Konfliktforskaren Ola Tunander aktualiseras ofta i lindelof.nu. Redaktören menar, att Ola Tunanders verk är viktigt för förståelsen av Nord Stream och för förståelsen av ubåtsfrågan i Sverige. Dessutom hänvisas till Ola Tunanders analyser av Ukrainakriget och av världsläget. En allmän bedömning är alltså påkallad.
Jag har framfört kritik mot Ola Tunander, men gör nu en balanserad bedömning. Jag presenterar också en ny observation om hans bok Navigationsexperten, som recenserades av Curt Linderholm 6 oktober 2021.
Ola Tunanders främsta förtjänster är hans mod att säga det impopulära, som leder till social och medial utstötning, och hans framhävande av oväntade förklaringar till vissa händelser, förklaringar som, med Erik Göthes klassiska översättning av Carl von Ossietzky-resningens avslag i Tysklands högsta domstol, ”inte är alldeles omöjliga att hävda”. Jag tänker på hans kartläggning av flygplans och båtars rörelser och deras eventuella samband med Nord Stream-sprängningen. Eftersom jag letar efter geolokaliserade grundfakta, till exempel var Oresjnik-delar slagit ned, hyser jag kollegial uppskattning för viljan hos Ola T att fästa händelser på kartan.
Jag tänker också på saker som att från Förenta staterna utsända marinofficerare ankom 21 oktober 1981 till Karlskrona, samma kväll som den sovjetiska ubåten U-137 grundstötte. Ola T:s förklaring till marinofficerarnas ankomst må vara obevisad och långsökt, men om man vill utröna sanningen utan förutfattade meningar måste man var öppen för allt, som inte är alldeles omöjligt att hävda.
Vi vanliga politiskt aktiva medborgare har inte tillgång till ett enda fullgott bevis på sovjetiska ubåtar på svenskt vatten på 1980-talet utom i fallet U-137. Därför läser jag Ola Tunanders utsagor om västliga kränkningar. Ett värdefullt bidrag till yttrandefriheten är att ”Karl-Andersson-narrativet”, om vi kallar det så efter officeren som först bordade U-137, föreligger i bokform i Navigationsexperten.
Karl Andersson är en intressant person. Kontakterna mellan Ola Tunander och Karl Andersson var tydligen så intensiva, så att Karl Andersson framstår som medförfattare till den alternativa bilden, att U-137 var en konspiration med ryskt deltagande, en konspiration som var menad att sätta en sovjetisk ubåt på grund för att skapa en världsnyhet och vända Sverige bort från alliansfrihet till sovjethat. Det var en ”formativ händelse som i grunden förändrade Sverige” med Ola Tunanders ord.
Det har skrivits att i Sverige fanns ett slags parallell statsledning, som jag i denna artikel kallar ”Nato-anslutna parallell-Sverige”. Svenska marinofficerare vore som ett frimureri med egen utrikespolitik, sades det. Olof Palme kände säkert till Nato-anslutna parallell-Sverige, men ingick inte däri. Arbetarklassgrabben Karl Andersson förefaller ha varit fullkomligt avskild från Nato-anslutna parallell-Sverige. Om man spekulerar friskt i Ola Tunanders anda, kan man undra huruvida Karl Andersson ingick i en del av officerskåren som var socialdemokratiskt skyddad? Karl A:s slutstation, chef för Karlskrona örlogsskolor 1984, låter som om försvaret gav honom en ofarlig post av landshövdingstyp, snarare än ett viktigt jobb med riktiga vapen och utlandskontakter.
I en TV-intervju sade Karl A att han vid första anblicken trodde att U-137 var en övning med en svensk ubåt förklädd till sovjetisk. ”Men”, sade han ”då fladdrade sovjetiska örlogsflaggan ut i en vindstöt, och flaggor skojar vi inte med i flottan”. Så fredligt tänkte han alltså, i stället för ”Hur svenska stålet biter, kom låt oss pröva på! Ur vägen moskoviter, friskt mod I gossar blå!” Karl A undrade också varför Sovjetunion inte hade ”chartrat en svensk fiskebåt och satt svensk flagga på den och tuffat omkring och lodat och mätt hur mycket som helst”. En lite tafatt och troskyldig vanlig svensk arbetare, mitt i en Nato-ansluten svensk flotta, det är mitt intryck.
När jag läste Karl A:s och Ola T:s samarbetsprojekt Navigationsexperten gjorde jag en förbluffande upptäckt. Ola T:s tes är, att i Sovjetunionen fanns ett starkt och självständigt land i landet, som vi kan kalla ”Gammal-Ryssland”. Gammal-Ryssland vore sovjetkritiskt, anti-bolsjevikiskt och flott-baserat, medan sovjetarmén vore bolsjevikisk enligt Ola T:s hypotes. Med exemplet amiral Valentin Selivanov, ställföreträdande chef för sovjetiska marinen, målar Ola T upp ett tsaristiskt och ortodoxt döpt och troende Gammal-Ryssland, som fanns inuti Sovjetunionen, och som hellre ville tala om kristen enhet, gamla sjöslag med svenskar och turkar, och som gav fulla fan i att Kronstadtmatroserna var en huvudstyrka i revolutionerna 1917, men framhävde Kronstadtmatrosernas besvikna uppror mot den bolsjevikiska partidiktaturen 1921, och matrosernas försvar av ikoner i Sankt Nikolauskatedralen.
Vad var Gammal-Rysslands roll i U-137:s grundstötning? Navigationsexperten heter som bekant Josef Avrukevitj, en gåtfull officer som hade högre grad än U-137:s befälhavare. Han skall enligt Ola T ha lagt sig i navigeringen, och med vilje sett till, att U-137 gick på grund. Mycket är oklart i Ola T:s tes. Han skriver: ”Kanske var också Avrukevitj lurad. Vi vet inte fullt ut vad som hände och vilken roll Avrukevitj kan ha haft.” Men Ola T fastslår att ”Det fanns definitivt kretsar inom den sovjetiska marinen, som var mer lojala mot väst.”
