Alla hävdar att de vill ha ett slut på kriget i Syrien och återställa fred i Mellanöstern.
Nå, i alla fall nästan alla.
”Man står iför en sorts slutuppgörelse där båda lagen behöver förlora, i alla får inte en sida vinna – man får kanske nöja oss med oavgjort” sa Alon Pinkas, en tidigare israelisk generalkonsul i New York till New York Times i juni 2013. ”Låt båda parter förblöda till döds; det är det som är själva strategin.”
Efraim Inbar, chef för Begin-Sadat Center for Strategic Studies, hävdade ungefär samma sak i augusti 2016:
Västvärlden bör fortsätta att försöka försvaga Islamiska Staten, men inte slå ut dem… Att låta ’de onda’ ta död på varandra är mycket cyniskt, men särskilt användbart och till och med moraliskt försvarbart om man håller ’de onda’ sysselsatta och därmed sämre rustade att såra ’de goda’. Dessutom kan instabilitet och kris signalera möjligheter till förändring till det bättre… Den amerikanska administrationen verkar ur stånd att riktigt inse att IS kan bli ett användbart verktyg för att underminera Teherans ambition att dominera Mellanöstern.
Okej, inte precis alla.
Men, i alla fall vill den ”humanitära” webbsidan Avaaz få slut på kriget och skapa fred.
Eller gör de verkligen det?
Avaaz sprider just nu ett upprop som har samlat över 1 miljon underskrifter och siktar på 1,5 miljoner. Det är troligt att de lyckas tack vare fraser som dessa:
“100 barn har dödats i Aleppo sedan i fredags. Nu räcker det!”
Avaaz forsätter med följande deklaration: ”Det finns inget enkelt sätt att stoppa detta krig, men det finns bara ett sätt att få slut på terrorn från himlen – folk överallt kräver en flygförbudszon [no-fly zone] för att skydda civila.”
Flygförbudszon? Låter det bekant? Det var plojen som tjänade till att krossa Libyens luftförsvar och öppnade landet för regimskifte 2011. Det var något som nitiskt hävdades av Hillary Clinton, som nu också är på gång att göra samma sak i Syrien.
Och när Väst säger ”flygförbud”, betyder det att några får flyga och andra inte. Med flygförbudszonen i Libyen, fick Frankrike, Storbritannien och USA flyga så mycket de ville och dödade oräkneliga civila, förstörde infrastruktur och tillät islamistiska rebeller att inta en stor del av landet.
Avaaz-uppropet hävdar samma sak nu. Några ska få flyga, andra inte.
Låt oss framföra ett globalt rungande utrop till Obama och andra ledare att stå upp mot Putin och Assads terror. Det är kanske vår sista chans att hjälpa detta massmord på försvarslösa barn. Skriv på.
Jasså, allt handlar om massmord på försvarslösa barn, och att få stopp på det, vi ska ropa på drönarkungen, Obama, för att få slut på ”terrorn från himlen”.
Inte bara Obama, utan också ”goda” ledare, medlemmar i Nato:
Till president Obama, President Erdogan, president Hollande, premiärminister May och andra världsledare: Som världsinvånare i hela världen är vi vettskrämda av slakten på oskyldiga i Syrien, vi kräver av Er att genomdriva en flygförbudszon i norra Syrien, innefattande Aleppo, för att stoppa bombningarna av syriska civila för att säkra att humanitärt stöd kan nå fram till de mest behövande.
Tidpunkten för detta upprop är väl vald. Det kommer precis då den syriska regeringen håller på att tvinga fram ett slut på kriget genom att återerövra östra delen av Aleppo. Det är en del av den massiva propagandakampanj som just nu pågår för att avleda människors uppmärksamhet från Syrienkriget mot två faktorer: barnoffer och humanitärt stöd.
I detta perspektiv försvinner rebellerna i ett dunkel. Så även deras utländska uppbackare, wahabbi-fanatikerna, IS-rekryterna från hela världen, USA-vapnen och det franska stödet. Kriget handlar bara om märkliga infall av en ”diktator”, som roar sig själv med att bomba hjälplösa barn och hindra humanitärt stöd. Detta perspektiv förminskar det fem år långa kriget i Syrien till en situation som den framställdes i Libyen, för att motivera en flygförbudszon: bara en knasig diktator som bombar sitt eget folk.
För en allmänhet som gillar att se världshändelser som i en sagovärld passar allt ihop. Skriv på ett upprop på datorn och rädda barnen.
Avaaz-uppropet syftar inte till att stoppa kriget och upprätta fred. Det siktar istället mot att försvåra för den syriska regeringens offensiv att återta Aleppo. Den syriska armén har drabbats av stora förluster efter fem års krig, dess möjliga rekryter har i praktiken inbjudits att undgå militärtjänst genom att bege sig till Tyskland. Syrien behöver flygstöd som kompensation för sina stora förluster. Avaaz-uppropet syftar till att lamslå den syriska offensiven och därmed ställa sig på rebellernas sida.
Vänta – betyder detta att de vill att rebellerna ska vinna? Inte precis. De enda rebeller som kan tänkas ha tillräcklig styrka att vinna är ISIS. Ingen vill egentligen det.
