Förenta Staterna – en gigantisk ö i total avsaknad av fiender

drottningen-av-kaos-klipp1

Det var regeringen Clinton som tog tillfället i akt att rädda Nato från att föråldras genom att omvandla det till en internationell polisstyrka. Nato måste bevaras och stöpas om för att man i Washington skulle kunna behålla kontrollen över Västeuropa efter andra världskrigets slut. Till detta kom att Nato var själva grundstommen i ett verktyg, som kunde användas för att utsträcka amerikansk militär dominans – och chansen dök upp med krisen i Jugoslavien. Det var förvisso inte makarna Clinton som skapade denna kris, men det var Clintons presidentskap som lyckades framställa Natos bombkampanj våren 1999 som något helt nytt: ett alltigenom humanitärt krig.

drottningen-av-kaos-hel

Bokomslag

Alltsammans började i Jugoslavien.De ovanstående raderna är hämtade från Diana Johnstones nyutkomna bok Drottningen av kaos: Hillary Clinton och USA:s utrikespolitik (Karneval förlag, 2016). Jag har läst denna kaosvolym med rätt blandade känslor. Det är å ena sidan en minst sagt omtumlande studie, som å den andra lider av mycket allvarlig syrebrist på åtminstone ett viktigt frontavsnitt. Mer om detta längre fram i min text.

När Johnstone påpekar att ”alltsammans började i Jugoslavien”, så anspelar hon på det faktum att Nato vid sitt 50-årsjubileum, 1999, ändrade sin stadga och antog ett nytt strategiskt koncept. Från och med nu tillät man sig att ingripa i konflikthärdar under andra förutsättningar än tidigare, alltså inte enbart då något av medlemsländerna attackerats.

Kosovo-kriget, som pågick som bäst under själva 50-årsfirandet, kom att bli det handgripliga uttrycket för Natos nya roll i den värld som styrs av USA i kraft av dess väldiga resurser och överlägsna vapenmakt. Med ens var det mänskliga rättigheter som skulle värnas, folkmord stävjas och etnisk rensning förhindras genom urskillningslösa Nato-bombningar. Det gick illa, och följderna har inte uteblivit: dagens ”självständiga” Kosovo är en amerikansk satellitstat, visserligen känd för ett antal skickliga fotbollsspelare men i betydligt högre grad för prostitution och illegal handel med narkotika och mänskliga organ. Den främsta sevärdheten i Pristina – Kosovos huvudstad – är en förgylld och kitschig tremetersstaty av Bill Clinton, frälsare och frihetssymbol i en och samma gestalt…

Efter Sovjetunionens fall och Warszawapaktens upplösning i början av 1990-talet hade Förenta Staterna, menar jag, en unik chans att slå in på nya vägar. Nato borde, precis som Warszawapakten, ha skrotats och forslats bort till krigskyrkogården samtidigt som kraftfulla initiativ till kärnvapennedrustning borde tagits. Möjligheten fanns, och Jeltsins svårt sargade Ryssland hade troligen välkomnat sådana mått och steg med öppna armar. I nästa fas kunde nedrustningen ha kompletterats med alfabetiseringskampanjer, sjukdomsbekämpning och satsningar på att bygga upp infrastrukturen i fattiga länder. Allt detta hade varit rimligt och framför allt klokt. Emellertid kom förhoppningarna på skam. USA:s traditionella kamp mot Sovjetväldet och kommunismen ersattes av en inbillad kamp för mänskliga rättigheter och mot utpekade diktatorer och förgripliga regimer; det var i princip det hela.

Och vad med rustningarna? Jo, de fortsatte precis som tidigare i den mån de inte rentav accelererade.

drottningen-av-kaos-klipp3Enligt Johnstone är den amerikanska krigsgalenskapen en följd av det ”militärindustriella komplexets” – MIC:s – existens. Redan Dwight D. Eisenhower varnade för MIC i sitt avskedstal den 17 januari 1961, och alltsedan dess är MIC den tiger som amerikanska makthavare, med eller mot sin vilja, har att rida.

