”Förtal” och ”hets mot folkgrupp” är misantropiska lagar

"Nu skall jag begå brottet 'förtal'. Rättare sagt skall jag uppfylla det första rekvisitet, själva yttrandet. För säkerhets skull maskar jag brottsoffrets namn så denna sida inte kommer upp i en googlesökning. 'Skolläraren Kn-t Lindel-f hade för vana att slå sina elever på fingrarna med linjal.' Sådär, nu har jag gjort mig skyldig till förtal." – Vad kan Jan Arvid Götesson mena med detta?

anligen tänker vi oss att ett ”brott” begås av en klandervärd brottsling mot ett oförvitligt brottsoffer. Men några av brottsrubriceringarna i svensk lag förutsätter att där finns tre aktanter i brottsstituationen. I brotten ”hets mot folkgrupp” och ”förtal” är en förutsättning för brottets existens att en tredje aktant har klandervärda egenskaper. Detta är ett filosofiskt lagstiftningsproblem som inte diskuteras.

Jag använder ordet ”aktant” ungefär som vissa lingvister använder ordet. I den transitiva subjekt-predikatsverb-objekt-satsen ”Pär slår Pål” är Pär och Pål aktanter. Till skillnad från en ”aktör” behöver en aktant inte vara aktiv.

Brott som ”mord” och ”framkallande av fara för annan” har definitionsmässigt en gärningmannaaktant och en offeraktant. Offret kan, som i brottet ”framkallande av fara för annan”, potentiellt omfatta hela allmänheten.

Brottsbegreppet är vanligen en svartvit tankefigur med endast två aktanter. I det (förhoppningsvis) efterföljande brottmålet uppträder visserligen staten som en part. Ett brottmål är en sak mellan den tilltalade och staten, inte mellan den tilltalade och brottsoffret; beteckningen ”målsägande” på offret är missvisande. Men vi talar nu bara om själva brottet, och de aktanter som måste existera för att ett brott skall föreligga.

Det finns brott med en, två eller tre aktanter, varvid tvåaktantsbrotten dominerar i det allmänna medvetandet. Ett omdiskuterat och kritiserat förhållande i brottslagstiftningen är att det finns ”brottsofferlösa brott”, alltså enaktantsbrott. Sådana ”victimless crimes” diskuteras mer bland engelsktalande än i Sverige, men jag antar att ni hemma i Sverige är bekanta med frågan. Låt oss säga att jag ginge ut i den svenska naturen och plockade en viss svamp. Sedan sutte jag hemma och konsumerade svamparna i akt och mening att framkalla hallucinatoriska synintryck som alls ingen fysisk grund har i sinnevärlden, allt för mitt höga nöjes skull. Detta vore ett brott, enligt lagen. För undvikande av missförstånd vill jag framhäva att jag tycker att sådan svampkonsumtion skall fortfara att vara ett brott, men det kan ju knappast förnekas att brottsoffer skulle saknas i detta hypotetiska fall, förutom att man kanske försvårar livet för sina närstående om man fyller sitt liv med missbruk av psykoaktiva substanser.

Amatör-rättsfilosofer är vi alla. Vi har väl lite till mans funderat på om det är så klokt att ett parti poker mellan välbeställda och psykiskt friska spelare faller i samma kategori – brott – som plundring av pensionsfonder och misshandel. Begreppet ”brott” devalveras onekligen av att omfatta såväl anfallskrig som skjutande av vildsvin på egen mark med fel ammunition. Offer saknas ju i det senare fallet. Ja, bortsett från svinet, då.

Eftersom enaktantsbrotten allmänt anses vara en anomali, framstår det som desto obegripligare att anomalin på andra sidan om tvåaktantsnormalbrottet – alltså treaktantsbrottet – inte är föremål för allmän diskussion. (Ja, jag begriper att akademiska specialister analyserar saken i tidskrifter som jag inte känner namnen på, men nu syftar jag på den verklighet som vi vanliga tidningsläsare känner till.)

Denna anomali omfattar bland annat yttrandebrotten, som har som sin förutsättning att där finns tre aktanter: en yttrandebrottsling, en lättledd och månghövdad del av allmänheten, och ett eller flera brottsoffer, som kan bli offer enbart för att den andra aktanten, den påverkbara allmänheten, existerar. (Det finns undantag där yttrandebrott faktiskt har två aktanter; mer om det nedan.)