Den nakna sanningen är att för att få slut på detta krig, som i alla andra krig, måste någon stå som någon slags segrare. När det står klart vem som är segrare kan det bli fruktbara förhandlingar om t ex amnestifrågor. Men detta krig kommer inte att kunna ”avslutas med förhandlingar”. En förhandlingsfred kan komma till stånd endast om USA och Washington kan få sina marionetter – förlåt, demokratiförespråkare som levt i Väst att forma en ny regering. Men under nuvarande förhållanden skulle dessa avvisas som förrädare av majoriteten syrier som stöder regeringen, och som avfällingar av rebellerna. Så ena sidan måste vinna för att kriget ska kunna få ett slut. Det minst dåliga utfallet vore att Assad besegrade rebellerna, för att kunna bevara staten. För detta krävs att de syriska regeringsstyrkorna lyckas återta östra delen av Aleppo som ockuperas av rebeller.
Avaaz´ uppgift är att få den allmänna opinionen att motsätta sig denna militära operation – genom att utmåla situationen som en gemensam rysk-syrisk insats för att mörda civila, särskilt barn. Därför kräver de en militär Nato-insats för att skjuta ner (det är det som ”no-fly” innebär) syriska och ryska plan som ger stöd åt den syriska arméoffensiven.
Till och med så drastiska åtgärder syftar inte till att avsluta kriget. De syftar till att försvaga den vinnande sidan så att den inte ska vinna, att förlänga dödläget. Det betyder – för att använda ett uttryck från Bosnienkriget – att skapa en ”rättvis spelplan”, som om det rörde sig om ett sportevenemang. Meningen är att hålla igång kriget tills ingenting återstår av Syrien, och de som finns kvar av det syriska folket samlats upp i Europas flyktingläger.
Som New York Times rapporterade i september 2013, ”Synergin mellan de israeliska och amerikanska positionerna, även om de inte uttryckligen uttalats av ledarna i respektive land, skulle kunna bli en viktig källa till stöd när Obama ska söka stöd i congressen för kirurgiska insatser i Syrien.” Där sades också att ”Israels nationella säkerhetsintressen har ett stort, ömsesidigt stöd i Washington, och AIPAC, den inflytelserika Israellobbyn i Washington, lutade i tisdags åt att stödja Obamas framställan.” (Det här var när Obama tänkte ’straffa president Bashar al-Assad för användande av kemiska vapen utan att försöka få bort honom från makten’ – innan Obama bestämde sig för att i samverkan med Ryssland istället förstöra Syriens kemiska vapen, ett beslut som han fortfarande fördöms för av den pro-israeliska lobbyn och andra krigshetsare.) AIPAC ”sa dock ingenting om önskad utgång av inbördeskriget…”
Rapporten från 2013 från Jerusalem fortsatte: eftersom ”hoppet har slocknat om att en moderat och sekulär rebellgrupp ska dyka upp för att kunna åstadkomma demokratiska förändringar och t o m konstruktiv dialog, med Israel, har en tredje möjlighet börjat få stöd: Låt ’de onda’ förgöra varandra. ’Konfliktens fortlevnad tjänar definitivt Israels intressen.'” Det sa Nathan Thrall, en Jerusalembaserad analytiker inom ”the International Crisis Group”.
Den nakna sanningen är alltså att Syrien är offret i en sedan länge planerad ”Joint Criminal Enterprise” [förenat kriminellt företag] för att förstöra det sista oberoende sekulära arabnationalistiska landet i Mellanöstern, efter förstörelsen av Irak 2003. Medan man hänvisade till att ”fredliga protester” krossades 2011, hade i själva verket det väpnade upproret planerats i flera år med stöd av främmande makter: Saudiarabien, Turkiet, USA och Frankrike, bland andra. De franska motiven är fortfarande höljda i dunkel, såvida de inte helt enkelt är kan sammankopplas med Israels, som ser förstörelsen av Syrien som ett sätt att försvaga ärkerivalen i regionen, Iran. Saudiarabien har samma intressen av att försvaga Iran, men av religiösa skäl. Turkiet, regionens forna imperium, har helt egna territoriella och politiska ambitioner. Att slå sönder Syrien kan tillfredsställa dem alla.
Denna uppenbara och helt öppna konspiration för att förgöra Syrien är ett allvarligt internationellt brott, och de ovan nämnda staterna är konspiratörerna. De är sammankopplade i denna ”Joint Criminal Enterprise” genom dessa skenbart ”humanitära” organisationer som t ex Avaaz, som sprider krigspropaganda under sken av att skydda barn. Det här fungerar tack vare att vanliga människor inte kan förstå att deras regering skulle kunna göra något sådant. Normala vanliga människor tror ju gott om andra och avskyr att se barn dödas, de föreställer sig att deras regering måste vara likadan. Det är svårt att komma förbi denna bekväma föreställning. Det känns mer naturligt att tro att skurkarna är knäppgökar i ett land långt borta, som man inte förstår någonting om.
Det finns inte en chans att detta kriminella företag någonsin ska väcka intresse hos åklagarna i den internationella domstolen (ICC), som likt de flesta andra internationella organisationer befinner sig under total USA-kontroll. Till exempel, ”the United Nations Undersecretary General for Political Affairs”, som analyserar och drar upp ramarna för de politiska frågorna för generalsekreteraren Ban Ki Moon, är en amerikansk diplomat, Jeffrey Feltman, som var nyckelmedarbetare i Hillary Clintons team när hon ordnade med regimskiftet i Libyen. Och medbrottslingar i denna ”criminal enterprise” innefattar alla de ”pro-governmental” eller ”non-governmental” organisationer som till exempel Avaaz, som driver hyckleriet till oanade nivåer, genom att utnyttja medkänslan för barn för att legitimera detta brott mot mänskligheten och mot världsfreden.