Den jourhavande presidenten i Vita Huset är ett intressant exempel. Vi som läste, och imponerades av, ObamasMin far hade en dröm (Bonniers, 2008) trodde kanske inte innerst inne på ”förändring” – change – men ett visst hopp kände nog många av oss ändå. Stort mera än retoriska scenshower i de högre luftlagren har det dock inte blivit från herr presidenten. I tidskriften Foreign Policy avslöjar en Micah Zenko (27 juli 2016) att fredspristagare Obama till dags dato godkänt 407 drönarangrepp enbart i Pakistan, vilket kostat 3089 människor livet.

Johnstone antecknar att USA/Canada låter sig betraktas som en jättestor ö helt utan både reella och potentiella fiender. Ändå rustar man sig till tänderna år ut och år in, inte i avsikt att försvara territoriet – det behövs inte! – utan för att strida utomlands, numera alltid från luften. Förenta Staterna ”vinner” aldrig något av sina krig; man bara föröder och slår sönder för att sedan dra vidare. Amerikanska militärbaser finns i hundratal världen över.

Dårarnas korståg: Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser hette den uppfordrande Johnstone-bok som utgavs 2004 i Sverige och blev lika omtalad som förtalad. De förhärjande krigen på Balkan under 1990-talet har beretts väl tilltaget utrymme även i Diana J:s nya utgåva, där också krisen i Ukraina och Nato-kampanjen i Libyen, 2011, analyseras i detalj. Libyen-aktionen betecknas med viss rätt som Hillary Rodham Clintons”eget krig”, där Hillary Rodham som avslutning, och alltjämt med viss rätt, likställs med ”en skadeglad mördare” – dock ”utan skuggan av lady Macbeths ånger”. (sidan 159).

Mrs Clinton var USA:s utrikesminister åren 2009-13. ”Wow!” påstås hon ha utropat, då hon nåddes av beskedet att överste Ghadaffi tillfångatagits, skändats och mördats. ”Vi kom, vi såg, han dog!”

The Clinton Foundation grundades 1997 efter att Bill och Hillary lämnat Vita Huset och är ett slående uttryck för korruption av det mer långtgående slaget. Bidragsgivarna är otaliga och beloppen milt svindlande. Längst fram i kön bland godhjärtade filantroper hittar vi – den saudiarabiska staten! Därefter följer bland annat Kuwait, Qatar, Exxon Mobil, James Murdoch, Friends of Saudi Arabia, Goldman Sachs, Förenade Arabemiraten, Bank of America och, givetvis, Soros Foundation.

Det handlar om tjänster och gentjänster och framför allt om skumrasktjänster.

drottningen-av-kaos-klipp2Jag anser att Johnstones vidräkning med USA:s politik och med Hillary Clintons förehavanden övertygar. Mindre imponerad är jag av det sextio sidor långa kapitel som heter ”Att inte förstå Ryssland”. Välkänt är att opinionen likriktas, att valfusk förekommer och att de oppositionella lever farligt i dagens Ryssland. En rad journalister har likviderats, de auktoritära inslagen i samhället blir successivt alltfler och statskontrollerad doping av idrottsmän tillhör bilden. Men om allt detta skriver Diana J nästan ingenting. Det är förödande, och hennes tystnad riskerar att göra livet lättare för kritiker och belackare.

Två miljardärer kommer att stå mot varandra i det amerikanska presidentvalet den 8 november. Den ene är en rasistisk skränfock. Den andra är en kvinna, som med illa dold förtjusning stött och underblåst samtliga Förenta Staternas krigsäventyr de senaste decennierna. Vi som slipper välja är i sanning privilegierade.

  17 kommentarer for “Förenta Staterna – en gigantisk ö i total avsaknad av fiender

  1. Anders Persson
    2016-09-04 kl. 20:28

    Mats P!
    De anti-nazister runt om i världen som 1933-45 skrev svidande vidräkningar med den hitlerska diktaturen och militärmakten, och varnade för dess krigsanstiftan och krigsförbrytelser, skrev nästan inget om de missdåd som samtidigt utfördes av den brittiska imperialismen i Afrika och Asien. Men denna “tystnad” verkar inte ha försvagat anti-nazismen eller “gjort livet lättare” för dess “kritiker och belackare”.

