Fotografi – en hobby för grabbar

Henrik-Linde-Turister-i-Paris-1955

Turister i Paris 1955 (Klicka för större bild)

Fotografi var under min uppväxt en hobby för grabbar. Henrik-Linde-Zeiss-Ikon-6x9-cmFör mig själv började det under de sista åren på 1940-­talet med att jag lånade min fars 6×9 cm bälgkamera. Med en liten tärningsstor sökare som man tittade lodrätt ned i och såg en mycket förminskat bild av den verklighet som skulle förevigas. Snart köpte jag mig en egen kamera. En Agfa Isolette 6×6 cm med genomsiktssökare som gjorde fotograferandet både enklare och roligare. Henrik-Linde-Agfa-IsoletteKällartoaletten i min kompis Gogges villa fick bli ett mörkrum där vi framkallade film och gjorde kontaktkopior med mycket enkla hjälpmedel.

Sedan inredde jag ett mörkrum i pannrummet i föräldravillan. Eldningen med koks hade avlösts av en modern oljebrännare och i det av koldamm inpyrda pannrummet kunde jag slå upp en mellanvägg och få plats för en förstoringsapparat och skålar för framkallning. Kallt och fuktigt var det i lokalen men här skulle många bilder se dagens ljus under de följande åren. Ungefär en filmrulle om dagen tog jag när jag var som mest i farten.

Tillsammans med min klasskamrat Patrik gick jag med i Lidingö Fotoklubb. En hundraprocentigt manlig församling vad jag kan påminna mig. En gång i månaden var det träff i klubblokalen och en gång var faktiskt en kvinna närvarande. Det var fotografen Stig Grip, nyinflyttad till ön, som tagit med sig sin hustru fotomodellen för att demonstrera modefotografering. Flickor i bild visades också den gången fotografen Kary Lash var gäst och berättade om sitt färgstarka liv.

Vid varje träff bedömde en jury månadens träffbild. Man lämnade in bilder under ett förutbestämt motto. Här lärde vi oss grunderna i bildkomposition och fotografisk teknik. En bra skola. En gång berömdes min tävlingsbild av Pål-Nils Nilsson, också Lidingöbo, vilket fick kammen att växa på mig. Han erbjöd sig till och med att skicka min bild till en utställning någonstans ute i Europa. När den kom tillbaks visade det sig att Patriks namn stod på baksidan av bilden. Pål-­Nils hade förväxlat oss båda.

Pål­-Nils hade just börjat sin proffskarriär. 1949 hade han tillsammans med en grupp yngre fotografer gjort den mycket omskrivna utställningen ”Unga fotografer” som förde fram en helt ny bildsyn. Det så kallade Rosenlunderiet, konsten att på vackraste sätt fotografera en björkstam i motljus, populärt under trettiotalet, var visserligen redan då ett avslutat kapitel. Men dessa unga män drev utvecklingen vidare framåt. För män var de givetvis allesamman. När den ekonomiska föreningen Tio Fotografer sedan bildades år 1958 bestod den just av tio begåvade herrar. Den unga lovande fotografen Caroline Hebbe hade gift sig med Hans Hammarskiöld. Det var hans bilder av hustrun och barnen som sedan skulle bli klassiska.

Henrik-Linde-Hasselblads-exponeringsstickaPatrik låg alltid före mig vad gällde den tekniska utrustningen. Tidigt lyckades han köpa en alldeles ny Rolleicord. Tillverkningen hade nyss kommit igång efter kriget och man fick ha tur för att få tag på något av de fåtaliga exemplar som hittade vägen till Sverige. Med sin tvåögda spegelrelexkamera kunde han ställa in skärpan på en mattskiva. Jag fick fortsätta att uppskatta avståndet på känn och båda använde vi Hasselblads exponeringssticka för att bestämma exponeringen. En liten behändig pappkonstruktion med en skjutbar del där man kunde ta hänsyn till årstid, tid på dagen, mer eller mindre moln, med­ eller motljus osv. Man hamnade ofta ganska rätt.

Min Isolette med centralslutare kom väl till pass när jag började smygta bilder under lektionerna i skolan. Ingen hörde det diskreta klicket och jag blev aldrig ertappad. Utom när jag var oklok nog att på skämt bränna av min nyköpta elektronblixt Braun Hobby rakt i ansiktet på en av de mer lynniga lärarna. Han förstod inte alls det roliga i situationen utan resultatet blev ett allvarligt telefonsamtal hem till mina föräldrar.

