Johan Ehrenbergs (och Sten Ljunggrens) Ekonomihandboken (EH) är en uppslagsbok, enkel och fri från fackekonomernas språk. Här beskrivs hur arbetet fått en allt mindre del av produktionen, hur inkomst och förmögenhetsfördelning ökat. Hur beskattningen av arbete blivit allt hårdare medan storföretagens del av skatten i det närmaste försvunnit. EH visar hur det svenska folket bestulits på sin välfärd.
Ehrenbergs ambition går längre än att bara beskriva eländet, han vill med boken göra en annan värld möjlig, i god ”marxistisk” anda alltså. Boken står för sig själv den behöver inga fler lovord, skaffa den, låna den, läs den.
EH:s inställning till skuld, i klartext här:
(90-talet) ”då media skrev att Sverige hade en ’statsskuld på 1 400 miljarder’. Persson sa då: ’Den som är satt i skuld är icke fri.’ Det var också titeln på den bok han gav ut 1997. Detta är, vad gäller ekonomi, ett helt felaktigt uttalande.” … ”Därför påstår vi att den riktiga parollen för staten i stället borde vara den här: Den som icke sätter sig i skuld blir aldrig fri.”
Med tanke på hur Europa idag ser ut så sticker dessa uttalanden naturligtvis i ögonen. Kan det vara så att de ansvariga för de hårdast skuldsatta länderna också tagit till sig en del av vad som sägs ovan? Det är inte omöjligt, för även om inte finansdepartementen i Grekland m fl. låter sig inspireras av EH så kommer EH från nykeynsianismens säck innan den blev egen påse.
I förhållande till den nyliberala ekonomiska teorin är nykeynesianismen naturligtvis att föredra. Men den har blottor, som aningslösheten inför tillväxten av privat och offentlig skuld. Denna brist blir i den skuldmättnadskris vi idag står mitt uppi, mycket tydlig.
Hur ser då EH:s försvar för sin fräcka frispråkighet ut?
”Tänk dig att en manlig svensk politiker går till en bank och lånar en miljon kronor privat. Vi kan kalla honom Fredrik. För pengarna köper han ett billigt fritidshus, en bit skog och aktier. Eftersom vår person är försiktig så placerar han hälften av pengarna i skogen och fritidshuset, medan andra hälften går till aktier.
Ingen i hela världen skulle nu gå till Fredrik och säga att han blivit en miljon kronor fattigare. Hans skuld vägs ju upp av hans tillgångar.
Men om Fredrik i stället lånar en miljon till staten som köper ett litet dagis, lite skog och aktier, så hävdar han att staten blivit en miljon kronor fattigare. Statsskulden har nämligen ökat.
Detta inser naturligtvis alla vanliga människor är vansinne”
Vad människor anser som vansinne måste nog redas ut. Identifikationen med Fredrik är förhoppningsvis noll, inte för att han är politiker, men för hans spekulationslusta, som påminner om 1920-talet eller det svenska spekulationsraseriet i slutet på 80-talet.
Att bete sig som Fredrik är en dröm för bankerna, och nyliberalerna understöder ständigt drömmarna om att bli rik genom spekulation. Hela vårt pensionssystem har placerats på en dröm om spekulationsvinster. Den ständiga uppkopplingen mot börskurser som våra medier införde under 80-talet är hörnstenar i en gigantisk nyliberal hjärntvätt. Det handlar om att göra oss till mentala penningspekulanter.
Det är uppenbart att EH har sin hjärna full av denna nyliberala ideologi. Utan ordentlig uppbackning av andra inkomster eller kapital så störtar denne Fredrik ner i armod när konjunkturen – framkallad av bankerna – viker ner.
Att sprida spekulationsdrömmar bland den svenska allmogen är speciellt aningslöst på grund av bristen på förmögenhet hos den arbetande befolkning. Halva Sveriges befolkning saknar, eller ligger minus vad gäller förmögenhet, vilket EH själv ger siffror på, men tydligen har svårt att dra konsekvenser av.