Nu skall jag begå brottet ”förtal”. Rättare sagt skall jag uppfylla det första rekvisitet, själva yttrandet. För säkerhets skull maskar jag brottsoffrets namn så denna sida inte kommer upp i en googlesökning. ”Skolläraren Kn-t Lindel-f hade för vana att slå sina elever på fingrarna med linjal.” Sådär, nu har jag gjort mig skyldig till förtal. Jag kan begå ”hets mot folkgrupp” också: ”Alla arab-r måste utrotas innan de översvämmar Europa.”

Bland lindlof.nu:s läsare finns ingen som sätter någon tilltro till mina påståenden om vår redaktör eller om arab-r. Men om jag yttrade ovanstående dumheter i andra fora skulle kanske lagstiftningen vara tillämpbar.

Behövs sådan lagstiftning? Ja, mycket talar för det. Det är en avvägningsfråga. Men där finns en brist i debatten: återhållsamhet i lagstiftning om yttrandebrott motiveras så gott som uteslutande med att yttrandefriheten inte skall inskränkas för mycket. Vi saknar ett publikt medvetande om det andra starka skälet för återhållsamhet: att lagarnas grundval är misantropisk och folkföraktande.

Olle Svenning skrev nyligen så här i Aftonbladet: ”Den största faran för demokratin är när sociala och humanitära tabun raseras.” Men jag frågar mig: Vem är det som hålls i schack av tabun? Troligen inte Olle Svenning. Överst i vårt samhälle har vi elit av Olle Svenningar. Men under eliten finns, enligt Olle Svennings synsätt, en känslostyrd hop som blott kan hållas i styr genom tabun. Denna hatfyllda hop understöds ibland, enligt analyser av Svenning-typ, tyvärr av vissa skrupelfria och råbarkade människor i samhällets toppskikt, ofta näringslivsmänniskor, som vill liera sig med extremisterna för att komma åt vänstern.

Aftonbladets ledarsida satte nyligen namn på de hopplösa undermänniskorna: ”folket”. Apropå Donald Trump och brevbomberna fastslog tidningen att ”Politikernas prat odlar folkets hat”. Om någon illvillig person eller rörelse manipulerar ”folket” lite grann, kan ”folket” ta sig för vad som helst, menar tydligen Aftonbladet; pogromer kanske.

Jag tror att vi kommer att få alltmer omfattande lagar och lagtolkningar mot yttranden och andra åsiktshandlingar. Bättre vore om vi ginge motsatt väg. Vi skulle kunna säga så här i skolan och i alla privata och offentliga samtal: ”Det är DITT ansvar att inte försanthålla och inte påverkas av grundlösa påståenden om personer och grupper.”

Jag ifrågasätter alltså grundvalarna för hets- och förtalslagstiftning. Men ingripandena mot ”hets” är inte alltid principiellt diskutabla. I vissa fall skulle nuvarande lagstiftning kunna skärpas genom att vissa hetsbrott omdefinierades som brott mot person. Där finns yttrandebrott som är fysiska angrepp på människor. Ett exempel: i Sverige finns åldringar som måste leva ett avskärmat och skyddat liv eftersom de har erfarenheter av den nationalsocialistiskt ledda utrotningen av Europas judar. Om sådana åldringar skulle råka se ett nyhetsinslag om en nynationalsocialistisk manifestaion skulle de hamna i ett medicinskt kristillstånd. Att på gator och torg demonstrera att man omfattar nationalsocialismen kan alltså vara ett brott med bara två aktanter: brottsling och brottsoffer – ganska likt brottet ”framkallande av fara för annan”. I mer avgränsade media, till exempel ålinjes (online) diskussiongrupper, skulle däremot sådana som nationalsocialister kunna få säga vad som helst.

Det finns förstås risker med att lagstifta mot hälsovådliga yttranden och symboler enligt ovanstående förslag. Åklagare skulle kunna hävda att offentliga kommunistiska yttranden och symboler orsakar ett oskäligt lidande för några människor, till exempel överlevare från massmord och tortyr i Socialistiska Rådsrepublikernas Union. En sådan lagstiftning skulle ju leda till åtskilliga fällande domar bland vänsterfolk.

  5 kommentarer for “”Förtal” och ”hets mot folkgrupp” är misantropiska lagar

  1. Lise Blomqvist
    2018-10-31 kl. 9:11

    Resonemanget förutsätter att det bara kan finnas ett fåtal tänkbara situationer. Så är det inte. Varje dag får psykiskt lidande människor sin livssituation allvarligt förvärrad av hatiska eller rasistiska offentliga uttalanden.

