Författaren Bret Harte (1836-1902)

Porträtt av Bret Harte (1836-1902) från 1872.

Bret Harte föddes år 1836 i Albany, New York, men flyttade vid sjutton års ålder tvärs över kontinenten till Kalifornien där han försökte dra sig fram med diverse småjobb som guldgrävare eller vaktman för värdeförsändelser på diligenser. Så småningom fick han arbete som informator för en rik jordägares två söner i staden Union (numera Arcata) i norra delen av delstaten.

Union hade växt upp till följd av guldruschen men såg sig snart utkonkurrerad av staden Eureka längre söderut där en timmerindustri växte upp baserad på avverkningen av de stora redwood-träden. Staden Unions tidning The Humboldt Times flyttade sin redaktion till Eureka och Union stod utan lokaltidning. En grupp stadsbor ställde sig bakom bildandet av The Northern Californian med Stephen G. Whipple som redaktör. En fyrsidig tidning med veckoutgivning där Bret Harte anställdes som medhjälpare till den ensamme redaktören. Han fick snart allt mer ansvar och skötte utgivningen när redaktören var ute på resor.

Nere till vänster Indian Island, där massakern inträffade. Där nedanför staden Eureka där offren fördes i land. Längst upp till höger staden Union (nuvarande namn Arcata) där Bret Harte arbetade på redaktionen för The Northern Californian.

Så var fallet den sista veckohelgen i februari 1860 när en grupp vita bestämt sig för att visa att landets urinvånare, indianerna, inte längre var önskvärda. En grupp Wiyot-indianer hade firat en årsfest på Indian Island i Arcatabukten och männen lämnade sent på kvällen ön i sina kanoter för att skaffa mer proviant.

Jane Sam överlevde massakern och berättade om den i Humboldt Times på 1920-talet.

Klockan fyra söndag morgon landsteg ett halvt dussin vita män beväpnade med yxor, knivar och klubbor och gick till angrepp på de sovande åldringarna, kvinnorna och barnen. Omkring fyra dussin, inklusive några nyfödda slaktades. Bara en handfull lyckades smyga iväg och gömma sig. Överlevaren Jane Slam såg två båtar fyllda med vita män ro tillbaka mot Eureka vid soluppgången.

Chefredaktören Whipple passerade Eureka på väg mot San Fransisco denna söndagsmorgon och skickade en rapport till Bret Harte på tidningens redaktion. Denne såg sedan med egna ögon en del av offren när de transporterades med kanot till staden Eureka för vidare transport till sina hembyar. Synen av de döda fick Harte att bestämma sig för att skriva ett sannfärdigt reportage till nästa utgåva av tidningen.

”Neither age nor sex had been spared. Little children and old women were mercilessly stabbed and their sculls crushed with axes. When the bodies were landed at Union, a more shocking and revolting spectacle never was exhibited to the eyes of a Christian and civilized people. Old women, wrinkled and decrepit, lay weltering in blood, their brains dashed out and dabbled with their long gray hair. Infants, scarce a span long, lay with their faces cloven with hatchets and their bodies ghastly with wounds.”

En syn liknande denna mötte Jacques de Reynier, internationella Röda Korsets sändebud i Palestina, när han den 11 april 1948 kallades till byn Deir Yassin i Palestina. Den amerikanske arméfotografen Ronald L. Haeberle dokumenterade en liknande massaker i den vietnamesiska byn Song My den 16 mars 1968. Ytterligare två exempel på grova övergrepp där förövarna aldrig fått sina rättmätiga straff.

Delvis som följd av Hartes artikel skrev San Fransisco-tidningen Daily Alta California en ledare som fördömde regionens utrotningspolitik. Snart berättade också New York Times om händelsen. Från den vita befolkningen i Union hördes inga reaktioner men The Humboldt Times i grannstaden Eureka konstaterade att händelsen visade ”proof that the time has arrived that either the paleface or the savage must yield the ground”. Det blev indianerna som flyttades till Klamath River Indian Reservation. Wiyot-stammen, som enligt muntlig tradition hade omfattat 2.000 medlemmar, skulle år 1910 komma att bestå av endast 100 personer.

Titelsidan från min bok av Bret Harte, tryckt år 1873, där Lycke-Tom är den första berättelsen i samlingen.

För Harte blev situationen alltmer hotfull i staden Union och en månad senare begav han sig till San Fransisco. Han började nu bli känd som författare och journalist och avancerade raskt. År 1868 blev han redaktör för Overland Monthly där han publicerade sin berättelse The Luck of Roaring Camp som gjorde honom till en nationell berömdhet. Texten på engelska hittas lätt på nätet till exempel här och mycket av vad han skrivit finns i nya utgåvor på engelska.

