Förtig fakta, annars kan människor börja förstå …

putin-hitler

En demonstrant i Wien har här inspirerats av Hilary Clintons jämförelse mellan Hitler och Putin.

Tiden rinner nu iväg för människorna i Ukraina. ”Revolutionen” tycks vara över för denna gång. Det som just nu fungerar som en erkänd statsapparat för hela landet (utom på Krim förstås) har genomfört upprensningsaktioner mot de som inte kunde inordna sig (inklusive ett besitaliskt terrordåd mot ukrainare med ryska sympatier i Odessa). Ett presidentval har också genomförts och en ledare har valts. Ytligt sett är utvecklingen nu (i västmediers version) på väg mot en normalisering. Men vad har vi att vänta om vi inte tar av oss skygglapparna?

Nästa år är det 70 år (drygt två generationer) sedan nazismen krossades i Europa. Ytterst få nu levande människor kan förmedla egna minnen av nazismen. Den börjar komma på så långt avstånd att den kan trivialiseras, förvrängas, glömmas eller till och med förskönas. Allt är faktiskt möjligt. Endast litteraturen och filmerna finns kvar som vittnesbörd av det som skedde, och bilden därifrån är inte entydig. Där står ord mot ord. Det finns, som vi alla nu vet, till och med skrifter och personer som hävdar att Förintelsen är myt och propaganda. Vi som är uppväxta och uppfostrade med det som hände i just västra Europa, inklusive Tyskland, glömmer alltför lättvindigt bort nazismens härjningar i östra Europa. Det finns alltså mycket olika bilder av nazismens härjningar, de allierades bombningar av Tyskland och av Sovjets roll i besegrandet av Hitlerväldet.

Området där nuvarande Ukraina ingår har precis som alla andra kulturekonomiska revir en lång förhistoria. Från ryska revolutionen har i alla fall Ukraina varit nära knutet till Ryssland (Sovjet före 1989) och blev efter sovjetiskt mönster Folkrepubliken Ukraina 1917. Efter de groteskt blodiga striderna på östfronten i första världskriget och den unga Sovjetstaten och Tyskland slutit fredsavtalet i Brest-Litovsk 3 mars 1918, kom stora delar av det vi nu ser som Ukraina under Keiserns Tyskland, som upplöste sovjesystemet och deklarerade Ukraina som formellt självständigt (från Sovjet). I december samma år invaderade sovjetiska styrkor och åtrerupprättade Folkrepubliken Ukraina, dock ej en del av Sovjetunionen förrän 1922.

Vintern 1932-33 svalt flera miljoner människor ihjäl efter att Stalin 1928 avskaffat NEP (bl a en liberalare syn på böndernas rätt att sälja sina eventuella överskott på marknaden), kollektiviserat jordbruket och konfiskerat spannmål till städerna (enligt planekonomiska principer) tills massvälten på landsbygden var ett faktum med fasansfulla mänskliga konsekvenser. Stalinregimen pekade ut alla som motsatt sig kollektiviseringen som ”kulaker”, alltså som utsugande rika bönder. 1930-31 deporterades kanske en miljon människor ”kulaksläktingar” från dessa jordbruksområden till Sibirien. Så under andra världskriget, mellan september och december 1941, kom tyskarna åter marscherande, denna gång i form av Hitlers bataljoner, på sin väg mot Moskoviterna. Röda armén retirerade i stor oordning och landet kom under tysk ockupation. För många som drabbats av Stalinpolitiken och svälten kom förstås tyskarna som en slags befriare enligt principen att ”min fiendes fiende är också min vän”. Fruktansvärda hämdaktioner genomfördes och massgravarna ligger tätt i de tyskockuperade (1941-1945) områdena.

Motsättningarna ligger bokstavligen nerplöjda i Ukrainas svarta jord. Fortfarande går en bråddjup spricka genom befolkningen om vem som var största monstret i detta gigantiska drama. Sovjetsystemet/Ryssarna eller den västeuropeiska nazismen. De senaste månadernas händelser har åter gjort allt det här mycket levande i Ukraina.

I Västeuropa är kunskaperna och insikterna om de mänskliga lidanden av politiska svältkatastrofer, folkdeportationer, och krig som rullat över dessa människors hemtrakter mycket bleka. Vi i vår fredliga avkrok bör nog tänka på att för delar av Ukrainas befolkning representerar EU idag det som var Tyskland 1918 och 1941 och för andra ukrainare är Rysssland (Putin) idag vad Sovjet (Stalin) var på 30-talet. Men de allra flesta ukrainare har en enda enkel och klok strävan: att undvika marscherande arméer, sönderslitande artilleri och laglös terror igen.