Hela den psyop (psykologiska operation) som på 1980-talet enligt Ola T vände Sverige bort från mental alliansfrihet till sovjethat vore alltså inte ett tvåpartssamarbete mellan Nato och Nato-anslutna parallell-Sverige, utan ett trepartssamarbete mellan Nato, Nato-anslutna parallell-Sverige, och Gammal-Ryssland! I detta vore Gammal-Rysslands insats avgörande, eftersom Gammal-Ryssland på något sätt genom Josef Avrukevitj satte U-137 på grund, vilket Nato och Nato-anslutna parallell-Sverige inte skulle ha kunnat göra själva.
Jag vill inte spekulera om varför Gammal-Ryssland skulle göra detta, utan konstaterar bara, att skribenterna på lindelof.nu har förbisett, att detta trepartssamarbete är Ola T:s huvudtes. Troligen är skribenter som vår värderade redaktör Knut Lindelöf alltför vana vid att kritisera bara Nato och Sveriges Nato-stödjare, för att observera vad som står med svart på vitt i boken. Knut L har självfallet observerat att Josef Avrukevitj vore ”lejd av USA”, men så enkelt som att Förenta staterna hade lejda agenter i Sovjetunionen beskriver inte Ola T situationen. Ett konservativt skugg-Ryssland skulle ha spelat en mycket stor roll för att forma bilden av Sovjetunionen som ett hot, inte bara i Sverige utan i andra länder, och detta skugg-Ryssland skulle indirekt ha hjälp till med en massa saker till gagn för Sveriges väst-anknutna militära inriktning, till exempel att JAS Gripen kunde får motorer från Förenta staterna, eftersom den politiska strömkantringen ytterst orsakades av U-137. Detta är ingen polemik mot Knut L, utan en intressant observation för er som läst boken och er som inte läst den.
Många i läsekretsen är övertygade av Ola T:s argument i boken. Crister Olsson frågade mig om bottensediment som skulle visa att U-137 medvetet körts fast hårdare, och om att attachéerna från Förenta staterna checkade in på hotell i Karlskrona samma kväll.
I stället för att debattera detaljer vill jag säga några ord om problem med Ola T som skribent. Jag använder bara ordet ”anmärkningsvärt”. Ola T har presenterat tankar om World Trade Center 11 september 2001. Jag upprepar inte vad jag skrivit; jag säger bara att ingen rimligen kan invända mot mitt omdöme att Ola T:s resonemang var ”anmärkningsvärt”.
Jag har också uppmärksammat, att Ola T hade ett anmärkningsvärt svagt argument mot den expertis, som först tog fram analysen att Nord Stream skulle ha sprängts med små bärbara laddningar. Dessa hederliga seismologiska forskare skulle enligt Ola T ha ”låtit sin faktainformation passa det dominerande medianarrativet att de skyldiga skulle ha varit en handfull personer i en segelbåt.” Men Ola T har ändrat sig, och håller tydligen på att infoga Andromeda-hypotesen om Nord Stream i sin Hersh-Tunander-hypotes, så den sakfrågan släpper jag här.
En annan anmärkningsvärd sak i Ola T:s metod är att pressa materialet till det yttersta. Han gör en stor sak av att marinattachén och biträdande attachén från Förenta staterna hade ett möte i Karlskrona med örlogsbasens chef kommendör Lennart Forsman mellan klockan sju och åtta på morgonen, utan att Karl Andersson visste om detta. Ola T menar att gästerna visste om allt som hände med U-137, och han menar att det är fullt möjligt att ”USA” skickade falska radiosignaler (tydligen från Sveriges territorium eller kust) för att hjälpa upp U-137 på grundet. Attachéerna ville vara på plats tidigt för att inte missa något av Sveriges reaktion (bara Lennart Forsman var i maskopi med Nato enligt Ola T, inte Karl A eller andra underlydande). Det är så ursvenskt att göra en poäng av att gästerna mottogs ”före ordinarie arbetstid” av Lennart Forsman. Förenta staternas militär är inte kända för att ligga och dra sig. Höstsolen hade redan gått upp klockan sju. Att slå dank i ”Pinan”, som Karlskrona plägar kallas (min bror låg på Stumholmen) var kanske inte deras prioritering. Och Karl Andersson var kanske inte inne i flottans frimureri, som jag hypotetiserat ovan, vilket ledde till överraskningen med den trehövdade samlingen officerare vid hans kontorsdörr när han anlände på ”ordinarie arbetstid”.
Med mera allvar vill jag taga upp ett anmärkningsvärt tankesätt hos Ola T, som jag inte nämnt tidigare. Jag citerar från sidorna 136 och 137 i Navigationsexperten. Jag måste citera bokens sista stycken i deras helhet:
Kvällen innan hade [Ronald Reagans marinminister John] Lehman berättat att han inte kunde säga vilka svenskar det var som var involverade i de västliga ubåtsoperationerna i svenska vatten, Han hade redan sagt till mig att beslutet om de svenska ubåtsoperationerna, som försvarsminister Weinberger hade talat om, hade fattats av CIA-chefen William Caseys ”Deception Committee”, men han ville inte säga vilka svenskar som var ”invigda”. Saken var uppenbarligen mycket känslig. ”Om jag säger det, skulle jag tvingas döda dig efteråt”, sade han. Han sade det på skämt men också på allvar.
När John Lehman den andra kvällen stod och pratade med Bengt Schuback gick jag fram till dem. Jag frågade än en gång Lehman om vilka det var på svensk sida som varit involverade. Lehman svarade: ”I have already told you, that if I tell you that, I would have to kill you afterwards.” Bengt Schuback sade då omedelbart: ”Many people in Sweden would be happy about that.” Det kom från hjärtat.
