Kulturministern invigningstalar på Bokmässan 2016.
Nu vet vi hur det gick till. Det var Hanna Nordenhök som tog initiativet till själva författaruppropet för bojkott av årets Bokmässa. Men hon hittade inte på det själv. Kjell Eriksson var den förste att offentligt bojkotta Bokmässan redan för en månad sedan. Det var svårt att enas om texten berättar Hanna Nordenhök för DN, men de lyckades till slut. Och det gäller inte bara denna Bokmässa, utan alla bokmässor framöver ända till det blir ”en annan hantering av de högerextrema” förklarar hon.
Även Jan Guillou är nu intervjuad i DN. Han säger: ”Ja, något mer främmande för mig än att bojkotta en mässa därför att det är olämpliga personer där, det finns inte. En bokmässa handlar om det tryckta ordet, symbolen för yttrandefriheten.”
Göran Rosenberg har motiverat sitt namn på uppropet med en kort text i Expressen. Där ger han många goda argument för att tycka illa om högerextremister av olika slag. Man kan hålla med om allt. Men hans beskrivning av Bokmässan som något jämförbart med hans privata vardagsrum håller inte. Bokmässan är ett offentligt torg, en symbol för yttrandefriheten och det fria, tryckta ordet. Därför blir uppropet så fel.
Nå, problemet är att dessa författare inte riktigt verkar höra vad de själva säger. Det finns en slags blockering. Problemet är inte längre de små högerextrema grupperna. Problemet är att just nu skär dessa små grupper pipor i vassen helt utan att anstränga sig. Uppropet kommer att slå en kil rakt in i Sveriges upplysta intellektuella offentlighet. De som hittills varit tysta, som helst vill hålla samman denna offentlighet omkring yttrandefrihetens kärna, kommer nu att tvingas välja sida – och riskera att beskyllas för högerextremt medlöperi (eller ännu värre saker).
En skadlig, plågsam intellektuell kulturfejd förestår därför nu i Sverige. Den avspeglar förstås den allmänna intellektuella förvirringen i hela Europa om vad som är höger, vänster, fascism/nynazism, demokratiskt, nationellt eller europeiskt. Det franska presidentvalet är en tydlig spegling av denna politiska och intellektuella förvirring.
Så nu blir det bråk… Och vem som tjänar på att det svenska etablissemanget spricker i två delar är vi säkert alla överens om.
…
Länk till ”139 författare trampar i klaveret”
Jag förstår inte att nuvarande debatt om yttrandefriheten och dess villkor skulle på något sätt kunna bli skadlig eller plågsam. Det gäller väl bara att ta itu med de här frågorna och föra fram de vanliga yttrandefrihetsargumenten.
Tittar vi på den av Knut Lindelöf förut publicerade listan på de 139 namnen är det flera som vi kan finna anmärkningsvärda. Gamla ”fibbare” som Anders Bodegård och Enel Melberg t ex. Men även ”liberaler” av lite olika snitt som Rasmus Fleischer, Lars Kleberg och Hynek Pallas. Akademiledamoten Peter Englund (absolut inte förvånande) och Leninpristagaren Mattias Gardell kan nu samsas på samma lista. Ett av FiB/Ks ofta nyttjade affischnamn, Jenny Wrangborg, finns där tillsammans med vår tidnings relativt nye lyrikansvarige, Bengt Berg.
Så här finns ett stort utrymme för såväl personliga samtal som agerande från FiB/Ks sida. Låt oss nu visa att vi övervunnit skadorna av debaclet 2009 och kan göra en konkret insats till stöd för yttrandefriheten.
På Gotland förstår man sig bättre på yttrandefriheten. Nynazister får medverka på Almedalsveckan. Där kostar dessutom bevakningen en hel vecka och är på betydligt större yta!
Tillåt nu en istället kanske pretentiös tolkning av aktuella mediedramaturgin.
Att se vad som sker i det som synes ske (Erik Gustaf Geijer):
Lägesrapport från striderna:
Nu, 182 författare agerar ”kanonmat” åt Bonnier AB i förhandlingen med Bokmässans ägare, Svenska mässan (årsomsättning), om villkoren för deltagandet på, inte bara Bokmässan, utan även på den bokstavligen (och för första gången) parallellt drivna mässan Mediedagarna i Göteborg, MeG. En mässa som framöver förväntas dra STORA medieelefanter.
Mycket kanonrök. Buller och Bång. Adrenalinet pumpar. Krutröken tjocknar och tjocknar.
Ingen som borde göra det lägger längre märke till hur Medieutredningen (SOU 2016:80) utan verklig remissomgång ska piskas igenom i riksdagen för att (från 2018) öka statliga styrningen av media. Eller hur Mediegrundlagskomittens betänkande (SOU 2016:58) sakta men säkert lyfter ur saker ur TF. Låt juristerna sköta sån´t! Jobbigt!
När man tänker efter tror jag du har alldeles rätt. Vi får gneta vidare med vårt arbete för att kämpa för yttrandefrihet för alla.