Men försoningen – som förstås är möjlig – är en mycket tidskrävande process. Och världens stora giganter, med USA som den absolut mest desperata, har inte tid att vänta på långsamma processer. Kriserna driver dem till snabba lösningar där krig är det yttersta medlet för att komma åt nya råvarukällor, energireserver, geopolitiskt strategiska positioner och nya marknader. Det är för dem en kamp på liv och död. Ukraina har åter hamnat i skärningspunkten, liksom Balkan, Irak, Libyen och Syrien tidigare (efter 1989). Spåren förskräcker.

Krim är annekterat av Ryssland. Ny president är vald. Ryssarna har dragit tillbaka sina trupper från gränsen, men har förstås hjälpt sina vänner i Ukraina med soldater, utbildning och vapen. CIA pumpar upp ukrainska fascister med 500 miljonder dollar, som iscensätter ett massmord på rysktalande oppositionella. Obama lovar stödja Europas öststater för att stå emot det ryska hotet. EU lovar dyrt och heligt att hjälpa Ukraina med lån för att främja en ”demokratisk utveckling”. Ryssland går samman med några allierade (Vitryssland och Kazakstan) för att bilda sin Euroaaisatiska union för att visa styrka mot väst. Och sist men inte minst, Ryssland hotar hela Europa genom sin möjlighet att vrida av gaskranen.

Ukraina är ett sedan länge delat land med västorienterade (antiryska/Nato/USA/EU-vänliga) ukrainare i nordväst (det tidigare tyskockuperade områdena) och rysktalande (ryssvänliga) i sydöst (Sovjet/ryskt anknutna). Utvecklingen verkar nu gå i samma riktning som på Balkan, Irak, Libyen och Syrien, alltså sönderslagna länder, urskillninglöst dödande, miljontals flyktingar etc, etc. I Ukraina ser det just nu ut som om utvecklingen antingen går mot ett inbördeskrig, splittring av landet och risk för stormaktskonfrontation och storkrig, eller i bästa fall en ren upprepning av skeendet efter den oranga revolutionen (korruption, fortsatt inre maktkamp under Nato/USA/EU-dominans).

Det stora spelet tycker jag att jag förstår en del av, men reaktionerna i vårt eget land begriper jag inte. Den respektlöshet för de lidanden som Ukraina utstått från 1928 till 1945 och de politiska föhållanden som dessa skapat är ovärdigt en kulturnation, som vi trots allt vill se oss som. Den Putinfobi som idag behärskar svenska medier är obegriplig och bygger på okunskap. Ett entydigt ställningstagande för Nato/USA/EU mot Putin (i ukrainska termer Hitler mot Stalin), blåser bara på brasan och kommer att leda till ett ukrainskt inbördeskrig med spridningsrisk.

Här ett filmklipp från firandet av segerdagen den 9 maj där borgmästaren i den ukrainska staden Cherson håller tal. När han kallar Hitler för “befriare” ropar åhörarna “Skam!” och oron sprider sig. Läs mer om klippet på bloggen 8 dagar.

Det verkar som medierna idag styrs av mesta möjliga förtigande av väsentliga faktiska förhållanden om Ukraina, för att människor annars kan börja förstå.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

  8 kommentarer for “Förtig fakta, annars kan människor börja förstå …

  1. Christer Strandberg
    2014-06-12 kl. 17:33

    Apropå din rubrik om att förtiga fakta:
    1. Vad händer idag med ca en halv miljon krimtatarer på Krim?
    2. Svoboda och SD är samma andas barn: främlingsfientliga, smårasistiska, med rötter i den nyfascistiska rörelsen, ca 10% väljarstöd. Dessa fakta innebär inte att vare sig Ukraina eller Sverige är en fascistisk stat, såsom Putinpropagandan hävdar angående Ukraina.

  2. Knut Lindelöf
    2014-06-12 kl. 17:48

    Det är nog mycket få i väst som vet hur tatarerna på Krim behandlas idag. Inte lär det bli bättre för att man eldar på motsättningarna mellan EU-inriktade och ryssvänliga ukrainare.

