Författarutställning i Uppsala

Snapshot ur dagens UNT

Snapshot ur dagens UNT

De satt uppradade i snurrfåtöljer på scenen, som om blotta anblicken av dessa  författare skulle motivera en stor del av det icke oansenliga biljettpriset. Där poserade de, Klas Östergren, Sara Stridsberg, Lotta Lundberg, Johan Heltne, Johan Hedberg och Elsie Johansson. UNT:s nya kulturchef Kristina Lindquist och UNT- medarbetaren Lena Köster höll ihop arrangemanget.

Klockan var 19 och allt skulle vara slut klockan 21.30. Lätt räknar man då ut att med två musikinslag på vardera en kvart, en kaffepaus på 30 minuter och lite luckor för scenförändringar blir det bara drygt 10 minuter kvar till respektive författare.

Och för författarna i sina snurrstolar blev det en passiv väntan i mer än två timmar – utan att yttra ett knyst. Man deltog i ett arrangemang som varade 150 minuter där man själv hade ett framträdande på blott 10-15 minuter.

Klas Östergren beklagade i sina inledningsord stackars Elsie Johansson som satt sist i raden. Han funderade på hur trötta publiken skulle vara när det blev hennes tur, vilka fantastiska skrönor som skulle krävas för att nå fram och hur lätt det var för honom som var först och hade en pigg och alert publik.

Kunde de inte fått vänta lite i skymundan, så att fokus åtminstone varit på den som just då hade ordet? Tänkte redan förra året på att detta var ett mycket märkligt arrangemang. Samma sak verkar nu upprepas år efter år. Finns det ingen som tänker som jag?

Varför blir det så här? Duger bara författare som kan stå ut med att vara estradörer och denna typ av “beskådan” nästan helt utan att få komma till tals? Det är en sorts författarutställning, det påminner faktiskt om gamla tiders skönhetstävlingar, där det viktiga var att visa upp sig och sedan ställas inför några fåniga frågor om intressen, älsklingsfärg och älsklingsdjur.

Men, det är ju deras ord som är det viktiga, inte deras fysiska uppenbarelse! Har medieföretagen med kulturambitioner (UNT i det här fallet) helt tappat omdömet? Det är väl ett led i att hänga med i tidens konkurrens med festivaler, mässor, etermedia och nätet. Ju fler kända författare på en gång och samtidigt – desto bättre, verkar vara själva idén. Men är det verkligen rätt sätt? År det så lyckat?

Jag minns de där trollbindande programmen i TV näst svenska författare satt framför brasan och berättade historier för varandra och sedan samtalade kort om det som varje författare berättat. Nya författare varje vecka. Det satte berättandet och orden i centrum. Babel och andra litteraturprogram i TV är svårt att kopiera på scen. Men som sagt, att träffa författare i verkligheten ger en extra dimension. är gör biblioteken en stor insats. Tror nog att författarna känner sig mer hemma där i något mindre sammanhang.

Tanken att det kanske är för många författare verkar åtminstone ha snuddat vid Kristina Lindquist. I sin presentation av förste författare ut sa hon: Att ha en så betydande författare som Klas Östergren här ikväll är en stor sak – men ikväll har vi inte mindre än sex lika intressanta namn – stor applåd. Något skorrade här.

Författares berättande är det viktiga när de framträder. Då är ljudet helt avgörande för att orden ska nå fram. Dessutom är publiken klart över medelåldern, så allt skrap och störande brus förtar det mesta av upplevelsen för många. Den fysiska närvaron är en extra dimension jämfört med nätet eller på TV, man vill därför gärna se dem i närbild, vilket är fullt tekniskt möjligt numera. Alltså en mycket bra ljudanläggning och en storbildsskärm bör man ha i en så här stor lokal med flera hundra åhörare.

Kända författarnamn drar uppenbarligen folk. Och många kända namn drar mycket folk. Det var fullsatt långt upp på läktaren i Missionskyrkan. På raden framför mig satt 18 personer varav 15 var kvinnor och 3 män (20%). Det speglar nog den genusmässiga sammansättningen ganska väl. Om jag ska uppskatta åldersfördelningen gissar jag att en stor majoritet är äldre kvinnor (silvergråfrisyrerna dominerade kraftigt), men även yngre kvinnor fanns det gott om. Äldre män kunde man se i proportionerna 3 av 15, alltså unga män såg jag inte en minsta skymt av. Och det stämmer väl ganska väl med alla undersökningar som visar att unga män inte läser böcker. Men fullsatt var det. Och med tanke på denna stora intresserade publik som ändå infann sig och på alla de fina författarna, så finner jag det ganska respektlöst att inte tänka mer på arrangemangets utformning.

Som kronan på verket kom en slarvig artikel i UNT Kultur idag om evenemanget. Inte ens alla de deltagande författarna fanns nämnda. Elsie Johansson saknades fullständigt, Johan Hedberg och Johan Heltne fanns endast nämnda i bildtexten. Och den stora bilden visar tydligt att författarna inte trivdes särskilt väl som utställningsföremål.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.