Redan år 1873 publicerades berättelsen på svenska, med titeln Lycke-Tom, tillsammans med andra av hans berättelser om nybyggarlivet i Kalifornien. När jag på 1970-talet upptäckte Bret Harte var det lätt att hitta många av hans böcker på Stockholms antikvariat. De flesta utgivna de sista årtiondena på artonhundratalet eller på början av nittonhundratalet. Det var mest korta berättelser från nybyggarlivet i Kalifornien men också ett par romaner från amerikanska frihetskriget och inbördeskriget. På Bokbörsen kan man hitta svenska översättningar av många av hans texter.

... är läst 644 gånger!

  4 kommentarer for “Författaren Bret Harte (1836-1902)

  1. Bengt Svensson skriver:

    Av de tre massakrerna Indian Island, Deir Yassin och Song My är det väl bara Song My som min generation – 40-talister – vet något om. Jag bor 40 mil söder om Eurika/Arcata, men det tog mig ett tag att minnas att jag någonsin läst något om massakern. Detta trots att jag ju skrivit om massakrer på Kaliforniens indianer tidigare. Så jag undrar vad det är för historiska/politiska fakta vi tar till oss i mediebruset, och vad är det som vi låter passera förbi eller förtränger. Jag körde faktiskt bil tvärsöver Indian Island för en del år sedan utan att tänka på massakern eller kanske ens känna till den.

    Nåväl. Wiyot-indianerna återfick sin ö (nästan hela) i höstas, och guvernör Newsom har framfört en formell ursäkt. “It’s called a genocide. That’s what it was, the governor said”. Det kallas folkmord… Läs gärna här.

    Brett Harte har f ö fått en stad uppkallad efter sig i centrala Kalifornien.

  2. Jan Arvid Götesson skriver:

    Folkmordet på Wiyotfolket väcker frågan vad som behöver göras i områden varest koloniala befolkningar kommit att dominera, till exempel i Nya Holland och Van Diemens land (”Australien”). De områdena domineras som bekant av en ljushyad engelsktalande befolkning med förfäder från England och de sex keltiska nationerna i Förenade kungariket och Eire.

    Efter att ha dvalts i 26 år bland ”australiensare” har jag dragit slutsatsen att bästa lösningen vore att övertala sådana befolkningar att medverka till att avskaffa sig själva genom frivillig kulturell och språklig autogenocid (självfolkmord). Kolonialister i till exempel Wiyot-landet skulle sluta att bibringa sina barn uppfattningen att de är ”amerikaner” i ”Kalifornien”, och i stället låta barnen assimileras till en återskapad form av Wiyot-etniciteten. Alternativt kan folk som svenskättlingar i ”Minnesota” låta totalt återförsvenska sig, och leva som permanenta gäster i Dakota-land. Huvudsaken är att man fjärmar sig från kolonialfolket.

  3. Leif Strandberg skriver:

    Henrik L!
    Tack för ännu en intressant historielektion. Denna gång börjar jag tänka på vad som egentligen hände vid migrationen till det stora landområdet där i väster (USA).

    Migrationen till Amerika använde sig av fyra bosättningsprinciper; utplåning av de infödda, slaveri för folken från i Afrika, integration och demokrati mellan anglosaxer och folk från Skandinavien/Nordeuropa och, för det fjärde, krav på assimilation för övriga invandrare (sydeuropéer, Centraleuropéer, judar från Östeuropa samt asiater).

    Den första gruppen mördades eller försvann in i reservat (som i Henriks berättelse), den andra förslavades och/eller förtrycktes i århundraden, den tredje gruppen (”vi”) skapade ett modernt, parlamentariskt, industriellt framgångsrikt samhälle framförallt för den egna gruppen, den fjärde gruppen segregerades in i parallellsamhällen (blev vad Jan Myrdal brukar benämna bindestrecks-amerikaner). Vad av detta upprepar sig i den nuvarande migrationsvågen till Europa/Sverige?

  4. Bengt Svensson skriver:

    Här har vi United Irish Cultural Center, Serbian Hall, Jewish Community Center of San Francisco, Russian Center osv. Ungefär som ABF eller medborgarhus i Sverige med olika “etnisk” fernissa. Vem som helst kan förstås gå dit. Inte så mycket konstigare än att många svenskar dansar samba och square dance. Swedish American Hall med Cafe du Nord som byggdes 1907 centralt på Market street är ett populärt ställe för en massa inte alls svensk underhållning. Bindestrecksamerikaner, Hyphenated Americans, var ett skällsord för hundra år sedan. “Any man who carries a hyphen about with him carries a dagger that he is ready to plunge into the vitals of this Republic whenever he gets ready.” (En man med ett bindestreck bär på en dolk …), enligt president Woodrow Wilson. Numera är USA:s “parallellsamhällen” snarare ekonomiskt än etniskt definierade. Kanske var det alltid så. Vad invandrare till USA inte får är bl a statsbidrag till hemspråksundervisning.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.