Fotboll, rasism och en märklig palatsintrig

”Jag är inte ett dugg fördomsfull, men om en svarting flyttade in i grannhuset skulle jag inte bo kvar – och om min dotter kom hem med en neger skulle jag bli vansinnig.”

Så talade och sade Tommy Smith, landslagsmeriterad kapten i Liverpool FC för ungefär 35 år sedan. I dag skulle mycket få spelare i Premier League haspla ur sig något liknande. Den värsta sortens rasism med hatiska tirader, ihållande ap-tjatter och inkastade bananer, så snart en mörkhyad spelare vistas i närheten av bollen är numera övervunnen i England. Detsamma gäller Sverige. ”Refugees welcome!” kunde man läsa på väldiga banderoller hos oss under det allsvenska seriespelet invandringsåret 2015, bland annat på Östgötaporten i Norrköping.

Lördagen den 15 augusti 1987 debuterade ”svartingen” John Barnes i Liverpools representationselva, och han kom genom skicklighet, spelintelligens, verbal förmåga och inte minst tack vare sin frimodiga inställning att bli den kanske viktigaste antirasistiska pionjären inom engelsk fotboll, framför allt i just Liverpool. Den 79-faldige landslagsmannen Barnes var immun mot idiotierna och såg till att alla andra spelare också blev det. I dag kastas inga bananer längre på Anfield. Icke desto mindre förs traditionen från Barnes vidare av dagens klarast lysande fixstjärnor i ”The Reds” – Mohamed Salah (från Egypten) och Sadio Mané (Senegal) – men det är snarare hatet mot muslimer som dessa två motverkar genom sin diskreta och blygsamma framtoning.

”If he scores another few – then I’ll be a Muslim too!” heter det klurigt nog i den galghumoristiska och självironiska läktarharang som habituéerna på Anfield nyligen tillägnade Salah – som för övrigt kan bli en av attraktionerna i det stundande VM-slutspelet i Ryssland.

Vän av ordning undrar naturligtvis, om detta VM-slutspel löper någon risk att förstöras och saboteras av militanta ryska huliganer. Det törs jag inte helt utesluta, men jag tror inte att så blir fallet. De ryska myndigheterna vill under inga omständigheter att händelserna från EM-slutspelen 2012 och 2016 ska upprepas. Vältrimmade nidingsmän och MMA-kämpar från Vladimir Putins rike vände, erinrar vi oss, upp och ner på Warszawa respektive Marseilles vid dessa bägge tillfällen och efterlämnade regelrätta krigszoner. Inträffar något liknande 2018, så vore det katastrofalt. Redan under senare delen av 2016 gjorde hundratals ombud för ryska säkerhetstjänsten oannonserade hembesök hos mångdubbelt fler ”värsting-huliganer”, som nu har belagts med tillträdesförbud på matcharenorna under VM-festerna i juni-juli.

Ingenting lämnas åt slumpen. Ett lyckat arrangemang vore en fjäder i hatten för de styrande i Kreml.

Allmänt kan sägas att den ryska huliganismen av i dag påminner om den engelska (och i viss mån den svenska, holländska, italienska o s v), om än med en eftersläpning på cirka två decennier. Både rasism och högerextremism står följaktligen mycket högt i kurs. Floran av rena nazistsymboler är ymnig. Alla de elva största Moskva-klubbarna har numera s k firmor, som av hävd är tillhåll för gangsters snarare än för genuina fotbollssupporters.

Att det ska spelas VM-fotboll i Ryssland 2018 misstänkte ingen för tio år sedan, och än mindre kunde vi ana att emiratet Qatar – av alla tänkbara aspiranter – skulle anförtros VM-arrangemanget 2022.

Men tisdagen den 23 november 2010 bjöd Nicolas Sarkozy, Frankrikes dåvarande president, på lunch i Élysée-palatset i Paris, och då ställdes åtskilligt på sin spets. Bland de inviterade gästerna var det ont om alldagliga småborgare. I gengäld hade Qatars premiärminister och en skara övriga representanter för emiratets nobless infunnit sig i likhet med franske landslagsikonen Michel Platini, som vid den här tidpunkten var det Europeiska Fotbollsförbundets, UEFA:s, ordförande. Långtgående beslut fattades, viktiga kontrakt skrevs under och löften ställdes i utsikt. Storklubben Paris Saint-Germain, PSG, bytte ägare – de nya kom från emiratet – och Platini gjorde med ens både lång och kort rockad och stödde plötsligt Qatars VM-kandidatur, däremot inte längre USA:s, för 2022 års VM (samtidigt som hans son hastigt och mindre lustigt fick ett välbetalt VD-jobb i huvudstaden Doha).

Blott tre-fyra veckor senare, i december 2010, fattade det Internationella Fotbollsförbundets – FIFA:s – exekutivkommitté beslut om att VM-turneringarna 2022 och 2018 skulle arrangeras av Qatar … och av Ryssland. Det ena var minst lika otippat som det andra. Mutor och bestickningar från qatariskt och ryskt håll är en viktig förklaring till de sensationella utslagen, den omfattande korruptionen inom FIFA en annan och president Sarkozys framfart en tredje. Ja, mutkultur och omoral gick som så ofta hand i hand. I dag är förgrundsgestalter som Platini och schweizaren Sepp Blatter dessbättre avpolletterade, och en rad av exekutivkommitténs ledamöter har nu fråntagits sina befattningar. Till viss del har man lyckats rensa upp i FIFA:s Augias-stall.

Även på den storpolitiska scenen hände anmärkningsvärda ting i omedelbar anslutning till intrigerna i Élysée-palatset:

Inbördes strider utbröt i Libyen i början av 2011 mellan rebeller, stationerade i Benghazi, och Gadaffi-regimens förband i Tripoli. Den 10 mars erkände Frankrike på diplomatisk väg, och helt i strid med all vedertagen erkännande-praxis, det s k nationella övergångsrådet i Benghazi som Libyens enda lagliga representant, och bara en vecka senare, torsdagen den 17 mars, antog FN:s säkerhetsråd den ökända resolution som bär numret 1973. Enligt denna fick Nato i uppgift att dels upprätthålla en flygförbuds-zon över Libyen och dels skydda civilbefolkningen från ytterligare lidanden.

Så blev det nu inte. I stället kom Nato att med bred marginal överskrida sina befogenheter och ingrep i praktiken på den ena sidan i kriget. Mest bestickande är att stora kontingenter marktrupper insattes – mot alla föreskrifter i det givna FN-mandatet – och av dessa trupper kom tusenden ifrån Qatar! Den 20 oktober mördades Gadaffi av islamistiska fundamentalister. Ännu i dag är Libyen en dysfunktionell stat fullt jämförbar med Somalia eller Afghanistan.

Den 14 juni möts Ryssland och Saudiarabien i VM:s öppningsmatch. Fyra dagar senare går de blågula i elden mot Sydkorea. Därmed är VM-showen inne på 21-a varvet sedan 1930. Att ha viss koll på den internationella fotbollens bakgrundsvariabler är, föreställer jag mig, ett sätt att hjälpligt orientera sig i världspolitiken – kanske rent av ett av de bästa sätten.