Förbjudna namn i Odessa – resebrev (13)

Gator och torg i Odessa som bär namnet "Potemkin" har fått nya namn - men den berömda trappan kallas fortfarande "Potemkintrappan".

Potemkintrappan som den inte brukar fotograferas – uppifrån, med utsikt ner mot hamnen.

Gatan jag bodde på i Odessa var uppkallad efter den ukrainske konstnären Kyriak Kostandi (1852-1921), som verkade i den impressionistiska genren. Eftersom han dog strax efter bolsjevikrevolutionen, hann han inte kompromettera sig politiskt i de nuvarande ukrainska makthavarnas ögon och har därför fått behålla sin gata. Värre har det gått för en mängd andra personligheter. I min kartbok över staden finns det, förutom ett gaturegister, också en tabell på över tvåhundra gator som fått byta namn.

Klart kommunistiska namn som Leningatan, Iljevitchgatan och Uljanovgatan försvann först. Sovjetiska politiker som Vorosjilov, Kalinin, Klimenko, Sverdlov, Frunze, Mikojan och Kirov fick inte heller ha kvar sina gatunman.

Volodarskijgatan har också bytt namn, inte p g a några avoga känslor emot DN:s chefredaktör, utan mot den ryske revolutionären Moisei [Volodarskij] Goldstein som 1918 mördades av en socialistrevolutionär.

Vänstersinnade utlänningar duger inte, så Karl Marx, Friedrich Engels och Franz Mehring får inte vara med längre, inte heller franske kommunistledaren Maurice Thorez eller den bulgariske Georgij Dimitrov. Den tyska kvinnokämpen Klara Zetkin räknas in i samma kategori, liksom Rosa Luxemburg.

Georgij Potemkin, Giuseppe Garibaldi och Franz Mehring — förbjudna namn i Ukraina.

Garibaldi i ukrainsk onåd
Den kongolesiske ledaren Patrice Lumumba passar inte heller och gatan heter numera Admiralitetsgatan. Men vad har den italienske frihetshjälten Giuseppe Garibaldi gjort Ukraina för ont för att motivera hans gata döpts om till Polengatan? Han dog ju redan 1882!

Ett annat mysterium är bortraderandet av Grigoij Potemkin. Hans namn verkar för de ukrainska myndigheterna vara mer förknippat med Eisensteins berömda film om revolten på pansarkryssaren än statsmannen och fältherren på 1700-talet. De berömda trapporna har dock fått behålla sitt namn Potomkinski Skhody.

Vidare har gator som uppkallats efter ryska orter som Moskva, Orenburg, Sevastopol, Vinograd och Novgorod fått stryka på foten. Inte bara namn utan också begrepp som proletär, industri, pionjär, oktober, revolution, bolsjevik, kooperativ, kommunal med flera har raderats ut.

Detta var bara ett drygt trettiotal av över tvåhundra. På grund av min okunskap i det ukrainska språket och Odessas lokalhistoria, kan jag inte bedöma huruvida alla de övriga namnen lockar fram “kommunistiska” associationer eller lyfter fram lokala partipampar från sovjettiden. Dock har en av de många gatorna, passagerna eller gränderna med namnet Ukraina döpts om till Anna Achmatovas gata – hon var ju till och med född i Odessa. Likaså har de odessafödda musikerna Emil Gilels, Sviatoslav Richter, David Oistrach och författaren Isaac Babel nu fått egna gator.

Georgij Zhukov undantas – tills vidare
Fältmarskalken Georgij Zjukovs namn finns på gator och torg i Ukraina, trots att han var både kommunist och ryss. Han har räddats av en paragraf som beskyddar personer som gav bidrag till Ukrainas befrielse från Nazi-Tyskland.

Den förstörda minnestavlan i marmor av Zjukov och statyn i en av parkerna i Charkiv.

Alla ställer dock inte upp på det, och i Charkiv har det bedrivits en kampanj för att utradera minnesmärken över Zjukov. Den 3 maj i år förstördes en minnestavla i marmor som hade satts upp på en skola vid Seminariegatan som bär Zjukovs namn. Några dagar senare blev en staty i en park vandaliserad.

Skillnaden mellan Ukraina och Ryssland är himmelsvid. I S:t Petersburg, som jag känner bäst, vimlar det av gatunamn av kända ryska (eller sovjetiska) “hjältar” eller “stora namn”. Huvudgatan där jag bodde i fjol är t ex uppkallad efter Alexandra Kollontaj. Att ukrainarna växer upp i ett samhälle som skäms för stora delar av sin nutidshistoria kan inte verka annat än demoraliserande.

Mitt intryck är att den här förnekelsekulturen inte har så stort stöd i befolkningen i dessa delar av östra och södra Ukraina, det som en gång kallades Nya Ryssland, utan är påtvingad från Kiev och västra Ukraina. Mitt intryck är också att ukrainarna tar dessa, och andra kampanjer, lite sangviniskt: de och generationerna före dem har varit vana vid att vad som är högsta sanning ena dagen är djupt förkastligt nästa.

Nästa avsnitt: Vilda idéer om att “fixa” klimatet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.