Ett nytt fredligt Mellanöstern framtonar (Turistbild)
Vem minns idag krigen i Syrien, Irak, eller Afghanistan? Vem bryr sig om kurderna? Vem bryr sig om att Saudiarabien håller på att knyta allt fastare förbindelser med både Iran, Ryssland och Kina – och successivt distanserar sig från USA och petrodollarn? Är det över huvud taget realistiskt att tro att Ukraina – med västerländska pengar och vapen – kan besegra Ryssland? När kommer analyserna i våra stora medier? Tystnaden skräller alltjämt.
En annan fråga som försvunnit helt under radarn är hur det kan komma sig att Islamiska Staten (IS) (eller andra islamistgrupper) för en så undanskymd tillvaro – kombinerat med det faktum att USA-världen sedan ett år tillbaka är så uppslukad av Ukrainakriget? Vem kan svara på det? Eller är det bara en obegriplig slump? Vem är mest realistisk i bedömningen av Ukrainakriget, Trump eller Biden? Trump lovade häromdagen att stoppa Ukrainakriget på 24 timmar om han blir president. Är inte detta ett lockande perspektiv? Eller ska det avfärdas bara för att det var Trump som sa det?
En kort kommentar i radion idag (9 maj) berättade att al Assad, Erdogan och Putin nu träffas i Moskva. Vad är det de förhandlar om? Håller de på att skapa fred i Mellanöstern rent av? Det här pekar dessutom mot att USA (som ockuperar delar av nordöstra Syrien) kommer att tvingas bort därifrån. Vem förklarar hur det i så fall kan vara möjligt? Finns inget enda litet tvivel någonstans på att Sveriges halsöverhuvudansökan om Natomedlemskap verkligen var enda vägen för Sverige i dagens världspolitiska situation efter 200 år av alliansfrihet. Turkiet och Ryssland är nu på allt bättre speaking terms. Sverige kanske bara är ett litet bondoffer i deras allt tightare relationsbygge. Hur klarar Nato den sprickan? Mycket lite talar för att det blir någon ändring på detta även om Erdogan skulle förlora valet. Vem vågar ställa och resonera kring dessa frågor?
Stora delar av världen lider svårt under inflationen när matpriserna stiger. Fattigdom och svält griper omkring sig på många håll, inte minst i arabländer, som tidigare var starkt beroende av billig rysk och ukrainska spannmål, Egypten inte minst. Men nu talar europeiska (och svenska) medier om trendbrott och att inflationsspiralen kan vara bruten! Beror det på att Ebba Busch har tagit matjättarna i örat? Lidl är en kedja som går före och sänker aggressivt sina priser. Kan det vara så enkelt? Är det verkligen hela förklaringen? Vem kan svara? Finns ingen med insyn i världshandeln med livsmedel i vår svenska världspress?
Låt mig komma med en personlig fundering här. Resultatet av överenskommelsen om att skeppa ut spannmål från Odessa genom Bosporen ut till världsmarknaden blev visst att spannmålen bara nådde Västeuropa. Där betalas förmodligen bästa priset, till förmån för Kievregeringen som därmed får in mer pengar till mer vapen. På radion berättades i en kort notis att Zelensky klagat inför EU-höjdare att de infört importbegränsningar på ukrainsk spannmål – för att skydda EU:s inhemska jordbruk. Var detta vad man tänkte sig från FN, USA och EU? Vem kan förklara?
Och hur blir det med den ukrainska våroffensiven? Nu är vi i mitten av maj. De rustar och rustar och väntar och väntar – på lämpligt väder… Men varför snackar alla så vitt och brett om denna stora offensiv? Att det skulle vara för att skapa panik bland ryska soldater synes mig vara ungefär lika klyftigt som att ryssarna skulle ha sprängt sina egna gasledningar för att skapa förvirring – när man bara kan stänga av gaskranen.