…
Artikeln publicerades i original på Counterpunch den 4 oktober 2016. Översättning Knut Lindelöf.
Diana Johnstone är författare till böckerna Fools’ Crusade: Yugoslavia, NATO, and Western Delusions. Hennes senaste bok heter Queen of Chaos: the Misadventures of Hillary Clinton och har recenserades här på bloggen av Mats Parner.
Konspirationer är maktlösa om det inte finns starka krafter ändå. I Syrien handlar det om att landet är ett lapptäcke av ”identiteter” som det heter numera, och där sunnimuslimerna, som utgör 74% av befolkningen enligt Wikipedia, är marginaliserade av en elit som främst består av en shiavariant stödd av andra minoriteter som skulle bli marginaliserade av ett sunnistyre. Jag skulle tro att det är därför det blir så bittert och skoningslöst.
Men det är klart, finns dessa starka motsättningar kan ju yttre maktgrupper spela på dem. Ungefär som Frankrike, Holland och Sverige kunde spela på motsättningen mellan katoliker och protestanter i Tyskland på 1600-talet för egen vinning.
Blir det inte fel på proportionerna här, Jan W? Låt oss anta att den inre splittringen i Syrien var så stor att den måste leda till krig. I så fall behöver man ju inte skapa ytterligare splittring, om man vill att landet ska gå under, eller hur?
Men det är ju just det man har gjort från amerikansk sida. Analytikern Thierry Meyssan menar sig kunna visa att USA har försökt att på olika sätt få extremvänstern i Syrien och Libanon att tolerera, gilla och sedan samarbeta med det Muslimska brödraskapet, åtminstone sedan 1980-talet.
Och det är bara ett enstaka exempel på det intrigspel det oavlåtligen varit fråga om.
För övrigt: Ingen stat i världen kan motstå en konspiration bestående av Turkiet, Jordanien, Israel, Saudiarabien, Qatar, Storbritannien, Frankrike och USA…
Att Syrien klarat sig så pass ändå, så länge, beror troligtvis på att det inte bara finns splittring i Syrien, utan styrka och sammanhållning. Och givetvis på ett stort stöd utifrån. Vi vet från vem.
Naturligtvis Mats, stater är maffior och uppträder som sådana. Stater som har hunnit bli lite rika, och har utsatts för långvarigt koordinerat förhandlingstryck från sina egna omedelbara undersåtar, har tillägnat sig ett mer gudfadersbetonat beteende inåt. Men detta säger inget om hur de uppträder utåt.
Mer om detta i Charles Tillys utmärkta War making and state making as organized crime.
Oftast bedömer stater att ren erövring är för svårt, dyrt och osäkert – men om ett land bedöms som svagt och splittrat kan de ibland inte motstå frestelsen. Även om andra maffior/stater ofta kan anse detta som motsatt deras intressen.
Och om du anser Syrien som präglat av styrka och sammanhållning undrar jag vilket land du skulle anse som splittrat. Det är trots allt ganska ovanligt att en regering inte har fritt tillträde till hela det territorium den formellt sett härskar över. Syrien står på sjätte plats på Wikipedias lista över ”Fragile states”, och det kan väl vara en god markering.
PS. Ekonomin spelar förstås en roll. Syrien har under lång tid förlitat sig till jordbruk och råvaror, knappast en höjdare för sysselsättning och långsiktig utveckling. Och som Wikipedias artikel om Syriens ekonomi påpekar, så tycks pengarna från 2000-talets oljeboom ha kanaliserats in i fastighetsbranschen.
Om man ska förklara det hela med konspirationer tycks det snarare ha handlat om bristen på sådana när den s k skuldkrisen slog till på 80-talet. Om de viktigaste skuldsatta länderna hade samarbetat hade de antagligen kunnat stå emot och hela den senare nyliberala rovdriften hade kunnat undvikas. Istället försökte vart och ett av dem klara sig själva på de andras bekostnad, och gjorde förstörelseverket lätt för ”the Quad” som de kallades för i WTO-sammanhang, d v s USA, EU, Japan och Canada.
Äntligen!
Jag kan inte bedöma om Diana Johnstones analys är riktig av vad som ligger bakom Syrienkriget, men har länge undrat över vem USA tänker sig ska styra Syrien! Vem kan bilda regering om Assad går? Vi har exempel på vad som sker när man får bort en diktator utan att någon (lämplig!) grupp är kompetent att ta över. Kadaffi!
Alla stater är maffior, säger du, Jan W. Och i ett stycke är jag fullt beredd att instämma: När staten är ett rent våldsmedel använt mot befolkningen, så är staten givetvis ett slags maffia. Men det finns ju grader i helvetet, inte sant?
Du måste medge att det blir underligt om man bortser från de skillnader som faktiskt finns mellan olika styren. Ryssarna har det bättre nu, under Putin, än under Jeltsin; det hoppas jag att vi kan vara överens om. Och jag anser för min del att det är alldeles uppenbart att syrierna, även sunniterna, skulle få det mycket sämre under Daech/ISIS än de haft det under Assad.
