Förlora utan att lära sig något

Vanföreställningarna om Ukrainakriget lever kvar sedan krigets start. Washington och dess marionetter i Kiev har nu förlorat kriget, som de provocerade fram, men knystar inget om något nederlag. Det här skrev Patrick Lawrence på Consortium News 28 April 2025. Patrick Lawrence var många år utrikeskorrespondent på International Herald Tribune. Översättning till svenska av Henrik Linde.

Så egendomligt att nu se tillbaka – nu när Washingtons proxykrig i Ukraina håller på att ta slut i ett förödmjukande nederlag – tänk då på det ymnighetshorn av propaganda som flödade ut ur vad jag redan de första månaderna kallade Washingtons ”låtsasbubbla”.

Låt oss tillsammans ägna några minuter till att erinra oss vad som hänt.

Där fanns ”The Ghost of Kyiv (Spöket från Kyiv)”. En hjältemodig MIG29-pilot, dekorerad för att ha skjutit ner sex mindre ryska stridsflygplan under en enda natt. Den 24 februari 2022, två dagar efter att den ryska inmarschen. ”The Ghost” visade sig vara ett påhitt hämtad från ett populärt TV-spel.

Så rå och vulgär var den tidiga ukrainska propagandan.

Och sedan, kort därefter, kom hjältarna från Snake Island, tretton ukrainska militärer som (hör ni trummor och trumpeter) försvarade en liten ö i Svarta havet tills de stupade. Det visade sig att de kapitulerat, så medaljerna, som president Volodymyr Zelensky tilldelat dem med stort prål, var varken postuma eller förtjänade.

Detta galna nonsens bara fortsatte och fortsatte, seg och tjock som glasyren på en bröllopstårta, ända till New York Times inte längre kunde förneka bluffen. Jag bryr mig inte om journalister som hänger sig åt att citera sig själva, men låt mig återge dessa meningar, publicerade några månader in i konflikten:

”Efter att ha varnat för desinformation under flera år vill nu New York Times tala om för oss att desinformation är OK i Ukraina, eftersom ukrainarna är på vår sida och att desinformationen helt enkelt stärker moralen.

Vi kan inte säga att vi inte var varnade. ”The Ghost of Kyiv” och Snake Island visar sig nu vara bara ett förspel, en inledande akt i den mest omfattande propagandastorm jag kan påminna mig.”

Ett förspel alltså – förspelet till ett krig så ondskefullt rapporterat att det snart var omöjligt för läsare och tittare i de tidigare västerländska demokratierna att se det (vilket också var just meningen).

Och förspelet, låt oss vara försiktiga och notera att New York Times och BBC – enligt min uppfattning – gick i spetsen för den västmedias förmodligen totala kollaps. Men med resten av stimmet simmande intill dem.

Vid slutet av första krigsåret konstaterade jag att det fanns två versioner av konflikten i Ukraina.

Det var kriget som svävande i en ogenomskinlig blandning av suddig retorik och kriget i verkligheten.

Och nu när vi kommit till slutet av detta sammanbrott, så förblir dessa vanföreställningar och illusioner just vad de varit hela tiden. USA och dess marionetter i Kiev har fullständigt förlorat det krig de provocerat fram. Men nej, inte talar man om förlust.

Det finns ingen man kan kalla segraren i denna konflikt och förvisso ingen som accepterar någon seger – den verkliga världen knackar på här – som ger segraren ett övertag när det gäller att fastställa villkoren för en uppgörelse. Om ni studerar de villkor som Moskva gång på gång uttryckt dem, så är de helt rimliga och till fördel för båda sidor, men får aldrig omtalas på detta sätt. Är det Moskvas villkor – så är den gyllene regeln – att de inte kan vara rimliga.

Framför allt, så finns det ingen som bryr sig om det cyniska offrandet av ukrainska liv i sexsiffriga tal. Ingen bryr sig om deras välbefinnande och förvisso har det inget med demokratiseringen av landet att göra.

Och mest, ja mest av allt, inga lärdomar finns att dra av denna gränslösa katastrof, varpå man kommer tvingas gå vidare mot nästa katastrof.

Den förvirrande ordningen

Efter de första månaderna av direkt enfald och all felaktig information blev så tog propagandaproffsen i Washington och London över efter amatörerna i Kiev.

Den ”ryska massakern” i Bucha under de sista dagarna av mars utfördes inte av ryssarna – det finns övertygande bevis för detta – men ”brutaliteten” bland retirerande ryska soldater är nu inskriven i den officiella rapporten och i det kollektiva minnet för de som fortfarande låter sig fascineras av västmedia. (En FN-rapport var tvetydig om vem som var ansvarig för dödandet i Bucha men skyllde på Ryssland för att även civila dödades i Kievregionen).

En av mina ”favoriter” i detta sammanhang inträffade senare under 2022 när Ukrainas beväpnade styrkor utsatte det ryskkontrollerade kärnkraftverket i Zaporizhzhia, på östra sidan av floden Dnieper, för beskjutning.