På natten sov jag inte så gott. Lehmans närmaste rådgivare hade varit Douglas Bazata, en känd ”assassin”, som enligt egen utsago var den som på uppdrag av OSS-chefen Donovan (OSS var föregångaren till CIA) arrangerade mordet på general George Patron december 1945 strax efter hans besök i Stockholm. [fotnot av Ola T: Andra har ifrågasatt Bazatas trovärdighet. När vi åkte buss upp Reitan, till Forsvarskommando Nord-Norge utanför Bodø (som leddes av befälhavaren för Nord-Norge), råkade jag hamna bredvid Schuback som förberedde sitt föredrag. Jag såg att det handlade mycket om ubåtar, men när han sedan höll föredraget annonserade han att han hade skurit ned det till hälften. Han nämnde inget om ubåtar. Han hade talat med Lehman.
Dirk Pohlmanns intervju med Karl Andersson öppnar för en helt ny analys av U-137 som jag har presenterat i denna bok. I Pohlmanns sista intervju med Karl Andersson 2016 var Andersson rädd. Han var rädd för att han skulle råka illa ut och för att han sagt för mycket. En vecka före intervjun, dagen innan Karl Andersson skulle resa till Oslo för att berätta om sina erfarenheter och slutsatser på mitt avskedsseminarium på PRIO, hade hans chef från tidigt 1980-tal, från händelserna med ”Whiskey on the Rocks”, den då 90-årige Lennart Forsman, ringt honom för att förhöra sig om han ”fortfarande var vid liv”. De hade inte talats vid på många år. De andra hade gått bort, hade Forsman sagt. Karl Andersson uppfattade Forsmans telefonsamtal som en påminnelse om att han skulle hålla tyst. Han var lite orolig för vad de kunde göra med honom. [Här slutar sista kapitlet i Navigeringsexperten.]
Jag behöver inte säga mycket om dessa anmärkningsvärda tankar hos Ola Tunander och Karl Andersson. Att överhuvudtaget nämna den galna konspirationshypotesen om ett mord på George Patton, och det i och för sig konstiga faktumet att Douglas Bazata varit anställd hos John Lehman, trots Douglas Bazatas befängda lögner 1979 om en Patton-konspiration, det är en ”anmärkningsvärd” avslutning på boken: genuin rädsla för lönnmördare.
Min samlade bedömning är, att Ola Tunanders fallenhet för anmärkningsvärt annorlunda tankebanor gör det nödvändigt att kontrollera varje uppgift han publicerar in i minsta detalj, innan man använder uppgiften. Det viktigaste exemplet är hans uppgifter om flyg- och båttrafik 2022 i Europa, och över Östersjön och på Östersjön, vid tiden för Nord Stream-sprängningen. Jag har planer på att skaffa tillgång till sådana flyg- och fartygsdata, och själv se efter, om det ligger något i Ola T:s påståenden. Jag skulle vilja undersöka detta: om Ola T säger att ett flygplan flugit på ett visst datum i ett visst område, hur kan man veta, att samma eller liknande flygplan INTE gjort liknande saker många gånger under året, vilket skulle betyda, att flygningen som ser misstänkt ut kan ha en naturlig förklaring? Tills motsatsen är bevisad menar jag, att varje uppgift hos Ola Tunander måste betraktas som opålitlig och icke användbar. Det är slutsatsen, menar jag, av den komplicerade Ola Tunanders fallenhet att tolka verkligheten på ovanliga och anmärkningsvärda sätt.
Jan Arvid G skriver: ”Min samlade bedömning är, att Ola Tunanders fallenhet för anmärkningsvärt annorlunda tankebanor gör det nödvändigt att kontrollera varje uppgift han publicerar in i minsta detalj, innan man använder uppgiften.”
Formuleringen ”fallenhet för anmärkningsvärt annorlunda tankebanor” är en omskrivning av ”fallenhet för konspirationsteorier”, vilket i dagens debattklimat är nedsättande. Det vet vi som följt JAG de senaste åren.
Sättet att klassa skribenter som vågar tänka fritt ända till sin yttersta spets, efter noggranna undersökningar, som Tunander gör i Navigationsexperten, är värt att ta på allvar. Det enda man kan säga helt säkert om U-137:an är att någon uttömmande förklaring inte finns. Det är som med Palmemordet, 911, Srebrenica, Bucha…; vi vet inte, vi kan bara spekulera på mer eller mindre goda grunder.
Som redaktör tillåter jag mig att läsa så mycket utan skygglappar som möjligt. För med all säkerhet finns både stora och små konspirationer under ytan på många ställen. Tunanders försiktigt presenterade teori om att u-båsincidenten i Karlskrona 1981 var en USA-psyop (i samarbete med vissa ryssar och några utvalda svenskar) är med tanke på det allmänpolitiska läget då och förhållandet mellan Sverige och USA den kanske mest troliga förklaringen. Men tills vidare så kan vi bara spekulera.
Jag skulle t o m kunna vända på JAG:s resonemang och påstå att Tunanders teori vinner i trovärdighet med tanke på hur svenska myndigheter, medier, vissa politiker och militärer ägnat sig åt skuggspel och ljugande sedan IB-affären, Palmemordet, Natointrädet m m. Kanske var Fälldin den siste omutliga statsministern som hade landets intressen i ryggmärgen.
Knut L!
Ett icke ringa antal nobelpristagare, som arbetat med naturvetenskap och matematik, har vid sidan av sin bevisbart världsförbättrande prestationer haft ”anmärkningsvärt annorlunda tankebanor”. Ett livsverk är sammansatt. Var och en av en persons skilda insatser behöver bedömas för sig.