Inte har jag faktabaserade svar om varken den ukrainska våroffensivens realiteter eller gasledningsattentaten. Men det finns mer eller mindre trovärdiga teorier? Hur kan det komma sig att intresset för att gå igenom dessa ting bland våra stora resursstarka medier är så lamt? Istället får vi program som ”Skuggkriget”, som skaffar fram bevis för att ryska fartyg varit i närheten av Bornholm dagarna före sprängningarna. Men det finns ju ständigt många ryska fartyg av olika slag i Östersjön. Varför stannar ingen enda undersökande journalist upp inför dessa frågeställningar, och resonerar eller gräver vidare efter andra betydligt mer sannolika hypoteser, än att det skulle vara ryska attentat?
Men återigen, varför är det så tyst om Mellanöstern och de påtagliga steg mot fred som där tas? Finns ingen som kan reda ut det och komma fram med ett trovärdigt resonemang? Vad är den gemensamma nämnaren för alla dessa förändringar? Vad säger Mats Österholm, Martin Kragh, Gudrun Persson eller Joakim Paasikivi t ex? Är en ukrainsk seger i detta krig fortfarande fredens och frihetens enda förutsättning?
Knut L frågar: ”Är en ukrainsk seger i detta krig fortfarande fredens och frihetens enda förutsättning?”
En politik för fred och frihet vore denna: Medborgare som är multipolaristiskt sinnade och har kritisk mot Förenta staterna som sin huvudpunkt, samarbetar över statsgränserna med medborgare som är västligt och marknadsliberalt sinnade; denna förnuftets vänster-högerkoalition gör motstånd mot all imperialism och mot alla olagliga stormaktsinterventioner, och mot stormakters maktspel.
Men jag tror inte Knut L och hans meningsfränder här på lindelof.nu vill ha en sådan bred rörelse bland medborgare, opinionsbildare och beslutsfattare. Deras motvilja mot personer med annan politisk uppfattning tyder på det. Där funnes många öppningar till samtal och samarbete med personer som stödjer Västs vapenhjälp till Ukraina, men KL och hans åsiktsfränder vill hellre sluta leden i Sekten Som Har Rätt.
Mina försök att ”inifrån” – inte från höger utan från min uppfattning om FiB/K-antiimperialism – ifrågasätta Sektens dogmer bemöts antingen med känslosam kognitiv dissonans, eller med tystnad.
”En kort kommentar i radion idag (9 maj) berättade att al Assad, Erdogan och Putin nu träffas i Moskva.”
Nåja, Maria Persson Lölfgren lät också meddela, som en självklarhet, att Ryssland minsann är isolerat. På den nivån är de svenska analyserna.
Jan Arvid G!
Du är nu minst lika frågande och drömmande som jag. Din ”politik för fred och frihet” ovan är rena drömmar (enligt mitt synsätt). Den förefaller mig lika o-/möjlig som att krypa till kojs med vargen i sagan om Rödluvan. Jag ser den inte som en ”förnuftets vänster-högerkoalition”. Du är i mina ögon alldeles för fixerad vid detta ideologiska tankesystem, med det i praktiken uttjänta begreppet höger-vänster. Detta krig kommer att avgöras av ekonomi (resurser) och eldkraft, som alla andra krig. Det är förfärligt, men fred blir det inte så länge USA aspirerar på världspolisstatus.
Dina försök ”inifrån” att diskutera begreppet antiimperialism har varit mycket värdefullt. Jag är tacksam för att du tagit dig tid och ansträngt dig för att övertyga dina meningsmotståndare. Mig har det påverkat mycket, trots att jag inte ändrat mig i grunden. Utvecklingen i kriget har talat ett tydligt språk, som jag tycker stöder min hållning. Jag är mindre ideologisk än du, vilket jag tror är nödvändigt för att inte hamna på krigets sida i denna konflikt.