Men eftersom Ukrainas beväpnade styrkor, ”de goda krafterna”, absolut inte kunde rapporteras ägna sig åt en sådana hänsynslösheter, så måste det vara – genomgående i västmedier – ryssarna som riskerade en åstadkomma en härdsmälta genom att beskjuta anläggningen, som de redan hade full kontroll över, och där det fanns ryska trupper och en massa rysk utrustning.

Låt oss nu tala klartext om orsakerna bakom allt detta ljugande och all den den förvirring om Rysslands framsteg i kriget under dessa tre år.

Jag är så trött på ordet ”oprovocerat” när det gäller denna konflikt att jag kunde … att jag skulle kunna skriva en hel krönika om det. Likaså föreställningen att den började i februari 2022 och inte i samma månad åtta år tidigare när den USA-stödda kuppen i Kiev inledde dagliga attacker mot sitt eget folk i de östra, rysktalande provinserna, vilket skapade i storleksordningen 14.000 dödsoffer.

Det handlar här om historia och orsakssammanhang, påverkan och ansvarstagande. USA och dess underhuggare i Kiev och i de europeiska huvudstäderna har utraderat det första och förnekat de andra tre.

Orsaken till att västvärlden inte getts en klar bild av kriget är att de inte skall förstå varför det startade. Från början till slut och utan undantag måste ”the good guys” alltid vara de goda och ”the bad guys” alltid de onda.

Vad säger detta om västmakternas idéer om regerande av stater under 2000-talet? Skall vi kalla det ”icke– realpolitik”?

Nedvärdering av fredssamtal

Trots de senaste samtalsrundorna, kommer enligt min mening de krampaktigt verklighetsfrämmande ståndpukterna göra en varaktig uppgörelse – vid mahognyborden, inte på slagfältet – svår, ja kanske t o m omöjlig.

Detta dömer – vem vet hur många – ukrainska och ryska män och kvinnor till döden?

Rysslands villkor – främst bland dessa en ny säkerhetsordning i Europa, avnazifiering och garanti att Ukraina inte kommer att anslutas till Nato – förtjänar en förhandling som jag redan föreslagit. Men eftersom låtsasbubblan på västsidan aldrig har spruckit så har varje antydan av detta i Washington eller någon annanstans i västvärlden förkastats som ”ett eko från Putin”. Det är ovärdigt, det finns inget annat ord för detta.

Som en följd av detta uppstår olika nya vanföreställningar i väst. Volodymyr Zelensky, som till sist erkänts som den skojare han är, fortsätter som om förloraren kunde bestämma villkoren för vinnaren.

Européerna har stött Ukraina i åratal och lovar nu att fortsätta med det. De arbetar på en ”fredsplan”, för att på så sätt byta skepnad, och kräver nu att Ryssland ska acceptera dem som fredsövervakare på Ukrainskt territorium.

När vi nu kan se hur Västvärlden vrider sig ut och in för att undvika varje litet erkännande av ett nederlag i Ukraina, ser jag till den större bilden av denna konflikt. Om det hela kokas ned, framträder en konflikt mellan Västvärlden och den övriga världen. I grunden – och jag missade det en tid – är detta fronten i kriget om världsordningen. Den oordning som vi nu lever mitt i är kampen för att stå emot den nya världsordningen som är på väg att växa fram.

För att konkretisera detta så skulle en ny säkerhetsarkitektur mellan den ryska federationen och dess europeiska grannar markera en historisk betydelsefull vändning mot jämlikhet mellan Västvärlden och de övriga. Och det är denna jämlikhet som Västvärlden bekämpar mest av allt – fastän den skulle bevisa sin nytta för hela mänskligheten när den slutligen uppnåtts.

The Times i London publicerade ett tankeväckande stycke i den senaste söndagsutgåvan om en 83-årig veteran från Vietnamkriget, Stuart Herrington. Han tjänstgjorde som underrättelseofficer i armén under krigets sista år och berättade för Times intervjuare om dagarna innan Viet Cong närmade sig vad som då hette Saigon.

Smärtsamma minnen hos Herrington från dessa ödesdigra dagar i april 1975, när de sista amerikanerna evakuerades från taket på USA:s ambassad. Det förelåg garanterad passage ut för alla vietnameser som hade samarbetat med amerikanerna. Men de själva hade under de sista timmarna smugit ut via en baktrappa upp till taket och lämnat vietnameserna i sticket efter sig.

Det var detta brutna löfte som fick mig att fundera på då och nu. Det brutna löftet, övergivandet av dem som hade arbetat för amerikanerna. Men av någon mystisk ideologisk orsak, som inte hade att göra med dem, doldes krigets verklighet för vietnameserna: Herrington verkade inte vara någon fredskämpe under dessa år, men det här var källan till hans livslångt bestående ånger.

Vi har inte lärt oss något av dessa dagar i Saigon, anmärkte han, när han tänkte efter. Nu femtio år senare under kriget i Ukraina konstaterar han i slutet av intervjun: ”Nu är vi igång igen”.