  3. Dennis Zackrisson
    2014-06-13 kl. 22:15

    Christer!
    Jag funderar lite på på din jämförelse mellan Svoboda och SD och, i förlängningen, mellan Ukraina och Sverige. Med “samma andas barn” menar du alltså att de är “främlingsfientliga”, “smårasistiska” och har “rötter i den nyfascistiska rörelsen”, därtill väljarstöd runt 10%.

    Väljarstödet är väl mest exakt. “Främlingsfientligheten” skulle förstås bättre om den problematiserades något, dvs vari den består. SD har under sin första riksdagsperiod tonat ner de delarna av sin politik för att nästan enbart torgföra enkla islamofobiska resonemang. Där har nog Svoboda kvar betydligt mer av en “allmän” fränlingsskepsis.

    “Smårasism” förstår jag inte riktigt som begrepp, men du kan säkert upplysa oss om hur du tänker där. Dessutom förstår jag inte riktigt begreppet “den nyfascistiska rörelsen”. Vad är det för “fascistiskt” med Svobodas och SDs politiska rötter? Finns en “nyfascism” öht? Det man vanligen talar om är “nynazism” och där har väl Svoboda mycket närmare beröringspunkter än SD, som vid flera tillfällen har uttalat sig mot nazism, även om dess influenser kan spåras långt tillbaka i partiets historia. I stället har ju SD slutit upp kring den enda statsbildningen, som är fast grundad i rasistiska idéer, i världen av i dag, apartheidstaten Israel.

    När det gäller politiskt inflytande förefaller Svoboda vara långt före SD, och har representanter högt upp i den Ukrainska ledningen, så visst fog finns det väl för den ryska uppfattningen, även om den har drivits in absurdum då och då.

  4. Ernst Andersson
    2014-06-14 kl. 7:57

    En mycket bra genpmgång och analys. EU:s och Sveriges politik är inte svår att förstå. Den är bara ett bihang till USA:s politik.

  5. Mats Larsson
    2014-06-14 kl. 12:39

    Bra skrivet Knut. Men att ytterst få skulle ha egna minnen
    av nazisimen vet jag inte om det stämmer. Min svärmor, som
    är på besök från Ukraina, upplevde som barn den tyska
    ockupationen. Vad som hände henne och hennes kvinnliga
    släktingar skriver jag inte om på ett publikt forum.

    En av mina gamla vänner bor i Leningrad (St Petersburg). Den
    9 maj varje år tar hans mamma på sig medaljen som visar att
    hon överlevde blockaden och de går tillsammans till segermonumentet. Hennes föräldrar var båda läkare och under
    hela kriget givetvis insatta på olika frontavsnitt. Hela generationen ovanför svalt ihjäl i Leningrad under den svåra vintern 1941/42.

    En gammal vän tittade förbi igår för att såga hej då. Han har
    varit i Sverige en månad men återvänder nu till östra Ukraina där
    han bor. Hans bedömning är att Lugansk och Donetsk aldrig
    kommer att vara en del av Ukraina. Där pågår f ö just nu
    fullt krig.

    Till slut en fråga: tror du att en broschyr av den typ som
    tagits fram av FiB/Blekinge bidrar till någon slags förståelse
    av vad som händer i Ukraina?

  6. Knut Lindelöf
    2014-06-14 kl. 21:04

    Jag har inte sett FiB/Blekinges broschyr, så det vore fel av mig att tycka något om den. Men vad tror du?

  7. Christer Strandberg
    2014-06-14 kl. 22:49

    Dennis!
    Nynazism ska det förstås vara. “Smårasism” är inget bra begrepp. Rasism finns inte som vetenskapligt begrepp, då det inte existerar raser inom människosläkte. Dock anser vissa människor att det finns olika raser. Dessa människor betecknar jag som rasister. De finns i alla jordens länder inte minst i Asien, Afrika och Nordamerika, men även i Sverige och Ukraina. Om man försöker förneka sina rasistiska ståndpunkter (som SD ibland) betecknar jag dem som “smårasistiska” och/eller främlingsfientliga. Danskt Folkeparti kanske påminner mer om Svoboda än SD, även om DF fått betydligt större politiskt inflytande än Svoboda.

  8. Mats Larsson
    2014-06-15 kl. 9:16

    Knut!
    Jag har bara läst om den på FiB:s hemsida, men att döma
    av innehållet så tror jag inte den bidrar till förståelse av vad
    som händer i Ukraina. Men jag håller med dig, för att göra en
    rättvis bedömning måste man läsa den, inte bara innehållsförteckningen.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.