År 1949 kom Sven Hedins bok Utan uppdrag i Berlin ut på Fahlcrantz & Gumaelius förlag. I boken skildrar Hedin sina möten med nazisternas ledare under 1930-talet. Särskilt Adolf Hitler imponerar mycket på Hedin. Han fick sitta i enrum och samtala med den tyske ledaren. Eller snarare lyssna på dennes monologer vilka imponerade mycket på den andäktige lyssnaren. Adolf Hitler avbröt man nämligen inte. Han valde själv vad han skulle tala om och hur länge.

Men Hedins bok blev ingen försäljningssuccé. Hade den kommit ut i december 1940, strax efter Hedins sista samtal med Hitler, hade det varit en annan sak. Då trodde fortfarande många på en tysk seger i kriget. Och många vill alltid lyssna på en framgångsrik makthavare. Även en mindre framgångsrik lyssnar man gärna på så länge han fortfarande är en makthavare.
Toppmötet
Man kan spekulera kring vad Sveriges Television tror sig uppnå med programserien Toppmötet. Man kan också förvånas över att man bland åtta gäster hittar fyra som ofta anklagas för att vara krigsförbrytare.
I den första programserien, med Fredrik Reinfeldt som intervjuare, ingick två politiker med stort ansvar för genomförandet av det folkrättsstridiga angreppskriget mot Irak. Condoleezza Rice och Tony Blair. Därmed också ansvariga för den förödelse som drabbat landet, de många dödsoffren både under kriget och därefter. Och för det elände som nu, snart femton år efter angreppet, fortfarande råder i landet och skapat och skapar stora flyktingströmmar.
I den andra programserien, med Jan Eliasson som intervjuare, ingick ytterligare två politiker med blod på sina händer. Den ene så komprometterad att den panel som i programmet Efter toppmötet diskuterar programserien enhälligt tog avstånd från honom. Det gäller givetvis Henry Kissinger, med ett avgörande ansvar för såväl den statskupp i Chile som störtade den folkvalde presidenten Allende som för den kraftiga utvidgningen av Vietnamkriget.
Redaktionen för Toppmötet hade förtjänstfullt lagt in bilder från Vietnamkriget som visar de grymheter som Vietnam, Laos och Kambodja utsattes för av de amerikanska styrkorna. Grymheter som kanske tog fyra miljoner människors liv. Och fortfarande skördar sina offer till följd av den kemiska krigföringen och masspridningen av antipersonella minor.
Intervjuaren Jan Eliasson undvek sorgfälligt att följa upp med kritiska frågor. Den åldrige krigsförbrytaren Kissinger fick sitta där som en snäll tomtegubbe utan att störas av några kritiska kommentarer. I sin roll som makthavare emeritus i världens militärt starkaste stat satt han där tryggt och bemöttes hövligt för att inte säga underdånigt av samtalsledaren.
Jan Eliassons uttalande med anledning av hur FN hade behandlat tjänstemannen Anders Kompass var avslöjande för honom själv. Mig närstående personer sade ”Det trodde jag inte om Jan Eliasson”. Men nu inte bara tror de, utan de vet vems ärenden JE går.
Bra belysning! – komplettering:
Eliasson inledde med att Kissinger skulle ge ett geopolitiskt perspektiv på världshändelserna. Men det blev bara antydningar, bl.a. att Ukraina som Natos utpost mot Ryssland triggar Ryssland säkerhetsmässigt.
Oavsett Kissingers blod på händerna efter Indokina så är han en skicklig politisk strateg som i den djupa staten i USA ifrågasätter USA:s nuvarande politik. Den hårda politiken mot Ryssland stärker Rysslands samarbete med Kina och underminerar USA:s försök från 1971-72 att spela ut Ryssland mot Kina. Med Kinas ekonomiska utveckling undermineras snabbt USA:s roll som världspolis. Det kunde Eliasson ha lockat fram hos Kissinger. Men då ifrågasätts Sveriges alltmer intima samarbete med USA.
Hade Eliasson varit mer journalist än ”gullegullfarbror” med Kissinger så kunde han berört att McNamara på ålderns höst ifrågasatte vad han gjorde som USA:s försvarsminister i Indokina. Detta har Kissinger öppet hånat McNamara för.
Har just läst ”Superimperialisme: Det amerikanske imperiets økonomiske strategi” på bloggen Midt i fleisen (fast den engelska originalversionen). Den är mycket klargörande när det gäller USA:s ekonomiska strategi som ligger till grund för dess militära och politiska strategi. Jag tycker mig nu ha lärt lika mycket på en timme som det tagit mig tjugofem år av mitt tidigare liv. Viket kanske mest säger att jag kunde lite från början!?