Första mötet med Stjärnudden maj 2003


Vi var på jakt efter en stuga ute i våra gamla trakter runt Östhammar. I tre år hade vi försökt aklimatisera oss som stadsbor, som tillbringar semestern på olika sätt, antingen hyra stuga, resa bort eller hälsa på hos släkt och vänner. Efter ett par sådana somrar var vi nu helt övertygade om att vi behövde något på marken, med odlingsmöjligheter och snickarjobb.

Västkusten där mina rottrådar har sin början var för dyrt. Området vi kände bäst till var där vi bott och arbetat i 25 år och där våra barn växt upp. Så det område vi lämna tre år tidigare blev nu det vi nu började intressera oss för. Det bästa av allt var att det låg så nära så man kunde enkelt åka ut ocu titta på allt som verkade intressant.

Vi hade läst annonser på nätet en tid och hade blivit mer och mer övertygade om att något måste det snart bli för att vi inte skulle börja klättra på väggarna varma sommardagar i Uppsala. Ute i havsbandet var sommarstugorna antingen mångmiljonobjekt eller med fullkomligt ointressanta lägen.

En morgon såg vi ett torp på nätet inbäddat i syrener. Vagnmakartorpet med fruktträd och uppväxt trädgård i byn Uppskedika. Denna lilla by ahde vi passerat alla gånger på väg till och från Uppsala utan att ägna den något intresse. Långt från havet. Men vi kan väl åka in och ta en titt. På väg ut till ett torp i skärgården svängde vi in och klev ut och släntrade runt. En annan bil for förbi, stannade och ett medelålders par slog också en lov. Vi tittade, växlade inte ett ord, och for vidare till torpet ute i skärgården.

På hemvägen efter att ha sett ett tvåvåningsruckel inbäddad bland stora granar och ett miniatyrtorp typ friggebod som kostade skjortan svängde vi på hemvägen in för att ta ännu en titt till på Vagnmakartorpet. Där låg det i solen. Syrenerna knoppades. Vitsippor och skilla bredde ut sig över gräsmattan. Två stora fruktträd skulle snart börja blomma. Vi gick runt huset och kikade in genom fönstren. Vi talade fortfarande inte Barbro och jag. Det var ju inte alls vad vi tänkt oss, helt på fel ställe. Det viktigaste är ju att man får rätt läge, eller hur. Vi satte oss i bilen och rullade hemåt.

Det var ganska fint runt huset, sa Barbro och bröt tystnaden. Så började vi tillsammans inse att just detta torp var precis vad vi önskat oss. Endast avståndet till havet var det som inte uppfyllde våra önskemål. Men en fördel var att det istället var närmare Uppsala, med busshållplats ett par hundra meter från huset, men ändå på ordentligt avstånd från stora vägen. Innan vi kom hem, d v s på en dryg halvtimme var vi helt säkra på att detta hus skulle vi köpa. Vi vågade inte säga det, men så var det.

Budgivningen gick fort. Inga andra bjöd. Vi bjöd till och med under utgångsbudet och hamnade till slut på utgångsbudet 380 tusen för ett bra hus på en 4800 kvm tomt. Visserligen utan indraget vatten och riktigt avlopp, men ny fin spismur och ett gammalt välbevarat hus från 1850-talet. Inredningsbar vind, vedbod och uthus med rejält och fungerande utedass. Bara att flytta in alltså. Midsommar denna sommar hade vi första kalaset. Sedan började problemen.

Föregående artikelVadå skolbild?
Nästa artikelHästmyror och hussvamp (2)
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.