En konspiration utifrån vill förgöra Syrien

Diana Johnstone är den kontroversiella författaren som vågade gå mot strömmen angående den gängse bilden av det jugoslaviska dramat på 90-talet och fick det svenska förlaget Ordfront att skaka i sina grundvalar. Här skriver hon nu på tvärs mot den gängse bilden av Syrienkriget.

diana-johnstone-2

Diana Johnstone

Alla hävdar att de vill ha ett slut på kriget i Syrien och återställa fred i Mellanöstern.

Nå, i alla fall nästan alla.

“Man står iför en sorts slutuppgörelse där båda lagen behöver förlora, i alla får inte en sida vinna – man får kanske nöja oss med oavgjort” sa Alon Pinkas, en tidigare israelisk generalkonsul i New York till New York Times i juni 2013. “Låt båda parter förblöda till döds; det är det som är själva strategin.”

Efraim Inbar, chef för Begin-Sadat Center for Strategic Studies, hävdade ungefär samma sak i augusti 2016:

Västvärlden bör fortsätta att försöka försvaga Islamiska Staten, men inte slå ut dem… Att låta ‘de onda’ ta död på varandra är mycket cyniskt, men särskilt användbart och till och med moraliskt försvarbart om man håller ‘de onda’ sysselsatta och därmed sämre rustade att såra ‘de goda’. Dessutom kan instabilitet och kris signalera möjligheter till förändring till det bättre… Den amerikanska administrationen verkar ur stånd att riktigt inse att IS kan bli ett användbart verktyg för att underminera Teherans ambition att dominera Mellanöstern.

Okej, inte precis alla.

Men, i alla fall vill den “humanitära” webbsidan Avaaz få slut på kriget och skapa fred.

Eller gör de verkligen det?

Avaaz sprider just nu ett upprop som har samlat över 1 miljon underskrifter och siktar på 1,5 miljoner. Det är troligt att de lyckas tack vare fraser som dessa:

“100 barn har dödats i Aleppo sedan i fredags. Nu räcker det!”

Avaaz forsätter med följande deklaration: “Det finns inget enkelt sätt att stoppa detta krig, men det finns bara ett sätt att få slut på terrorn från himlen – folk överallt kräver en flygförbudszon [no-fly zone] för att skydda civila.”

Flygförbudszon? Låter det bekant? Det var plojen som tjänade till att krossa Libyens luftförsvar och öppnade landet för regimskifte 2011. Det var något som nitiskt hävdades av Hillary Clinton, som nu också är på gång att göra samma sak i Syrien.

Och när Väst säger “flygförbud”, betyder det att några får flyga och andra inte. Med flygförbudszonen i Libyen, fick Frankrike, Storbritannien och USA flyga så mycket de ville och dödade oräkneliga civila, förstörde infrastruktur och tillät islamistiska rebeller att inta en stor del av landet.

Avaaz-uppropet hävdar samma sak nu. Några ska få flyga, andra inte.

Låt oss framföra ett globalt rungande utrop till Obama och andra ledare att stå upp mot Putin och Assads terror. Det är kanske vår sista chans att hjälpa detta massmord på försvarslösa barn. Skriv på.

Jasså, allt handlar om massmord på försvarslösa barn, och att få stopp på det, vi ska ropa på drönarkungen, Obama, för att få slut på “terrorn från himlen”.

Inte bara Obama, utan också “goda” ledare, medlemmar i Nato:

Till president Obama, President Erdogan, president Hollande, premiärminister May och andra världsledare: Som världsinvånare i hela världen är vi vettskrämda av slakten på oskyldiga i Syrien, vi kräver av Er att genomdriva en flygförbudszon i norra Syrien, innefattande Aleppo, för att stoppa bombningarna av syriska civila  för att säkra att humanitärt stöd kan nå fram till de mest behövande.

Tidpunkten för detta upprop är väl vald. Det kommer precis då den syriska regeringen håller på att tvinga fram ett slut på kriget genom att återerövra östra delen av Aleppo. Det är en del av den massiva propagandakampanj som just nu pågår för att avleda människors uppmärksamhet från Syrienkriget mot två faktorer: barnoffer och humanitärt stöd.

I detta perspektiv försvinner rebellerna i ett dunkel. Så även deras utländska uppbackare, wahabbi-fanatikerna, IS-rekryterna från hela världen, USA-vapnen och det franska stödet. Kriget handlar bara om märkliga infall av en “diktator”, som roar sig själv med att bomba hjälplösa barn och hindra humanitärt stöd. Detta perspektiv förminskar det fem år långa kriget i Syrien till en situation som den framställdes i Libyen, för att motivera en flygförbudszon: bara en knasig diktator som bombar sitt eget folk.