Om personen A har en fallenhet för anmärkningsvärt annorlunda tankebanor kan inte A:s hypotes X eller A:s faktasamling Y avfärdas bara för att A har skapat dem. Men helhetsbilden av A är viktig, för den bestämmer hur misstänksam man behöver vara mot A:s uppgifter. Det är väl självklart?
Frågan är hur vi kommer fram till sådana personbedömningar. Hur undviker man att skaffa sig sina favoriserade tänkare och informationskällor? Jag gissar, att du inte skulle godtaga forskningsresultat av Martin Kragh eller av Bellingcat-medarbetare utan synnerligen grundlig kontroll. Någon process måste ha lett till din och min allmänna bedömning av den ena eller den andra yrkesintellektuelle. Den processen vore värd att begrunda.
För att komplicera det ytterligare vill jag påstå att människan med sin selektiva och stundtals ostrukturerade tankeförmåga skiljer oss på ett kvalitativt sätt från AI. Vi kan komma på nya tankar som skiljer sig från spegelbilden av en logisk sammanställning av alla tidigare kända fakta. Kanske du läste detta?
Är det inte bättre Jan Arvid G att du riktar alla dessa frågor till Ola Tunander och om möjligt publicerar korrespondensen här på lindelof.nu?
Vad ska liksom vi säga om Jan Arvids kritik mot Tunander? Det är ju Tunander som … skrivit boken.
Min egen metod för att söka ”sanningen” började jag använda efter augusti 1990. Jag insåg då hur jag blivit lurad av medias beskrivning av Iraks invasion av Kuwait. Jag började då att medvetet söka motbilder i media från höger till vänster.
Den första tanken med metoden var att det alltid sipprar igenom små bitar av sanningen på ytterkanterna som inte makthavarna lyckats filtrera bort. Den andra tanken var att försöka hitta motbilder till den dominerande samhälleliga diskursen. Den tanken föddes när jag läst en som vanligt raljerande artikel i Proletären om alla de avgifter som då infördes på olika köer, t ex kön till dagis, bostadsförmedlingen o s v. Den rådande diskursen hävdade att folk ställer sig i kö helt onödigt (okynnigt) och att ett lämpligt marknadspris på kön skulle avhjälpa detta.
Proletären föreslog då att man skulle införa avgifter på alla köer, t ex arbetssökandekön, vårdkön o s v och om man satte köavgiften tillräckligt hög så skulle alla problem försvinna och Sverige skulle bli ett land utan sjuka och arbetslösa.
Jag insåg då att jag steg för steg vaggats så in i ett marknadstänkande där allt har en prislapp att bara en raljerande artikel i Proletären kunde få mig att vakna. Att söka motbilder tror jag senare blivit ännu viktigare sedan Rysslands invasion av Ukraina som strömlinjeformat all västmedia, förbjudit media från Ryssland och i princip gjort ifrågasättande till en landsförrädisk handling.
Men det har också blivit nödvändigt att söka motbilder mot motbilden. Orsaken är att det lätt inom motbilden odlas föreställningar som att Putin, Gadaffi, Assad eller Maduro är någon slags progressiva föredömen. Idealiserandet av motkrafterna minskar tyvärr trovärdigheten hos allmänheten. Att ovanstående ledare kan ha rätt i sitt försvar för sina länders suveränitet innebär inte att de nödvändigtvis står för en progressiv, demokratisk politik på andra områden.
Denna artikel av Stranne/Hansson beskriver utmärkt problemet.
Jan Arvid Göteson!
Du skriver ”I stället för att debattera detaljer vill jag säga några ord om problem med Ola T som skribent.” i anslutning till mitt påpekande att om U-137 försökte köra upp på skäret än hårdare enligt kommendör Karl Andersson (sid 52 i boken Navigationsexperten.) Ibland kan detaljer vara nog så avgörande.
En annan anmärkningsvärd detalj om ubåtskränkningar av svenska vatten på 80-talet som Tunander redogör i sin bok Det svenska ubåtskriget är att Sovjetunionen inte hade några miniubåtar vid den tiden. Det talades om att små ubåtar också rörde sig under ytan. Att Sovjetunionen inte skulle haft miniubåtar har vad jag vet inte bestridits utav någon. Bottenspåren som sågs och fotograferades i Hårsfjärden härstammade från något västland. Amerikaner eller britter hade säkert kunna ge besked, men jag förmodar att det skulle förstöra hela upplägget att skrämma svenskarna med den lede ryssen.
Jag har sett dagens Rapport och lyssnat på Bengt Norborg från Kiev. Han är ett illustrativt exempel på det som Stranne/Hansson skriver om i Dagens Arena. Han hämtar uppenbarligen all sin information om kriget av Zelinskyj. Det händer inte så mycket vid fronten, det böljar lite fram och tillbaka!
Tunanders diskussion om de sovjetiska ubåtarnas existens påminner mig mycket om påståendena kring ryska ”skuggflottan”.
Intressant det där med den ryska skuggflottan. Oljetankern Eagle S tvingades alltså in på finskt territorialvatten och både båten och besättningen hålls kvar p g a beslut av finsk tingsrätt. Fartyget hade förstört både kommunikations och elkablar sades det. Det sades också att fartyget var fullt av spionutrustning. Sedan kommer dementierna slag i slag. Först dementerades det att kablarna gjorde att all kommunikation avbrutits mellan Estland och Finland. Sedan dementerades det att fartyget var ett spionfartyg och nu sist påstår estniska tjänstemän att bara skalet på kablarna hade påverkats.
Jag är 100 procent säker på att vill ryssar/kineser/iranier/nordkoreaner (eller vilka som nu är anklagade) sabotera kablarna mellan Finland och Estland så kommer de att lyckas till 100 procent. Det verkliga problemet är att alla Östersjöns Natoländer desperat letar efter ett sätt att stoppa rysk oljeexport. Men när det gäller internationell sjöfart så finns det lagar som gör det omöjligt.