Staterna är maffior. Syrien är en bräcklig, inte en stark stat. Och Syrien råkade i svår ekonomisk kris under 1980-talet som styret hanterade illa. Det har nog sin riktighet alltihop, Jan W. Även om jag, som sagt, tycker att den där splittringen och svagheten kan diskuteras. Och jag skulle i samband med det du tar upp här vilja nämna ett förhållande som jag tycker att du borde vara bekant med:
Efter de båda krigen i Irak hade syrierna ställt upp mycket broderligt för sitt grannfolk. Syrien hade tagit emot inte tusentals utan miljontals flyktingar från Irak. Den insatsen till förmån för ett grannfolk medförde oerhörda ekonomiska påfrestningar för Syriens del. Kris inträffade. Eller förvärrades. Vilket man vill. Presidenten vände sig i det läget till Internationella valutafonden och Världsbanken och bad om lån. IMF svarade att visst kunde Assad få låna pengar. Men inte utan villkor. Villkoret var, bland annat, att den syriska staten skulle slopa subventionerna på bröd och drivmedel. President Assad fattade då ett beslut som möjligen var ett misstag; jag är inte i stånd att bedöma det, eftersom jag inte vet vilka valmöjligheter han hade tillgängliga. Ett övergrepp tror jag ändå inte att man kan kalla det. Assad gick Valutafonden till mötes och åtog sig att slopa de här subventionerna. Följden var att levnadskostnaderna i Syrien steg plötsligt och kraftigt, särskilt för de fattiga.
Prisstegringarna utlöste politiska protester och oroligheter. Och de oroligheterna hade i alla fall inte upphört när kriget utbröt. Jag för min del tror att på Valutafonden var man fullt på det klara med vad man gjorde. Kanske ingick Valutafondens krav på Syrien i de förberedelser för krig mot Syrien som vid det här laget hade pågått länge i Washington, London och Tel Aviv.
Jag ska gärna vid ett annat tillfälle återkomma till de konspirationer som det därvidlag var fråga om. En konspiration är nämligen inte alltid en fantasi tagen ur luften eller en paranoid vanföreställning. De förekommer. Jag har svårt att inse hur du, Jan W, ska kunna hävda att alla stater är maffior utan att erkänna att en del av det som sker i staterna är av konspirativ karaktär. För att nu bara ta ett exempel.
Allt det vi hittills nämnt, du och jag, är faktorer som visst har sin betydelse före och under kriget i Syrien. Men inget av det duger som förklaring till krigsutbrottet.
Vad det syriska krigets verkliga orsak beträffar, är sammanhanget relativt enkelt och torde vara fullt begripligt för en så marxistiskt resonerande person som du: President Assad avvisade Qatars förslag att en ledning för naturgas genom vilken den qatariska gasen skulle föras in på den europeiska marknaden genom Syrien. Assad visste att avsikten var att låta den qatariska naturgasen tränga ut den ryska gasen från Europa. Han avvisade det qatariska förslaget förebärande att han inte ville bidra till att skada sin allierade, Ryssland.
Med det – i mitt tycke modiga och principfasta – beslutet beseglade Assad sitt och Syriens öde. Därefter lät USA Qatar och Saudiarabien och Turkiet utlösa kriget med trupper de hämtade bland annat från Libyen efter fullbordat uppdrag där 2011 och vilka sedan fördes i fält med hjälp av israeler, turkar, jordanier, britter och fransmän.
Mats Loman!
Men är det inte ganska uppenbart att när Jan W karaktäriserar stater som maffior är han inte ute efter att beskriva något. Syftet är tvärtom emotivt, övertalande.
Han vill helt enkelt få oss att acceptera att staten som fenomen är ett exempel på en ondskefull företeelse. Och är inte det ganska typiskt för dagens modevänster. Alltså att man ser politiken som en kamp mellan det goda å ena sidan och det onda å den andra.
Att stater är maffior är rent nonsens och bidrar inte på något sätt till en begriplig diskussion. Alla stater dessutom enligt Jan W. Den svenska staten under folkhemmets uppbygge var förhållandevis icke korrumperad och i övrigt väl fungerande. I andra sammanhang kan staten stå för fruktansvärda övergrepp.
Ett led i en förbättrad svensk skolutveckling vore ett förstatligande av all utbildning och rejäla satsningar i miljardklassen för lärarlöner och ökade resurser på alla plan. Vilket troligen är en utopi.
En sådan här intervju i den stora, krigiska stormakten Englands statliga TV skulle vara omöjlig i lilla, fredliga och neutrala Sveriges statliga TV.
Imponerande att på två andetag tala i ett par minuter och få med det helt grundläggande i konflikten. Kortfattat och orubbligt och av någon anledning ännu tydligare på engelska.
SVT anpassar sig i onödan, det finns inget som hindrar att de låter åsikterna flöda fritt istället för att knappt våga släppa fram en annan uppfattning än den officiellt gällande.
UPPFRISKANDE
Bo P!
Tycker du att jag tar Jan W för mycket på allvar när jag ger honom delvis rätt i att staten är en maffia? Jag ser att Hans A verkar att tycka något åt det hållet…
Tja. Saken är den att jag delvis tycker att staten är en maffia.
Ni kan säkert själva se på resten av min replik här ovan att jag inte är ur stånd att inse att olika statsstyren är olika.
Jag är till exempel inte särskilt negativt inställd till Bachar al-Assads styre i Syrien; inte sedan han avvisade Qatars, Frankrikes och USAs propåer och på allvar tvingades att ta itu med försvaret av sitt land och sitt folk. Och jag är mycket positivt inställd till det nuvarande ryska styret.
