Bo Pellnäs försöker tänka nytt om Afghanistan i en lång artikel i SvD 2007-03-19. Han dömer först ut både de som vill ha svenska soldater under USA-befäl och de som skriver på uppropet för hemtagande av dessa soldater. Han söker en tredje ståndpunkt.
Han säger att förhållandena i världen idag är helt förändrade, ja så annorlunda att länder i Afrika och Asien inte längre kan klara sig utan massivt bistånd med oslagbar militär organisering.
”De som undertecknar upprop om att vi ska lämna Afghanistan lever i det kalla krigets FN-värld. Men den världen finns inte mer. De nya konflikterna, inte minst i Afrika, kräver en ny form av insatser.” ”Jag tror att de nordiska länderna har den kapacitet som krävs för insatser i kaotiska konfliktområden. … förbandens ´kulturella kompetens´ [måste också] tillgodoses på ett helt annat sätt än vad som sker i dagsläget.” Och, han menar att ”Till varje pris måste biståndspengar hållas rena från allt som liknar militära insatser.” Hur svarar han inte på.
Det obehagliga med Pellnäs är också att han inte för ett ögonblick tror på att ländernas egna befolkningar kan klara sig utan västerländsk överrock. Att en extrem kvinnoförtryckande och flickskolsraserande talibanernregim är den enda möjliga framtiden efter ett USA/brittiskt tillbakadragande ser han som självklart. Här tittar nykolonialistiska bockfoten tydligt fram.
Nå, denna artikel är ett försök att ärerädda den svenska insatsen på något sätt. Det är en upprepning (om än en pytteliten) av de där försöken från hedervärda personer inom USA-etblissemanget att finna vägar ut ur Irak med någon slags heder i behåll.