Krigshetsare alltifrån Sjöstedt (V) till Åkesson (SD) vill stoppa oljeexporten p g a EU:s sanktioner. Men EU:s sanktioner gäller bara inom EU och inte på internationellt vatten. Att försöka blockera Rysslands Östersjöhamnar är en krigshandling och det vet alla parter. Det påstådda sabotaget passar märkvärdigt väl in i Natos och EU:s krigsprovokationer.
Beslagtagandet av Eagle S är definitivt inte ett ärende för en finsk tingsrätt utan kräver en internationell oberoende undersökning.
President Biden försäkrade, som vi erinrar oss, inför en journalist att gasledningen till Tyskland skulle fimpas. Vilket också genomfördes med Schultz vetskap. I denna hysteriska förkrigstid kan jag tänka mig att samma krafter ligger bakom skadandet av div andra kablar som ligger i Östersjön t ex i Finska Viken. Sedan anklagar vi Ryssland, liknande som hur det gick till i Tunanders beskrivning av U-137-händelsen.
Nu benämns fartygen såsom ”skuggflotta” för att det är rysk last. Vi vet att rederinäringen globalt är genomkorrumperad, framför allt inom oljetransport. Vi ska väl fås att tro att bara Ryssland använder skuggflotta.
Jag saknar en konkret och trovärdig förklaring till hur fartyget ifråga blev av med sitt ankare (väger ton). Finns det bevis för att man hade kastat ankare och i så fall varför? Med ankaret fällt och sedan släpandes efter fartyget som en jätteplog på bottnen river ankaret troligen lätt av varje kommunikationskabel i dess väg; men jag tror inte ankaret därvid lossnar. Och hur släpades ankaret? Från stäven eller från aktern? Om från stäven borde risk föreligga att få kättingen i propellrarna. Fastgjort vid aktern släpandes – knappast troligt. Och vad var orsaken? Motivet? Vem fimpade ankarkättingen? Grova grejor!
I väst grasserar nu en galopperande russofobi av nästan komiska dimensioner. (HC Andersen). Det blir alltmer uppenbart att Nato/USA kommer att tillfogas ett stort förödmjukande nederlag i Ukraina, och alla medel måste sättas in för att flytta fokus. I det perspektivet är det utmärkt att massera folket med olika Putinska nidingsdåd.
I Sverige har vi ju en tränad trupp mediafolk som sköter detta med bravur, jag tänker på flocken kring Wadström, Person-Löfgren m fl och alla andra proffs på sånt. Trump å sin sida, vill nog koncentrera sig på sin gode vän Netanyahu som ju behöver stöd för att expandera.
PS. Skulle va kul att som fluga sitta på väggen och lyssna och beskåda gänget i Sälen. Skall Sverige, under ledning av Kristersson ta ledningen i besegrandet av Lede Fi? Förresten: Varför kallas det Folk och Försvar? Folket är ju inte ens tillfrågat!
Leif Stålhammer!
Du skriver ”Det blir alltmer uppenbart att Nato/USA kommer att tillfogas ett stort förödmjukande nederlag i Ukraina, och alla medel måste sättas in för att flytta fokus. I det perspektivet är det utmärkt att massera folket med olika Putinska nidingsdåd.”
Håller med, och jag tror att mediashowen kommer att fortsätta ett tag till. Man har helt enkelt investerat för mycket prestige i bilden av Putin och den onde ryssen för att ge upp den nu. Och som flera rapporter visar från USA gällande Vietnam och Afghanistankrigen så fortsätter krigspropagandan även när man vet att slaget är förlorat. Om det så bara är för att inte förlora ansiktet så drar man lögnerna ett varv till trots att fler och fler dör på slagfältet.
Även i Hitlers fall så hördes segerfanfarerna ända fram till den totala kollapsen. Tyvärr så lämnar man sedan ofta bara problemet och slutar prata om det. När skall det offentliga Sverige t ex utvärdera två decenniers krig i Afghanistan? Kommer vi någonsin att få se en utvärdering av vårt engagemang i Ukraina och vår totala omläggning av vår utrikespolitik? Som i fallet med ubåtskrisen så kommer den sannolikt att ligga kvar i folks medvetande som en sovjetisk aggression och bara ifrågasättas av några s k konspirationsteoretiker. Att ubåtskrisen totalt saboterade Palmes fredsinitiativ i Östersjöregionen kommer aldrig att seriöst diskuteras. Inte heller kommer man att kunna peka ut de ansvariga för den skapade hysterin.
Att det skulle bli Maj Wechselmann som fick rätt till slut trodde jag aldrig när det begav sig. Hon fick istället utstå samma behandling som de som idag bara viskar orden fred och diplomati. Om inte annat så visar det hur viktig fri och öppen debatt är i en demokrati. Den tokigaste konspirationsteori kan faktiskt visa sig innehålla om inte hela sanningen så i alla fall delar.
Sven Andersson har rätt, att motbilder behövs. Där finns en oppositionsrörelse, som publicerar motbilder av typen ”väst drev fram Ukrainakriget”. Dessa motbilder bekämpar Förenta staternas inflytande, vare sig Förenta staternas motståndare heter Xi, Putin, Assad eller Maduro.
Sven A skrev vidare att ”det har också blivit nödvändigt att söka motbilder mot motbilden. Orsaken är att det lätt inom motbilden odlas föreställningar som att Putin, Gadaffi, Assad eller Maduro är någon slags progressiva föredömen.”
Ja, det är nödvändigt att söka motbilder till motbilden. Det är min självvalda syssla. Men jag tycker, att jag huvudsakligen kämpar mot två andra brister hos motbildsförmedlarna än att Putin, Assad eller Maduro påstodes vara föredömen.