För en allmänhet som gillar att se världshändelser som i en sagovärld passar allt ihop. Skriv på ett upprop på datorn och rädda barnen.

Avaaz-uppropet syftar inte till att stoppa kriget och upprätta fred. Det siktar istället mot att försvåra för den syriska regeringens offensiv att återta Aleppo. Den syriska armén har drabbats av stora förluster efter fem års krig, dess möjliga rekryter har i praktiken inbjudits att undgå militärtjänst genom att bege sig till Tyskland. Syrien behöver flygstöd som kompensation för sina stora förluster. Avaaz-uppropet syftar till att lamslå den syriska offensiven och därmed ställa sig på rebellernas sida.

Vänta – betyder detta att de vill att rebellerna ska vinna? Inte precis. De enda rebeller som kan tänkas ha tillräcklig styrka att vinna är ISIS. Ingen vill egentligen det.

Den nakna sanningen är att för att få slut på detta krig, som i alla andra krig, måste någon stå som någon slags segrare. När det står klart vem som är segrare kan det bli fruktbara förhandlingar om t ex amnestifrågor. Men detta krig kommer inte att kunna “avslutas med förhandlingar”. En förhandlingsfred kan komma till stånd endast om USA och Washington kan få sina marionetter – förlåt, demokratiförespråkare som levt i Väst att forma en ny regering. Men under nuvarande förhållanden skulle dessa avvisas som förrädare av majoriteten syrier som stöder regeringen, och som avfällingar av rebellerna. Så ena sidan måste vinna för att kriget ska kunna få ett slut. Det minst dåliga utfallet vore att Assad besegrade rebellerna, för att kunna bevara staten. För detta krävs att de syriska regeringsstyrkorna lyckas återta östra delen av Aleppo som ockuperas av rebeller.

Avaaz´ uppgift är att få den allmänna opinionen att motsätta sig denna militära operation – genom att utmåla situationen som en gemensam rysk-syrisk insats för att mörda civila, särskilt barn. Därför kräver de en militär Nato-insats för att skjuta ner (det är det som “no-fly” innebär) syriska och ryska plan som ger stöd åt den syriska arméoffensiven.

Till och med så drastiska åtgärder syftar inte till att avsluta kriget. De syftar till att försvaga den vinnande sidan så att den inte ska vinna, att förlänga dödläget. Det betyder – för att använda ett uttryck från Bosnienkriget – att skapa en “rättvis spelplan”, som om det rörde sig om ett sportevenemang. Meningen är att hålla igång kriget tills ingenting återstår av Syrien, och de som finns kvar av det syriska folket samlats upp i Europas flyktingläger.

Som New York Times rapporterade i september 2013, “Synergin mellan de israeliska och amerikanska positionerna, även om de inte uttryckligen uttalats av ledarna i respektive land, skulle kunna bli en viktig källa till stöd när Obama ska söka stöd i congressen för kirurgiska insatser i Syrien.Där sades också att “Israels nationella säkerhetsintressen har ett stort, ömsesidigt stöd i Washington, och AIPAC, den inflytelserika Israellobbyn i Washington, lutade i tisdags åt att stödja Obamas framställan.” (Det här var när Obama tänkte ‘straffa president Bashar al-Assad för användande av kemiska vapen utan att försöka få bort honom från makten’ – innan Obama bestämde sig för att i samverkan med Ryssland istället förstöra Syriens kemiska vapen, ett beslut som han fortfarande fördöms för av den pro-israeliska lobbyn och andra krigshetsare.) AIPAC “sa dock ingenting om önskad utgång av inbördeskriget…”

Rapporten från 2013 från Jerusalem fortsatte: eftersom “hoppet har slocknat om att en moderat och sekulär rebellgrupp ska dyka upp för att kunna åstadkomma demokratiska förändringar och t o m konstruktiv dialog, med Israel, har en tredje möjlighet börjat få stöd: Låt ‘de onda’ förgöra varandra. ‘Konfliktens fortlevnad tjänar definitivt Israels intressen.'” Det sa Nathan Thrall, en Jerusalembaserad analytiker inom “the International Crisis Group”.

