I min skrivbordslåda ligger hela tidskriften FÖRR OCH NU. Samtliga utgåvor från nr 1 år 1974 till nr 2 år 1996. Att de över huvud taget ryms i en skrivbordslåda har sin egen historia. Under min uppväxt på Lidingö hade vi som grannar tvärs över vägen familjen Nätterqvist med sönerna Nils och Dag. Herrn i huset hade skaffat nya möbler till sitt kontor och jag fick överta det gamla skrivbordet som gjorde god tjänst i mitt pojkrum. Skrivbordet har sedan följt mig genom livet. Var mitt arbetsbord i firman jag startade och vid det sitter jag nu fortfarande och arbetar vid min dator.
Skrivbordets lådor har en imponerande längd. Förmodligen avpassade för att rymma ark i folioformat men nu en utmärkt förvaringsplats för de totalt sjuttiosex nummer av FÖRR OCH NU som kom ut. Dessa tidskriftsnummer blev till ovärderlig hjälp för mig när jag skulle börja leta konstnärer och bilder till Satirarkivet.
Men det rikhaltiga bildmaterialet var bara en del av tidskriftens innehåll. Där fanns ett imponerande kulturmaterial och i varje nummer ett stort antal bokrecensioner.
Men man hade stora problem med ekonomin och i ledaren, till det nummer som skulle bli det sista, nämner man att nu är situationen värre än någonsin tidigare.
Det sista numret avslutas med en teaterrecension av pjäsen ”Onda aningar”. Recensionen är skriven av Per-Olov Käll och pjästiteln kunde vara en beskrivning av redaktionens sinnestillstånd. Men skam den som ger sig. När FÖRR OCH NU efter tjugoett år vaknar till nytt liv, den här gången som nättidning, är det med just Per-Olov Käll som ansvarig utgivare. Och namnen på flera av de tidigare medarbetarna hittar jag i redaktionen.
Av de första inläggen i nättidningen fastnar jag genast för Per-Olov Källs långa artikel När Frankrike bröt samman – om William L. Shirers storverk The Collapse of the Third Republic”.
Artikeln kommer I två delar och det finns all anledning att se fram mot nästa avsnitt. Mina tankar går genast till en bok i min bokhylla. Alfred Dreyfus självbiografi FEM ÅR AF MITT LIF utgiven av Ferdinand Hey’l förlag år 1901.
– Framförallt, låt oss inte tala om Dreyfusaffären!
– … Man talade om den …
Emile Zola publicerade sin artikel J’accuse …! i L’Aurore den 13 januari 1898.
Den franska nationen delades i två läger och den 14 februari visades denna bild i Le Figaro.
Källa Satirarkivet
Och sedan fortsätter tankarna till Caran d’Ache teckning En familjemiddag från tidningen Le Figaro den 14 februari år 1898.
Så såg det ut FÖRR när man tog upp ett mycket känsligt ämne i familjekretsen. Hur skulle det kunna se ut NU när man tar upp ett för dagen känsligt ämne i vänkretsen.
– Framförallt, låt oss inte tala om Nya Tider och Bokmässan!
– … Man talade om dem …
Den återuppståndna tidskriften FÖRR OCH NU hittar ni här.
Ja, läget i Sverige börjar bli svettigt. Nu går myndigheter och kommun ut med att medborgarna själva skall bunkra förnödenheter inför en eventuell kommande kris. Alltså själva ta det ansvar som politikerna abdikerat från. Detta på grund av att det försvarssystem med mobiliseringslager och reserver vi hade byggt upp, ansvarslöst och systematiskt skrotats under tiden efter Sovjets fall. Tanken var förmodligen åter ”fred i vår tid och historien är äntligen slut”.
Nu sitter vi där med skägget i brevlådan. Min gamla syster ringer och frågar ängsligt, handikappad och änka som hon är, hur hon skall bära sig åt. Rädde sig den som kan! blir mitt svar. Allan Widman och alla S-politiker som lagt ned försvaret vill nu plötsligt, på order från NATO, rusta upp. Gud hjälpe oss! De som styr oss är inte de vassaste knivarna i lådan, om man säger…
Det här är också en nu fråga: Är alla bloggar – som den här, jinge och Stefan L – maoistinspirerade? Var tusan är alla AKP-are (AKP bytte namn till SKP)? Jag känner till några stycken nu från förr men det måste vara fler ute i landet. Kom ihåg att partiet lever vidare.
Det är bara kontakta SKP. Vi har en bra politik. Socialistisk politik. Vi vet vilka vi ska stödja – nämligen socialismen och arbetarklassen i alla länder. Inte liberala och kapitalistiska ledare som snor åt sig allt som folket äger. Gå in på Riktpunkts hemsida och läs våra artiklar.
lindelof.nu, har Nya Tider som en länk som ”Läsvärt”? Jag anser inte att du behöver göra reklam för dom‚ utan kasta NT i papperskorgen och ta in Riktpunkt och/eller Proletären i stället – om du anser dig vara en sann socialist!
Jag tror inte att NT bryr sig om oss – de vill enbart splittra arbetarklassen.
Kerstin Stigsson!
Vilka länkar jag lägger i min lista som ”läsvärt” är inte jättegrej. Länkar kan komma till och andra kan försvinna. Nya Tider har tillkommit efter diskussionen om Bokmässan och därför kan vara intressant att läsa. Den kanske åker framöver. Vi får se. Men du har läst för dåligt här på bloggen. Du borde ha uppfattat att jag inte anser mig vara ”en sann socialist”. Min utgångspunkt är FiB/Kulturfronts tre paroller. Dem har jag jobbat efter sedan 1971 då de först såg dagens ljus.
Knut L!
Jag är något ny här på bloggen. Förra gången när jag var inne och såg NT som läsvärt så ville jag inte återvända hit. Men så ville jag ge dig en chans. Och i dag har jag bläddrat några månader bakåt i tiden och inser att du är en socialist. Men jag begriper fortfarande inte att du har NT som läsvärt.
Jag har sett vad rasism, sekterism och nazism har åstadkommit i Nordirland och det är inte vackra bilder. Ett tips på en bok: Leon Uris ’Irland – en gruvlig skönhet’, utgiven 1975. Det är en stor bok med vackra bilder och med förklaringar till Irlands historia och 60- 70-talets oroligheter.
Förresten, jag har njutit av bilderna på målningarna, etsningarna och skisserna av kända och okända konstnärer. Men jag har inte sett några akvareller. Målar du själv nånting?