Den första bristen är att många motbildsskribenter inte prövar sina källor och inspiratörer tillräckligt. Fantasirika inspiratörer måste hanteras med försiktighet. En intressant tanke av Knut L och Sven A är att människor, till skillnad från AI, kan tänka det oväntade. Förbluffande utsagor skapar tankehopp i hjärnan, som stundom leder till nytänkande.
Men tankehopp leder oftast fel. Jag skrev ovan om fyra anmärkningsvärda tankesätt hos Ola T. Jag kan fortsätta med ett femte, att Ola T har skrivit, att kanske var Breiviks massmord i Norge ”ett saudiskt svar på ett israeliskt spel?” Saudiarabisk inblandning i Breviks massmord är osannolikt. För det sjätte hävdar Ola T, att Förenta staterna låge bakom morden på Alfred Herrhausen och Olof Palme.
På grund av hans vana att tänka annorlunda kan man inte använda någon uppgift som Ola T framför. Man kan bara använda hans uppgifter som utgångspunkt för att göra sin egen utredning. Crister Olsson anför, att Ola T har skrivit om sedimentvallar, att U-137 skulle ha försökt köra upp på skäret än hårdare, och att Sovjetunionen inte hade miniubåtar. Allt som OT har skrivit och sagt i Navigationsexperten är oanvändbart, tills man själv, eller annan pålitlig person, har bekräftat uppgifterna.
Detta har betydelse för Nord Stream-frågan. Hersh-Tunander-hypotesen grundas bara på två saker: Seymour Hershs anonyma vittne och Ola T:s flyg- och fartygsspårningar. Eftersom jag påvisat, att SH och OT är mycket problematiska (Jan-Peter Stråhle fattar galoppen!) är Hersh-Tunander-hypotesen i gungning.
Den andra bristen hos våra motbildsförmedlare är deras överdrivna sannolikheter för deras hypoteser. Om en hypotes är tämligen orimlig och har några procents sannolikhet, behandlas hypotesen i lindelof.nu som ungefär fifty-fifty. Om något är osäkert, men inte orimligt, till exempel att Ukraina och Ryssland skulle ha förhandlat fram en fred som saboterades av väst, beskrivs det demonstrativt i lindelof.nu som ett bevisat faktum.
Förr eller senare kommer diverse hemligstämplar kring dessa ubåtar att lyftas tack vare amerikanska ”Information of Freedom Act” och National Security Archive.
Lär mer här om National Security Archive.
Ifall någon här är intresserad av sanningen så tipsar jag om att man kan skynda på det hela genom att skriva till National Security Archive, och be dem att försöka få loss tidigare hemligstämplade dokument.
Det är dock möjligt att vi får vänta ytterligare 20-40 år, innan hemligstämplarna hävs, då många inblandade personer fortfarande lever.
Sven A!
Du skrev: ”Att det skulle bli Maj Wechselmann som fick rätt till slut trodde jag aldrig när det begav sig. […] Den tokigaste konspirationsteori kan faktiskt visa sig innehålla om inte hela sanningen så i alla fall delar.”
Vänligen förtydliga på vilka sätt Maj Wechselmann fått rätt. Vänligen förtydliga vilken/vilka konspirationsteori(er) du tänker på som visat sig ”innehålla om inte hela sanningen så i alla fall delar”.
Detta är ingen aggressiv fråga, utan en anhållan om klargörande för den fortsatta debattens skull.
Här en ny intervju med Ola Tunander, gjord av Neutrality Studies.
Jan Arvid G!
Du bad om att förtydliga på vilka sätt Maj Wechselmann fått rätt. Vänligen förtydliga vilken/vilka konspirationsteori(er) du tänker på som visat sig ”innehålla om inte hela sanningen så i alla fall delar”.
Min första utgångspunkt är att ”Makten” ljuger när det behövs. Våra ledare har alla läst eller hört talas om Machiavelli eller Goebbels eller har de en naturlig instinkt att ljuga när det så krävs. När det gäller Goebbels så påstås det att han sagt:
”Om du berättar en lögn tillräckligt stor och fortsätter att upprepa den, kommer folk så småningom att tro på den. Lögnen kan bara upprätthållas så länge staten kan skydda folket från de politiska, ekonomiska och/eller militära konsekvenserna av lögnen. Det blir därför av största vikt för staten att använda all sin makt för att undertrycka oppositionen, för sanningen är lögnens dödsfiende.”
Niccolò Machiavelli å sin sida diskuterade lögner och bedrägeri i sitt berömda verk Fursten (1513) och betonade att en furste ibland måste använda svek och osanning för att upprätthålla makt och säkerställa sitt rikes stabilitet. Han skrev också att människor i allmänhet är godtrogna, vilket gör dem lätta att bedra.
När makthavare ljuger så dyker det allt som oftast upp några som påpekar detta. Det avfärdas då av ”Makten” ofta som en konspirationsteori, enligt NE en ”icke styrkt föreställning eller teori som söker förklara en viktig historisk, politisk eller social händelse med en bakomliggande hemlig komplott av ett antal makthavare”.
Utan tvivel är en stor del av dessa konspirationsteorier rena fantasiprodukter, men en del är teorier som fortfarande inte är styrkta eller inte accepteras som styrkta av våra makthavare.
Exempel på konspirationsteorier som visat sig vara sanna rent historiskt i USA (som i vissa fall har direkta paralleler med Sverige t ex IB-affären) är t ex Watergate-skandalen, Tuskegee-experimentet, MKUltra, COINTELPRO, Operation Northwoods och NSA:s massövervakning.