Då är jag faktiskt mera tveksam till den svenska folkhemsstat som Hans A håller så högt. Såvitt jag kan se, inleddes folkhemsperioden med kuppen mot Kreuger och Ekman 1931-32, alltså genom ett synnerligen konspirativt samarbete mellan staten och SAP å ena sidan och Wallenberg-Stenbeck-Bonnier-kombinatet å den andra.
Under folkhemsstaten inrättades ett på många sätt civiliserat samhälle för många av svenskarna; men det genomfördes också en mycket långt driven underordning av alla förhållanden under staten och monopolkapitalet.
Under samma folkhemsstat inordnades Sverige efter kriget i det av USA ockuperade Västeuropa och genomfördes 1994-95 med det fulla inlemmandet av Sverige i USAs Europeiska union.
Den svenska folkhemsstaten försvarade sig alltså inte; den ordnade med sitt eget avskaffande.
Just i dessa dagar håller resterna av denna folkhemsstat (numera bara ett utskott till EU) på att upplösa det svenska folket och avskaffa det svenska språket genom att ordna med att detta undanträngs av engelskan.
Folkhemsstaten är alltså i mina ögon inte någon enbart ”undfallande” stat utan en i långa stycken fullt lands- och folkförrädisk stat.
Jag är inte marxist. Jag anser inte att staten enbart är ett den härskande klassens vapen mot folket.
Jag tror att staten har sitt ursprung i ett försök att stävja det inre våldet i ett samhälle, långt innan några klasser uppstått.
Den statliga våldshanteringen kan vara mycket sofistikerad och civiliserad. Men grunden i den är alltid att hotet om våld i befolkningen hanteras med hotet om ett större våld.
Det är detta jag menar när jag säger att jag vill ge Jan W delvis rätt i hans beskrivning av staten som en maffia.
Mats Loman!
Så kan man förstås tycka, men om du slår på ordet ”maffia” i en vanlig uppslagsbok, så får du läsa något helt annat.
Hans A!
Kolla min källa innan du skriver ”nonsens”. Seriösa invändningar kan jag förstås acceptera. Liksom Tilly skulle ha accepterat.
Folkhemsstaten var en kompromiss som maffian tvingades ingå för att fortsatt våldsam konfrontationspolitik skulle ha varit förödande för dess intäkter. Men minns att villkoren för att arbetarrörelsens politiska parti skulle få tillträde till finrummet var att den hjälpte till att desarmera och oskadliggöra sin egen bas, för att kompromissen i ett senare skede skulle kunna frångås.
Mats L!
I Sverige – för att ta det exemplet – är statens rötter det samarbete mellan Bjälboklanen och kyrkan som ingicks på 1200-talet och som storböndernas renodlade klassmakt förde ett långvarigt krig mot och förlorade vid Sparrsätra och Herrevadsbro.
Sedermera har staten växt genom kooption.
Efter böndernas framgångsrika uppror på 1400-talet tvingades staten inleda förhandlingar i form av riksdagar. Det fungerade i flera hundra år. När riksdagarna så småningom försökte få total kontroll över staten blev det det omvända som skedde – även riksdagarna koopterades in.
Nej, jag har inte heller det marxistiska synsättet på detta, jag anser att staterna har en självständig existens där de dock oftare lierar sig med kapitalister (eller jordägare om det är ett jordbrukarsamhälle) än de lierar sig med de direkta producenterna. Det senare är för farligt, även om det händer ibland, det är nämligen ett hot mot över- och underordningsmekanismerna som staterna är så beroende av.
Är det där en uppmaning till fortsatt utbyte, Bo P?
Eller är det bara magisterns betyg på krian?
Mats Loman!
Det är klart att det finns olika statsstyren. Men min infallsvinkel i den här diskussionen var ju att Jan W i sin statsnihilism inte skyr några språkliga knep.
Sedan är det förstås också så att staten som allt annat har sin tid. Men i dag är alternativet till statssamhället ett återfall i de klan- och stamsamhällen, som statssamhället en gång i tiden avlöste.
Jag följde ditt råd, Bo P, även om jag alltså inte förnam ditt råd som ett råd utan som en snubba… Jag slog alltså upp maffian i uppslagsboken. Där stod intressanta ting; särskilt om man alltså intresserar sig för de frågor som uppstod i utbytet mellan Hans A, Jan W och mig. Tyvärr måste jag nog säga att den visshet som du ställer i utsikt i din replik inte infann sig hos mig; inte ens efter uppslaget i boken.
I Svensk uppslagsbok fick jag först läsa att maffian är en ”svart liga”, en ”förbrytarorganisation”. Och det är klart: Stat är stat, och liga är liga, och stat och liga är två skilda ting.
Men redan i uppslagsboken blev saken sedan mera invecklad. Där stod det nämligen som exempel på maffia: ”La Maf(f)ia, siciliansk övervaknings- och förbrytarorganisation, ursprungligen framvuxen ur en av myndigheterna omkring 1800 organiserad gendarmerikår, som hade till uppgift att bekämpa rövarväsendet på ön men själv snart övergick till utpressningsmetoder och därvid fick starkt stöd av befolkningen, särskilt de stora godsens fattiga underhavande. Maffian gjorde sig själv till domstol och stod bakom en rad mord och andra våldshandlingar. Maffian behärskade också de politiska valen på ön/…/”
Alltså: Om staten än inte i sig eller från början är en maffia, så kan den dock urarta till en sådan och dessutom inrätta sig så att den företer flera av statens kännetecken: våldsmonopol, rättskipning och politiskt styre med folklig delaktighet…
Det må alltså vara oss tillåtet att diskutera staten också med begrepp som i och för sig bäst lämpar sig för en beskrivning av staten när den förfaller.