  2. Bengt Svensson
    2016-09-04 kl. 20:30

    “Därefter följer bland annat Kuwait, Qatar, Exxon Mobil, James Murdoch, Friends of Saudi Arabia, Goldman Sachs, Förenade Arabemiraten, Bank of America och, givetvis, Soros Foundation.”

    Man bör väl också nämna Sveriges socialdemokratiska parti. Förhoppningsvis väldigt långt ner på listan. Det var Stefan Lövén som i samband med sitt första FN-framträdande också besökte Clintonstiftelsen och överlämnade en gåva från partiet.

    “Vi som slipper välja är i sanning privilegierade.”
    Nja, ingen amerikan måste välja, ca hälften avstår. Dessutom finns andra kandidater, som visserligen inte ens har en teoretisk chans, eftersom de inte klarar av att komma in på röstsedlarna i alla delstater.

    Jag antar att Clinton vinner stort över Trump i Kalifornien och därmed kammar hem samtliga 55 elektorsröster. Ja, även om Clinton skulle få 41%, Trump 40% och “övriga” 19%, får C 100% av elektorerna, T 0% och övriga 0%. Vinnaren får alltså 100% med eller utan min röst, och förlorarna får 0% med eller utan min röst. Alltså ingen mening att rösta. Men man kan ge lite uppmuntran åt något “tredje” parti med sin röst.

  3. Hans Andersson
    2016-09-05 kl. 0:41

    Krigsmaterial måste förbrukas för att hålla produktionen igång och göda de militärindustriella makthavarna. Vinster till de stora vapenproducenterna och ekonomisk bankrutt för den amerikanska staten. Alla krigsäventyr sker på kredit främst från OPEC-länderna och Japan.

    USA:s statsskuld är så stor att det krävs internationella avtal om skuldsanering och det vill inte USA:s krigsindustri ens överväga för ett ögonblick. Den sociala missären i landet är i vissa områden jämförbara med länder i tredje världen. Spädbarnsdödligheten (avlidit inom ett dygn) i USA är större än alla andra västerländska industriländer tillsammans. Mer än femtio miljoner amerikaner överlever genom matkuponger.

    Den militära och ekonomiska maktstrukturen i världen förändras just nu dramatiskt. Kina är den ekonomiska motorn i världsmåttstock. Drygt en tredjedel av världens tillväxt står kineserna för. Det yttrar sig exempelvis när såväl ledande politiker från EU och USA rest till kineserna och ömsom hotat och ömsom vädjat om att kineserna ska sänka sin överproduktion av stål som håller på att krossa den amerikanska och europeiska stålbranschen med massarbetslöshet som följd.

    Den kinesiska militära upprustningen sker i rasande takt och inom 6-7 år anser internationella militära analytiker att de har gått förbi även i volym och inte bara i ökningstakt.

    I september håller Kina och Ryssland flottövningar tillsammans i kinesiska havet. Där har kineserna såväl militär som politisk kontroll över området. Ett område som framöver blir mer betydelsefullt än hela Mellanösterns oljefyndigheter. Gigantiska lagrade olje och naturgasfyndigheter vilar på havets botten. Själva sjöfartsleden som kineserna också har kontroll över står för ekonomiska värden av kolossala mått.

    En supermakt på dekis med andra ord trots alla militära insatser. Imperialistiska strövtåg bygger på ekonomisk och geopolitisk återbäring och USA har istället alltmer närmat sig ekonomisk ruin.

    När det gäller Johnstones brist på angrepp mot Putin så hedrar det henne.

  4. 2016-09-05 kl. 15:25

    Det som slår en är det absurda i det hela. Även om USA hade valt att istället satsa på att rusta upp sin förfallna infrastruktur hade en massa kapitalister tjänat på det, förmodligen fler än som gör det nu.

    Men det inträffar tydligen att både regimer och stater begår självmord. Nazisterna påstås ha invaderat såväl Polen som Sovjet för att de var helt övertygade om att de måste ha 100% självförsörjning på mat, och det gick nu en gång inte att få inom Tysklands gränser, så…

    Och detta trots att Tyskland i ett par hundra år varit hemvist för ett ekonomiskt tänkande som sa att det viktiga är att man har en industri, mat kan man alltid byta sig till.

    Det skulle vara intressant att veta hur USAs politiska etablissemang egentligen tänker. Nog borde detta vara känt? Det är väl tillräckligt stort för att tillåta avfällingar som kan rapportera inifrån?