Jag är förstås nyfiken på dina svar på mina allmänna frågor i ovanstående inlägg. Vore tacksam om du ville svara på något sätt.
Jaja!
Att skapa ”fred” i Mellanöstern utan en fullständig upprättelse för den palestinska delen av det arabiska folket är givetvis en pipdröm. Möjligen kan det skapa lite mer ”fred” mellan ”erkända” stater i området. Bombräder och övergrepp mot araber i Palestina från den judisk-sionistiska sammansvärjningen kommer säkert som amen att fortsätta så länge den palestinaarabiska motstånds- och befrielsekampen tvingas fortsätta.
Och det är givetvis en riktig antiimperialistisk kamp med så skarpa vapen som det överhuvudtaget är möjligt. Kolonialism har alltid varit föregångare till imperialism även om det givetvis inte är något ”högsta stadium”.
Någon av meddebattörerna på sidan kanske i sin villfarelse tror att Ukraina-kriget skulle vara något utslag av ”all imperialism”. Hur då? Man skulle möjligen kunna se det ryska, i praktiken folkrättsbrytande, infallet i Ukraina som just ett försvar mot västimperialismens ”diplomatiska” imperialistiska attacker mot Ryssland och dess allians med Kina. Det är ju just den ledande imperialistmaktens regler, som styr den regelbaserade ”ordningen” i världen. Vilken blindhet att inte se det rent tydligt uppenbara!
Kort delsvar, Knut L: Jag ville undvika orden ”höger” och ”vänster”. Men det är svårt att kort namnge några av de viktigaste tankerriktningarna idag: å ena sidan de som är mycket kritiska mot Förenta staterna och använder ordet ”multipolär” (inte nödvändigtvis socialister), å andra sidan de demokrater som mer betonar marknadsekonomi och tycker att Förenta staterna trots sina brister har en viktig ledarroll. Vad skall vi kalla de åsiktsriktningar som finns? Du och Luiz Inácio Lula da Silva har ju mycket gemensamt, medan Magdalena Andersson och Fumio Kishida i stort sett står på andra sidan i viktiga frågor.
Sätten att diskutera oroar mig.
Knut Lindelöf, Jan Arvid Götesson och andra:
En viktig uppgift – då kriget i Ukraina avlutats – blir att tvinga ledarna för världens militärt starka stater att förhandla om nedrustning av kärnvapen.
I det arbetet kommer ALLA att behövas.
Vi måste lära oss samarbeta på grund av att vi har olika ståndpunkter, värderingar och åsikter.
Mycket – erfarenheter av incidenter och misstag; konsekvenser av upprustning – talar för att förhandlingar om nedrustning är en förutsättning för mänskligt liv.
Puss på er!
Jag ser en lösning på Ukrainaskonflikten.
Ryssland tar hand om de rysktalande delarna, d v s Donbass och övriga områden som tidigare var ryska ända fram t o m Odessa oblast. Då blir det slut på den etniska rensning som har pågått sedan 2014.
Övriga ”rest-Ukraina” får bli ett kinesiskt protektorat, där Kina kan gå in med återuppbyggnad av all förstörelse och de får samtidigt en plattform för sitt belt and road-projekt. Kina har god erfarenhet i att utrota korruption på olika nivåer.
USA/Nato kan sitta på andra sidan stängslet och titta på.
Kan bara instämma i det du skriver om att frågorna hopar sig medan svaren uteblir. Medan kriget i Ukraina fortsätter – givetvis utan någon rimlig chans för en ukrainsk ”seger” – och Sverige långsamt sjunker ner i träsket av gängvåld, korruption, attacker på yttrande- och tryckfrihet, försämrade levnadsförhållanden och ökad splittring, diskuterar man sagoläsning av drag-personer.
Själv försöker jag ihärdigt att informera om Palestina och en ockupation som – till skillnad från i fallet Ukraina – numera inte ens framkallar en gäspning.