När det gäller inkomster har heller inte situationen för löntagare förbättras under de senaste 30 åren. Inkomstspridningen ökar och löntagarnas andel av produktionen minskar. En stor del av Sveriges folk lever idag under hård ekonomisk press, där en eller ett par månaders utebliven lön innebär ren fattigdom – ingen mat på bordet! Sprickan mellan fattig och rik i Sverige har blivit avgrundsdjup.
EH har förvånansvärt svårt att sätta ord på själva skulden, trots att vi svenskar sitter hårt fast i privat skuld, i storleksordningen 2,5 x BNP, vilket uttryckt i amorteringstid på fastighetslån hamnar på 125 år. Långt över livslängden på dagens byggande.
Vi hade en liberal finansminister på 90-talet som tyckte att varje svensk skulle ha en årslön på banken. Synd att inte den handsken togs upp av arbetarrörelsen. Att så inte inte blev fallet beror kanske på att arbetarrörelsen har lättare att se skuldsatta än välbärgade arbetare.
Så exemplet Fredrik ovan är ”vansinne” i sin blindhet inför privat skuldsättning. Men var det inte den som på något sätt skulle låsa upp toleransen för den statliga dito (skuldsättningen)?
Vari består då denna oförmåga att förstå skuldens förlamande grepp över människor och ekonomi? Kanske förklaringen finns i EH:s syn på pengar?
Pengar styr ekonomin och ekonomin styr politiken. Detta mycket enkla samband, som fyllt med detaljer, är mäktig kunskap. EH försöker förklara det mest elementära om pengar med följande resonemang:
”Schema för hur pengar fungerar enligt Marx:
1. v – v’ (Vara byts mot vara)
2. v – p – v’ (Vara byts mot pengar som byts mot vara)
3. p – v – p’ (Pengar byts mot vara som byts mot mer pengar)”
Säg nu att detta är ett sådant där idiottest (IQ-test) som åtminstone de flesta pojkar mötte förr i världen när de skulle mönstra.
Frågan är: Vad skall fjärde raden bli? Det borde se ut så här för att vi skall få symmetri:
4. p – p’ (Pengar byts mot mer pengar)
Och det är ju den kapitalistiska drömmen sedan början av 1980-talet. Varför bry sig om det omständliga i att använda pengar för att köpa varor och producera varor som sen kan säljas med vinst? Det går ju lika bra att byta pengar mot pengar! En otrolig rationalisering, sett ur kapitalägarens synvinkel. Pengar är inte längre ett bytesmedel eller investeringsmedel. De kan växa alldeles av sig själv. …
På något sätt är det fjärde steget – den idiotiska fortsättningen på Marx sammanfattning av vår historia – kanske ändå en beskrivning av den tid vi lever i nu.”
Men! att tjäna pengar på pengar är sannerligen inget nytt, även om finansindustrin utvecklat verksamheten till nya höjder. Tricket – att tjäna pengar på pengar – har varit känt under årtusenden och de flesta stora religioner har varnat för det, förbjudit och bannlyst det under beteckningen ocker. I och med den ”moderna” politiska ekonomin, döptes tilltaget om med fina omskrivningar, som varande ”priset på pengar”; ränta. Ingenstans i EH hittar jag – ovan gjorda analys till trots – några invändningar mot räntesystemet.
Den nyliberala ideologin har inte bara förgiftat EH, vi har alla mer eller mindre blivit omprogrammerade i vår syn på hur arbetets frukter vårdas i sparande och hushållning. Bländverket har inte varit drömmar om guld utan konsumtionssamhällets i förrädisk bekvämlighet förpackade flöde.
Tyvärr har det varit så att den enda kritik av akademiernas ekonomi som också sipprat ner till en bredare krets intresserade har varit nykeynsianismen, vars inställning till skuldsättning alltså är aningen lättviktig. Eftersom vänstern – under MARX hela tyngd – inte själv utvecklat sina syn på ekonomin, har vänstern fått nöja sig med det näst bästa, nykeynesianismen.