Den nakna sanningen är alltså att Syrien är offret i en sedan länge planerad “Joint Criminal Enterprise” [förenat kriminellt företag] för att förstöra det sista oberoende sekulära arabnationalistiska landet i Mellanöstern, efter förstörelsen av Irak 2003. Medan man hänvisade till att “fredliga protester” krossades 2011, hade i själva verket det väpnade upproret planerats i flera år med stöd av främmande makter: Saudiarabien, Turkiet, USA och Frankrike, bland andra. De franska motiven är fortfarande höljda i dunkel, såvida de inte helt enkelt är kan sammankopplas med Israels, som ser förstörelsen av Syrien som ett sätt att försvaga ärkerivalen i regionen, Iran. Saudiarabien har samma intressen av att försvaga Iran, men av religiösa skäl. Turkiet, regionens forna imperium, har helt egna territoriella och politiska ambitioner. Att slå sönder Syrien kan tillfredsställa dem alla.

Denna uppenbara och helt öppna konspiration för att förgöra Syrien är ett allvarligt internationellt brott, och de ovan nämnda staterna är konspiratörerna. De är sammankopplade i denna “Joint Criminal Enterprise” genom dessa skenbart “humanitära” organisationer som t ex Avaaz, som sprider krigspropaganda under sken av att skydda barn. Det här fungerar tack vare att vanliga människor inte kan förstå att deras regering skulle kunna göra något sådant. Normala vanliga människor tror ju gott om andra och avskyr att se barn dödas, de föreställer sig att deras regering måste vara likadan. Det är svårt att komma förbi denna bekväma föreställning. Det känns mer naturligt att tro att skurkarna är knäppgökar i ett land långt borta, som man inte förstår någonting om.

Det finns inte en chans att detta kriminella företag någonsin ska väcka intresse hos åklagarna i den internationella domstolen (ICC), som likt de flesta andra internationella organisationer befinner sig under total USA-kontroll. Till exempel, “the United Nations Undersecretary General for Political Affairs”, som analyserar och drar upp ramarna för de politiska frågorna för generalsekreteraren Ban Ki Moon, är en amerikansk diplomat, Jeffrey Feltman, som var nyckelmedarbetare i Hillary Clintons team när hon ordnade med regimskiftet i Libyen. Och medbrottslingar i denna “criminal enterprise” innefattar alla de “pro-governmental” eller “non-governmental” organisationer som till exempel Avaaz, som driver hyckleriet till oanade nivåer, genom att utnyttja medkänslan för barn för att legitimera detta brott mot mänskligheten och mot världsfreden.


Artikeln publicerades i original på Counterpunch den 4 oktober 2016. Översättning Knut Lindelöf.

Diana Johnstone är författare till böckerna Fools’ Crusade: Yugoslavia, NATO, and Western Delusions. Hennes senaste bok heter Queen of Chaos: the Misadventures of Hillary Clinton och har recenserades här på bloggen av Mats Parner.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  32 kommentarer for “En konspiration utifrån vill förgöra Syrien

  1. Jan Wiklund
    2016-10-10 kl. 14:47

    Konspirationer är maktlösa om det inte finns starka krafter ändå. I Syrien handlar det om att landet är ett lapptäcke av “identiteter” som det heter numera, och där sunnimuslimerna, som utgör 74% av befolkningen enligt Wikipedia, är marginaliserade av en elit som främst består av en shiavariant stödd av andra minoriteter som skulle bli marginaliserade av ett sunnistyre. Jag skulle tro att det är därför det blir så bittert och skoningslöst.

    Men det är klart, finns dessa starka motsättningar kan ju yttre maktgrupper spela på dem. Ungefär som Frankrike, Holland och Sverige kunde spela på motsättningen mellan katoliker och protestanter i Tyskland på 1600-talet för egen vinning.

  2. Mats Loman
    2016-10-11 kl. 14:54

    Blir det inte fel på proportionerna här, Jan W? Låt oss anta att den inre splittringen i Syrien var så stor att den måste leda till krig. I så fall behöver man ju inte skapa ytterligare splittring, om man vill att landet ska gå under, eller hur?

    Men det är ju just det man har gjort från amerikansk sida. Analytikern Thierry Meyssan menar sig kunna visa att USA har försökt att på olika sätt få extremvänstern i Syrien och Libanon att tolerera, gilla och sedan samarbeta med det Muslimska brödraskapet, åtminstone sedan 1980-talet.
    Och det är bara ett enstaka exempel på det intrigspel det oavlåtligen varit fråga om.

