommittén förknippas ofta med McCarthyismen men Joseph McCarthy var inte själv inblandad i denna “House Committee” utan han utövade sin makt som ordförande i Government Operations Committee och Permanent Subcommittee on Investigations av Senaten och inte av Representanthuset.
Det är bra att du skriver om ”…klaga på språkliga futtigheter”, Henrik, då behöver inte jag göra det. I stället vill jag ta upp mycket allvarligare saker; Mats Larssons kommentar ”Att Johnstone framställer det stora fosterländska kriget som en rysk affär är djupt ohederligt och förolämpande mot det ukrainska folket.” Mats är nämligen själv ohederlig visavi det ukrainska folket.
När jag på globalpolitics.se hade ett inlägg angående FiB/K:s fördömande av det ryska angreppet på Ukraina skrev jag bland annat: ”Inte heller jag kan fördöma Rysslands olagliga attack på Ukraina. Vad var alternativet? Var det att fortsätta att bli utsatt för att mer och mer sugas in i det globalistiska systemet, och likt Europa mer och mer förlora all form av självständighet, för att så småningom inte längre kunna komma loss ur detta grepp?” Då skrev Mats L i en kommentar: ”Svaret på frågan vad alternativet var, är ju att ryssarna skulle inlett förhandlingar direkt med den ukrainska statsledningen.” Mats tycker alltså att Minskavtalen som skrevs på 2015 av den ukrainska regeringen inte var något att bry sig om? I sju år har den ukrainska regeringen struntat i, nej än värre, ett antal gånger t o m klart meddelat att den inte tycker att avtalet är värt att bry sig om. Denna nonchalans inför ingånget avtal har stötts av USA, Frankrike och Tyskland. Alla dessa fyra länder har alltså klart visat, att avtal är inget att lita på när det gäller dem. Varför skulle då den ryska regeringen inleda förhandlingar direkt med den ukrainska statsledningen? Den har ju klart visat, att den ändå inte är villig att hålla avtal!
Jag törs påstå att det ukrainska folket, med sina olika religioner, språk och andra kulturella särdrag, har den gemensamma inställningen, att dess statsledning inte skall skriva på ett avtal om den inte är villig att hålla det, annars blir det ukrainska folket framställt som trolöst. Det ukrainska folket får tydligtvis inte stöd i en sådan uppfattning av Mats Larsson. Det är sådant som får mig att tycka att det är synd om det ukrainska folket.
Henrik L!
Jag undrar om min kommentar tillhör kategorin ”språkliga spetsfundigheter”? Om så är fallet, kommer jag att utveckla min ståndpunkt. I övrigt tycker jag inte att texten innehåller något nytt. Min fråga är: vilka kontakter har Diana Johnstone i Ukraina? Har hon överhuvudtaget besökt landet?
Bertil C!
Jag accepterar inte din debatteknik. Jag skrev en kommentar till din kommentar på globalpolitics.se. Frågan gällde specifikt Folket i Bild/Kulturfronts fördömande av Rysslands angrepp på Ukraina. Du kommenterade aldrig min kommentar eller använde den inte för att inleda en diskussion om Minsk-avtalet (vilken jag hade besvarat). Nu lyfter du istället fram min kommentar, som var betydligt längre än den del du citerar, i en helt annan tråd på en helt annan sajt, för att komma fram till att jag är ohederlig mot det ukrainska folket.
Mats L!
Det finns en länk till debatten på globalpolitics.se. Jag litar fullt ut på att läskunniga utifrån dem själva kan bedöma vem av oss som är mest ohederlig.
Bertil C!
Detta blir min slutkommentar i denna sidofråga. Jag uttalade mig först om Diana Johnstone beskrivning av det stora fosterländska kriget, och mitt omdöme gällde specifikt vad hon skrev om det kriget.
Jag skrev därefter att jag inte accepterade din debatteknik. Om du har synpunkter på det jag skrev på globalpolitics.se i polemik mot dig, ta diskussionen med mig där och flytta den inte till en annan sajt, annan tråd och annat sammanhang. Om du hade haft synpunkter på vad jag skrev om Diana Johnstones uttalande om det stora fosterländska kriget, hade jag gärna tagit den debatten med dig här, där den hör hemma. Men det hade du inte.