Det är också på denna position som EH står. Alltså, om inte räntan upplevs som något problem blir inte heller själva skulden ett problem. Inte ens otyget med alla dessa lån utan säkerhet som ges till privatpersoner berörs i EH. Frågan om hur skulden uppkommer är då inget man behöver spilla krut på. Denna ståndpunkt är mycket vanlig bland mainstream ekonomer överlag och alla som lutar sig mot deras läror. ”Skulder kan väl inte bli ett problem, det uppvägs av en tillgång på annan plats i ekonomin”, är en vanlig bortförklaring.
Det ekonomiska maskineri som vi idag är beroende av har en produktivitet per capita som inte har någon motsvarighet i historien. Visserligen är denna ekonomi ”oljedriven” och därmed utvecklad till en global monstruös industriell verksamhet vilket ger den svagheter, men den är likafullt effektiv. Men trots detta är stater och folk fångade i skuld. Hela ekonomier ligger nedtyngda av skuld. Samtidigt cirkulerar enorma mängder kapital runt i en spekulationscyklon. Vari ligger orsaken? Hur kan skulden bli så manifest och så dominerande i en ekonomi med sådan produktivitet?
Mainstreamekonomer har ingen förklaring, de bryr sig överhuvud taget inte om skuldens existens. EH har ett dokumenterat svalt intresse, liksom också keynesianernas överstepräst Krugman.
Det finns rörelser som kallar sig marxistiska som har koll, men de är inte många. De flesta gymnastiserar teorier om överproduktionskriser och mervärdesteorin. Om de lyckats förklara vår usla skuldsituation har det undgått mig. Tips om lösningar mottages med tacksamhet.
Sett ur ett längre historiskt perspektiv uttrycker sig följande undran. Vad hade hänt med bankerna om vår civilisation fortsatt ta rygg på Jesus – mannen som våldsamt kastade ut penningmånglarna ur templet – istället för på Adam Smith. Han var mannen som plöjde ner kunskapen om pengar under lager av insmickrande arbetsvärdesteori, som öppnade vägen för ränteockret och som upphöjde mänsklig egoism till fundamentet för samhällets välstånd?
____
Evert Larsson är f d Karlskogabo och Boforsarbetare. Från sena 60-talet till mitten av 80-talet var han aktiv på vänsterkanten och fick därför inte de säkerhetsklassade tjänstemannajobb han sökte. Datautbildning på 90-talet ledde till ingenting eftersom IT-bubblan sprack. Numera är han pensionerad och bosatt i Värmland där har specialiserat sig på liens bruk och anatomi.
Evert Larsson återkommer med fler inlägg om vår sjukt skuldöverlastade ekonomi.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Chicagoplanen, ekonomi, Ekonomihandboken, Evert Larsson, Johan Ehrenberg, marxism, Michael Kumhof, skuldkrisen
Trots Ehrenbergs tunga 600 sidor finns andra som oroas av skuldsättning. Ulla Andersson, V:s ekonomiskpolitiske talesman, ventilerar här sin oro.
David Onstad anmäler här 5000 års erfarenhet av skuld.
Av de ekonomiska ”förståsigpåarnas” kommentarer i mainstream media är nu nyliberalismen på oordnad reträtt. Alla har nu blivit kramare av Keynes. Beror det på att Keynes har en lösning på vårt skuldproblem? Nej. Man kan inte dricka sig nykter, lika lite som en skuldekonomi kan återfå sin hälsa genom mera skuld.
Frågan är nu om den oro som kravet på en monetär reform skapat i det kapitalistiska lägret skall kunna fortsätta så att denna ruttna ekonomiska teori som upphöjer girighet till samhällets bärande idé skall kunna drivas ut i öknen att förtvina.