  5. Bengt Svensson
    2016-09-05 kl. 19:13

    Jan W!
    Jag tror att inom det politiska etablissemanget finns en massa förvirrade och sinsemellan motstridiga och ologiska ideer.

    1969 förbjöd delstaten Texas folk att bära skjutvapen, dolda eller synliga, på universitet m fl institutioner.

    Nyligen ändrades lagen, så att studenter och professorer får lov att bära dolda skjutvapen, men inte synliga!

    Vapenlobbyn kämpar vidare för studenternas rätt att också bära synliga skjutvapen.

    USA verkar ha en stark ådra av dödsdrift och dödsromantik. Läs t ex kapitel 18 i Mark Twains “Huckleberry Finns äventyr” från 1885 om blodsfejden mellan familjerna Grangerford och Shepherdson. Kulorna flyger och folk dör, ingen vet varför, det bara är så.

  6. Anders Persson
    2016-09-05 kl. 21:24

    Jan W!
    Det tyska etablissemanget var delat i frågan. En del ville skaffa jordbruksmark åt sina bönder, en annan del ville bygga upp industrin. Den förra ville bedriva erövringskrig i öster, den andra utveckla handelsförbindelser. Också idag vill delar erövra Ukraina, andra vill sluta avtal med Putin.

    Detsamma gäller USA:s etablissemang – det är också delat. Men ännu mer komplext och invecklat än det tyska för 100-150 år sedan.

    Dagligen ramlar det ut “avfällingar” som har mycket att berätta. Men eftersom USA:s etablissemang inte är samlat på ett enda ställe, i någon slags befästning, utan utspridda över hela landet och som sagt själva är splittrade, så företer “avfällingarna” en lika brokig bild.

  7. Hans Andersson
    2016-09-06 kl. 8:06

    I den sittande administrationen under Obamas andra presidentperiod finns nog inga avfällningar. Men det finns andra som länge påpekat USA:s väg mot stupet.

    Den före detta chefen för den amerikanska motsvarigheten till riksrevisionen David Warner har länge försökt uppmärksamma ansvariga politiker och allmänheten om den allvarliga accelererande statsskulden.

    Den officiella statistiken var falsk och vilseledande med ofinansierade pensioner för militärer och statsanställda och även för äldrevård och social security och Medicare. Warner visade på att den verkliga statsskulden var tre gånger större än den officiella och uppgick till ofattbara 566.000 miljarder dollar.

    Han påpekade också att statsskulden skenade per automatik då inga åtgärder alls gjordes för att sänka skulden. USA hade helt enkelt tappat kontakten med verkligheten när det gäller statsskulden. Efter sina 8 år som chef för amerikanska riksrevisionen har han fortsatt arbetet för att få till stånd politiska lösningar för att sänka den enorma statsskulden. Genom olika intressegrupper försöker han påverka demokratiska och republikanska politiker att agera i frågan.

    Redan för 5 år sedan reagerade Kina som står för en stor del av den amerikanska statsskulden och kritiserade USA. I amerikanska medier skrevs flitigt om hur statskontrollerade kinesiska medier kritiserade USA inför vicepresident Bidens stundande besök. Man förväntades sig att USA skulle ta itu med svagheten i sin ekonomi och framför allt upphöra med sitt skuldmissbruk.

    Det finns andra avfällingar i USA som Michael Hudson med flera som påverkar opinionen, men i det stora hela är det svårt för etablissemanget att acceptera tanken på att det amerikanska imperiet redan är kapsejsat.

  8. Bo Persson
    2016-09-06 kl. 11:02

    Mats P!
    USA har inte en enda fiende, säger du. Men skulle man då inte lika svepande kunna säga att hela världen är USA:s fiende. Fler och fler vägrar idag att underkasta sig denna självutnämnda världspolis.

  9. Mats Parner
    2016-09-06 kl. 12:34

    Anders P, Hans A och Bo P!
    Under åren 1933-45 undvek anti-nazisterna att kritisera Englands göranden och låtanden, skriver Anders P, och framhåller att detta visade sig vara en sund politik. Det är möjligt. Dock ser jag inte på vilket sätt den anmärkningen har med min text att göra. Anser man att 1930- och 40-talens Nazityskland/England motsvaras av dagens USA/Ryssland, så får man visa det. Historiska paralleller är många gånger bedrägliga. De mystifierar i regel mer än de förklarar.