    För övrigt: Ingen stat i världen kan motstå en konspiration bestående av Turkiet, Jordanien, Israel, Saudiarabien, Qatar, Storbritannien, Frankrike och USA…

    Att Syrien klarat sig så pass ändå, så länge, beror troligtvis på att det inte bara finns splittring i Syrien, utan styrka och sammanhållning. Och givetvis på ett stort stöd utifrån. Vi vet från vem.

  3. Jan Wiklund
    2016-10-12 kl. 9:00

    Naturligtvis Mats, stater är maffior och uppträder som sådana. Stater som har hunnit bli lite rika, och har utsatts för långvarigt koordinerat förhandlingstryck från sina egna omedelbara undersåtar, har tillägnat sig ett mer gudfadersbetonat beteende inåt. Men detta säger inget om hur de uppträder utåt.

    Mer om detta i Charles Tillys utmärkta War making and state making as organized crime.

    Oftast bedömer stater att ren erövring är för svårt, dyrt och osäkert – men om ett land bedöms som svagt och splittrat kan de ibland inte motstå frestelsen. Även om andra maffior/stater ofta kan anse detta som motsatt deras intressen.

    Och om du anser Syrien som präglat av styrka och sammanhållning undrar jag vilket land du skulle anse som splittrat. Det är trots allt ganska ovanligt att en regering inte har fritt tillträde till hela det territorium den formellt sett härskar över. Syrien står på sjätte plats på Wikipedias lista över “Fragile states”, och det kan väl vara en god markering.

  4. Jan Wiklund
    2016-10-13 kl. 6:51

    PS. Ekonomin spelar förstås en roll. Syrien har under lång tid förlitat sig till jordbruk och råvaror, knappast en höjdare för sysselsättning och långsiktig utveckling. Och som Wikipedias artikel om Syriens ekonomi påpekar, så tycks pengarna från 2000-talets oljeboom ha kanaliserats in i fastighetsbranschen.

    Om man ska förklara det hela med konspirationer tycks det snarare ha handlat om bristen på sådana när den s k skuldkrisen slog till på 80-talet. Om de viktigaste skuldsatta länderna hade samarbetat hade de antagligen kunnat stå emot och hela den senare nyliberala rovdriften hade kunnat undvikas. Istället försökte vart och ett av dem klara sig själva på de andras bekostnad, och gjorde förstörelseverket lätt för “the Quad” som de kallades för i WTO-sammanhang, d v s USA, EU, Japan och Canada.

  5. Birgitta Hambraeus
    2016-10-13 kl. 14:28

    Äntligen!
    Jag kan inte bedöma om Diana Johnstones analys är riktig av vad som ligger bakom Syrienkriget, men har länge undrat över vem USA tänker sig ska styra Syrien! Vem kan bilda regering om Assad går? Vi har exempel på vad som sker när man får bort en diktator utan att någon (lämplig!) grupp är kompetent att ta över. Kadaffi!

  6. Mats Loman
    2016-10-14 kl. 20:24

    Alla stater är maffior, säger du, Jan W. Och i ett stycke är jag fullt beredd att instämma: När staten är ett rent våldsmedel använt mot befolkningen, så är staten givetvis ett slags maffia. Men det finns ju grader i helvetet, inte sant?

    Du måste medge att det blir underligt om man bortser från de skillnader som faktiskt finns mellan olika styren. Ryssarna har det bättre nu, under Putin, än under Jeltsin; det hoppas jag att vi kan vara överens om. Och jag anser för min del att det är alldeles uppenbart att syrierna, även sunniterna, skulle få det mycket sämre under Daech/ISIS än de haft det under Assad.

    Staterna är maffior. Syrien är en bräcklig, inte en stark stat. Och Syrien råkade i svår ekonomisk kris under 1980-talet som styret hanterade illa. Det har nog sin riktighet alltihop, Jan W. Även om jag, som sagt, tycker att den där splittringen och svagheten kan diskuteras. Och jag skulle i samband med det du tar upp här vilja nämna ett förhållande som jag tycker att du borde vara bekant med:

    Efter de båda krigen i Irak hade syrierna ställt upp mycket broderligt för sitt grannfolk. Syrien hade tagit emot inte tusentals utan miljontals flyktingar från Irak. Den insatsen till förmån för ett grannfolk medförde oerhörda ekonomiska påfrestningar för Syriens del. Kris inträffade. Eller förvärrades. Vilket man vill. Presidenten vände sig i det läget till Internationella valutafonden och Världsbanken och bad om lån. IMF svarade att visst kunde Assad få låna pengar. Men inte utan villkor. Villkoret var, bland annat, att den syriska staten skulle slopa subventionerna på bröd och drivmedel. President Assad fattade då ett beslut som möjligen var ett misstag; jag är inte i stånd att bedöma det, eftersom jag inte vet vilka valmöjligheter han hade tillgängliga. Ett övergrepp tror jag ändå inte att man kan kalla det. Assad gick Valutafonden till mötes och åtog sig att slopa de här subventionerna. Följden var att levnadskostnaderna i Syrien steg plötsligt och kraftigt, särskilt för de fattiga.