I Sverige finns det en rad omtalade ”konspirationsteorier” som jag tror det finns all anledning att granska och inte automatiskt avfärda t ex Palme-mordet, Ubåtskränkningarna, covidvaccinet, Estoniakatastrofen (1994), 5G, klimatförnekare och mordet på Anna Lindh t ex. När det gäller Sveriges utrikespolitik kommer sannolikt Natoansökan, DCA-avtalet, Ukraina, Libyen och Afghanistan-aktivismen sannolikt av historien delvis avslöjas som Maktens lögner, tyvärr när det redan är försent.
När det gäller ubåtskränkningarna så hade Maj Wechselmann sannolikt rätt på många punkter t ex angående om att Sovjet saknade miniubåtar vid den tiden.
Men Ubåtskommissionen konstaterade att det med stor sannolikhet var sovjetiska ubåtar och att en miniubåt kan ha blivit skadad. På ett par år ökade därför den andel svenskar som trodde att Moskva var ett direkt hot eller fientligt från 25–30 procent till 83 procent, vilket visar vikten av att verkligen söka sanningen bakom alla ”Maktens” påstående om inte annat för fredens skull.
När Tunander deltog som civil expert i ubåtsutredningen 2001 bekräftade underrättelsechefen vid örlogsbasen att incidenten med den skadade ubåten hade skett den 5 oktober 1982. En svensk patrullbåt hade fällt en sjunkbomb som hade skadat miniubåten allvarligt, frågan var bara från vilket land?
Den norske diplomaten Einar Ansteensen, hävdade t ex att en farkost under amerikanskt kommando hade skadats hösten 1982. Men den officiella versionen varierar också. Vad som är konspirationsteori ett år visar sig inte vara så fel ett annat år. Att ett år t ex hävda att det saknas bevis för att det var sovjetiska ubåtar var en konspirationsteori på gränsen till landsförräderi medan det några år senare visade sig riktigt.
1. Ubåtsskyddskommissionen (1983) kom fram till att främmande ubåtar hade kränkt svenskt territorium och pekade ut Sovjetunionen.
2. Ubåtskommissionen (1995) betonade svårigheterna i att med säkerhet fastställa nationaliteten på de inblandade ubåtarna.
3. Försvarsmaktens omprövning (2001) kom fram till att många av de rapporterade incidenterna kunde förklaras av naturliga fenomen eller civila aktiviteter.
4. Ubåtsutredningen (2007) konstaterade svårigheterna i att med säkerhet identifiera och bekräfta främmande undervattensverksamhet.
5. Försvarsmaktens rapport (2014) bekräftade att en främmande undervattensfarkost hade kränkt svenskt territorium men specificerade inte vilken nation som låg bakom.
Så Jan Arvid G, slutsatsen är att vi inte kan förlita oss på varken ”Makten” eller konspirationsteorierna, utan vi är sannolikt tvingade att göra som du gör granska alla påståenden i detalj för att hitta svagheter. I slutändan hamnar vi tyvärr ändå i mer eller mindre trovärdiga antaganden baserat på citat, ”bevis”, analys av bakomliggande intressen o s v.
Vi närmar oss t ex med stormsteg hundraårsdagen av riksdagshusbranden i Berlin, men jag har fortfarande inte sett några bevis på vem som var skyldig.
JA Götesson!
I ditt inlägg 2025-01-14 På 05:54 skriver du ”Crister Olsson anför, att Ola T har skrivit om sedimentvallar, att U-137 skulle ha försökt köra upp på skäret än hårdare, och att Sovjetunionen inte hade miniubåtar. Allt som OT har skrivit och sagt i Navigationsexperten är oanvändbart, tills man själv, eller annan pålitlig person, har bekräftat uppgifterna.”
Jag har svårt att tro att Ola T skulle ha hittat på samtalet med Karl Andersson och att teckning som Andersson gjort skulle vara något annat.
Angående miniubåtar vill jag också hänvisa till Mathias Mossbergs bok I mörka vatten där han på sidan 206 citerar ur Amerikanen Peter Huchthausen och fransmannen Alexandre Sheldon-Duplai´s bok Hide and seek: ”Inga större miniubåtar som motsvarar de allmänna beskrivningar som givits av Sverige var kända att vara i bruk i den Sovjetiska Östersjöflottan perioden 1980 till 1988”.
Sven A!
Där finns många fel i det du skrev. Jag skall taga dem en i taget. Jag börjar med följande sak. Du skrev: ”När det gäller Goebbels så påstås det att han sagt…”. När och var, eller i vilken skrift, sade han det? Vänligen ange källa till din utsaga.
Jan Arvid G!
Jag skrev med avsikt att Goebbels PÅSTÅS att ha sagt detta. Orsaken till att reservera mig på detta sätt är att det är en spridd uppfattning att Goebbels sagt detta men ingen har så vitt jag vet lyckats styrka det med en källa. Men mitt syfte med att ändå ta upp citatet är att även ett felaktigt men spritt uttalande påverkar skeendet. Man kan jämföra med hur det ständigt upprepas att Putin vill återupprätta Sovjetunionen vilket jag anser är lögn tills någon visar mig en källa där han faktiskt sagt så.
Ändå upprepas det ständigt av USA:s och Natos ledning. Lloyd Austin USA:s försvarsminister sträcker sig dessutom ännu längre och hävdar att ”if Ukraine falls under Putin’s boot, all of Europe will fall under Putin’s shadow”. Jag hävdar att det inte finns något som tyder på detta. Däremot är Putin väldigt oklar när han pratar om ”nation”. Menar han nation enligt en gammal definition eller den moderna som är liktydlig med stat? Själv hävdar jag att principen om respekten för rådande gränser är viktig och det är oroande att Putin inte är tydlig på den punkten.