Jan W!
Tack för svar. Ja, så tänkte jag mig aldrig saken. Den svenska staten ska alltså har uppstått när Bjälboklanen gick i förbund med kyrkan. Den ”rena” klassmakten, storbönderna, bekämpade denna stat. Och förlorade. Tack för den lektionen, Jan. Jag ska lägga Sparrsätra och Herrevadsbro på minnet.
Riksdagens ursprung i förhandlingarna mellan bönder och stat är också en delvis ny tanke för mig. Tack även för den.
Ja, staten används av borgarklassen i eget intresse, så gott sig göra låter; det har jag klart för mig. Kreugeraffären förefaller mig, som sagt, vara ett åskådligt exempel på det.
Min guru i sektvänstern gjorde på sin tid ett stort nummer av ytterligare en aktör i klassamhället; han kallade den ”mellanskikten”. Han hävdade att det var klassisk marxistisk teori att också räkna med dem.
Min guru hävdade vidare att våldet har olika manifestationsformer och att det är i stort sett klasspecifikt: Alltså: Borgarklassen utövar ekonomiskt våld och mellanskikten psykologiskt våld. Folket måste i regel hålla till godo med det fysiska våldet, därför att det i så ringa utsträckning har de båda andra våldstyperna att ta till.
Vi har ju varit inne på frågan om mellanskikten förut, du och jag. Då var det fråga om ”mellisarnas” infiltrering av vänstern. Vad säger du nu om att ta med mellisarna i resonemanget om staten?
Mats Loman!
Men är det inte en ganska bra överensstämmelse mellan det du nu har hittat i uppslagsboken och det jag i min senaste kommentar skrev om vad som idag är alternativet till statssamhället?
Följande artikel (i engelsk översättning) av den ryske översten Mikhail Khodarenok, militär observatör i Gazeta.ru, var för mig mycket klargörande.
Originalartikeln på ryska i Gazeta.ru (Gazeta betyder tidning på ryska.)
Jag känner inte Mikhail Khodarenok men väl en jämnårig kollega till honom med samma militära grad, också han utbildad in Minsk.
Jag har varit hembjuden till dennes datja utanför Minsk vid ett par tillfällen, och förutom hela batteriet med rysk banja (bastu) och middagar med vodka som självklar dryck (man blandar aldrig öl och vodka i den ryska dryckeskulturen), slogs jag av hans stora bibliotek med rysk militärlitteratur.
Jag tror alltså att Mikhail Khodarenok vet vad han pratar om.
Mats L!
Intressant artikel i en intressant sajt. Men, jag tror du underskattar vår kritiska omdömesförmåga. Att du känner en trevlig rysk militär som är jämnårig med Khodarenok och väl inläst på militära ting säger ju oss inte mycket. Jag är jämngammal med Jan Guillou och väl beläst på historiska ting, men jag skulle bli undrande om någon använde mig för att vitsorda JG:s historiska kunskaper.
Men sajten är intressant, men det är först på Wikipedia man får veta att redaktionen är baserad i Moskva, på Pravdagatan 24. Vilket visar att det är helt möjligt att i dagens Ryssland ha annorlunda uppfattningar än Kreml och föra ut dem på gator och torg – och på nätet. Det är ingen nyhet för mig, men kanske för de flesta svenskar som tyr sig till den bild svenska media ger av dagens Ryssland.
Är du medveten om någon motsvarande sajt med adress i Vitryssland?
PS: När jag var på en tillställning på Ryska Vetenskapsakademin i St Petersburg så blandades allt möjligt med vodkan, bl a gott rödvin från Krim om jag inte minns fel…
Mats L!
Ett intressant material. Överste Khodarenok känner jag inte till, men jag har inga skäl att tvivla på hans sakkunskap och iakttagelser. Du har intressanta bekanta. Är du själv i det militära?
Jag har också i olika omgångar stött på uppgifter om att Syriens armé är i dåligt skick och att ryssarna har haft det besvärligt med den.
Ett exempel: Ett skäl till att ryssarna beslutade om ett delvist tillbakadragande för ett halvår sedan ska ha varit att man inte ansåg att den syriska armén slogs tillräckligt väl.
För övrigt måste jag säga att de flesta av de källor som jag brukar ta till nu anser att den syriska staten och deras allierade håller på att vinna kriget mot ISIS/Daech.
Thierry Meyssan skriver att ryssarna har lyckats mycket bra med sin insats i Syrien. Ryssarna har dessutom i hög grad skjutit fram sina positioner på andra håll. I praktiken har man upprättat stödjepunkter både i Jemen och Egypten.
Meyssan menar att ryssarna har lyckats så bra att USA, både krigspartiet och förhandlingspartiet, har kommit i förlägenhet. Det återstår bara två utvägar för USAs del: kasta sig in i kriget med mycket större egna insatser än hittills eller dra sig tillbaka och låta israeler, saudier, qatarier och deras köpta brittiska och franska vänner klara sig själva så gott de kan.
Mot bakgrund av det materialet förefaller överste Khodarenoks artikel underlig. Varför skulle ryssarna ge upp och dra sig ur kriget i Syrien nu, när man håller på att vinna?
