Aftonbaldets etta 5 maj 1978
Si där, en äkta socialist! Eller hur nu Olof Palme, under ett välformulerat högtidstal, uttryckte det vid avtackningen av regeringskollegan och partivännen Gunnar Sträng som rörd över de fina orden torkade sina tårar.
Den forne, cykelburne agitatorn som blivit välbärgad och förvärvat ett stenhus i Gamla stan. Pekades ut som kund av en av flickorna ingående i ”bordellmammans” stall.
Hon visste inte vem han var när hon gjorde detta. Angav endast att ”torsken” varit en man med trasiga kalsonger och gummisnodd runt plånboken.
Det senare var Sträng känd för. Han kunde identifieras. Men i likhet med andra toppolitiker som sprungit hos samma bordellmamma skyddades han av sina kompisar vid makten. Affären lades i mörker. Som med IB.
Smutsigt skvaller? Elakt förtal? Nej, politikerna brukar ju själva hävda att de är i ”förtroendebranschen” och skall således behandlas utifrån detta. Och hur påverkar det förtroendet om vi får veta att en politiker gått på bordell?
Skilj på privat och yrkesliv, kanske någon säger. Men för mig handlar det om heder och vandel. En politikers privatliv förblir inte privat ur förtroendets perspektiv.
Den utmärkta norska tv-serien De sista dödsdömda (2023), kan ses på SVT Play, ger kollaboratörerna med de nazistiska ockupanterna en biografi och ett ansikte.
Quislings justitieminister, den öppet nazistiske Sverre Risnes, i ledningen för Germanske-SS Norge, skrek högt och ljudligt, sprattlade och krumbuktade sig, när han skulle tas från häktet till domstolen.
Som om han blivit galen. Rättegången kunde inte genomföras, ställdes in.
Han undgick dödsstraff, till skillnad från de handgångna bödlarna längre ner i hierarkin, sändes till sinnessjukhus. Efter tio år en fri man. Många år kvar att leva.
Njöt av att umgås med sina barnbarn, som han själv berättade innan han under sitt nittioförsta levnadsår gick bort.
Ingen kan med säkerhet säga om han verkligen var galen eller spelade. Svårt att inte misstänka det senare.
Han som grötmyndigt förespråkat att man måste ta ansvar för sina gärningar.
Jag vill inte ”företrädas” eller representeras, definitivt inte av någon yrkespolitiker som brister i heder och vandel. Kanske det röda skägget sitter kvar, all den stund jag förespråkar direktdemokrati.
Men hur arrangera det i praktiken? Jag lever ju inte i ett samhälle som är lokalt och överblickbart.
Inte samma villkor som för det isländska tinget, idealet.
Kanske landar jag som en konsekvens i Platons politikbegrepp, elitstyret. Genast den oundvikliga undran: vem skall övervaka övervakarna, vem hålla ett öga på de styrande?
Knäckfrågan, vilka skall närmare bestämt räknas till eliten? Och vem skall utse denna? Frågorna studsar tillbaka, förblir obesvarade.
Vanmakten präglar mitt agerande. Sedan länge röstar jag med fötterna. En protest mot den representativa demokrati som i praktiken inte är någon.
Skattemedelsfinansierade partier behöver egentligen inga väljare. Så varför legitimera detta system? Jag vägrar.