    Hans A har mycket intressant att säga. Men hans avslutningsfras är närmast bisarr: “det hedrar Diana Johnstone att hon ger V Putin fri lejd” (citerat ur minnet). Varför det? Är det inte “tänkande” av precis detta slag som medfört att så många till synes goda vänsterprojekt kapsejsat och till att, exempelvis, FiB/Kulturfront haft så svårt att nå läsare genom åren? Hans A kan tillbakavisa min antydan till kritik av Putins Ryssland endast genom att klargöra vad som rent sakligt är felaktigt.

    Bo P:s invändning stämmer onekligen på sitt sätt. Vad jag menar är att USA inte har minsta tillstymmelse till naturliga fiender. Det finns ju inga armador som är beredda att kasta sig över den amerikanska kontinenten med sjörövarsvärden i högsta hugg.

  10. Anders Persson
    2016-09-06 kl. 14:09

    Mats P!
    Det handlar inte om att peka ut “historiska paralleller” (USA=Nazityskland 1939, Ryssland=Storbritannien 1939) utan huvudmotsättningen. 1939 var den nazityska imperialismen ett större hot emot Europas befolkning än den brittiska, idag är USA:s “befrielsekrig” ett större hot emot Europas befolkning än eventuella ryska ambitioner i den riktningen.

  11. 2016-09-07 kl. 8:34

    Jag har länge förbluffats över en del av mina vänstervänners ställningstaganden i olika frågor (deras närmast ryggmärgsreflexmässiga försvar av den ryska annekteringen av Krim och allt annat som Putin företar sig, deras ointresse för Srebrenicamassakern på nittiotalet, deras uppslutning bakom Assadregimen etc. etc.). Men nu förstår jag plötsligt vad det är som spökar. Tack, Anders Persson, för att du i klartext förklarat att det hela handlar om “huvudmotsättningen”!

    Ja, tillämpar man denna Maos teori okritiskt och schablonartat riskerar man naturligtvis att komma till de mest barocka slutsatser. Och det förklarar naturligtvis en del av de ställningstaganden som jag haft (och fortfarande har) så svårt att förstå.

    Att peka ut var “huvudmotsättningen” går i dagens och gårdagens värld kan nog vara bra i vissa sammanhang, om det görs med sunt förnuft och respekt för fakta. Men som ledstjärna för journalistik och historieskrivning är det en mycket bedräglig metod som riskerar att leda totalt åt skogen.

  12. 2016-09-07 kl. 12:07

    Inte bara USA har en massa oredovisade skulder, så har även andra länder. Det kallas för OPS, Offentlig-Privat Samverkan.

    Det går till så att staten (eller kommunen eller vad du vill) skriver ett avtal med ett bolag som tar ett lån på marknaden till en investering. Sen åtar sig staten att hyra det företaget har finansierat. Denna skuld syns sen inte i redovisningen utan redovisas bara år för år som en utgift, och den sittande regeringen kan två sina händer.

    Det kan anmärkas att det var den sortens affärer som Enron åkte dit på. Det är olagligt för företag men tydligen helt lagligt för staten (eller kommunen).

  13. Anders Persson
    2016-09-07 kl. 17:19

    Margareta Z!
    Ack om det vore så enkelt att “huvudmotsättningen” bara var något Ordförande Mao fått dille på. Men långt före Mao, och långt efter oss alla, kommer detta att vara en vägledande princip för alla beslutsfattare, från höger till vänster.

    Att brittiska och amerikanska regeringarna direkt eller indirekt stödde IS, så var det utifrån deras “huvudmotsättning”, att Assad – för dem – utgjorde ett större hot än IS.

    Detta, att stödja IS direkt eller indirekt, var baserat på ett helt rationellt tänkande, eftersom Syrien och den ryska flottbasen där utgjorde hinder på vägen för utvidgandet av det brittisk-amerikanska inflytandet.