Det skulle vara intressant att veta hur du själv ställer dig till innehållet i överste Khodarenoks artikel. Vad tycker du om överstens slutsats? Och hur får du hans uppgivenhet ifråga om Syriens armé och utsikterna till framgång för den och de allierade att gå ihop med uppfattningen att ryssarna bör behålla sina militära inrättningar i landet? Vilken armé och vilket styre skulle man få fortsätta att hyra hos?
Mats Loman!
Du skriver: ”Mot bakgrund av det materialet förefaller överste Khodarenoks artikel underlig. Varför skulle ryssarna ge upp och dra sig ur kriget i Syrien nu, när man håller på att vinna?”
Artikeln hade verkat underlig om vi varit tillbaka på den gamla sovjetryska tiden, då alla ryssar som uttalade sig officiellt skulle vara eniga. Men Ryssland är ingen diktatur och de olika uppfattningar som finns kommer fram i dagsljuset likadant som i USA, Frankrike eller Sve… f’låt Danmark.
Inte skulle du börja undra över ”amerikanarna” om någon välutbildad f d överste i US Air Force skulle skriva en insändare med annorlunda synpunkter på kriget i Syrien än den som Pentagon och Vita Huset hävdar.
På Bokmässan nyss lyssnade jag bl a på Ingmar Karlsson, när han berättade om sin nya bok Roten till det onda. Uppdelningen av Mellanöstern 1916 – 2016. Hans tjugonde i ordningen.
För honom tog alltså Första världskriget i Mellanöstern liksom aldrig slut. Och på en fråga om han idag ändå inte såg något ljus i tunneln, svarade han att det gjorde han inte.
Redan ett nytt Hundraårskrig alltså. Kan det också bli ett tvåhundraårskrig?
Mats Loman!
Nej, jag är inte i det militära. Min militära ”karriär” är väl ungefär densamma som för de flesta svenska män som en gång i tiden gjorde värnplikt.
Jag kan inte göra någon bedömning av innehållet i överste Khodarenoks artikel, men den förklarar för mig varför Ryssland använder en strategi som ligger så långt ifrån man kan tänka sig från den som Röda armé en gång – nästan ensam – besegrade dåtidens starkaste krigsmakt. Röda armén ägnade sig inte åt ”carpet bombing” av civila mål, det var USA och Storbritannien som gjorde det. Men om Ryssland ska hjälpa en inkompetent och stridsovillig SAA utan att sätta in marktrupper, så verkar ”carpet bombing” vara enda möjligheten. Det var det jag menade med att artikeln var klargörande.
Anders P!
Förra veckan åt jag lunch med vicepresidenten i ukrainska vetenskapsakademien. Han är fysiker och känner väl sedan decennier, långt tillbaks till Sovjettiden, alla svenskar som arbetar och har arbetat (en del är borta nu) inom hans delområde av fysiken. Vi kom under lunchen in på vicepresidenten för vitryska vetenskapsakademien, också han fysiker. Jag inte bara känner till honom, utan känner honom väl; han och hans fru har varit hembjudna till mig och min fru. Fysiken är en liten värld där alla känner alla oavsett land.
Jag tog därför för givet att två militärer i samma ålder, utbildade på samma ställe under Sovjettiden, kanske inte nödvändigtvis känner varandra, men har samma kompetens och insikter. Jag tar för givet att Khodarenoks får höra både det ena och det andra mellan skål och vägg med gamla militärkompisar, precis som jag mellan skål och vägg får höra ett och annat om det vetenskapliga läget i Ryssland. Att Putin gjort betydande strategiska misstag har jag skrivit om tidigare, och jag har hittills inte träffat någon som inte håller med mig. Trots en gräsrotsrörelse så går det åt fel håll, något som i längden kommer att försvaga Ryssland.
Känner inte till någon sajt motsvarande Gazeta.nu i Vitryssland. Där är ”the chain of command” synnerligen enkel. Först kommer presidenten, sedan ingenting och ingenting, därefter premiärministern, presidenten i den vitryska vetenskapsakademien, osv.
Vid en mottagning i Ryssland där det finns kvinnor och utländska gäster bjuds naturligtvis på vin också. Till en middag med en vitrysk militär dricks vodka. Punkt.
Mats Larsson!
Tack för svar. Jaså, det var det du menade. Överstens artikel var rätt diger, och jag ögnade bara igenom den, så jag kom inte på det klara med vad det var i hans material som var så påfallande i ditt tycke. Förlåt min tröghet.
Jaså, sovjetryssarna lade inte ut bombmattor. Man valde kanske rentav att låta bli? Det var intressant; det visste jag inte. Jag har inte själv gjort någon militärtjänst, så jag måste medge att jag är ganska rudis på området. Jag tänker väl att det nog ofta blir som det kan i krig: man har bomber och vad man nu allt har, och man använder det man har, i stort sett för att skada sin fiende.