Försöken att åstadkomma diskussioner med vänster-bloggare om en penningreform avböjs alltid med klädsam artighet. Taktiken för dagen är ”tystnadens strategi”. Hur länge kommer vänsterns beröringsskräck för en penningreform att bestå? Hur länge kommer de att orka med att dra taggtråd kring den nyliberala-keynesianska skansen?
Nu rasar debatten mellan Benny Åsman och flera andra på facebook. Vet inte om ni kan följa den. Bland annat skriver ”ädelmarxisten” Benny Åsman följande:
”… jag lyssnade till Kumhof och fick bekräftat precis vad jag anade. Han är en av dessa ’penningnördar’ som går i Irving Fishers och Milton Friedmans fotspår. Vanlig konservativ penningpolitik i nytt emballage. I trettio minuter lyckas Kumhof prata om ”skapande av pengar” utan att en enda gång se till sambandet mellan finansvärldens karusell och den ”reella ekonomin” där värden skapas. Pengar (och andra värdepapper) är bara ett sätt för innehavaren att kunna ta del av de värden som skapas i ekonomin. Om bankerna skulle börja ’spruta ut’ pengar i sådana mängder att det inte finns motsvarande reala värden att ta del av, då är det bara en sak som händer; inflationen börjar galoppera för att ”devalvera” värdet av de pengar som banken ’tryckt’.”
Tack Benny Åsman för denna ”marxistiska” analys (OBS! ironi). Den för inte skuldkrisfrågan framåt en enda millimeter. Kanske är sambandet mellan penningmängd (vad det nu är) och inflation så enkel som ”marxisten” Åsman och ekonomk(f)åren tror. För här verkar det verkligen vara fråga om en ”tro”.
Har försökt hitta Benny Åsman på Facebook utan att lyckas. Men hans invändningar här då:
Bennys invändningar: ”I trettio minuter lyckas Kumhof prata om ’skapande av pengar’ utan att en enda gång se till sambandet mellan finansvärldens karusell och den ’reella ekonomin’ där värden skapas. Pengar (och andra värdepapper) är bara ett sätt för innehavaren att kunna ta del av de värden som skapas i ekonomin.”
För det första: Världen skapas ENDAST där mänskligt arbete är inblandat. Det är förskolekunskaper i ekonomi, inget man behöver diskutera.
Håller helt med: Penningsystemet är ”BARA” ett sätt att ta del av världen som skapas i ekonomin. Det är bara detta BARA.
Kan det vara BARA, att bankerna genom penningsystemets nätverk kan koppla upp sig på vårt ekonomiska systems alla värdeskapande punkter och via bl.a räntor 24 timmar om dygnet lägga beslag på realvärden.
Problemet med inflation är skapat av bankerna och är inbyggt i ett penningsystem styrt av banker. Eftersom de med räntan påstår sig styra penningmängden. Styr man penningmängden direkt genom planerade utgivning/indragning av penningmängden är inflation inget problem vilket, simuleringen av Chicago-planen också visade.
Att snack om inflation – i samband med ett sant fiatsystem – är en ryggmärgsreflex, som kritiker tar till, men sakligt har de mycket lite att komma med. Jag väntar på konkreta exempel där fiat-valuta visat sig inte kunnat hålla i pengarna.
Men eftersom ett teoretiskt problem finns har dagens förespråkare av en penningreform valt att adressera även detta problem, genom att frånta politikerna makten över penningmängdens storlek. De har makten över hur den skall användas.
Johan Ehrenberg skriver 15 januari på sin blogg:
”Låt oss börja med att rekapitulera hur dagens stora lånesumma skapats i Sverige (ja, hela västvärlden).
I många decennier har lönerna hållts tillbaka och vinsterna stigit. Det har gjort att löntagare har allt mindre resurser att själva betala delar av bil, bostad eller kapitalvaror. För att hålla produktionen igång har lån blivit modellen. De stora vinsterna har blivit finanskapital som lånats ut till löntagare för konsumtion och bostäder.”