    I Sverige bor flyktingar från hundratals länder och ännu fler krissituationer. Några kan hjälpligt hantera tidigare trauman, för andra är de ständigt närvarande. När uttalad eller inlindad rasism, hat eller förakt hörs förvärras deras lidande, om och om och om igen. För många kan det vara värre att utstå statsministerns sammanbitna iskyla inför flyktingars behov än att höra de definierade rasisternas skrålanden.

    Det är olyckligt att debatten så tydligt definierar en enda grupp som den mest lidande. Antalsmässigt och i fråga om metoder var nazisternas dåd de värsta mänskligheten skådat. Men en ensam person i en enda unik situation i ett annat sammanhang kan lida i samma grad som en som har tusentals olycksbröder och systrar.

  2. Dennis Zackrisson
    2018-10-31 kl. 11:54

    Mycket intressanta tankar, JA!

    Men kanske något svårdiskuterade då du för ihop två ämnen. Det ena är rent rättsfilosofiskt kring brott och straff, aktanter och offer och sådant. Ett ämne för de sena timmarna där de sista dropparna dunstar ur sista whiskyglaset i samma takt som ens sista tankar förflyktigas i natten.

    Det andra ämnet är av större praktisk betydelse och rör förutsättningarna för vårt sociala samtal och därmed vår demokrati, nämligen yttrandefriheten.

    Jag menar att din rekommendation att framhålla vårt personliga ansvar är ett helt riktigt förhållningssätt, som också har fördelen att lyfta fram kravet på vuxenhet för att kunna tas på allvar i ett uppriktigt samtal. Däremot är jag inte helt överens med dina formuleringar. T ex de “grundlösa påståenden” du nämner mot slutet av artikeln och som vi inte ska “försanthålla” och ej heller låta oss “påverkas av”. Vi bör skilja på uttalanden och deras grund, vilket då ofta blir att skilja på sak och person, en grannlaga uppgift!

  3. Anders Persson
    2018-11-02 kl. 3:25

    Vad jag saknar i debatten är insikten att inte bara det svenska majoritetsfolket ger uttryck för rasism och fördomar om andra kulturer. Såvitt jag anat är minoriteterna lika fördomsfulla mot andra minoriteter och mot den svenska majoritetsbefolkningen. Men det yttras och skrivs på språk som vanliga svenskar inte förstår. Om passagerarna på en buss hör en finne säga högt “kaikki ruotsalaiset miehet ovat homoja” är det ingen som tar illa vid sig eftersom ingen begriper att han säger att alla svenska män är bögar. Vi ska också komma ihåg att judarna anser sig vara Guds utvalda folk vilket kan leda till mycket föraktfulla attityder emot “gentiler” icke-judar och då inte bara palestinier eller araber.

  4. Jan Arvid Götesson
    2018-11-02 kl. 9:43

    Lise B!
    Du tog fasta på min artikels sidotema: att vissa åsiktsyttringar kan direkt skada en traumatiserad människa. Om detta tycker vi lika; jag diskuterar ju att detta vore en grund för inskränkt yttrandefrihet.

    Jag definierade inte en ”mest lidande” grupp. Jag skrev att traumatiserade judiska folkmordsoffer var ”ett exempel”, och antydde ett annat tänkbart fall; man vill ju skriva kort för läsarnas skull.

    Du förbiser artikelns egentliga resonemang. Om en person yttrar eller skriver hatiskt eller felaktigt menar jag att vi medborgare skall ges ansvaret (och ta ansvaret) att bemöta (eller ignorera) det. Detta gäller i synnerhet när risken är ringa att en traumatiserad människa skall exponeras och skadas. Men i dag utvecklas en juridisk tolkning att faran med hotande och nedsättande uttalanden i begränsade media (som en facebooksida) är att allmänheten (du och jag) skall börja omfatta de hatiska tankesätten.

    Visst kan man hävda att den risken är verklig och avgörande. Gör du det?

  5. Jan Arvid Götesson
    2018-11-02 kl. 10:26

    Dennis Z!
    Jag är inte säker på att vi skall skilja ”filosofiska” och ”praktiska” frågor åt. Genom att ”filosofiskt” analysera fram att vissa yttrandebrott bygger på ett antagande om allmänhetens oförmåga att tänka och handla förnuftigt kommer vi, tycker jag, till frågor av ”praktisk” betydelse. Yttrandefriheten kan väl knappast försvaras med enbart ”praktiska” argument?

    Ditt anslutande resonemang om att skilja på sak och person får du gärna utveckla. Jag förstod det inte fullt ut.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.