    Prisstegringarna utlöste politiska protester och oroligheter. Och de oroligheterna hade i alla fall inte upphört när kriget utbröt. Jag för min del tror att på Valutafonden var man fullt på det klara med vad man gjorde. Kanske ingick Valutafondens krav på Syrien i de förberedelser för krig mot Syrien som vid det här laget hade pågått länge i Washington, London och Tel Aviv.

    Jag ska gärna vid ett annat tillfälle återkomma till de konspirationer som det därvidlag var fråga om. En konspiration är nämligen inte alltid en fantasi tagen ur luften eller en paranoid vanföreställning. De förekommer. Jag har svårt att inse hur du, Jan W, ska kunna hävda att alla stater är maffior utan att erkänna att en del av det som sker i staterna är av konspirativ karaktär. För att nu bara ta ett exempel.

    Allt det vi hittills nämnt, du och jag, är faktorer som visst har sin betydelse före och under kriget i Syrien. Men inget av det duger som förklaring till krigsutbrottet.

    Vad det syriska krigets verkliga orsak beträffar, är sammanhanget relativt enkelt och torde vara fullt begripligt för en så marxistiskt resonerande person som du: President Assad avvisade Qatars förslag att en ledning för naturgas genom vilken den qatariska gasen skulle föras in på den europeiska marknaden genom Syrien. Assad visste att avsikten var att låta den qatariska naturgasen tränga ut den ryska gasen från Europa. Han avvisade det qatariska förslaget förebärande att han inte ville bidra till att skada sin allierade, Ryssland.

    Med det – i mitt tycke modiga och principfasta – beslutet beseglade Assad sitt och Syriens öde. Därefter lät USA Qatar och Saudiarabien och Turkiet utlösa kriget med trupper de hämtade bland annat från Libyen efter fullbordat uppdrag där 2011 och vilka sedan fördes i fält med hjälp av israeler, turkar, jordanier, britter och fransmän.

  7. Bo Persson
    2016-10-16 kl. 12:37

    Mats Loman!
    Men är det inte ganska uppenbart att när Jan W karaktäriserar stater som maffior är han inte ute efter att beskriva något. Syftet är tvärtom emotivt, övertalande.

    Han vill helt enkelt få oss att acceptera att staten som fenomen är ett exempel på en ondskefull företeelse. Och är inte det ganska typiskt för dagens modevänster. Alltså att man ser politiken som en kamp mellan det goda å ena sidan och det onda å den andra.

  8. Hans Andersson
    2016-10-16 kl. 17:52

    Att stater är maffior är rent nonsens och bidrar inte på något sätt till en begriplig diskussion. Alla stater dessutom enligt Jan W. Den svenska staten under folkhemmets uppbygge var förhållandevis icke korrumperad och i övrigt väl fungerande. I andra sammanhang kan staten stå för fruktansvärda övergrepp.
    Ett led i en förbättrad svensk skolutveckling vore ett förstatligande av all utbildning och rejäla satsningar i miljardklassen för lärarlöner och ökade resurser på alla plan. Vilket troligen är en utopi.

  9. Anders Persson
    2016-10-16 kl. 19:06

    En sådan här intervju i den stora, krigiska stormakten Englands statliga TV skulle vara omöjlig i lilla, fredliga och neutrala Sveriges statliga TV.

  10. Hans Andersson
    2016-10-16 kl. 21:06

    Imponerande att på två andetag tala i ett par minuter och få med det helt grundläggande i konflikten. Kortfattat och orubbligt och av någon anledning ännu tydligare på engelska.

    SVT anpassar sig i onödan, det finns inget som hindrar att de låter åsikterna flöda fritt istället för att knappt våga släppa fram en annan uppfattning än den officiellt gällande.

    UPPFRISKANDE

  11. Mats Loman
    2016-10-17 kl. 22:41

    Bo P!
    Tycker du att jag tar Jan W för mycket på allvar när jag ger honom delvis rätt i att staten är en maffia? Jag ser att Hans A verkar att tycka något åt det hållet…

    Tja. Saken är den att jag delvis tycker att staten är en maffia.