I din artikel nämner du påståenden om ett troende Gammal-Ryssland, som fanns inuti Sovjetunionen, och som hellre ville tala om kristen enhet och som var sovjetkritiskt och anti-bolsjevikiskt. Det skulle passa bra in på den konservativa nationalisten Putin, en sorts avläggare av panslavism men nu i panrysk form.
Men narrativet att Putin antingen vill upprätta Sovjetunionen eller det ryska tsarimperiet är nu så befäst att det är nästan lönlöst att diskutera den betydligt viktigare, mer realistiska och mer oroande frågan om Putin har som mål att tvinga igenom en panrysk stat.
Så citat, även felaktiga, kan få vingar och flyga långt.
Sven A!
Varför skrev du inte ”Joseph Goebbels tillskrivs felaktigt citatet ’Om du berättar…’”? Sedan hade du kunnat skriva, att det falska citatet ”påverkar skeendet”.
Tydligen menar du, att falskcitatet kan påverka skeendet eftersom ”våra ledare” antingen känner till Niccolò Machiavellis Fursten och kanske vad Joseph Goebbels skulle ha sagt, eller har en naturlig instinkt att ljuga, om de inte känner till Niccolò Machiavelli och Joseph Goebbels. Jag förstår att en makthavare skulle kunna dunkelt tänka ”som Machiavelli sade måste man tyvärr ljuga ibland”. Menar du att det finns makthavare i världen i dag som skulle tänka, att de måste handla som Joseph Goebbels? Det låter osannolikt.
Nå, strunt i Joseph Goebbels. Intressantare är nästa sak du skriver: “Man kan jämföra med hur det ständigt upprepas att Putin vill återupprätta Sovjetunionen vilket jag anser är lögn tills någon visar mig en källa där han faktiskt sagt så.” Jag tycker att vi skall hålla isär å ena sidan begreppet ”återupprätta Sovjetunionen” (inklusive vansinnesprojekten att erövra Litauen och Azerbajdzjan) och å andra begreppet ”göra Ryssland så stort som möjligt genom annektering och imperialistisk kontroll”. Den senare tanken finns det en viss sannolikhet för att Vladimir Putin hyser, tror jag, citat eller ej. Du utnyttjar faktumet, att anklagelsen om, att Vladimir Putin ville återskapa Sovjetunionens gränser, icke är styrkt, för att kritisera dem som säger en helt annan sak, till exempel att Lloyd Austin sade ”if Ukraine falls under Putin’s boot, all of Europe will fall under Putin’s shadow”.
Men vi kanske tänker lite lika? Jag tolkar dina ord om ”panrysk” som att du undrar huruvida Vladimir Putin vill annektera områden med ryssar, inklusive folk som han menar egentligen är ryssar fast de inte begriper det själva (Huka er, ukrainare och ukrainskor!). Ja, en sådan panrysk tanke finns kanske.
Du hävdar att ”principen om respekten för rådande gränser är viktig”. Tack för det! Jag tycker den är jätte-jätte-viktig! Kul med en meningsfrände. Du har också rätt att ”det är oroande att Putin inte är tydlig på den punkten”. Tyvärr har du rätt. Vladimir Putin är otydlig på den punkten. Det finns gränser för allt utom för Ryssland, vill jag travestera Henrik Tikkanen.
Jan Arvid G!
Lite mer kött på benen angående respekten för rådande gränser och Putins oklarhet. Exempel på hur Putin är oklar finns i hans artikel från 2021 bl a när det gäller vad han betraktar som den legitima gränsen mellan Ryssland och Ukraina. Å ena sidan säger han så här: ”Of course, some part of a people in the process of its development, influenced by a number of reasons and historical circumstances, can become aware of itself as a separate nation at a certain moment. How should we treat that? There is only one answer: with respect!”
Å andra sidan citerar han med uppenbart gillande en rysk historiker som menar att: ”the republics that were founders of the Union, having denounced the 1922 Union Treaty, must return to the boundaries they had had before joining the Soviet Union. All other territorial acquisitions are subject to discussion, negotiations, given that the ground has been revoked. In other words, when you leave, take what you brought with you.”
Det innebär i princip att Putin antyder att t ex Donbass och Krim tillhör Ryssland. Putin är ju kritisk mot att Lenin ”skänkte” bort t ex Donbass till Ukraina när Sovjetunionen skapades. Givetvis är han också kritisk mot att Chrustjev senare skänkte bort Krim. I allt väsentligt är detta vad Ryssland för närvarande kontrollerar. Är Putin fortfarande lika uppriktig i sin syn på Rysslands legitima gränser så innebär det att han avser att annektera de ”ryska” delarna av Ukraina men inte Ukraina i sin helhet. Det motsäger då alla påståenden om att Putin vill erövra hela Ukraina, återupprätta f d Sovjetunionen eller det tsar-ryska imperiet.
Här förnekar Putin att han vill återupprätta imperiet eller Sovjetunionen och menar också att Ukraina tyvärr utnyttjats av 3:e part för att hota den ryska federationen:
Putins påstående får visst stöd från RAND Corporations strategiska plan från 2019 för hur de skulle försvaga Ryssland. Här är rubrikerna: ”Geopolitical Measures 1: Provide Lethal Aid to Ukraine 2: Increase Support to the Syrian Rebels 3: Promote Regime Change in Belarus 4: Exploit Tensions in the South Caucasus 5: Reduce Russian Influence in Central Asia 6: Challenge Russian Presence in Moldova”
Så sammanfattningsvis så är min åsikt att gränser gäller men att Ryssland också borde ha rätt att slippa provokationer utmed hela sin gräns. Jag tycker också det är en provokation mot Ryssland när EU väljer en utrikeschef som drömmer om att splittra upp Ryssland i mindre stater.
Med andra ord som CH Hermansson kanske skulle ha sagt (men som han aldrig sa): ”någon jävla ordning borde det vara i världen”.