Det här speglar hans syn på lånekrisen (finanskrisen). Jag har inbjudit honom till debatt med en kommentar, men den blir inte insläppt. Johan Ehrenberg verkar sky debatt om detta? Min drivkraft är framför allt att jag vill veta om jag har fel, som tror att Johan Ehrenberg har fel. Prestige kan vi väl lämna åt sidan. Även Johan Ehrenberg borde tycka att det vore intressant att lära sig nya saker. Nyfikenhet är en dygd även för marxister.
Frances Tuuloskorpi beskriver det också lysande på sin blogg i inlägget Kampen och ofarliggörandet
Och jag utvecklar min tes på min blogg i inlägget Problemet vänstern.
_____
2013-02-17
Förlåt, denna kommentar skulle ha hamnat i tråden om feminismen, där det fanns en referens till Tuuloskorpi och som också handlade om ideologiers förmåga att trassla till den praktiska intressepolitiken.
Beträffande Ehrenbergs artikel så är ”pengar en värld jag inte begriper mig på” för att tala med Raymond Chandler. Jag vet bara att finansbranschen under trettio års tid har löpt amok och sugit upp alla de resurser som en gång fanns i produktionen. Med arbetslöshet och förmögenhetsöverföring till överklassen som följd. Den bästa, och mest pedagogiska, beskrivningen av detta jag har läst är det här.
Vettig politik borde gå ut på att knäcka den politiskt och använda krediterna till produktion igen.
Jan!
Ett mycket intressant bidrag i din andra länk den första har jag läst förut och hänvisat till i tidigare diskussion. Tycker att Frances inlägg är mycket värdefullt men har mindre bäring på den idéernas kamp som här bedrives.
Bäst tyckte jag om punkten 6 varför jag kopierar den nedan.
”Till de mest tvivelaktiga hör den entusiastiska uppslutningen bakom ’utvecklingen’ och ’moderniteten’, abstrakt sett, som när den ska konkretiseras alltför ofta är identisk med kapitalismens senaste och mest effektiva utsugningsmekanismer, vars bekämpande man på det sättet har komplicerat. Man kan peka på tvåhundra års hets mot bönder som ’outvecklade’ och ’primitiva’, man kan peka på artonhundratalets entusiastiska uppslutning bakom den som ’progressiv’ uppfattade kolonialpolitiken, man kan peka på decennier av stöd för 1900-talets funktionsuppdelande och därmed segregerande stadsbyggnadspolitik, man kan peka på den idag tack och lov mildrade traditionen av teknikvänlighet oavsett vad tekniken har använts till och i vems händer den ligger. Grunden är förstås ett alltför okomplicerat anammande av upplysningstraditionen med dess kapacitet för såväl egenutvecklad förståelse som auktoritärt pådyvlande av den bildade medelklassens fördomar.”
Min syn på marxismen är att den är en del av moderniteten, faktiskt modernitetens friskaste och mest offensiva del, den är vår civilisations viktigaste ideologiska komponent. Det största problemet med Marxismen är att den blivit en religion en dogm. För många omöjlig att diskutera trots att den i sig naturligtvis bär på inre motsättningar, och stora tolkningsmöjligheter.
Så din punkt 11 är ju delvis motsagd ovan men jag vill inte själv ens säga mig vara vänster i franska revolutionens mening, den stinker av blod.
”Det värdefullaste kan behållas. Jag talar förstås om 1789 års försvar för jämlikheten. Resten bör ses som historiskt förklarliga men ofta föråldrade positioneringar, som kräver god argumentation för att tillämpas idag. Det är givetvis fullt acceptabelt att också behålla till exempel den marxistiska teorin – om man också accepterar andra teoretiska ramar som fullt likvärdig.
Den här diskussionen är viktig som du tagit upp, men är ändå ett slags metadiskussion. Har du inga synpunkter på sakfrågan, skuldkrisen/slaveriet och den presenterade lösningen på skuldslaveriet.