Man får bara bita ihop och tro på Maos ord om att framtiden trots allt är oändligt ljus (om inte någon råkar trycka på fel knapp först…)
Knut L!
Svaret på din fråga ”Men återigen, varför är det så tyst om Mellanöstern och de påtagliga steg mot fred som där tas?” är ganska enkel. Världen klarar bara av att hantera en internationell krishantering åt gången. Det är inget nytt, så har det alltid varit. Därtill så är Mellanöstern ett 70 år gammalt problem och saknar därmed något större nyhetsvärde såvida inte något uppseendeväckande händer.
När den sista
människan begravt den
nästsista blir det fred
på jorden…
Mats Ö!
Att ”världen” bara klarar av att hantera en internationell kris åt gången, är väl en omskrivning av att USA-världen bara har råd med ett krig i taget (och knappt det).
Det som nu händer i Mellanöstern är just uppseendeväckande. Men eftersom det inte är i USA:s intresse att tvingas bort från Irak och Syrien, att Saudi och Turkiet vänder sig bort från USA och att dollarn håller på att försvagas som handelsvaluta blir det bara små notiser i USA-styrda medier. Journalisterna gör inte sitt jobb. De följer snällt HMV. Så tolkar jag det.
Arne W Andersson! Du skrev: ”Vi måste lära oss samarbeta på grund av att vi har olika ståndpunkter, värderingar och åsikter.” ”I det arbetet kommer ALLA att behövas.”
En del av detta samarbete mellan medborgare är att skaffa fram bästa möjliga faktaunderlag åt dem som inte vet. Jag skrev i en annan diskussionstråd att jag inte känner till att medborgare i Ryska federationen och i Folkrepubliken Kina idag skulle ha möjlighet att publicera läsvärd journalistik, eftersom den exekutiva makten i Ryska federationen och i Folkrepubliken Kina bestämmer vad som kan publiceras.
Du skrev: ”Läs vad som skrivs inom den journalistik du tror inte finns. Ännu har inte alla kanaler strypts av våra räddhågade överheter.”
Jag bad dig om hänvisningar till namnen på denna läsvärda journalistik publicerad av individer och organisationer inom Ryska federationen och Folkrepubliken Kina. Du svarade inte.
Jag är en sanningssökande människa; jag har undersökt alla tips på informationskällor utan förutfattade meningar.
Den gängse medierapporteringen i det stora och dominerande utbudet som kommer oss till del vill jag betecknas som ganska likriktat och att det utgör idag sammanfattningsvis en stark uppslutning kring den alltigenom USA dominerande rösten.
Till denna ordning sluter numera samtliga riksdagspartier helhjärtat upp, inklusive vänsterpartiet. Inte ens från detta röda parti hörs röster som internationell solidaritet och betydelsen om en kärnvapenfri värd där fredens ordning ingår.
Förvisso förs en debatt och upplysning utifrån ett annat perspektiv på alternativa medier, men dessvärre får den inget större, som borde, välförtjänt genomslag.
Nej debatten stannar där, bland de närmast sörjande, hur klok och berättigad den än är.
Ja, vad göra när vår folkvalda makt är i symbios med den ekonomiska intressesfären där krigsmaktens efterfrågan på mer vapen ingår.
Och att då under rådande omständigheter organisera ett starkt fredens budskap kräver en folkrörelse av sällan skådat slag.
Detta samtidigt i en tid när våra demokratiska värden är under press, och då tänker jag bland annat på processen som föregick vår medlemsansökan att bli en del under Nato/USA;s kärnvapenparaply.
Därtill vill jag utpeka landets mycket bräckliga regeringsunderlag som vilar på en mycket oroväckande grund vi aldrig upplev sedan den allmänna rösträttens införande för 100 år sedan.
I min värld har jag en känsla av att det finns en framtidsbild som inte ser särskilt vacker ut i fråga om yttrandefrihet och ökad kontroll. Detta i en kontext där skola/(ut)bildning och att fritt organisera sig riskerar att befinna sig under maktens lupp genom försåtliga styrmedel.