Patrik och jag fick ihop många skolbilder och vi fick göra en utställning i ett tomt klassrum. En riktigt fin utställning. Vid ett studentjubileum många år senare fick jag återse en del av bilderna. De hade sparats av läroverket och höll bildmässigt hög kvalité. En del gultonade områden visade dock att vi slarvat något med fixering och sköljning.

Henrik-Linde-Primar-ReflexPatrik bytte upp sig tekniskt till en Hasselbladare. Jag fick nöja mig med en enklare variant av enögd spegelreflex. En Primar Reflex, tillverkad i Östtyskland och med ganska primitiv mekanik. Jag fick vara på min vakt och inte ställa kameran i solen med spegeln uppfälld. Ett par gånger glömda jag mig och de små hål som brändes i gummiridåslutaren fick repareras med svart tejp. Men kamerans objektiv var alldeles utmärkt. Ett Zeiss Tessar med den lite ovanliga brännvidden 10,5 cm. Förmodligen en kompromiss för att få plats med spegeln bakom objektivet.

Den kameran hängde ständigt på min axel när jag efter studentexamen år 1955 fick följa med min far på en Europaresa. Tio år hade gått sedan krigsslutet men i Darmstadt, som var en av de städer där vi stannade till, var fortfarande många kvarter bara stora ruinhögar. Resans höjdpunkt var Paris. Min far ville att jag skulle sitta i en föreläsningssal i Sorbonne och lyssna på föreläsningar. De hölls under den konferens om lågtemperaturfysik han rest dit för. Men jag strövade hela dagarna till fots runt i Paris, tittade och fotograferade.

Under åren 1973 till 1981 gav Fyra Förläggare AB ut i serien Aktuell Fotolitteratur tjugo fina fotoböcker. Av enbart manliga fotografer. Vi presenterade ofta bilder av dem i Folket i Bild. De fortsatte sedan med serien Fotolitteratur där jag har de åtta första böckerna i bokhyllan. Fortfarande bara manliga fotografer. Jag får leta länge efter kvinnliga fotografer i min bokhylla. Men en hittar jag. En av de verkligt stora. Margaret Bourke-­White (1904 – 1971).

En gång har det funnits många kvinnliga fotografer i Sverige. När jag tittar i mina föräldrars gamla fotografialbum, med ateljéfoton från tiden för förra sekelskiftet, är det påfallande hur många av ateljéerna som drevs av kvinnor. Ett nytt, ganska tekniskt yrkesområde, drog dem till sig. Kanske därför att yrkesområdet ännu inte var inmutat av män och utgjorde en möjlighet för ensamstående kvinnor att försörja sig själva och styra sitt eget liv. Det vore intressant att få veta mer om dessa fotoateljéers historia.

Jag undrar också över när, hur och varför egentligen omsvängningen skedde. När fotografi någon gång på slutet av 1900­-talet övergick från att vara en pojkdröm till att bli en hobby för unga flickor och ett yrke för många skickliga kvinnliga fotografer.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

  2 kommentarer for “Fotografi – en hobby för grabbar

  1. Oda Hodlekve
    2014-09-30 kl. 14:40

    Helt klart att det nu är flera kvinnor bak kameran. Till exempel i årets fotomaraton i Stockholm var andelen kvinnor 40%, på åttiotalet var det närmare 100% män. I min klass på fotoskolan var det flera tjejer än killar.

  2. Henrik Linde
    2014-10-02 kl. 14:56

    Att utvecklingen gått så fort! Då kanske svaret på min fråga helt enkelt är att gränserna för vad som ses som kvinnliga och manliga sysselsättningar/yrkesområden har suddats ut.

    När jag gick i folkskolan var det en självklarhet med syslöjd för flickorna och träslöjd för oss grabbar. För mig gick det en rät linje från lek med Meccano via byggande av modellflygplan till nästa teknikområde, fotografering, framkallning och kopiering. Det var en tid när man vid bilder i fotoböcker och tidskrifter angav exponeringstid, bländarinställning och använd filmsort. Debattvågorna gick höga om man kunde kalla fotografi en konstart eller inte.

    Jag lärde mig den fotografiska tekniken från grunden men framför allt att det är bildens innehåll som är det viktiga. Inte tekniken bakom dess tillkomst. Den franske fotografen Henri Cartier-Bresson valde titlarna ”Images á la sauvette” (franska) och ”The Decisive Moment” (engelska) på sin stora fotobok. Som kan översättas med ”Bilder fångade i flykten” och ”Det avgörande ögonblicket”. Ett uttryck för att en fotograf obemärkt kan fånga och frysa ett viktigt utsnitt ur livet.

    För mig är ett svartvitt foto särskilt uttrycksfullt genom att mycken överflödig information är borta så att den stämning fotografen vill förmedla med bilden framträder tydligare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.