    Ni kan säkert själva se på resten av min replik här ovan att jag inte är ur stånd att inse att olika statsstyren är olika.

    Jag är till exempel inte särskilt negativt inställd till Bachar al-Assads styre i Syrien; inte sedan han avvisade Qatars, Frankrikes och USAs propåer och på allvar tvingades att ta itu med försvaret av sitt land och sitt folk. Och jag är mycket positivt inställd till det nuvarande ryska styret.

    Då är jag faktiskt mera tveksam till den svenska folkhemsstat som Hans A håller så högt. Såvitt jag kan se, inleddes folkhemsperioden med kuppen mot Kreuger och Ekman 1931-32, alltså genom ett synnerligen konspirativt samarbete mellan staten och SAP å ena sidan och Wallenberg-Stenbeck-Bonnier-kombinatet å den andra.

    Under folkhemsstaten inrättades ett på många sätt civiliserat samhälle för många av svenskarna; men det genomfördes också en mycket långt driven underordning av alla förhållanden under staten och monopolkapitalet.

    Under samma folkhemsstat inordnades Sverige efter kriget i det av USA ockuperade Västeuropa och genomfördes 1994-95 med det fulla inlemmandet av Sverige i USAs Europeiska union.

    Den svenska folkhemsstaten försvarade sig alltså inte; den ordnade med sitt eget avskaffande.

    Just i dessa dagar håller resterna av denna folkhemsstat (numera bara ett utskott till EU) på att upplösa det svenska folket och avskaffa det svenska språket genom att ordna med att detta undanträngs av engelskan.

    Folkhemsstaten är alltså i mina ögon inte någon enbart “undfallande” stat utan en i långa stycken fullt lands- och folkförrädisk stat.

    Jag är inte marxist. Jag anser inte att staten enbart är ett den härskande klassens vapen mot folket.

    Jag tror att staten har sitt ursprung i ett försök att stävja det inre våldet i ett samhälle, långt innan några klasser uppstått.

    Den statliga våldshanteringen kan vara mycket sofistikerad och civiliserad. Men grunden i den är alltid att hotet om våld i befolkningen hanteras med hotet om ett större våld.

    Det är detta jag menar när jag säger att jag vill ge Jan W delvis rätt i hans beskrivning av staten som en maffia.

  12. Bo Persson
    2016-10-18 kl. 10:55

    Mats Loman!
    Så kan man förstås tycka, men om du slår på ordet “maffia” i en vanlig uppslagsbok, så får du läsa något helt annat.

  13. Jan Wiklund
    2016-10-18 kl. 11:48

    Hans A!
    Kolla min källa innan du skriver “nonsens”. Seriösa invändningar kan jag förstås acceptera. Liksom Tilly skulle ha accepterat.

    Folkhemsstaten var en kompromiss som maffian tvingades ingå för att fortsatt våldsam konfrontationspolitik skulle ha varit förödande för dess intäkter. Men minns att villkoren för att arbetarrörelsens politiska parti skulle få tillträde till finrummet var att den hjälpte till att desarmera och oskadliggöra sin egen bas, för att kompromissen i ett senare skede skulle kunna frångås.

  14. 2016-10-18 kl. 11:57

    Mats L!
    I Sverige – för att ta det exemplet – är statens rötter det samarbete mellan Bjälboklanen och kyrkan som ingicks på 1200-talet och som storböndernas renodlade klassmakt förde ett långvarigt krig mot och förlorade vid Sparrsätra och Herrevadsbro.

    Sedermera har staten växt genom kooption.

    Efter böndernas framgångsrika uppror på 1400-talet tvingades staten inleda förhandlingar i form av riksdagar. Det fungerade i flera hundra år. När riksdagarna så småningom försökte få total kontroll över staten blev det det omvända som skedde – även riksdagarna koopterades in.

    Nej, jag har inte heller det marxistiska synsättet på detta, jag anser att staterna har en självständig existens där de dock oftare lierar sig med kapitalister (eller jordägare om det är ett jordbrukarsamhälle) än de lierar sig med de direkta producenterna. Det senare är för farligt, även om det händer ibland, det är nämligen ett hot mot över- och underordningsmekanismerna som staterna är så beroende av.

  15. Mats Loman
    2016-10-18 kl. 21:23

    Är det där en uppmaning till fortsatt utbyte, Bo P?
    Eller är det bara magisterns betyg på krian?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.