Jag har aldrig misstänkt ryssarna för mer oaktsamhet, cynism och förakt för människoliv än andra, men jag har inte tänkt på att de kanske rentav vid tillfälle sökt undgå att lägga ut bombmattor. Men jag fick faktiskt veta så sent som i går att terrorbombningen av Königsberg under kriget inte heller var ryssarnas verk, utan britternas och amerikanernas. Anglosaxarna bangar inte för en schysst bombmatta, tror jag…
Filippinernas president Duterte nämnde just amerikanernas bombfällning över Filippinerna under kriget. 200.000 människor omkom, bara i Manilla, när USA tog tillbaka landet från japanerna medelst bombmatta. Kompisen säger förresten här att dödsoffren i Manilla hos Wkipedia antas ha uppgått till mellan 100 och 500 tusen; en påfalladne ungefärlig uppgift. Brydde sig befriarna kanske inte om att räkna liken ordentligt?
Ordergången i Ryssland är rätt enkel, skriver du, och jag får inte intrycket att du är särskilt nöjd med det förhållandet. Jag tänker för egen del att en enkel och klar och öppen ordergång väl i regel är en bra sak. I sig. Tror du inte det? Jag tycker att jag har sett på mina arbetsplatser vad som händer när strukturen är oklar eller görs oklar genom en massa informella tilltag. Sedan är det förstås klart att det går skevt även i en klar orderstruktur om befattningshavarna är pack.
Vad Putin beträffar har jag hört skvaller på annat håll om att han visst har folk omkring sig som han överlägger med. Om det är så det förhåller sig är ju ordergången inte riktigt så primitiv som du hävdar här.
Anders P!
Visst. För all del. Men jag tror att du missförstår mig här. Det jag undrar är inte hur det kan komma sig att överste Khodarenok understår sig att ha en egen mening om krigföringen i Syrien; det jag undrar är bara i alla enkelhet hur översten kan misströsta så om framgång, om det, som det förefaller mig att man anser på andra håll, i själva verket går mycket bra i fält för SAA och deras allierade.
Vad samvetsfriheten bland ”amerikaner” beträffar så är jag tydligen inte lika fast förvissad om den som du. Jag utgår från att den fria tanken finns på rysk sida, och inte bara därför att liberalistiska och rentav USA-vänliga opinioner är både förhanden och, i alla fall ifråga om resurser, fortfarande mycket starka i Ryssland (Aleksandr Dugin kallar de här båda opinionerna för den femte och den sjätte kolonnen…). Jag är inte lika säker på att det är så högt i tak på ”amerikansk” sida. När jag stöter på en avvikande hållning bland amerikanska befattningshavare brukar jag haja till rejält och undra vad som står på: Är det fraktionsstrid i oligarkin eller försöker de bara att smälla i oss att de diskuterar? Om det då visar sig att avvikaren är riktigt på allvar då tänker jag förstås ”En hjälte!”.
Jag måste säga att jag är synnerligen förutintagen mot den statsliknande strukturen USA. Det är trots allt vår ockupationsmakt det är fråga om. Anser jag.
Mats Loman!
Om du läser lite noggrannare vad jag skrev, så gällde den enkla ordergången Vitryssland, inte Ryssland. Det är faktiskt två olika länder.
Jag tror visst att Putin lyssnar på rådgivare. I vetenskapliga sammanhang så tillåter jag mig tro att hans lyssnar på fel rådgivare.
Mats Larsson!
Jo, jag blev varse mitt förbiseende sedan. Men för sent. Din överste är väl en vitryss verksam i Moskva, eller hur? Och dina bekanta är vitryssar. Jag har inte ännu läst vad du skrivit om Putins strategiska missbedömningar, men jag kan se här att några av dem tydligen gäller vetenskapen.
Bo P!
Jovisst, det är klart: Texten om maffian i svensk uppslagsbok beskriver rätt bra vad som händer när staten förfaller. Det är inte en i alla detaljer rätt bild av nyliberalismen härjningar i bland annat Sverige de senaste tretti åren. Men jag tror att det statsförfall som inträffat här också leker dig i hågen, inte sant? Jag tror att vad nyliberalerna och deras undergrävande av staten beträffar, skulle du och jag komma och hamna på samma sida.
Jag är som sagt ingen fiende till staten. Jag är inte marxist. Och det är inom parentes sagt inte Jan W heller; det visar sig, anser jag, i hans senare inlägg. ”Statsnihilist” var ett fynd, men jag tycker inte att det passa på Jan W.
Vad angreppen på den svenska staten beträffar vill jag bara åter framhålla en sak: Under den nyliberala perioden har staterna i Europa försvagats; så vitt jag kan se till förmån för de statsliknande strukturerna EU och USA. De förändringar som inträffat skulle förstås kunna vara historisk tillfällighet; men jag tycker inte att man ska bortse från möjligheten att förändringarna var avsedda att ha den verkan de fick. Tror du inte? Vissa statsbildningar har undergrävts och försvagats, andra strukturer har stärkts; eller räddats om de, som i fallet USA, varit i dåligt skick. Vad tror du om detta?
Jag tror inte att det vi riskerar att hamna i, när den svenska staten förfaller, är ett klan- och stamsamhälle; snarare då ett av USA-oligarkin alltjämt styrt imperium, i vilket klientstaterna monterats ned och ersatts av territorier där man låter ligor och våldsmän härja. Sådant har vi ju sett på andra håll. Varför inte också här? En kraft som verkar i motsatt riktning är, menar jag, ryssars och kinesers försök att upprätthålla egen stat också i konflikt med imperiet.
Byggindustrin kommer att tjäna storkovan i Syrien när kriget slutar.
Mats Loman!
Nu tycker jag vi kommit väldigt långt bort från den fråga, som den här diskussionen inleddes med. Alltså vad man sagt, när man säger att alla stater är maffior.