Jag ställer inte upp på den typen av debatteknik, och det får du acceptera. Jag har däremot inte anklagat dig för att vara ohederlig, vilket jag litar på att läskunniga uppfattat.
Hursomhelst, de flesta här verkar förstå, att Nato provocerat fram detta. Nästa fråga är ändå dock, är Putin genuin, trots det vedervärdiga i att invadera. Eller är han en Young Global Leader?
Mats Larsson!
Nej din kommentar tillhör inte vad jag reagerade på.
Jag brukar undvika att skriva egna kommentarer och i stället försöka hitta en anledning att skriva en helt ny text. Men när du skriver att Diana Johnstones text inte innehåller något nytt så måste du medge att detta gäller de flesta texter. Värdet med dem är i stället att de presenterar sin information på ett nytt sätt. I det här fallet sätter in ett antal fakta i ett större sammanhang och drar sina slutsatser av det.
Det är därför jag översatt texterna och det förvånar mig att deras värde av kommentarerna att döma inte inses av en del läsare.
Jag har inget svar på om hon besökt Ukraina. Men hon är vad man brukar säga både berest och beläst. Och har en lång politisk erfarenhet. Läs gärna hennes memoarer.
Jag läser på Twitter
Secretary Antony Blinken:
@SecBlinken
”United States government official
Perpetrators of human rights abuses must continue to face consequences. The United States has taken action to impose visa restrictions on PRC officials for attempting to intimidate, harass, and repress dissidents and human rights defenders inside and outside of China.”
9:14 em · 21 mars 2022·Twitter Web App
Och så lyssnar jag på Alexander Mercouris och Alex Christoforou när dee diskuterar det USA tydligen bestämt sig för att göra, inleda en stegrat sanktionering mot Kina på samma sätt som USA med underlydande redan sanktionerar Ryssland. USA lägger sig direkt i kinesiskt inrikespolitik!! De diskuterande männen är ovanligt dämpade.
Vad kommer nu att hända i världen!? Nu ser framtiden väldigt otäck ut!
Henrik Linde är förvånad av att ”en del läsare” inte inser vilket ”värde” som Diana Johnstones texter har.
Vi är nog många som läser noggrant och gör vårt bästa för att inte styras av förutfattade meningar. Men till slut blir några saker avgörande för huruvida man skall tycka att huvudlinjen i en text är användbar för att begripliggöra världen.
En sådan sak är den om ”överraskningen”. Diana Johnstone skriver: ”Många av oss som försökte ’förstå Putin’ missade att förutse Rysslands invasion av det enkla skälet att vi inte trodde att den skulle vara av ryskt intresse. Det anser vi fortfarande. Men Ryssland såg konflikten som oundviklig och valde ögonblicket.”
Nyheten om att ett fullt krig utbrutit var inte överraskande för oss som tänker realistiskt. Låt oss föreställa oss en intelligent, västlig marknadsekonomisk liberal som vill ha Förenta staternas ledarskap för ”Fria världen”. Denna intelligenta och ärliga person bleve inte överraskad av att Förenta staterna överfölle en småstat här eller inrättade ett tortyrläger där. Han skulle beklaga sådant, men tycka det vore nödvändigt.
Om man fann Rysslands invasion i Ukraina överraskande, måste något grundläggande ha varit fel i ens politiska analys.
Det är inte lätt för medlemmarna i de överraskades skara att få ihop det. Hur skall de förklara det hela? Sven Hirdman menar att den ryske presidenten Vladimir Putins beslut att invadera Ukraina var både dåraktigt och brottsligt. En annan överraskad analytiker, Knut Lindelöf, hävdar bestämt att Vladimir Putins eventuella dårskap inte skall användas som förklaring.
Jag tycker att de överraskades legion skall bestämma sig. Å ena sidan avråder Diana Johnstone från kriget. Å andra sidan menar hon att Ryssland såg konflikten som oundviklig, och att de valde att slå till först.
Stöder Diana Johnstone och andra överraskade denna preventivkrigsanalys eller ej? Preventivkrigsanalysen ligger i samma riktning som hennes övriga tänkande. Det blir en antiklimax att hylla Stalins och Sovjetunionens stundom ”brutala” men defensiva, kloka och klarsynta politik, men sedan fega ur och inte fullfölja med stöd för den senaste brutala men nödvändiga och defensiva ryska åtgärden.