    Så deras “huvudmotsättning” var inte vår, men vi hade det gemensamt att vi tänkte i termer av “huvudmotsättning”. Jag tror att det var detta Jan Myrdal när han i förordet till nyutgåvan av Maos “Lilla röda” skrev något om att vissa principer i boken fungerar oberoende av klasstillhörighet.

    PS: Att man sedan av taktiska och propagandistiska skäl motiverar vad man gör i andra termer, är en annan sak.

  14. Hans Andersson
    2016-09-07 kl. 18:35

    Mats P!
    Så här skrev jag “När det gäller Johnstones brist på angrepp mot Putin så hedrar det henne”. Så här tolkar du det jag skrev: “Det hedrar Diana Johnstone att hon ger Putin fri lejd.”

    Putin behöver ingen fri lejd. Merparten av det som Putin och Ryssland anklagats för saknar helt substans. Myten om rysk aggression och geopolitisk expansion är verklighetsförfalskning och ingår i propagandakriget i Natos aggression och expansion av idag, som faktiskt sker i verkligheten.

    Det är bara att ta fram en karta från tiden vid Sovjets kollaps och jämföra.
    I strid med gällande överenskommelse har Nato successivt trängt sig allt närmare de ryska gränserna. Svårare än så är det inte.

    Annekteringen av Krim är formellt folkrättsbrott, men också i enlighet med supermaktens hanterande av Kosova. I praktiken med ett massivt stöd av hela Krims befolkning. Inte mycket att orda om. Om inte Krusse fått ett ryck så som skedde, hade Krim tillhört Ryssland hela tiden.

    Nu din text ur faktasynpunkt
    Ditt påstående om systematisk rysk statlig dopning är inte bekräftat på ett rättssäkert sätt, allt som finns är påståenden i Mclarenrapporten och WADA:s rapport som inte öppet publicerats för granskning av oberoende aktörer. Även inhämtningen av innehållet i rapporten strider mot minimum av rättssäkerhet.

    Till det som inte objektivt fått granskas av oberoende granskare är t ex påståendet att ryska säkerhetstjänsten utklädda till rörmokare höll till i dopningslaboratoriet i Sotji 2014, med uppgift att plocka bort positiva ryska dopningsprov och ersätta dessa med negativa. Genom en lucka i väggen.
    Vidare innehåller materialet anonyma vittnesmål som grund för påståendena riktade mot Ryssland.

    När det gäller valfusk så rapporterades 2013 om regelbrott exempelvis om svårigheter för valobservatörer att få tillträde till vallokaler. Detta ägde rum i småstäder och på landsbygden men fungerade bättre i storstäder som Moskva och S:t Petersburg.

    När det gäller presidentvalet så var det snarare västvärlden som hade svårigheter. Alla ledande stater ville ha en maktkamp i valet och absolut undvika att Putin segrade redan i första omgången. När Putin sedan segrade var besvikelsen stor att det skedde med så stor marginal. Via den ryska sajten massikovi.ru betalades 500 rubel till personer som snabbt kunde ställa upp i protester med påståenden om valfusk.

    Men lite vanligt sunt bondförnuft framstår det som orimligt och helt otänkbart att Putin skulle medverka till valfusk, då valutgången var given på förhand, på grund av det stora folkliga stöd som Putin hade och fortfarande har. Opinionsmätningar gav hela tiden information om det stora stödet.

    När det gäller mord på journalister har Ryssland drabbats mycket hårt. Det varierar beroende på källa, TT har angett 300 journalister sedan 1993, medan journalisten hävdar minst 1000 mördade.

    Politiska mord har genomförts men detta skedde redan på Jeltsins tid då ryska samhällsmyndigheter föll mer eller mindre samman. Jag har i alla fall inte sett något fall som direkt ställer Putin som ansvarig för mord på specifikt namngiven journalist. Ansvarig som landets president för landets säkerhet är han förvisso men inte för det praktiska arbetet som utförs av polis och åklagare. Har någon som deltagit i den här tråden faktiska bevis för detta eller kan hänvisa till källor är jag naturligtvis beredd att ändra uppfattning.

  15. Bo Persson
    2016-09-07 kl. 19:40

    Margareta Zetterström!
    Så du håller med Anders P om att om det blir ett nytt storkrig, så är det USA som är anstiftaren?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.