På redaktörens älskvärda inbjudan vill jag självfallet svara något på hans ”allmänna frågor”. KL tar upp många saker, så jag vill själv börja med en allmän observation.
Min allmänna observation är att KL i viss mån skapar bilden av sina meningsmotståndare. I de stora medierna ”skräller tystnaden”, menar KL; de viktiga skoven i världspolitiken kommenteras icke där, menar KL.
KL och hans meningsfränder har ofta skrivit, att detta beror på att västliga journalister och experter gör vad som förväntas av dem. Det är inte en konspiration, men de som hörs i den västliga offentligheten lystrar till His Masters Voice från Förenta staterna.
Jag håller med om att mycket i västliga media är dåligt, men jag tror att där också finns andra förklaringar till bristerna i analysen. Media måste hela tiden hålla igång, locka till klick, jaga kronor och ören. Det är klart att det blir en massa grunda upprepningar. Okunskap och obildning är stora problem.
Med sin bild av en ”skrällande tystnad” bortser KL också från att bra material publiceras även i mainstream media. KL frågar retoriskt ”Vem bryr sig om att Saudiarabien håller på att knyta allt fastare förbindelser med både Iran, Ryssland och Kina – och successivt distanserar sig från USA och petrodollarn?” Några citat ur SvD visar att en vanlig svensk åtminstone får lite information om dessa frågor:
”Nu lyckades Kina få [Iran och Saudiarabien] att gräva ned stridsyxan […] Vissa hävdar att detta är startskottet för en ny geopolitisk era där Kina kan hota USA:s ställning på den internationella arenan.”
”Under de senaste åren har USA:s engagemang för Mellanöstern minskat […] gulfländerna vill knyta starkare band till Kina. För Israel och nuvarande premiärministern Benjamin Netanyahu, som länge försökt bilda en regional allians mot Iran, är det saudisk-iranska närmandet en käftsmäll.”
KL skrev att vi får ”program som ’Skuggkriget’, som skaffar fram bevis för att ryska fartyg varit i närheten av Bornholm dagarna före sprängningarna. Men det finns ju ständigt många ryska fartyg av olika slag i Östersjön. Varför stannar ingen enda undersökande journalist upp inför dessa frågeställningar, och resonerar eller gräver vidare efter andra betydligt mer sannolika hypoteser, än att det skulle vara ryska attentat?”
Både DN (Michael Winiarski) och SvD har ”resonerat” om Nord Stream, utan att brännmärka Seymour Hersh eller andra som utpekar Västvärlden för gasledningssprängningarna. Ur SvD: ”Hans Liwång, docent i försvarssystem […] tillägger att iakttagelsen [om ryska fartyg] är intressant, men att den ändå inte skänker någon ny avgörande information om vad som verkligen hände där på cirka 90 meters havsdjup. […] – Det går inte att utesluta att ryska fartyg hade något att göra med sprängningen. Men samtidigt vet vi inte om de rutinmässigt rörde sig i vattnen. Det är heller inte konstigt om de passerar i just den riktningen på sin väg ut till Atlanten, säger Hans Liwång.”
Vanliga människor får alltså en viss mängd uppgifter som liknar de alternativa analyser som KL förmedlar i lindelof.nu. Där finns två mediakretslopp: dels mainstream media, dels de (röstsvagare) alternativa medier som lindelof.nu tillhör. Vad skall vi kalla dem? KL tycker att begrepp som ”höger” och ”vänster” inte duger. Vi får väl kalla dem MSM och alternativmedia. KL tycker tydligen att alernativmedias analyser skulle tagas på allvar i MSM.
Kan det ske? Det största hindret är alternativmedias osaklighet. KL och andra som lever inne i alternativmediakretsloppet har blivit blinda för detta.